Jävla helvetes skit. Fan också. Så upplevde jag dagen igår. Geggig och lite slaskig. Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så. Och så vips… idag är en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Så upplevde jag dagen igår.
Geggig och lite väl slaskig. Igen!
Och så vill jag bjuda till och vara mitt vanliga jag, för att jag vill det, men gärna lite gladare och lite mer positiv, eftersom jag gärna vill bryta ner det där fula, negativa och ogynnsamma tankarna och humöret. Byta ut dem!
Programmera om liksom…
Jag blir hur jäkla trevlig som helst! Tystlåten, men ruggigt trevlig!
Och jag vill inte påverka min omgivning och jag vill inte färga av mig på alla de som finns i min närhet, så jag förblir tigande och tyst. Men ruskigt nice och smilande! Berättar inte hur det verkligen är, utan blir nästan lismande och jävligt trevlig!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så ska jag vara snäll, god och glad, för att jag vill det och för att jag längtar efter det, och då sätter jag mig ner för att skriva i mina anteckningar om det som gör mig glad, nöjd och uppskattande, för att det är ett utmärkt sätt att ingjuta positivitet i livet, och det går bara inte.
Skiten lyser igenom och tankarna surrar bara på, i ältandet och talar om hur jäkla illa det är! Vansinnets vansinne!
Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så tänker jag; ”Okej, det är en sådan dag idag och jag får bara åka med och strunta i att det är precis så där löjligt patetiskt slaskigt och mindre bra just nu och idag”. Och det hjälper inte heller! Löjligt!
Och så hör jag alla välmenande människor som berättar och talar om att ”alla människor har dåliga dagar! Alla människor har formsvackor och mår mindre 
bra ibland! Du är inte ensam och du är inte speciell på någotvis”!
Och det är jättefint att mina medmänniskor vill trösta mig och det är jättebra att samma människor drar till med floskler som; ”Det är de dåliga dagarna som får oss att njuta av de bra dagarna”!
Skitsnack och bullshit! Tröttsamt.

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så när jag av utmattning och trötthet somnade tidigt igår, så vaknade jag senare, mitt i natten, med dödsångest och blev tvungen att trycka i mig en lugnande tablett, för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt en stund och andas och jag blev orolig att jag skulle bli tvungen att väcka min man och kärlek, den andra häften av den här kärlekshistorien, och jag blev rädd att jag skulle dö och paniken spred sig i kroppen.
Andas, andas och så… Poff, det gick över.

Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så.
Jag vill inte besvära. Jag vill inte vara i vägen. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte att andra ska bli illa till mods. Jag kan berätta att det är mindre bra, för mina vänner och min man, men inte hur jävla illa det faktiskt är somliga dagar!
Jävla helvetes skit. Fan också. 
Och då… skriver jag om det istället, i en Blogg och så har jag fått ut det ur systemet. Jävligt märkligt.
Och för övrigt blir det ytterligare ett inlägg om mental ohälsa, psykisk instabilitet och olika förbannade diagnoser!
Jag är skittrött på livet!
Jag är skittrött på mig själv och detta eviga trampande i gyttja.
Jag vill inte, vill inte, vill inte… Och vad är meningen? Vad fan är detta? Livets fullständiga meningslöshet…
Och så vips… idag blev det en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Foto; Per Lundström

När jag väl fick sova lite till under natten och när jag vaknade upp i morse, bredvid min man och två varma katter, så var jag nästan välmående! Varför ska det alltid vara, från den ena dagen till den andra, så känslomässigt kontrastrikt?
Varför kan inte livskurvan vara mer jämn och ”hygglig”?
Det är förbannat tröttsamt att ena dagen må relativt okej och tänka positivt om framtiden och tillvaron, och i nästa stund, eller efterföljande dag, vara totalt beredd att ge upp livstecknen och lägga sig ner under täcket för att få vara ifred! Mögla bort, dö, under täcket och uppslukas av madrassen och sängkläderna…
Jag vet att livet inte är rättvist, men det här är ju för fan skrattretande!

Och idag… Trött, men dock en bra dag! Lättare i sinnet och med en gladare och varmare känsla i magen… Inväntar stabilitet och ”flow”…

Jävla helvetes skit. Fan också.
Jävla skitliv…
”Gud! Jag har en del otalt med dig”!

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur 

Jag förundras över människors stress. Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro. Jag blir oerhört stressad av alla människor. Dessa sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och orkeslöshet…

Vansinnigt kallt. Det är dock varmt inomhus. Det drar oerhört från mina fönster. Elementen är uppdragna till full styrka. Det blir gosigt då…

Tog en promenad på Södermalm och inhandlade en vacker lampskärm på Myrorna, till en ännu finare lampfot som jag fått av min goda vän Maria. Lampskärmen var för liten, så jag får spara på den till ett annat tillfälle.
Jag letade också efter ett mindre avlastningsbord till hallen i Bagis, men fann inget intressant. Det blir för mycket pengar.
Vandrade runt och tittade på människor och försökte att vara öppen, ta in och se mig omkring på alla och allt jag passerade. Ville verkligen se alla människor!

