Att vara på väg emot någonting… Men, som min kärlek och man så ofta säger; "Det är bara luft, det är bara ting, saker, föremål och yttre attribut, som på några ögonblick kan förgås och försvinna".

När jag sitter här på morgonen och dricker mitt kaffe tillsammans med de tre jag älskar mest av allt, så funderar jag över hur jag skulle vilja ha livet, mitt liv, och hur det skulle kunna se ut och hur det faktiskt ser ut och är!

Det bor, helt plötsligt, lite tro, hopp och liv i den här kroppen och det känns bra. Ett lugn på någotvis. Trygg.

Och för mig handlar det mycket om perspektiv på tillvaron och livet, att se sig omkring, observera och förstå att det faktiskt blivit väldigt bra ändå.
Det finns, hela tiden omkring mig och andra, tecken och ögonöppnare för hur bra jag har det! Medvetenhet och att vara ”här och nu”.
Det är ganska så svårt, att vara i nuet, men om man ser sig om när man går i tunnelbanan, åker buss eller bara tar en promenad, så finns det människor och tillfällen som hela tiden indikerar att livet, mitt liv och ditt, är ganska följsamt, formbart och generöst trots allt.

Jag har skrivit om det tidigare och jag har, sida upp och sida ner, försökt att beskriva iakttagandet och noterandet av livets medgångar och motgångar och jag upplever ibland själv fascinationen över hur livet varit och hur livet blev.
Att vara nöjd. Att vara glad, tacksam och inse att det trots allt blivit en bra tillvaro! Att vara på väg emot någonting…
Och jag, som så många andra, önskar ibland mer och lite till! Men, jag tror att det är en villfarelse och en märklig strävan efter att kväva det som är mindre bra i livet och kanske gör ont vissa dagar. De där dagarna då det är omöjligt att känna liv och kunna ”andas” obehindrat… det är då längtan efter mer och annat är som starkast..?

Det finns en strävan och en tanke om; ”Att bara jag lyckas tillförskansa mig det där och om jag bara lyckas med att få tillgång till det här, så… Och om jag bara har mer ork, mer lusta och mer framgång i tillvaron, så skulle det bli så mycket bättre”…

Men, som min kärlek och man så ofta säger; ”Det är bara luft, det är bara ting, saker, föremål och yttre attribut, som på några ögonblick kan förgås och försvinna! Det är inte viktigt”.

Istället för att önska och istället för att vilja nå längre fram, tillförskansa sig mer liv på ett eller annat vis, så kanske man skall sätta sig själv i ett helikopterseende och vara mer betraktande.

Man kan hela tiden ha ett avståndsförhållande till andra och ge akt på sin egen tillvaro och sitt eget varande. Se andra människor. Se andra människors kamp och andra själars livsnöd…

Perspektiv. Att se. Att lägga märke till. Att försöka förstå!

Djuplodat? Hänger du med i mina tankar?

Och de här dagarna när jag känner så här, att jag är i en bra tillvaro, har det jag behöver och har mer än så många andra i världen, bra mycket mer än han som ”noddar” vid tunnelbanans entré, då försöker jag verkligen att ”vara” i det och faktiskt vara nöjd, erkännsam och uppskattande.
Och jag försöker att vara positiv och tänka affirmativt kring min egen livsframgång och min egen lycka över att jag faktiskt klarat av att vara drogfri, få tillbaka ett värdigt liv och få ha ett hem att gå till när jag är trött och ledsen.

Jag har det bra!
Jag är bra och jag är en schysst människa, som dock kan bli överentusiastisk i mina åsikter och i mina tankar, känslor och funderingar, men jag är en okej man och kille. För… de där andra dagarna kommer ju tillbaka. Det destruktiva, det sorgliga och det ensamma trasiga i själen, återkommer alltid hos mig.
Och det är det som är ett av mina problem, alla de där svarta hålen som kommer i min väg och som får mig på fall…
De där dagarna när jag inte vill mer och uppriktigt sagt bara vill dö och inte leva längre… De dagarna finns där hela tiden och petar mig i ryggen… De där känslorna av nedstämdhet och nedvärderande kan ta över och dyka upp när som helst, och då är just de här dagarna så viktiga att ta vara på och mata med ännu mer positivitet och ännu mer livsbejakande tankar, för det är ju dem jag vill leva med!
Jag tror fullt och fast att människan är ämnad att få leva lycklig och vara i glädjen! (Det var Kay Pollak som skrev det…) Och de här bra, följsamma och mjuka livet, som bebor mig idag, det är ju det som är eftersträvansvärt och det är ju det som är framgång och det själsligt materiella…
Inte en enda pryl, framgång, karriär eller en enda världslig sak, kan ersätta den känslan…
För det är de där dagarna när lågvattnet är som lägst som man längtar efter mer, längtar efter annat och önskar mer framgång och mer lycka, för att tron är att det botar sorgen, tomheten och trasigheten, emedan det egentligen är ett försök att fly undan liv, livet och verkligheten.
Det är inte sanningen och det är inte livet… Kan det vara så?

