Jag förundras över människors stress. Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro. Jag blir oerhört stressad av alla människor. Dessa sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och orkeslöshet…

Vansinnigt kallt. Det är dock varmt inomhus. Det drar oerhört från mina fönster. Elementen är uppdragna till full styrka. Det blir gosigt då…

Tog en promenad på Södermalm och inhandlade en vacker lampskärm på Myrorna, till en ännu finare lampfot som jag fått av min goda vän Maria. Lampskärmen var för liten, så jag får spara på den till ett annat tillfälle.
Jag letade också efter ett mindre avlastningsbord till hallen i Bagis, men fann inget intressant. Det blir för mycket pengar.
Vandrade runt och tittade på människor och försökte att vara öppen, ta in och se mig omkring på alla och allt jag passerade. Ville verkligen se alla människor!

Jag förundras över människors stress.
Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro.
Jag blir oerhört stressad av alla människor. Jag blir nervös av alla som knuffas och ska fram först. Jag blir orolig när människor inte ser sig för, pratar i mobiler och inte märker sin omgivning längre.
Det är oroande när småbarn gråter i barnvagnarna och mamma eller pappa har fullt upp med att skriva något på Facebook, Twitter eller sända sms och inte längre uppmärksammar sina barn.
Jag blir nervös av alla människor som väntar på t-banan, på perrongen och absolut ska med första bästa tåg som rullar in på spåret, för tänk om de måste vänta på nästa… och tänk om någon skulle knuffas och någon annan tappar balansen och faller… ramlar ner på rälsen.

Jag påverkas oerhört numer, av människor omkring mig.
Samtidigt som jag vill se och studera min omgivning, så får jag alltid räkna med att hjärnan tröttnar och behöver vila.

Och jag tänker att det inte är så konstigt egentligen att människor blir sjukare och sjukare i sina mentala hälsotillstånd. Det blir vanligare och vanligare med psykiska åkommor och diagnoser. Det blir vanligare och mer utbrett med sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och det är relativt utbrett med orkeslöshet och försvagning hos människor.
Jag har mina utmattningsdepressioner, två stycken i rad, eftersom jag vägare att erkänna mig besegrad, och detta är snart tio år sedan och ändå… Jag känner ständigt av dem, det gör sig påmint och jag klarar inte av all denna samhälleliga röra! Jag gör bara inte det…
Och jag tänker på allt det som vi alla ska hinna med i livet och tillvaron. Jag funderar över dessa mobiltelefoner, datorer, alla barn, alla relationer man ska vårda, och kroppen man ska träna och karriärer och pengar och mer internet och mer samtal med vänner, umgås, vara lycklig, och hinna handla och…
Det är inte konstigt att människor blir sjukare och sjukare och hamnar i det där tillståndet av ständig trötthet och sedan söker en förklaring till varför de inte orkar tänka längre och varför kroppen ger upp… Springer på Vårdcentralen, tar blodprover och måste ha gripbara bevis på att någonting är fel och att någonting misstämmer rent fysiskt i kroppen och det måste bara vara svart på vitt, ingen gråzon eller ”lullull”, konkret och precist och ”mitt på” ska det vara…
Men… men om själen och psyket är trött och slutligen ger upp och man inte lyssnar, då sprider det sig i kroppen och tillslut; SMACK, rakt in i kaklet och så kraschar man rakt ner i ett ingenting.
Jag tog den där svängen, två gånger som sagt, och jag påverkas ännu. Jag blir så trött, påverkad och stressad av allting omkring mig, så jag försöker att portionera ut mina små utflykter i mindre doser. 
Jag blir trött i huvudet. Jag får ont i kroppen, mina muskler och mina leder. Jag får svårt, om jag stressar mig själv, att hålla balansen och det blir svårt att lyssna och höra vad andra säger till mig. Jag slutar hel enkelt att lyssna, och så… somnar jag.
Och tänk… fortfarande så har jag svårt att acceptera att jag, som varit så aktiv, glad, positiv, arbetat hårt, haft en karriär och givit av mig själv till hundra procent, inte klarar av livsflödet och människors stress längre.
Och jag vet med mitt förstånd och intellekt vad som står på, vad som sker och vad jag bör tänka på och ändå… Hjärtat är inte alltid med, vill inte vara med och vill bara mer, mer och gärna lite till… och huvudet skriker; Nej, nej och nej… Det räcker NU! 

