Att missbruka behöver inte nödvändigtvis handla om droger. Ska jag våga berätta om min kropp och kriget emot den? Ska jag vara sann och ärlig och förklara att även det gick över styr… Det kanske räcker med bedrövelser? Glöm aldrig att alkohol är en drog!

Ska jag våga berätta om min kropp och kriget emot den?
Ska jag vara sann och ärlig och förklara att även det gick över styr, när jag kämpade för att bli accepterad, vara smärt, tro mig vara snygg och tro att jag lyckades, bitvis, med att mästra det som jag aldrig kommer ifrån; Kroppen.

Ska jag bjuda på hur det verkligen var och hur det verkligen är?
Det kanske räcker med bedrövelser?
Det kanske är nog med elände?
Det är kanske nog med ömklighet, litenhet och vemod?
Och kanske är det till och med så att det är för mycket, att utelämna sig själv på det här sättet?
Kanhända att det är osmakligt, ”för ohanterligt” och alldeles för grisigt för att återge? 
Kanske är det så att det är att gå över gränser i försök att förklara, och även själv förstå, varför destruktiviteten tar sig fler uttryck än via drogerna och missbruket? 

En passus;
Glöm aldrig att alkohol är en drog! Separera aldrig drogerna och spriten, för det är exakt detsamma; En drog. Att missbruka. Att droga.

Men…
Kanske är det så att jag, som väldigt många andra, har ett resebagage och en packning, som är livet, som är större än koffertarna på Amerikabåtarna?
Hur många av oss berättar om de innersta och mest hemliga? Det där lortiga och det där som man inte vill släppa ut ur sina illaluktande själsliga burkar?
Jag gör det, här i min blogg!
Jag berättar och beskriver hur det är, hur det var och var livet tog mig någonstans, för jag har absolut ingenting att förlora längre.
Jag har en gång redan förlorat allt, men återfått så mycket mer…
Men! Jag har ingenting att dölja längre…
Och frågan är vad jag vill förmedla och vad jag vill ha sagt?
Frågan som ständigt bor inom mig är; Varför?
Hur kommer det sig att jag vill bjuda på mig själv och min förnedring?
Hur kommer det sig att jag vill blottlägga mig själv och naket beskriva hur det har varit?
Är det flosklerna och klyschorna som styr? ”Jag vill hjälpa andra”? ”Kanske att någon därute får stöd och hjälp i mitt skrivande och det jag berättar, vilket leder till; Jag är inte ensam”!?
Är det, trots allt, ett uppmärksamhetsbehov? Är det månne så att jag trots allt vill synas, höras och få berätta..?
Är även jag sjukligt uppmärksamhetssökande och skulle vilja ha en plats på jorden, som syns?
Jag kanske också har fallit offer för tidens trend, att få synas, höras och bjuda på berättelser för att ”ta plats”? Lite grisigt och lite över gränsen och med näsan precis ovanför vattenytan!?
Jag vet inte? Vem kan svara?
Innerst där inne, i mitt allra innersta, vet jag själv att det är en av de där plattityderna som överensstämmer med det jag vill förmedla, få sagt och nå ut med… ”Jag vill inte vara ensam i det här. Jag vill inte heller att du ska vara ensam med ditt”…
Det kan vara så!? Men den primära känslan är dock; Jag har ingenting att förlora längre och jag har mängder att berätta för dem som verkligen vill läsa, lyssna och veta…

Att missbruka behöver inte nödvändigtvis handla om droger.
Vi har en förmåga att glömma det!
Missbruk tar sig många andra uttryck! Missbruk är dolt och missbruket är en feg liten jävel, som iklär sig olika förklädnader! 
Somliga av oss har genen, det sociala arvet eller osäkerheten inför oss själva, som gör att kontrollen av livet förläggs någon annanstans.
Somliga av oss tar till droger, andra äter, vissa tränar sig sönder och samman, andra shoppar och ytterligare någon får inte nog av att exponera sina kroppar i ett sammelsurium av utvikningsbilder, sex och porr.
Några missbrukar sitt bekräftelsebehov, ständigt, och finner utvägar och påhitt för att få den där kicken av att synas! 
Några har ett extremt behov av att exponera sin vardag med arrangerande vardagsbilder, för att dölja det som egentligen inte är okej längre och för att få medmänniskorna att tro att allting är helt i sin ordning! 
Lögnen. Att leva i lögnen. Någonting är trots allt fel och oriktigt.
Vi döljer. Vi ljuger, Vi sminkar över.
Många av oss vill inte alls se sanningen i vitögat och när vi trots allt tvingas till att göra det, tar missbruket över och vi dränker oss i det som ger kontroll, tankereducering och flykten från det vi inte vill se.
Det är fler, än vad vi tror och anar, som missbrukar på någotvis och det är fler som dränker sina tankar på destruktiva sätt, än vad många av oss vet.
Vi har alla olika tillvägagångssätt för att upprätthålla oss själv och vi har strategier för att kunna behålla kontrollen över vår tillvaro. Och mycket av de där leder till missbruk…
Mycket av det där blir ett beroende och ett sätt att hålla livet på rätt köl, med en järnhand! 



