Nedan publicerar jag ett brev och ett yttrande till Patientnämnden angående förfarandet av mitt ärende och min person på Psykiatrin vid Globen här i Stockholm.

Nedan publicerar jag ett brev och ett yttrande till Patientnämnden angående förfarandet av mitt ärende och min person vid Psykiatrin Globen här i Stockholm. Och jag gör det för att du/ni ska veta hur illa det är med Psykiatrin och synen på drogfria missbrukare!
Jag har gjort otaliga skrivelser till Patientnämnden och jag har verkligen försökt. Jag är beredd att ge upp, men ändå…
Nej! Jag ska göra min röst hörd! Hör mig!
Mitt yttrande och mina synpunkter på den händelse vid Psykiatrin Södra Stockholm, Psykiatriska specialistmottagningen Enskede Årsta Vantör.

I mitt yttrande som följer är jag inte alls fackmässig, professionell och förmodligen inte heller strikt med det jag vill förmedla, förklara och berätta.

Jag är personlig. Jag lämnar förmodligen det som är passande och stilenligt med den här typen av skrivelser och låter mina känslor återspegla det jag verkligen vill ha sagt.
Och förmodligen gör jag mig ännu mer obekväm hos Psykiatrin, och hos mig skapar det faktiskt rädslor och obehag, men upplever att det inte får gå till på det här viset.
Jag vill börja med att skriva, att det yttrande jag fått i min hand, hemsänt via er på Patientnämnden, från ovanstående mottagning och som specialistläkare XXXX och behandlingsansvarig terapeut XXXX sammanställt, är en ren efterkonstruktion av vad som hände och skedde med mitt ärende hos dem.
Mycket av det som de väljer att skriva och försöka att förklara är rena fabuleringar, för att uttrycka det schysst och jag blir rent förbannad och ledsen och känner att det här är inte okej! De tror uppenbarligen att jag ska låta mig vara nöjd med detta, men jag kan inte lämna det här därhän och jag känner att det är en oförrätt emot mig och alla andra tidigare missbrukare, som vägras hjälp från Psykiatrin.
I slutändan är det fler än jag som drabbas av Psykiatrins inskränkthet och fördomsfullhet vad gäller tillfrisknande missbrukare!
För till syvende och sist så är det fortfarande det som det hela bottnar i och det även om alla inblandande på mottagningen kommer att bevisa motsatsen, så vet jag hur det ligger till egentligen.
Och för en gång skull är jag inte paranoid och inte heller misstänksam! Jag har tagit reda på fakta, hört mig för med bekanta och kamrater och även lyssnat med Beroende Mottagningen där jag var patient tidigare, och jag har talat med läkare och terapeuter där, för att verkligen veta vad jag talar och skriver om!
Socialförvaltningen bekräftar det jag redan vet och även Boendestödjare och oberoende terapeuter bekräftar det jag redan har stenkoll på! Det är ren prestige för Psykiatrin att undvika drogfria missbrukare och hänvisar dem/oss till andra mottagningar, för att undkomma ”besväret”!
Jag har, för övrigt, egen erfarenhet av att bli förbisedd och ignorerad/ironiserad av Psykiatrin. Jag har varit med ett tag och jag vet.
I sitt yttrande skriver ovanstående ansvariga och inblandade bland annat att ett misstag begicks på grund av tung arbetsbörda och att terapeuten i fråga missförstått hela situationen och därför trodde att jag, önskade få remissen vidaresänd till en annan mottagning.
Upprepade gånger vid vårt första möte, bad jag om att få vara kvar på mottagningen, då jag på grund av bland annat socialfobi, inte orkar med stressen av att ständigt knyta nya kontakter och möta nya människor.
De sa att de hade stort tryck på mottagningen, men skulle se vad de kunde göra för mig. Det sistnämnde upprepades flertalet gånger vid vårt första möte och då visste jag redan hur det låg till! Jag har som sagt varit med om detta tidigare och egentligen blev jag inte alls förvånad när de avbokade mina tider och dessutom hade de fräckheten att påstå att jag hade önskemål om att få remissen vidaresänd.
Det där är inget misstag! Det där har de själva hittat på, för jag var glasklar och tydlig med vad jag önskade, under vårt möte!
Jag vet att de har läst alla mina mejl, jag har bevis för detta!
Och jag vet att ”misstagen” i mitt ärende uppdagades först när jag blandade in Patientnämnden och Inspektionen För Vård Och Omsorg, IVO, och det torde väl säga hela den korrekta sanningen.
De skriver också att de försökt att kontakta mig via telefonen, och det även om de vet att jag inte talar i telefonen. Jag har drag av Socialfobi! Jag har sagt detta. Jag har påpekat det flera gånger och ändå…
Ett sms skall ha skickats till mig angående detta också, vilket inte alls har gjorts! Jag har alla meddelande/sms kvar på telefonen och det är endast jag själv som sänt sms till XXXX och inte hon till mig! För övrigt bryter ju det emot mottagningens sekretesspolicy som de hela tiden hänvisar till!
För övrigt har de ringt mig en gång! Inte mer och inte mindre!
Det här styrker bara det jag redan vet! De vill rädda sig själva, snygga till och inte få sämre rykte än vad de redan har! Jag vet att det förekommer samarbetssvårigheter med övriga myndigheter, så som Socialförvaltningen till exempel! Detta är inget nytt!
Dessutom, som jag vid upprepade tillfällen skrivit tidigare, så vill Psykiatrin inte ha före detta missbrukare som patienter och klienter. Det är mycket prestige i det där och ingen vill eller vågar erkänna detta!
Psykiatrin anser att före detta missbrukare tillhör Missbrukarvården, oavsett drogfri tid och oavsett om patienterna i fråga är färdigbehandlade via Beroendemottagningarna.
Jag vill också tillägga att jag vid flera tillfällen, både på Affektiva Programmet vid Huddinge Sjukhus och även Akutmottagningen vid Rosenlundssjukhus i Stockholm, blivit nekad vård och vidaresänd tillbaka till Beroendevården, där jag förövrigt inte heller är välkommen längre, eftersom min drogfria tid sätter stopp för detta. Jag är utskriven från Beroendevården och skall slussas vidare!
Jag hamnar mittemellan alla och ingen vill ta ansvar!Hade jag inte kopplat in Patientnämnden och IVO i mitt fall, och nästintill blivit otrevlig, med stöd av min partner och goda vänner, då hade jag fortfarande inte hamnat rätt och jag hade fortfarande ”bara” varit en före detta missbrukare som orsakat mina psykiska problem själv.