Och jag tänker på alla människor jag möter, de som stressar så hemskt, alla de som springer, sliter, drar och rusar fram, och arbetar mer och mer och ska hinna med mer och mer och mer, skenar fram i tillvaron…
Hur länge håller man? Hur länge håller de?
Hur länge kommer människorna att stå ut? Luften måste ta slut någon gång!? Och tänk om det blir en masskrasch av samhället, för att ingen orkar hålla tempot längre, och ponera att människor i mängder ger upp för sin trötthet och inte orkar mer..? Jag skulle inte bli förvånad… Tänk om…

Nu är i alla fall jag hemma i min vrå med lugn och ro. Jag är oerhört trött och lite ledsen, men jag är okej.
Jag, min pläd, teve, en film senare och en kopp kaffe… Tända ljus och frid… Det blir gosigt då… Mysigt och bara jag.

Tack för ordet / Arthur 

Tankar jag tänkt och funderingar jag tankat… Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet. Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Tidig morgon.

Ensamhet, en mugg kaffe och morgon-tv. Grymma minus grader utanför, men här inne, under min pläd, varmt, ombonat och vintermysigt. 

Det är bara jag, bara jag själv och ensamheten. Den självvalda sorten.

Men oron och obehaget kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen. En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp. Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där! Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här? Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Jag spelar musik, mellan nyhetsinslagen på teven. Jag lyssnar på texterna till sångerna och försöker att vara närvarande i den tidiga morgonen. Dricker mitt kaffe och saknar, oerhört, varma kattmagar att smeka.

Min ensamhet är självvald och jag önskade vara ensam. Jag saknar honom, alltid, han jag vill vara nära, nära och jag inser i min egen oro, att mitt eget liv är en balansgång och jag kan fortfarande falla, falla ner i depressioner och isolering.

Men… det är inte den oron och olusten som kryper i kroppen, det är det faktiskt inte! Jag klarar mig själv! Jag fixar livet ändå, det måste ju gå… Det är så mycket liv kvar!

Jag tänder ljus och rökelser, denna morgon och jag ber tyst… ”Hjälp mig, vägled mig, visa mig var jag skall gå… Var är jag och vem!?

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. Tankarna är som drivved i själen, flyter upp, virvlar runt och försvinner. Återupptas, ger oro, rädslor och ett envist ältande.

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara elände som sitt största byte! Och när jag sitter här, lyssnar på min mjuka musik, samtalen med substans från teven emellanåt och känner kylan dra ifrån otäta fönster, då slår det mig! Jag kommer på det! Varför! Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är! Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst. Gnager, skaver och tuggar i sig lite till och lite mer av min magra själ. Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

För…

Jag hade ju allt, en gång. Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner. Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss får uppleva.

Och jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade, och miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet för det jag hade och fick, för allt blev en självklarhet. Det blev mer av att ta för givet, en lättja och en inställning som om det var en självklarhet att få ha det så fint, bra och gott. Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi var så lyckade och snygga…

Misslyckandet… Det stora förfallet. Mitt misslyckande.

Och jag… Jag själv blev till drivved utan mål och utan innebörd. Det föll. Det kraschade. Jag kraschade. Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade och när korthuset föll, blev jag ensam kvar. Allt försvann på några få år. Allt begravdes i beska och bitterhet. Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro. Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet söder om Stockholm, lånad av Staden, att acklimatisera mig i, med bord och möbler lånade av vänner och inköpta på loppis och secondhand, klädda med vita tyger, och väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och vackra tyger draperade i fönstren, mängder med ljuslyktor och ljusstakar placerade överallt för ombonadens skull och med en begagnad säng funnen via annonser, så vet jag att jag är så nära, nära… Tanken slår mig, jag kan ge upp och ge mig ut och bedöva mig. Bort och ner och försvinna…

Min kärlek och min medicin. Längtar så oerhört!

Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig. Faktiskt redan vid ytterdörren jämte min egen, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och plocka upp skiten igen, välja att dö! För det kommer jag att göra; Dö! 

Jag saknar det inte, alkoholen, som är en livsfarlig drog, utan jag söker själva försvinnandet, undvikandet och pausen i tillvaron. Jag vill inte mer och samtidigt; Jag vill, jag vill, jag vill leva…

Döden, att dö och få dö… Om jag skulle… Om jag valde bort allt det jag återfått i livet… Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga… Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, och en snabb väg ut! Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar… Och det grundar sig i allt det där… Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till. Vara hel, ren och drogfri! Att gå miste om kärlek, hem, sysselsättning och vänner. Igen! Att kanske leva på gatan, ännu en gång. Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna. Alkoholen. Spriten är en drog…

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna, dess egenvilja och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet.

Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka. Jag är andlig och fullständigt insiktsfull!

Jag har funnit kärleken igen! En man som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre. Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten. Jag har allt jag behöver i detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat. Tro inte annat.

Men jag är på min vakt! Jag är observant! Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, mina rädslor och min gnagande oro, för detta är allvar! Livet är allvarligt.
Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ! Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Och det är det här som är mitt livs stora rädsla och min oroande skräck! Detta är rädslan! Livsrädslan! Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Jag kan välja livet, eller att bedöva och dränka mig i det som är kvar. Jag kan välja och alla människor gör sina val. Det står mig fritt, det står alla fritt att göra som de vill, ta tillvara på… eller slänga bort.