Livssanningen är de där dagarna när man lyckas behålla perspektiv, helikopterseende och glädjen inför det man faktiskt har och det som faktiskt är viktigt… Att vara i ett nu och leva med glädje, kärlek och längtan…

Tack för ordet / Arthur 

Det har varit svårt att sova i natt. Somnade ganska fint, men sedan har jag varit upp och hostat och försökt att vara tyst… Jag ångrar ingenting! Jag hade aldrig varit den jag är, om inte jag hade gjort de där valen! Jag hade aldrig blivit insiktsfull, medveten, uttrycksfull och intressant! Det mörka och farliga, dit jag verkligen anstränger mig för att inte gå; Meningen med livet och varför lever vi?

En av dagens bästa stunder; Jag, katter, kaffe, skriva, tända ljus, och det härligaste till sist, ett av mitt livs stora kärlekar, min man och bästa vän, klockan fem på morgonen, i tystnad.
Det är mysigt. Tvåsamhet, eller flersamhet, beroende på hur man ser det…

Det har varit svårt att sova i natt. Somnade ganska fint, men sedan har jag varit uppe och hostat och försökt att vara tyst i vardagsrummet. Tittat lite på teve, hostat ännu mer och försökt att somna om. Druckit te, snutit mig och lugnat ner luftrören med frisk luft!
Ingen feber tack och lov, men rädd att väcka den som behöver sova, min man! Och sedan upp igen, hosta och rossla och så… Ja, så där har det hållit på…

Och när jag ändå var uppe och hostade sönder bröstet (dock fick magen rejäl träning!) så funderade jag över saker jag önskade ogjort och som jag ångrar. Saker som jag ångrar djupt och verkligen önskad ogjorda!
Och det slog mig, att det knappast bara kan vara jag som ångrar saker och ting som jag gjort?
Jag tycker mig ofta höra att människor inte ångrar val de gjort och att dessa ”felval” format dem till det som de blivit.
Kanske att de flesta inte ältar saker och ting som jag gör, för det gör jag verkligen, men jag tror inte riktigt på de där flosklerna; ”Jag ångrar ingenting! Jag hade aldrig varit den jag är, om inte jag hade gjort de där valen! Jag hade aldrig blivit insiktsfull, medveten, uttrycksfull och intressant, om jag inte valt de vägar jag valt i livet!”
Stämmer det verkligen? Eller är det ett sätt att ”låtsas som om”? Är det avund från min sida och en viss bitterhet? Är det bara jag som tänker på hur livet hade blivit om jag valt och gjort annorlunda?
Hur hade livet, mitt liv, sett ut i ett parallellt universum, ungefär som i filmen ”Sliding Doors” med Gwyneth Paltrow, för övrigt en bra och härlig film, och hur hade mitt liv sett ut, om jag fått gör om och göra rätt?
Jag är fullt medveten om att det inte är någon som helst idé att ångra saker och få dem ogjorda, eller att jag skulle ha valt annorlunda, för det hjälper inte att jag besitter den kunskapen och insikten, för det snurrar på ändå!
Som ett galet tåg, snurrar de där förbannade tankarna på i skallen! Tåget spårar inte ens ur i sin framfart…
Det kletar och skrubbar ganska bra, ångern och ångesten.

Och varför göra misstag, ångra felval och sedan dö ovetandes om hur det hade blivit om man valt annorlunda?

Foto; Per Lundström

Hur kommer det sig att livet ger så många val, så mycket grubblerier och så många ting att fundera över, som blev fel och som blev totalt orätt, om man inte kan göra annorlunda?
Och jag skulle kunna rapa upp en hel mängd med saker som jag ångrar och önskar ogjorda, men jag gör inte det… För jag har en hel gömma med ånger att dela med mig av!
Men det kanske inte är så intressant ändå, för det är ”bara” ånger i förfluten tid och det kanske till och med är så att man bara måste lära sig att leva med det, ångern?
”Om jag bara hade… Om jag bara kunde göra… Om jag bara hade sagt och om jag bara”…
Min allra största ånger är; ”Varför ringde jag inte ambulansen den där morgonen, för nio år sedan”…

Och nu står jag här mitt i livet, bokstavligen, och befinner mig i ett virrvarr av saker som skall ordnas, fixas med och göras om och det går inte en dag utan att det där far runt i huvudet; Om jag hade gjort annorlunda och om jag bara hade…
Och medan det där far runt i hjärnan och emedan jag idisslar det, så kommer obehaget över mig, det där mörka och farliga, ”Bergman allvaret”, dit jag verkligen anstränger mig för att inte gå; Meningen med livet, döden och varför lever vi? ”Det är jag som är döden, jag har redan länge gått vid din sida”…

