En dikt till natten… "Aftonbön" av Karin Boye ur Diktsamlingen "Moln" 1922.

Länk; Karin Boye Sällskapet


Aftonbön
Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.

Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.

Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!


			

En dikt på vägen mot kvällen… En kärleken och vilsenheten. Författad av Blogginnehavaren. Väl Mött / Arthur (För somliga är jag ännu Janne!)


Jag går sönder nu. 
Mina konturer, som var jag, suddas ut och blir till ett ingenting.
Ett dammkorn i världen, en vattendroppe i haven och..; Finns jag?

Vill inte leva längre, vill inte heller dö! 
Ohanterligt, kantigt och taggigt, är livet.
Tvivlande missmod!


Om jag bara kunde se dig! Detaljerna i klarhet och glasklart.
Se dig med tydlighet, höra dina tankar, lyssna till dina händers mjuka samtal, med mig hud!

Vad är riktigheten!? Överskådlig skärpa? Glasskivans genomskinliga självklarhet?
Jag vill se dig, förstå dig och kunna avläsa din huds punktskrift.
Hör du mig? Finns jag..?

Frågan som dröjer kvar; Hur smakar sanningen och i vilka nyanser finns ärligheten?
Vet du!? Har du facit och klara självskrivna svar?


Upplevelsen av förnyelse, inträdet i din trygghet och ditt aldrig sinande mod…
Mitt hjärta har saknat rytmen så länge.
Kärlek är det ord som var. Kärlek är orden som varit…
Och… plötsligt…
Kärlek är det ord som pånyttfötts och skapar den nya rytmen i våra hjärtan.
Som ett eko, dansar våra hjärtan tango, mellan väggarna och taket, i våra rum.
Mjukt, följsamt och fallande blodröd kärlek, som glidande smekningar och rysningar, i förnyelsen.

Och orden, som faller tyst in i mitt bröst; Jag behöver dig.
Jag. Behöver. Dig.

/ Arthur