Jag pratar med mig själv. Eller om det faktiskt är så att jag talar med Gud, mitt "högre jag" eller mina skyddsänglar. Märkligt nog får jag svar. Jag dör ju nu! Min gamla person och allt vad det innebär finns ju inte längre!

Det blev ytterligare en dag i sängen. Det gör inget, sa min syster, det är ingen som ser dig ändå…

Jag pratar med mig själv. Eller om det faktiskt är så att jag talar med Gud, mitt ”högre jag” eller mina skyddsänglar.
Märkligt nog får jag svar.

Med en katt på magen och den andra katten vid fotändan, så låg jag där och tittade i taket och förde en dialog med mig själv.
Täcket under hakan och teven påslagen, som sällskap. Ett tyst surrande i bakgrunden.
Jag frågade mig varför det är så här, livet? Jag frågade mig hur det kommer sig att jag mår så här, varför det alltid är sådana konstraster mellan mörkret och ljuset?
Jag frågade mig vad syftet var och är, och jag undrade varför det inte kan få vara en raksträcka, men entusiasm, glädje och skratt..?
Och då kom insikten till mig, då fattade jag vad det är som sker inom mig och med mig!
Kanske att alla andra har fattat det tidigare än jag själv, men det trillade liksom ner i kroppen och blev till en ö av sanningar.

Jag har jiddrat om döden en hel del den sista tiden, med mig själv, skrivit om det och känt närvaron, och jag har funderat över huruvida man kan ”känna” när man är färdig för att dö och när livet är avklarat och slut!
Jag har grubblat över varför allt är så meningslöst och varför jag inte finner en mening…

Och kunskapen, kunskapen som kom till mig när jag låg där i sängen idag, och som jag för övrigt snabbt skrev ner i telefonen, eftersom jag glömmer det riktigt vettiga och bra sakerna, är ju att jag dör. Jag dör ju nu! Min gamla person och allt vad det innebär finns ju inte längre!
Allt det som varit min trygghet och mina kunskaper, finns inte längre.
Allt det där som jag skapat och upprättat för att klara av livet, ”fixa mig själv” och min vardag, har jag ju själv övat in, lärt mig att vara och sett till att bli, för att överhuvudtaget kunna vara Arthur, eller Janne för somliga, och det är ju borta. Allt är ju nytt och jag är ny och jag har möjlighet att bli och vara den jag verkligen är och det på gott och ont!
Min gamla person, mitt gamla jag håller på att dö och fram träder ett nytt och spännande jag!
Självklart blir det en sorg, en rädsla och en oerhörd oro! Självklart blir det kris och svajigt, eftersom jag faktiskt inte riktigt känner mig själv! Och den jag tycks kliva fram ur, den jag en gång själv har skapat och regisserat, blir ju till ett tomt och ihåligt skal som inte längre räknas och inte heller får vara med. Det är över för honom. Det är slut här!
Det är nytt nu och outforskat till större delen, och det jag funnit så här långt, stämmer inte alls överens med den jag alltid önskat att få vara.
Är detta förståeligt?
Jag har haft, har alltid haft i och för sig, en rädsla för döden och döendet.
Det har intensifierats under en längre tid, men med insikten idag så föll det bort och platt ner på golvet. Det blev till ett ingenting! 
Jag fattar vad det är som händer!
Jag begriper varför det är som det är! Jag fattar!

Tack för det och tack för samtalet med mig själv och tusen tack för vägledning… Tack för en dag i sängen och plötsligt förstår jag också varför sängen och samtalen varit navet de senaste dagarna! 

Ta hand om dig! Tack för att du läser och ”hänger med”…
Väl Mött / Arthur 

… "Men det är lite väl gnälligt! Vad gör vi åt det"!? Jag börjar bli trött! Irriterad, trött och nästintill Citron-sur! Det är tålamodet och tiden vi måste bli vän med! Vi kan inte, just nu, skynda på någonting!