Och… jag lyssnar till min musik. Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Jag har någon och jag någonstans, någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv… Jag har tvåsamhet och kärlek. Vänner, mat och en säng att sova i! Glöm aldrig, glöm inte, glöm aldrig bort varifrån du kommer… Det är en del av det stora livet; Att vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, för det höjer sin röst ibland, längtan efter sömn, försvinnande och livspaus, jag medger det, men jag har mer liv i den här kroppen än så och jag har någon som väntar och längtar efter mig.
Jag är en del av livet och jag skall återfinna det! Njutningen, härligheten och mig själv… Tillsammans med dem jag älskar, i förortens mångkultur, ska jag få det här att fungera!

Väl Mött / Arthur 

Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; "Jag, jag och jag"… Människor har blivit små separata öar, små egenföretagare med sig själv som den största investeringen… det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök…

Jag vaknade redan vid fyra i morse.
Jag känner ibland att kroppen verkligen är på väg utför och snart ger upp!
Jag har liksom ”tandvärk”, som min systers man själv uttryckte sin kroppsliga värk, i stora delar av kroppen och det blir outhärdligt!

Den andra hälften av den här kärlekshistorien somnade om och var märkbart irriterad för att jag bestämde mig för att kliva upp, skriva lite och avnjuta en kopp kaffe. Men, jag gör som jag vill och försöker att inte ta någon större notis om det där… Men som alltid, jag tar åt mig… Det skaver!

Jag är en gnällspik och jag är oerhört trött på mitt eviga tjat, men värken i kroppen får mig ibland att kliva upp och sätta mig vid datorn en stund.
För emellanåt, som under natten som gått, är det svårt att ligga ner, eftersom det punktvis värker i kroppen så in i norden, när jag väl legat ner en stund, att jag börjar vrida och vända på mig och sedan är det bara att kliva upp igen.
Om jag rör på mig en stund, eller sätter mig i soffan eller vid köksbordet en kortare tid, så släpper det värsta.
Jag försöker att undvika värktabletterna, men det blir en del ibland, under en natt och det känns mindre bra.
Kroppen värker sönder. Jag är lite, lite, oroad. Jag måste nog kolla upp mina levervärden igen, för det blir hemskt mycket tabletter… Inte alls bra!
Nog om det…

Jag tänkte på ett samtal, i skrivande stund, som jag och min härliga man hade precis efter Nyåret. Den där diskussionen vi hade då, har surrat lite i mitt huvud och jag har funderat en hel del över det…
Jag måste skriva ner det! Skriva av mig!
Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; ”Jag, jag och jag, självcentrering och människors självupptagenhet”.
Han, liksom jag själv, upptäckte häromdagen på tunnelbanan det där fenomenet med unga tjejer och killar som ständigt pratar och pratar, om sig själva, om sitt, och hur de har slutat att lyssna på andra och varandra.

Människor har blivit som små separata öar, små egenföretagare, med sig själv som den största investeringen!

Ständigt fotograferar de sig själva med mobiltelefonerna och söker bekräftelse hos sina vänner och kompisar att det är vackra bilder, snygga fotografier och att de gör sig bra på bild.
De plutar med munnen, suger in kinderna och anstränger sig så till de milda grad för att få till en schysst bild, att de inte tar en eller två bilder, utan ungefär femtiotvå. I rad. För att sedan kunna välja, oja sig över hur fula bilderna blev och samtidigt visa upp alla dessa för sina vänner för att finna ett okej och någon typ av godkännande om duglighet!
Människor behöver bekräfta sig själva och de söker validering av sitt utmärkta och söta ansikte på Twitter och Facebook, för att få så många ”Likes” som möjligt. Det är viktigt med betygsättning av utseendet, vardagslivets trivialiteter och vardagligheter, men gärna med inslag av fester, partyn och människor av vikt och status!
De har slutat lyssna på varann och samtalen är så fullständigt centrerade kring dem själva och det som endast rör den egna vardagen och tillvaron, att de glömmer bort att lyssna in varann.

