Definitionen av en människa? Definitionen av en man? De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ… jag är inte mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?

Definitionen av en människa? Definitionen av en man?

Om man slår upp det på Synonymer.se finner man; avgränsning, begreppsbestämning, bestämning, begreppsförklaring, förklaring och precisering…

Och att etikettera någon. Etikettera sig själv..?

Varför nu detta?

När man möter nya människor och när man gör nya bekantskaper så är det märkligt att yrke, framgångar och bakgrund har så stor betydelse. Öppningsfrasen är ofta; ”Vad sysslar du med”? eller ”Vad arbetar du med”? Det ligger en del värderingar i det. Plus eller minus på kontot.

I gay-kulturen är pengar, märkesvaror och status viktigt och om jag förstått det rätt, utan att vara ironisk, så är även kulturen kring Stureplan densamma. 
Pengar, status och att vara framgångsrik. Jackpott! 

De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ. 

Och man kan ju räkna framgångar på olika sätt och man kan alltid förse sig själv med ett bättre värde och en snyggare etikett, än vad man egentligen har.
Man behöver inte alltid vara ärlig och rättfram. Man kan vara undvikande och man kan ”låsas som om”… Man kan servera ett bättre innehåll, än vad som i själva verket finns i bruken.

Jag hade en tidigare chef, som numer är lite till åren, men där ruterna aldrig riktigt går ur. Vikten för henne är/var att framstå som förmögen, bekymmersfri, snygg och märkt med etiketten Gucci.
Att arbeta för henne var att arbeta under ”Management by fear”! 

Jag tror att alla på den arbetsplatsen var rädda och kände skräck inför henne! Under de möten vi hade genom åren och i hennes sällskap, var förmodligen alla rädda för att bli utsatt för hennes elakheter och nedvärderande ord. Hon var elak. Hon var totalt skoningslös. Brutal.
Och hennes största problem var alkoholen. Hennes största problem är spriten, fortfarande. Hennes största brist var det ständiga behovet av att ha hackkycklingar, leva och parasitera på andra människors dåliga självkänsla och på den energi hon fick av att vara elak.
Hon drev ett vinstdrivande företag och framhävde sig själv som god, lyckad och vänlig. Baksidan av den bilden var en helt annan och just hon etiketterade sig själv som affärskvinna, sval och ljuv. Det gick hem. Det gör det fortfarande!
Ingen av oss sa någonting. Ingen sa ifrån och ingen vågade sätta ner foten och säga att; ”Nu räcker det”!
Definitionen av henne i olika ”offentliga” sammanhang var lyckad, glamourös och schysst.
Begreppsbenämningen av henne ”inofficiellt” var draken, häxan och fyllot.

Jag tänker att man alltid kan omskriva sig själv till någonting man inte är.
Man kan alltid tillskriva sig egenskaper som man inte har. Och det handlar väl om att inte ha självinsikt och självrespekt? Att gå genom livet och vara någon man inte är och ”leka” sig fram och låta yttre attribut återspegla den och det man egentligen vill vara…

Och jag tänkte som så…
Min roll och min definition av mig själv? Gammalt fyllo? Loser? Missbrukarjävel och samhällsutsugare?
En föredetting?
Vem är och vem blir jag i olika sammanhang med nya människor och nya kontakter?
Jag kan knappast leva på gamla meriter och jag kan inte heller börja rapa upp och reprisera mina gamla referenser, ”erövringar” eller yrken. 
Och när man kliver ut ur en roll och in i en annan, hur ärlig ska man vara? Är det viktigt att alla vet och känner till tidigare missbruk, diagnoser och livets olika svårigheter? Ska man dölja och låtsas som om allting bara är bra? ”Låtsas som om”?
Jag tänkte ett tag att det inte alls är nödvändigt för alla att veta om mitt förflutna, vem jag är och vad jag gjort! Det är dock lite försent för det nu, med en ärlig och rättfram blogg som jag har! To late!
Och många tidigare missbrukare väljer att inte berätta, att hålla det hemligt och dolt, just för att det finns så mycket rädslor inför andra människors dömande, granskande och för att man själv inte vill definiera sig som beroende och missbrukare. Döljer för att få bättre arbete. Hemlighåller för att ens identitet inte ska bli befläckat och håller tidigare historik om missbruk på avstånd, för att de skrämmer andra.
Jag vet naturligtvis inte vad som är rätt och riktigt. Jag har ingen som helst aning om vad som blir och är bäst! Jag vet bara vad som passar min kostym och hur mina värderingar ser ut…
Och jag kan känna att det är synd att många människor går miste om andra människors erfarenheter och livskunskaper, för att de inte riktigt passar in i deras egen definition av sig själva… Lite mer och lite bättre, umgås inte med gamla missbrukare!
Somliga rusar på, väljer sitt umgänge utifrån en ”label” och en yta, emedan de övriga går bort för att de inte passar in.