Jag kan, inom Beroende Vården, Socialförvaltningen, Arbetsförmedlingen/Jobbtorg Resurs och även en utomstående terapeut, styrka det jag säger och skriver; Före detta missbrukare är inte välkomna inom Psykiatrin! Och för övrigt är jag och andra som lyckats kliva av missbruket, inte välkomna någonstans.
Vem ska ta ansvaret? Vem ska säga att jag har rätt och riktig och vem ska ta till sig kritiken för att det är så här?
Låt mig börja med Psykiatrin Södra Årsta/Enskede/Vantör, vid Globen i Stockholm. Jag tänker inte ge upp det här, även om min psykiska hälsa säger mig annorlunda.
Jag är en rädd och orolig människa.
Det här skaver och oroar mig. Jag finner det obehagligt att människor som ska hjälpa andra inte är helt sanningsenliga och omskriver någonting som mest känns vilseledande för att de själva ska vinna mark!
I dagsläget har jag funnit mottagningen, de ansvariga och hela situationen så pass ohållbar, obehaglig och obekväm att jag bett dem att sända remissen vidare till en annan mottagning. Det grämer mig, men jag hoppas att någon av alla mina kontakter inom Socialförvaltningen eller Jobbtorg Resurs, samt Boendestödet kan göra mig sällskap i nya möten, så att inga oklarheter uppstår!
Jag kan uppenbarligen inte göra min röst hörd, utan att ”auktoriteter” ska försöka att köra över mig och dumförklara mig person! Jag vet ju mina rättigheter!
Jag är rädd. Jag tycker att detta ha blivit mer besvärande än vad jag hade tänkt! Men jag måste få möjligheten att stå upp för mig och min person!
Jag tycker att det är otryggt och jag upplever att anledningen till att jag får hjälpen nu, är för att jag blivit arg, ”hotfull” och nästintill otrevlig.
Och det i övrigt skapar en oerhörd skuld hos mig och jag har trasslat in hela min person i känslor som dränerar mig på energi!
Mitt önskemål är således att få en nystart på en ny mottagning och få slippa mer samröre med ovanstående klinik och mottagning.
Men ett erkännande om hur de agerade och vad de verkligen tänkte och gjorde för mig, torde de kunna lägga fram på bordet och de borde kunna erkänna hur det egentligen ligger till. Det borde också kunna erkänna att några misstag inte alls begåtts från deras sida, utan att de endast försökt, som alltid, att bli av med ytterligare en ”gammal missbrukare”!
Väl Mött / Arthur

Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen… I går skrev jag om hemlöshet… En kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan… Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt…

Det är Måndag och det känns bättre idag.

Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen och de där dagarna när jag sjunker några grader i mitt mående, drar ögonblickligen de där tunga existentiella frågorna igång.
Det är tyngd i de där frågorna och det är besvärande ibland.
Cementerande tungt!
Och det är när tankarna på livet och varför livet ”är”, då det går på ren automatik, som det blir ytterst jobbigt och kompakt.
Jag kan sitta och se på teve eller sitta och skriva, men är inte längre närvarande och missar det jag ser eller det jag håller på med, och då har surret och grubblerierna tagit över, utan att jag ens är medveten om det.
Jag kan bli stressad över att jag inte vet hur länge jag suttit i min egen värld och jag kan bli förbannad för att det ”tar över” mina tankar i smyg och utan att jag hunnit med att observera dem.
Det här låter väl helt sjukt, men det är som om min hjärna hade en egen satellit-hjärna som kopplade upp sig och förde tankarna vidare någon annanstans. Vilseledande och ibland destruktivt. En liten parasit som naglar sig fast och drar igång funderingar som jag inte ens vill veta av.
Ytterst märklig företeelse.
För övrigt är det svårt att få tyst på de där destruktiva och existentiella frågorna och det blir mycket grubblerier kring döden, meningen med livet, vem är jag och varför är jag? 
Det var en sådan dag igår och när jag parkerade framför teven för att se nyheterna, jag uppskattar att hänga med och uppleva mig själv ”påläst”, så upptäckte jag först vid väderprognosen att jag inte alls varit närvarande och inte hört ett ljud av de nyheter som passerat på teven!
I hela tio minuter var jag som uppslukad, omedveten tycks det mig, om vad jag så på, lyssnade till och vad som faktiskt passerade på teverutan.
Inte skrämmande på någotvis, mest frustrerande och irriterande. Och då tänker jag att en lobotomering kanske vore på sin plats…
Skämt och sido, det är en märklig företeelse och jag finner det märkligt att jag kan sitta ner och som i meditation finna att jag inte alls är närvarande och inte alls är ”med”… Märkligt fenomen, det där…