Jag har missbrukat mat. Sedan barnsben har jag ätit för mycket. Svultit och ätit ännu mer. Jag har tvångsbantats och jag har gått på dieter… 
Jag har krigat med min kropp i ganska många år. Andra droger tog över, så småningom, men under större delen av mitt liv var kontrollerandet av kroppen stenhård!
Vad jag åt, hur mycket jag åt, om jag åt någonting alls, och hur mycket jag lyckades kasta upp igen.
Jag har tränat som en galen och jag har missbrukat socker och sötsaker.
Jag har hamnat på sjukhus för undernäring och jag har späkt min kropp under svält och bannat mig själv för att kroppen, just min kropp, var så ful, ful och fel!
Och oavsett om jag tog till andra droger, för att förtränga och skapa någon typ av fristad, så har krigandet mot kroppen alltid fortsatt. 

Detta kadaver. Detta elände. Denna styggelse, som inte alls är njutbar.
Detta fula och ohanterliga. Detta sattyg att bemästra och förgöra.
Döden, döda och dö. Dö någon gång!

Jag återkommer under dagen i ämnet.
Jag är inte färdig och frågan som jag burit på en tid är, om jag verkligen ska gå ner på detaljnivå och berätta..?
Hur blev det så här? Hur kommer det sig att det ena ger det andra?
Varför måste man alltid finna olika tillvägagångssätt för att stå ut?
Hur många är vi därute, som kontrollerar, visar upp en fasad och försöker att ha kontroll på något som egentligen inte går att kontrollera; Livet och livets tempel! Kroppen!?

Väl Mött / Arthur 

Fortsättning på tankarna och orden kring känslor, själen och samtalen kring dem. Jag borde fråga, för att bryta min självcentrering, "hur påverkas du av mitt tillstånd"?

Jag upplever mig själv som missförstådd och inte lyssnad till.
Jag känner, upplever och tror, att mina närmaste inte förstår min situation och att jag inte är tydlig.

För många i min omgivning kommer mina diagnoser som en överraskning och förmodligen, jag gissar bara, för jag vet ju inte, tycker många av dem att jag idisslar, tjatar och ältar det.
Så kanske det är!
Jag kanske har slukats av mina mentala hälsotillstånd och kanske är det så att hela jag är jobbigt självcentrerad och egoistisk. Jag, jag och jag… Men det är nytt även för mig!
Det kan vara så att allt det där jag skriver om och pratar om, är nyheter för mina vänner och närmaste och att det inte alls känner igen mig i allt det där…

Jag har ett djupt känsloliv.
Jag är oerhört sensitive, på fler än ett sätt. 
Jag har många gånger alla de där känslorna och nervtrådarna på utsidan av kroppen, som strängarna på en gitarr, och som kan slås ann av vem som helst, när som helst och i vilken situation som helst.
Registret sitter utanpå huden, med rötterna inuti kroppen och med fäste i hjärtat. Det slår ann på utsidan, sorteras inte alls, utan fortplantar sig snabbt in i sörjan som tillhör hjärtat och själen, för att sedan bli liggandes där och skvalpa och skava.
För att undkomma det, så ”gissar” jag och ”tolkar av” andra så snabbt som möjligt, för att rädda mig undan allt som det drar igång i hjärnan. Eller, jag tror att jag skall undkomma och jag tror att jag har en smart strategi, men i själva verket så är det mindre bra, eftersom jag för säkerhets skull tolkar in och tolkar av de mesta oerhört negativt.
Det kanske är lika bra, tänker mitt förnuft, för då behöver man aldrig bli besviken. Och jag tror att mina nyvunna vänner tycker att jag ältar och är tjatig och jag tror att min man och bästa vän är utled på mina ”formsvackor” och mitt förbannade mående.
Jag tror mig veta, vilket jag naturligtvis inte gör, att jag bara talar om mina förbannade diagnoser, att jag bara skriver om dem och hur jag mår mentalt, som en besatt och att jag ”besvärar” allt och alla med skiten.
Men, faktum är att jag på nytt försöker att lära mig leva, lära mig tala om det som är svårt och även sätta mig ner med min man, kärlek och bästa vän och säga, ”tala till mig, rör vid mig och säg att du uppskattar mig”…
Det går inte! Det går bara inte…