”Unge Herr Ringvall”, säger min terapeut, ”Du är oerhört negativ och för ett destruktivt nedlåtande samtal med dig själv! Jag vill absolut inte vara elak, men det är lite väl gnälligt! Vad gör vi åt det”!?
”Ja, jo”… säger jag lite tyst, ”jag vet om det och jag gör det jag förmår, kommer ihåg och minns att jag ska göra, för att sparka det där elaka och fula i röven! Men jag glömmer mig! Det går på automatik”!

Hon skrattar, och frågar sedan hur det går för mig med mitt ”Mående Schema” och om jag kan se ett mönster? 
”Jag har glömt den, eller så förtränger jag den! Det blir inte gjort! Den ligger där, mitt framför näsan och ändå blir det inte gjort”!
Hon tycker inte att det gör så mycket, men det blir lite svårt att göra någonting åt gamla mindre bra mönster, om vi inte finner en röd tråd!

Nästa fråga; ”Hur har det fungerat med de där ”Glädjelistorna” då? Har det fungerat”!
Min tystnad säger allt och hon ler.
”Det är okej! Det är ingen examen! Jag påminner dig och så gör vi så gott vi förmår”!

Och jag skäms naturligtvis och vet inte hur mycket jag ska säga förlåt, ursäkta, det är inte meningen, förlåt!
Denna underbara kvinna fortsätter; ”Jag upplever dig som sorgsen, ibland uppgiven, men framför allt är du väldigt nedvärderande och rent av dum emot dig själv! För att vända och bryta det, så måste vi skriva, redogöra och få en positiv överblick av dagarna”…

Jag börjar bli trött!
Irriterad, trött och nästintill Citron-sur! Hon ser det och säger; ”Det är känsligt det där, eller hur? Hur sant är det!? Vad säger ditt förnuft”?
Jag vet ju att hon klivit rakt in i mina dolda rum! Hon kliver runt på hela min person och jag smälter samman till ett litet Knytt! Jag säger inte så mycket, inte mer än att jag bekräftar det hon säger.
”Arthur”, fortsätter hon, ”Du och jag kommer att få ordning och rätsida på det här, men det kommer att ta tid! Mycket, tid… Jag ser ju dessutom att du växer till dig mer och mer när vi ses och det är lite mer ljus i dina ögon! Det glädjer mig! Vi jobbar vidare och det ska bli bra! Jag kan faktiskt lova det”!

Och då brister det! Inte av ilska. Inte av beska eller bitterhet, och inte heller av sorg, utan av glädje! Jag börjar skratta och gråta om vart annat! Mitt mest egocentriska jag, suger åt sig det sista hon säger, som en badsvamp!
Vi är två i det här kriget. Vi ska arbeta tillsammans och med hennes kunskap, värme och vägledning, så ska det bli bra.
Och som alltid säger hon till mig; ”Det är tålamodet och tiden vi måste bli vän med! Vi kan inte, just nu, skynda på någonting”! 

Jag tar med mig det där hem. 
Jag känner mig lättare och stegen är lite luftigare, när jag promenerar hemåt.
Vi är två…

”Mående Schemat” och min ”Glädjelista”, blir liggande ytterligare en vecka.
Det blir ogjort, förstås…

Väl Mött / Arthur 

Det är relativt tidigt. Och jag klev upp när jag vaknade. Det är sällan jag blir kvar i sängen. Jag skulle ha träffat en nyvunnen vän igår. Det blir för mycket just nu! Jag tror aldrig att jag har varit så sann och ärlig, som jag är i den här bloggen/dagboken!

Jag har inget att tillägga idag. Känns det som. 
Men det brukar, som alltid, snurra på med orden ganska bra ändå…

Det är relativt tidigt. 
Och jag klev upp när jag vaknade. Det är sällan jag blir kvar i sängen.
Jag ska iväg till jobbtorg resurs. Jag ska inte vara där förrän i eftermiddag, men planerar att komma iväg i tid, så att jag får en promenad.
Alltid detta planerande in i minsta detalj! 
Trygghet kallas det!?