Och under gårdagen skrev jag om hemlöshet och att människor egentligen inte ska behöva bo på gatan.
Jag trodde kanske att det skulle bli en del otrevligheter kring det där, men tvärtom. Det blev uppskattat och även jag fick nya ”inputs” och nya infallsvinklar på de funderingarna.
Jag utgick naturligtvis ifrån mina egna erfarenheter och hur lång tid jag upplever att det faktiskt har tagit att komma så här långt bort ifrån missbruket och hemlösheten.
Och jag utgick ifrån mig själv och min egen psykiska ohälsa och hur svårt det har varit, och är bör jag tillägga, att komma på fötter och få hjälp och räddning via till exempel Psykiatrin.
Jag har tragglat i över tre år nu, varav de senaste två har varit i fullständig drogfrihet, och jag har krigat, slagits och blivit obekväm, för det jag inte visste var Psykiatrins ovilja att hjälpa oss som blivit drogfria! 
Och den där känslan av att inte vara välkommen och känna sig totalt utanför, är fullständigt skrämmande.
Det blir ju märkligt att man som nykter och drogfri inte kan få hjälp och plötsligt bli lämnad utanför och inte bli hörd.
Jag lider av psykisk ohälsa! Jag räknas inte till missbrukarna längre, även om min beroendepersonlighet alltid finns kvar, och jag har diagnoser och jag är sjuk… Ibland väldigt sjuk!

Och en kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan och som inte själva kan eller kanske vill få hjälp eller ”tillkalla” hjälpen de behöver, och att det faktiskt inte är så enkelt som jag framställde det!
Alla de där som är så sjuka, att de förmodligen skulle ha fått bo kvar på Långbro Sjukhus eller Beckomberga.
De där människorna som lider av sådan mental ohälsa att det inte fungerar i samhället. Och… det är dessvärre ganska många därute som ”irrar” omkring, är trötta och ledsna och upplever att livet, samhället och medmänskligheten ha övergivit dem.
Det var bra för mig att väcka tankarna och funderingarna kring dessa människor och jag grubblade en del över dem och hur de kan få hjälp och hur de får hjälp…
Jag hävdar fortfarande, mindre bestämt dock, att det finns hjälp att få, om man är beredd att motprestera och verkligen försöka att ”göra om och göra rätt”!
Men! Det krävs bra människor omkring en och det krävs mycket tålamod och eget arbete för att få ihop livet igen och det är förbannat svårt och tungt, men det går.
Jag är absolut inget praktexempel, inte alls, men dock ett ”belysande” exempel på att det faktiskt fungerar att bli människa igen och försöka att leta reda på den man var och är, i ett nytt, friskt, sunt och schysst liv.
Dock med återkommande hinder, men det går… Och det är oftast vid de där hindren som människor ger upp och lägger sig ner igen, för att de inte orkar och inte kan förmå sig att fortsätta. Och det är där som andra människor med styrka och ”power” torde komma in och ”ta över”…
Jag har ju haft mycket tur, för jag har mött så många bra och kraftfulla människor på vägen! Ja, en och annan nit också, naturligtvis, men jag har haft tur i mina möten med myndigheter och Beroendevården!
Jag återkommer om det där, med människor som lider av svåra psykiska sjukdomar och som faktiskt inte vet att de kan få hjälp och som inte alls vet att det finns människor med redskapen att hjälpa till…
Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt?
Det var en bra infallsvinkel på min text, just den kommentaren, och det är bra med konstruktiv kritik, för det får mig att tänka lite till och lite mer…

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten!
Det är en kokande och skrämmande värld vi lever i.
Jag hörde igår, i ett reportage på teve, en man säga; ”Det kommer alltid att finnas fler goda människor, än onda! För hade det varit tvärtom, så hade andra världskriget slutat på ett helt annat vis”!
Man ska ha tro på mänskligheten. 