Samhället idag har blivit så totalt uppslukat av framgång, prestige, utseende, status, ära och erkännande av den egna personen, att det som verkligen betyder något har kommit bort i samhällsbruset.
Alltid tillgängliga, alltid uppkopplade och ständigt sökande efter yttre attribut som ska ge den där kicken till självförtroendet, att man äger utseendet och de ultimata framgångarna, att många går ganska långt för att vinna det där prestigefyllda godkännandet!
Många vill vara med i dokusåpor, visa upp sig, gå över gränser och få njuta lite av ett kändisskap som är precis utom räckhåll.
Och andra vill göra karriärer inom media eller som Bloggare/Bloggerskor, för att mata sitt ego ytterligare lite till, i ett frossande av det egna jaget.
Jag, jag och jag. Självupptagenhet och självcentrering.
Det har börjat likna små egenföretagare av människorna, allra helst de som är yngre! Det är hela tiden investeringar i den egna personen och det egna jaget som räknas och är märkbart och allt detta för en god avkastning! Allt för att få synas, ”vara med” och kunna presentera ett schysst bokslut där det uttryckligen står att man är duglig och vacker som människa, om än med en investering av ytlighet och en stor portion av självgodhet! Det är viktigt! Viktigt att vara cool och rätt! Det är av yttersta vikt att alla bekräftar och ser en! Att man räknas.
Investering i sig själv, men kanske på ett mindre bra sätt!?

Min man berättade att han lyssnade till en konversation på t-banan, mellan två unga flickor. Den ena tog bilder på sig själv, inte en eller två bilder, utan en hel rad och försökte däremellan att få ihop ett schysst sms till en ”urläcker grabb” som hon träffat.
Den andra satt med sin mobil och tog bilder på sitt yttre, med det berömda ”duck face´et” och lade upp dessa bilder på Facebook!
Den ena försökte att tala med den andra, emedan den andra var fullständigt uppslukad av sig själv och sina göranden!
Den ena av flickorna ville få bekräftelse på att hennes sms till sin nyfunna ”kille” var korrekt och coolt nog att skicka iväg till densamma, och att bilderna hon tog på sig själv behövde ett godkännande stod klart när; ”Fy fan vad jag är ful! Duger det här? Blir det här bra? Fan vad jag ser ut”! ”Fiska, fiska” och söka efter bekräftelse!
Och ingen lyssnade på den

”Selfie”… Detta förhatliga ord och som gör oss till satelliter och ”egenföretagare”, med prioriteringar av jaget och de egna företaget med självinvesteringar!

andra.
Inga av dem tog notis om medresenärer eller ens sin medresande vän och kamrat. ”Vad tror du om den här bilden? Kan jag skriva så här? Fan vilken ful mun jag har! Håret, är det okej? Är skuggorna för mycket? Ska jag pluta mer med läpparna? Vad tycker du om den här bilden? Kan jag verkligen skriva så här till honom? Han är fett snygg alltså”!
Och den ena slängde ur sig frågor och spörsmål angående sin egen osäkerhet, sitt utseende och huruvida hon dög eller inte, men inväntade aldrig några svar och bad inte heller om en uppriktig åsikt om sitt tilltag.
Hon bara gick på och fortsatte! Malde, malde och malde…
Och hennes vän gjorde detsamma. De talade förbi varann! De glömde bort att ärligt fråga, och invänta svar, hur den andra mådde och hade det, i sina respektive liv, egentligen, och båda två surrade på som två gapiga radiokanaler med vrålande reklamavbrott. Jag, jag och jag..!

Och vips, vi tappar bort det viktiga! Det primära. Det väsentliga i livet!
Vi glömmer bort fysisk kontakt, att någon verkligen bryr sig om, att någon rör vid ens arm och frågar; ”Hur har du det i dag”?
Och jag själv har väl i viss mån fallit offer för det där också, att alltid vara tillgänglig på någotvis, att alltid ha åsikter om saker och ting, att alltid lägga upp ”trevliga och tillrättalagda bilder” på sociala medier och faktiskt uppskatta och smörja egot med uppskattningar och bekräftelse på att man fortfarande duger.
Så… jag är inte alls bättre eller sämre än någon annan, men det går över gränsen upplever jag, hos de flesta och många önskar ett godkännande, ett okej och en försäkran om att man är en lyckad människa med det rätta utseendet och de rätta kläderna och de rätta prylarna.
Att man är ”rätt”! Att man är med. Att man ”ligger rätt i tiden”!
Jag har ”vänner” som lever hela sina liv genom Facebook och det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök, för annars är det bilder på snart sagt allting och gärna på dem själva och gärna många bilder på sitt utseende, för att bli bekräftade och godkända! Jag, jag och jag!

Och när blev vi sådana här? När glömde vi bort att lyssna på varann? När blev vi så upptagna och självgoda, att vi inte längre hör, lyssnar och ser varann? När tappade unga människor bort; ”Hur har du det? Hur mår du? Behöver du prata? Jag är en jäkel på att lyssna”! 

Tack för ordet.
Var rädd om dig därute och försök att lyssna mer på varann. Jag känner att vi blivit små öar utan kommunikation och det viktigaste i samhället är att få synas, höras och vara snyggast, det andra räknas inte så värst mycket längre…

Ta ingen skit och bjud en medmänniska på ditt bästa leende idag.
På återläsande och väl mött / Arthur