Jag skulle ha träffat en nyvunnen vän igår. 
Vi skulle faktiskt ha träffats redan i Söndags, men jag orkade verkligen inte. Jag tappade orken och även lusten, i ärlighetens namn.
Hon är en härlig och dynamisk vän och jag har kommit att uppskatta henne mycket! Hon, som jag, skriver mycket och hon är en utmärkt författarinna! 
Och det uppstår alltid dåligt samvete hos mig, när jag inte vill eller orkar åka ner på stan för att möta mina vänner över en kopp kaffe.
Hur svårt ska det vara? 
Hur svårt kan det vara att uppbringa ork och mod att ta tunnelbanan till city och ta en kopp kaffe? Det är vad jag tänker nu efteråt… 
Jag tycker att det är besvärligt, tungt och svårt. Jag tycker inte om det… alla dessa människor, trängsel och alla mina hjärnspöken, som om att alla tittar på mig. 
Det ger dåligt samvete, det gör det… att inte vilja, att inte orka och den där önskan om att bara få vara ensam… För övrigt förstår hon mig full ut. Hon vet och hon pressar och stressar mig aldrig. 
Som sagt, jag uppskattar henne.

Jag tror aldrig att jag har varit så sann och ärlig, som jag är i den här bloggen/dagboken!
Mycket av det som jag skriver här, är sådant som jag hållit hemligt och sådant som jag tigit om, i alla år. 

Jag tror att jag kan upplevas som oerhört negativ och deprimerande, men jag skriver mycket om mitt själsliv, mina innersta tankar och upplevelser och olika skeenden i mitt liv, som har haft betydelse för mig.
Jag tycker att jag är ärlig, har ett märkligt sätt att vara och agera och jag fajtas med mig själv, varje dag.
Det jag upplever som en svårighet är alla dessa funderingar, allt gammalt grottande och allt det som blir till hinder i vardagen. 
Jag berättade aldrig, i mitt tidigare så välordnade liv, om alla dessa dilemman, utan körde över dem och tystade dem med alkohol och/eller tabletter.
Jag har nog alltid brukat droger på ett eller annat sätt för att orka med och stå ut. Det var först när det rann över och jag tappade kontrollen som det märktes och syntes… Två utmattningsdepressioner och ”smack in i kaklet”! Det är faktiskt inte allt konstigt, känner jag idag!
Men då var jag redan ensam och hade hoppat av karusellen av att vilja ha, ha och mer och mer… 
Idag och här och nu, kan jag skriva om det och jag har dessutom etiketter på vad det är som felar och som jag känner igen sedan barnsben. Jag har behövt etikettera saker, känslor, tillstånd och mående och jag har funnit trygghet i det. Det är bra, för mig!
Det pratas ofta om att man inte ska stoppa in människor och olika hälsotillstånd eller sjukdomar i fack eller etikettera människor, men jag förstår inte problemet med det. Somliga av oss behöver det för att känna trygghet och för att finna känslan av kontroll. Jag vill veta, jag vill ha koll och jag vill kunna känna en viss trygghet med kunskapen och beteckningen av olika företeelser, mentala tillstånd och känslor.
Jag vill ha kunskaper och insikter… Och med det så ser jag och kan belysa ”problemen”, lära känna mig själv och med olika terapiformer kan jag lära mig att leva med dem.
Det tar bara lite tid och det kommer att behövas en hel del ansträngning från min sida, men det är bara att hoppa på tåget och ge sig av…
Och jag kan tillägga att intellekt, kunskap och sunt förnuft, inte alltid behöver vara förankrat i kropp och själ.
Man kan vara intellektuellt medveten om hälsotillstånd och mående, men det behöver inte nödvändigtvis vara ett samarbete med hjärta, kropp och själ.
I mitt, och många andras fall, så samarbetar inte alltid hjärna och hjärta…

Dagen har börjat och jag med den!
Ta hand om dig därute! Var schyssta emot varann och bjud någon på ett leende! Det kan vara angörande för någon!
Tack för din uppmärksamhet och din tid! Jag uppskattar det, tro inget annat!
På återläsande och Väl Mött / Arthur