Jag förundras över människors stress.
Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro.
Jag blir oerhört stressad av alla människor. Jag blir nervös av alla som knuffas och ska fram först. Jag blir orolig när människor inte ser sig för, pratar i mobiler och inte märker sin omgivning längre.
Det är oroande när småbarn gråter i barnvagnarna och mamma eller pappa har fullt upp med att skriva något på Facebook, Twitter eller sända sms och inte längre uppmärksammar sina barn.
Jag blir nervös av alla människor som väntar på t-banan, på perrongen och absolut ska med första bästa tåg som rullar in på spåret, för tänk om de måste vänta på nästa… och tänk om någon skulle knuffas och någon annan tappar balansen och faller… ramlar ner på rälsen.

Jag påverkas oerhört numer, av människor omkring mig.
Samtidigt som jag vill se och studera min omgivning, så får jag alltid räkna med att hjärnan tröttnar och behöver vila.

Och jag tänker att det inte är så konstigt egentligen att människor blir sjukare och sjukare i sina mentala hälsotillstånd. Det blir vanligare och vanligare med psykiska åkommor och diagnoser. Det blir vanligare och mer utbrett med sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och det är relativt utbrett med orkeslöshet och försvagning hos människor.
Jag har mina utmattningsdepressioner, två stycken i rad, eftersom jag vägare att erkänna mig besegrad, och detta är snart tio år sedan och ändå… Jag känner ständigt av dem, det gör sig påmint och jag klarar inte av all denna samhälleliga röra! Jag gör bara inte det…
Och jag tänker på allt det som vi alla ska hinna med i livet och tillvaron. Jag funderar över dessa mobiltelefoner, datorer, alla barn, alla relationer man ska vårda, och kroppen man ska träna och karriärer och pengar och mer internet och mer samtal med vänner, umgås, vara lycklig, och hinna handla och…
Det är inte konstigt att människor blir sjukare och sjukare och hamnar i det där tillståndet av ständig trötthet och sedan söker en förklaring till varför de inte orkar tänka längre och varför kroppen ger upp… Springer på Vårdcentralen, tar blodprover och måste ha gripbara bevis på att någonting är fel och att någonting misstämmer rent fysiskt i kroppen och det måste bara vara svart på vitt, ingen gråzon eller ”lullull”, konkret och precist och ”mitt på” ska det vara…
Men… men om själen och psyket är trött och slutligen ger upp och man inte lyssnar, då sprider det sig i kroppen och tillslut; SMACK, rakt in i kaklet och så kraschar man rakt ner i ett ingenting.
Jag tog den där svängen, två gånger som sagt, och jag påverkas ännu. Jag blir så trött, påverkad och stressad av allting omkring mig, så jag försöker att portionera ut mina små utflykter i mindre doser. 
Jag blir trött i huvudet. Jag får ont i kroppen, mina muskler och mina leder. Jag får svårt, om jag stressar mig själv, att hålla balansen och det blir svårt att lyssna och höra vad andra säger till mig. Jag slutar hel enkelt att lyssna, och så… somnar jag.
Och tänk… fortfarande så har jag svårt att acceptera att jag, som varit så aktiv, glad, positiv, arbetat hårt, haft en karriär och givit av mig själv till hundra procent, inte klarar av livsflödet och människors stress längre.
Och jag vet med mitt förstånd och intellekt vad som står på, vad som sker och vad jag bör tänka på och ändå… Hjärtat är inte alltid med, vill inte vara med och vill bara mer, mer och gärna lite till… och huvudet skriker; Nej, nej och nej… Det räcker NU! 

Och jag tänker på alla människor jag möter, de som stressar så hemskt, alla de som springer, sliter, drar och rusar fram, och arbetar mer och mer och ska hinna med mer och mer och mer, skenar fram i tillvaron…
Hur länge håller man? Hur länge håller de?
Hur länge kommer människorna att stå ut? Luften måste ta slut någon gång!? Och tänk om det blir en masskrasch av samhället, för att ingen orkar hålla tempot längre, och ponera att människor i mängder ger upp för sin trötthet och inte orkar mer..? Jag skulle inte bli förvånad… Tänk om…

Nu är i alla fall jag hemma i min vrå med lugn och ro. Jag är oerhört trött och lite ledsen, men jag är okej.
Jag, min pläd, teve, en film senare och en kopp kaffe… Tända ljus och frid… Det blir gosigt då… Mysigt och bara jag.

Tack för ordet / Arthur 

Tankar jag tänkt och funderingar jag tankat… Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet. Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Tidig morgon.

Ensamhet, en mugg kaffe och morgon-tv. Grymma minus grader utanför, men här inne, under min pläd, varmt, ombonat och vintermysigt. 