Jag ska ha ytterligare en dag att krya på mig och faktiskt vila ordentligt!
Jag längtar hem och jag längtar efter Hälsingland och jag önskar att jag kände lite mer glöd, passion och tillit till livet, men jag gör ju inte det. Har, tro mig, förmodligen aldrig gjort… Jag lever och andas, ältar, äter, och skiter och vilar och försöker att leva mer och mycket… Men så, NEJ… Så jävla roligt är det ju inte!
”Distraktioner”, har en av mina terapeuter sagt. ”Det är bra med det som distraherar tankarna!” Jag informerade henne om att även det där orden är floskler och klyschor, för getingboet med tankar, ånger, funderingar och livsfrågor är alltid där ändå. Alltid påslagen. Alltid ”red-alert”!
Distraktioner får dem inte att tystna.
För somliga av oss är det en del av livet, för andra går det utmärkt att stänga av, som en strömbrytare, men alla är inte av den tillverkningen och sorten.
Vi är alla individer och det som fungerar för en själ och människa, behöver nödvändigtvis inte vara lösningen för alla. Det finns inga ”quick-fix” som passar alla och mallen för hur det mänskliga psyket fungerar kan vi nog börja frångå, för det stämmer i alla fall inte…

Tack för ordet! Väl Mött / En trött och förkyld Arthur

Jag mår inte alls bra, men har tack och lov ingen feber! Glömde dock att jag tog ett par värktabletter innan jag gick till sängs… Jag längtar efter min man och kärlek. Saknade honom redan när han gick tidigt i morse! Undrar hur han har det? Jag dör inte idag heller…

05.00.
Den här helgen gick fort. Alldeles för fort! Den liksom ”blåste iväg”!

Som alltid är vi två så här dags, utöver katterna alltså! Det är jag och kärleken, kaffe, tända ljus, sällskap och tystnad. 
En av det absolut bästa tillfällena på dagen… 

Jag mår inte alls bra, men har tack och lov ingen feber!
Glömde dock att jag tog ett par värktabletter innan jag gick till sängs igår, så de kanske är kvar i kroppen?

Jag hade ett sista möte idag på Jobbtorg Resurs tillsammans med min coach, men det har jag avblåst och tänker krypa ner i sängen igen. Dock måste jag gå ut en sväng till apoteket och även ordna med ytterligare ett ärende, men det är snart gjort! Dessutom kan jag ta det lugnt!
Jag är inte alls typen som ska till och dö vid minsta lilla nageltrång, men det känns förbannat utmattande och ”trögt” att inte vara hundra procent frisk.

Undrar hur länge det tar innan min man, bästa vän och kärlek, hamnar i feber-koma och förkylning?
Det rosslar och rasslar oroväckande i bröstet, så om inte det blir bättre så får jag lov att se över saken.
Som sagt, det bådar inte gott och jag har en förmåga att få förkylningarna i luftrören. Jag måste sluta röka!
Omodernt och livsfarligt! 
Seriöst! Jag måste sluta röka nu! Jag verkligen måste och det får bli ett av de större projekten framöver!
Lycka till, till mig!

13.00. Jo, jag tänkte att tag ge mig iväg i alla fall till Jobbtorg Resurs, men när jag vaknade med feber, ytterst lite dock, så valde jag att ta itu ,med plan A, att stanna hemma (som om beslutet inte redan var fattat redan i morse!?) och jag har sovit och slötittat på teve och skulle behöva komma mig ut för att ordna med ett par saker… Jag kan fixa det som skall fixas, med en Treo, en cool och lugn promenad och sedan bara ta det vackert och vila.
Mer vatten, mer Ingefära och kanske lite glass…
Jag dör inte idag heller, vad det verkar!

Jag längtar efter min man och kärlek. Saknade honom redan när han gick tidigt i morse! Undrar hur han har det? Vad han gör och vem han besöker? Han arbetar i Hemtjänsten på Östermalm och besöker de äldre hemma hos dem.

Vår härliga, vackra, kramgoa och fina katt ”Myran”. Foto; Per Lundström

Han är högt uppskattad och mycket omtyckt, min bästa vän och man, och ingen tycks förvånad. Han trivs med sitt arbete, väldigt bra! Han är en jäkel på det han gör! Och jag… Jag längtar efter honom jämt och alltid… Min kärlek…

Det blir inte mycket mer skrivet idag och just nu. Jag får se hur död jag är mot kvällen och sena eftermiddagen. Tack för din uppmärksamhet och ta hand om dig därute i den oroliga världen…
Väl Mött och njut dagen / Arthur