Väl Mött / Arthur 

Jag minns inte exakt hur det var, naturligtvis. Minnet sviker mig. Det är en historia, en berättelse, betraktelse och ett minne. Hon sticker mig med nålarna hela tiden. Jag kommer för alltid att vara ful, oformlig och ohanterlig. "Det är inget fel på den pojkens kropp"…

Jag minns inte exakt hur det var, naturligtvis.
Minnet sviker mig. Jag var ett barn.
Men jag minns tydligt olika episoder och olika händelser och jag kan återberätta dem. Jag kan skriva. Använda orden!
Jag försöker att erinra mig hur det kan ha varit, hur det kan ha känts och somligt blir av mig mer ”dramatiserat”. Mina upplevelser är mina och somligt sitter som en sten i min vägg av ängslan och oro… att inte duga, att vara ful, att inte passa in… Alla dessa ögon som ser mig.
Olika händelser, tankar och funderingar har jag försökt att väva samman till en hågkomst och ett minne.
Det är en historia, en berättelse, betraktelse och ett minne.
Jag, mig och mitt…
Dock bör jag påpeka att jag, för textens skull, låtit orden och meningarna få fritt spelrum i mina minnen, för att få ett flyt och en dramatik i de skrivna orden!
Det är en betraktelse och en grundad tanke, till varför somligt blev som det blev.

Väl Mött / Arthur

Hon sticker mig med nålarna hela tiden.
Det är som om tyget inte riktigt räcker till runt kroppen och provningen slutar med små blodfläckar kring sömmarna i midjan.
Jag står på en stol i matsalen och mamma kryper omkring på knä nedanför. Hon lägger upp benen och det är ju inga problem. Sedan kommer hon till midjan och ryggen, och det är då humöret svänger…
Hon drar i tyget för att få det att räcka till och hon är arg, för det verkar som om hon tagit till för lite sömsmån. Och hon suckar uppgivet. ”Inte igen”…

Jag har hört det så många gånger.
Hon har sagt det i ilska och med glimten i ögat. Hon har ironiserat och bett mig sluta äta. Hon har slagit mig på fingrarna när jag sträckt mig efter en bulle till och hon har petat på min mage eller greppat valken av fett på min midja… 
”Men… Vad är det här då? Vad har vi här”..?

Centrallasarettet i Västerås.


Hon fortsätter att sticka mig med nålarna. Håller andan ett ögonblick och suckar återigen. Hopplöst! Jag är hopplös! ”Ett kilo till”… ”Inte en byxa till, syr jag åt dig”…
Jag struntar fullkomligt i vilket, för det är alltid samma visa. Hon sticker mig med nålarna, med flit eller inte, det kan inte jag avgöra, men ont gör det och det suckas, stånkas och flåsas. Jag är ett problem. Hopplös! Dumma tjocka unge… Och alltid detta suckande och frustande. Alltid slita och dra i kroppen, dra i tyget och sucka igen, ”ett kilo till”…

Mamma får dagliga manier.
Det brukar avslutas med beska, irritation och frustration. Och just jag och min förbannat fula, knubbiga, kropp, har hon givit upp hoppet om för länge sedan. Andra får ta över nu, för själv klarar hon inte av att få sitt barn smalt och smärt! Det gör henne förbannad. Det gör henne arg. Och hon går på som om hon inte visste att orden sårade mer än de där förbannade synålarna.

De där små manierna tar sig alltid olika uttryck. Städning, tvättning, bullbak och den där genomjävliga symaskinen.
Nu har hon bestämt att jag ska få en overall. En beige. Med dragkedja. Och det som fungerade så bra för några veckor sedan, fungerar inte alls just nu.