Att ha fått tillgång till mina diagnoser har för mig varit, ja’, eller är, som att finna en uppslagsbok och fascineras över hur mycket det är som jag faktiskt redan vet, men inte riktigt har etiketter på! Jag fascineras över hur mycket av allt det där som jag redan hade kunskapen om, men saknade orden till. Jag har fått insikter och förklaringar…

Dessutom har jag byggt upp en fasad ovanpå det och stängt till den dörren ganska ordentligt under ett tjugotal år, och så vips… Jaha, det var så det var! Som att finna en förstående gammal vän! 
Som att finna hem lite grann och ändå… ändå är allting så nytt och märkligt, men samtidigt inte alls främmande och till detta ska jag förhålla mig på någotvis? Och med mitt nya förhållningssätt ska jag även delge mina närmaste och mest uppskattade vänner och familj, sanningen om hur det är, var och hur det ser ut, egentligen! 
Och jag skall försöka att förklara för dem att jag uppenbarligen lyckats ganska ganska bra med att hålla själens och hjärtats trasigheter i schack och att jag nog lurat mig själv allra mest… Yta, fasad och påklistrat falskt!
Jag är ny i allt det här, men har ändå en konstig känsla av ”nygammalt”. Jag känner mig mer hemma i den personen jag var som ung vuxen, än den jag har varit de senaste tjugo, tjugofem, åren. 
Jag är ny. Så här är det! Det här är jag!

Jag vill att människor ska förstå mig.
Jag vill finna en egenacceptans för hur jag var och vem jag är, egentligen.
Jag vill att mina vänner, min man och bästa vän och även mina terapeuter, ska förstå hur jäkla skruvat det är i mitt liv och hur illa det faktiskt har varit under mina år av missbruk.

När jag var som allra mest deprimerad, och inte ville duscha, mest sova och åt socker så jag nästintill blev en självförsörjande Sockerbit, kände jag att ingen förstod mig, att ingen tog mig på allvar och att inte lyssnade och kände in hur det verkligen var!
Jag ville ju inte leva längre. Döden var lockande och allting, precis allting var totalt meningslöst.
Naturligtvis var själva depressionen i sig destruktiv och en nedåtgående sluttning och med det kommer ju allt det där rörigt negativa, men inte desto mindre blev ensamheten inte självvald, eftersom det var själen som var ensam och det mesta cirkulerade kring att ingen förstod mig. Detta inkluderat min man och bästa vän.
Och det värsta av allt är, att det är återkommande. Det kommer igen, igen och igen och det blir inte bättre med stigande ålder…

Att fråga, förklara och berätta hur det är är viktigt.
Men… det fungerar inte när man är deprimerad och ledsen. Det finns absolut inget intresse att göra det heller, för varför ska man göra det? Det finns ingen anledning i all meningslöshet.

Men, man bör, eller jag bör, sätta mig ner och berätta. Jag borde fråga, för att bryta min självcentrering; ”Hur påverkas du av mitt tillstånd? Hur känns allt det här för dig? Kan du hämta hem mer information själv? Vill du följa med på en föreläsning? Böcker, vill du ha förslag på litteratur”?
För om jag och alla andra som blir sjuka med jämna mellanrum, tar reda på hur det upplevs och hur det är för andra runtomkring, så slipper vi grubblerier, ångest och dåligt samvete, för att sängen är där vi allra helst vill bo, sova och grotta ner oss.
Mitt tillstånd påverkar alla andra, jag vet det, men nästan nittiofem procent av alla mina tankar är ”fel” och negativa och därför är det bra och bara schysst om jag frågar dem omkring mig hur de har det och reder ut det hela!
Men jag är feg. Jag är rädd och hur börjar man ett samtal och hur för man det framåt! ”Det är väl bara att be om lite tid och be om uppmärksamhet, och sedan berätta och tala om vad det är man behöver ventilera och berätta”.
Men det är inte så enkelt och det är en av de svårigheter jag dras med, avsaknaden av mod, styrka och rädslan att ständigt falla ner i livets svarta hål…
Frågan kvarstår… Hur gör man?

Väl Mött och å återläsande!
/ Arthur (För somliga är jag Janne…) 

"Ja visst gör det ont när knoppar brister"… Vi tar det en gång till… Karin Boye är den poet som influerat och inspirerat mig allra mest… Väl Mött / Arthur

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitter bleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

/ Karin Boye