Det är bara jag, bara jag själv och ensamheten. Den självvalda sorten.

Men oron och obehaget kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen. En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp. Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där! Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här? Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Jag spelar musik, mellan nyhetsinslagen på teven. Jag lyssnar på texterna till sångerna och försöker att vara närvarande i den tidiga morgonen. Dricker mitt kaffe och saknar, oerhört, varma kattmagar att smeka.

Min ensamhet är självvald och jag önskade vara ensam. Jag saknar honom, alltid, han jag vill vara nära, nära och jag inser i min egen oro, att mitt eget liv är en balansgång och jag kan fortfarande falla, falla ner i depressioner och isolering.

Men… det är inte den oron och olusten som kryper i kroppen, det är det faktiskt inte! Jag klarar mig själv! Jag fixar livet ändå, det måste ju gå… Det är så mycket liv kvar!

Jag tänder ljus och rökelser, denna morgon och jag ber tyst… ”Hjälp mig, vägled mig, visa mig var jag skall gå… Var är jag och vem!?

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. Tankarna är som drivved i själen, flyter upp, virvlar runt och försvinner. Återupptas, ger oro, rädslor och ett envist ältande.

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara elände som sitt största byte! Och när jag sitter här, lyssnar på min mjuka musik, samtalen med substans från teven emellanåt och känner kylan dra ifrån otäta fönster, då slår det mig! Jag kommer på det! Varför! Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är! Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst. Gnager, skaver och tuggar i sig lite till och lite mer av min magra själ. Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

För…

Jag hade ju allt, en gång. Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner. Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss får uppleva.

Och jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade, och miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet för det jag hade och fick, för allt blev en självklarhet. Det blev mer av att ta för givet, en lättja och en inställning som om det var en självklarhet att få ha det så fint, bra och gott. Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi var så lyckade och snygga…

Misslyckandet… Det stora förfallet. Mitt misslyckande.

Och jag… Jag själv blev till drivved utan mål och utan innebörd. Det föll. Det kraschade. Jag kraschade. Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade och när korthuset föll, blev jag ensam kvar. Allt försvann på några få år. Allt begravdes i beska och bitterhet. Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro. Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet söder om Stockholm, lånad av Staden, att acklimatisera mig i, med bord och möbler lånade av vänner och inköpta på loppis och secondhand, klädda med vita tyger, och väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och vackra tyger draperade i fönstren, mängder med ljuslyktor och ljusstakar placerade överallt för ombonadens skull och med en begagnad säng funnen via annonser, så vet jag att jag är så nära, nära… Tanken slår mig, jag kan ge upp och ge mig ut och bedöva mig. Bort och ner och försvinna…

Min kärlek och min medicin. Längtar så oerhört!

Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig. Faktiskt redan vid ytterdörren jämte min egen, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och plocka upp skiten igen, välja att dö! För det kommer jag att göra; Dö! 

Jag saknar det inte, alkoholen, som är en livsfarlig drog, utan jag söker själva försvinnandet, undvikandet och pausen i tillvaron. Jag vill inte mer och samtidigt; Jag vill, jag vill, jag vill leva…

Döden, att dö och få dö… Om jag skulle… Om jag valde bort allt det jag återfått i livet… Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga… Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, och en snabb väg ut! Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar… Och det grundar sig i allt det där… Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till. Vara hel, ren och drogfri! Att gå miste om kärlek, hem, sysselsättning och vänner. Igen! Att kanske leva på gatan, ännu en gång. Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna. Alkoholen. Spriten är en drog…

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna, dess egenvilja och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet.

Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka. Jag är andlig och fullständigt insiktsfull!

Jag har funnit kärleken igen! En man som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre. Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten. Jag har allt jag behöver i detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat. Tro inte annat.

Men jag är på min vakt! Jag är observant! Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, mina rädslor och min gnagande oro, för detta är allvar! Livet är allvarligt.
Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ! Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Och det är det här som är mitt livs stora rädsla och min oroande skräck! Detta är rädslan! Livsrädslan! Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Jag kan välja livet, eller att bedöva och dränka mig i det som är kvar. Jag kan välja och alla människor gör sina val. Det står mig fritt, det står alla fritt att göra som de vill, ta tillvara på… eller slänga bort.

Och… jag lyssnar till min musik. Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Jag har någon och jag någonstans, någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv… Jag har tvåsamhet och kärlek. Vänner, mat och en säng att sova i! Glöm aldrig, glöm inte, glöm aldrig bort varifrån du kommer… Det är en del av det stora livet; Att vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, för det höjer sin röst ibland, längtan efter sömn, försvinnande och livspaus, jag medger det, men jag har mer liv i den här kroppen än så och jag har någon som väntar och längtar efter mig.
Jag är en del av livet och jag skall återfinna det! Njutningen, härligheten och mig själv… Tillsammans med dem jag älskar, i förortens mångkultur, ska jag få det här att fungera!

Väl Mött / Arthur