Foto; Per Lundström 

Det är inte tyget som har krympt. Det är egentligen inte alls fel på sömsmånen. Det är jag. Det är mig. Det är mitt… Det är fläsket som förstör.
Jag ska ha den beige overallen, eller ”sparkdräkten” som jag tycker att det mer ser ut som, om några dagar då jag ska läggas in på sjukhus för att få hjälp med en diet och viktnedgång. Andra får ta över nu, för själv klarar mamma inte av att få sitt barn smalt och smärt!
Och jag är van vid Sjukhus. Jag kan det där…
Större delen av min uppväxt har jag tillbringat på sjukhus, dock av andra anledningar än min runda mage och det gjorde mig faktiskt detsamma. Det var lite som att vara hemma… Komma hem.
Det brukar gå bra. Det fungerar utmärkt. Dock är det under nattens sena mörka timmar som det spårar ur.
Mörkrädd, ensam och fylld med gråt, brukar jag kissa ner mig. Pinsamt. Genant, och barn i min ålder kissar inte i sängen. De andra tjocka, fula och feta barnen pekar och skrattar. Det gör inte jag! 

Mamma sticker en nål i huden igen. Suckar.
Jag dras ögonblickligen ur mina dagdrömmerier och suckar även jag.
”Det blir bra för dig att äta mindre. Det blir bra för dig att gå ner i vikt, då kanske kläderna passar igen”!

Jag kommer för alltid att vara Tjockis, Knubbis, Fetto och Klumpen.
Jag kommer för alltid att vara ful, oformlig och ohanterlig.

Sköterskan från skolan ringde hem vid ett tillfälle.
Jag ville inte ta av mig kläderna vid den årliga läkarundersökningen i skolan. Av någon underlig anledning berättade jag för henne som det var, att jag hade en så stor och ful kropp, att jag inte tänkte visa den för de andra i klassen. Jag tänkte inte sitta i mina kalsonger med de andra pojkarna och visa min potatiskropp.
Jag fick följa med in på mottagningsrummet med kläderna på och ta av mig dem därinne hos läkaren. Det kändes tryggare. Det blev bra. Jag grät inte för en gång skull. Jag gråter jämt…
Sköterskan ringde hem samma kväll och ville prata med mamma. Hon frågade vad det var som gjorde att jag, som var ett litet barn, inte tyckte om min kropp. Hon frågade hur det kom sig varför jag, som var så ung, tänkte så negativa tankar om mig själv. Mamma gick i taket. Hon blev galen av ilska!
”Det är inget fel på den pojkens kropp! Det är inget fel på hur jag uppfostrar mina barn! Hur vågar du ringa hit och bara påstå”…
Mamma avskydde den kvinnan. 
Och jag minns att samtalen kring min kropp och mitt utseende ofta kom på tal, tillsammans med sköterskan och min lärare i skolan, när det var kvartssamtal, och det samtaldes om hur det gick för mig med skolan och i undervisningen.
Mamma avskydde den kvinna, fullständigt och upprepade; ”Det är inget fel på den pojkens kropp”…
Och ändå var det mamma som suckade, bad mig sluta äta, slog mig på fingrarna när jag ville ha en bulle till och stack nålarna i min runda kropp, ordnade med ”tvångsbantning” på Sjukhuset och såg till att jag tre dagar i veckan fick simma i badhuset inne i stan.
Och jag som inte ens kunde simma… 

Mamma har givit upp om mig och mina nya kläder.
Mamma säger att det inte fungerar och suckar.
Det är ingen idé!
Andra får ta över nu, för själv klarar hon inte av att få sitt barn smalt och smärt! 
Jag får använda det som går att använda. Jag får ha det jag redan har, för det går bara inte att få på overallen på ”Potatiskroppen”…

Jag minns inte varför och hur det kom sig… Hur fick jag idén?
Jag minns inte alls, egentligen, när det började!? Men jag kom på ett knep när jag var runt tretton, fjorton år… Tror jag…
Om jag kräktes, tvingade mig själv att kasta upp det jag ätit och tröstat mig med, så kunde jag fortsätta att äta allt jag önskade och kanske mer därtill, om jag ville.
Jag tappade många kilon den sommaren, innan sjundeklass och mamma tyckte att jag var så duktig… Duktig, fin och smärt.
”Du ser, det går om man vill”… ”Dålig karaktär kan man ta itu med! Du är så duktig”…

Vad visste hon, egentligen?