Min tidigare chef har inte mig som vän eller ”kompis” på Facebook, det är förmodligen under hennes värdighet och jag, med mitt tidigare missbruk, skrämmer henne och hennes eget beroende… Jag är modigare än hon och jag har mer insikter än hon…
Så är det ju.

Och en del av mina kamrater frågar mig varför det är så viktigt, för mig, att hamna i facket av missbruk, diagnoser och psykisk ohälsa?
En och annan kamrat tycker att det blir för mycket av allt det där och att jag själv definierar mig med rubriker som ”alkoholist”, ”missbrukare”, ”psykiskt instabil” och Bipolär. Men… det är ju detta jag är.
Sammelsuriet av alla etiketter, alla beteckningar och ”namnlappar” för min person, är ju det jag har blivit och den jag är.
För övrigt… Jag är inte tjugo längre och behöver inte ”låtsas som som” jag är någonting som jag inte är och min inre kärna är densamma, som den alltid varit! Och det är bara livets förutsättningar som ser annorlunda ut idag och jag är det här, jag är den här och jag upplever en stor lättnad att kunna vara ärlig och rak och berätta om hur det faktiskt är att leva livet, utan att låtsas ”som om”, utan att försöka att vara lite mer än den jag är och jag försöker dessutom att finna acceptans hos mig själv…

Och jag har skrivit, många gånger, att jag inte är mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?
Är det riktigt sant? Jag ska fundera vidare på det där, men jag tror faktiskt att den ständiga påverkan av min psykiska hälsa, definierar mig som man och människa… Jag är dubbeldiagnostiserad och jag lever med det, eller försöker att lära mig att leva med det och det här är den jag är… 

Tack för ordet!
/ Arthur 

God Morgon… Vi startar Lördagen med ett minne, tidigare publicerad på Bloggen, och en prosadikt! Återkommer under dagen! På återläsande och väl Mött / Arthur

”Sitter på en stor sten. En grå.
Har slagit mig ner vid bäcken och lyssnar. Sitter på Näckens sten…

Bäcken känns mindre nu, än när jag satt här som barn.
Vattnet var aggressivare när jag var pojke, än vad det är i denna tid.
Numer ett pärlande ljud. Som ett lite lekfullt skvalpande mot stenarna.
Jag lyssnar till vattnets lek och vindens brus, i tallarna ovanför.

Har inte varit här sedan jag var barn. Har inte suttit tyst, stilla och i lugn och ro, sedan barnsben.
På just den här stenen, i precis den här skogen. Vid den här bäcken.
Bortanför, farmors gamla hus och bakom mig, mormors gård.
Och där, mitt emellan, ligger skogen. Och bäcken. De stora tallarna.
Här spelar inte Näcken längre. Älvorna dansar inte i skogen mer.
Tomtar och troll, har dragit sig tillbaka och småfolket syns inte till.
Min barndoms saga. Min barndoms mystik och hemligheter, har förstummats.
Jag är ensam. Tyst är tanken och tysta är mina ord.
Stenen, min tillflykt som barn och bäckens surrande, tystade mina tankar.
Tystade mina funderingar då, som nu, i denna tid. Sinnesro.
Jag saknar allt det där, från min barndoms sagor. 
Det susande och viskande i träden, som svaga röster som talade till mig. Småfolket under trappan på mormors gård.  De små, som på skoj flyttade på mina kläder, möbler, böcker och som mormor såg klart, men som jag själv bara fick erfara. En känsla av att de faktiskt existerade.
Tomtarna med tända lyktor som smög över gårdsplanen, för att försvinna i tomma intet vid uthusen. Som eldflugor om kvällen…
Den äldres ögon som uppfattade det mystiska, och jag som kunde förnimma det oförklarliga.
Tidiga morgnar med dimma och älvors dans på ängarna.
Och Näcken, han som spelade på en stor grå sten, vid bäcken.
Min sten. Min lugn och ro sten.
Min sten, att hinna ifatt mig själv vid och lyssna till ljudet av träd som talar och viskar.

Jag är vuxen nu. Jag är stor.
Mina barndomars sagor tillhör det förgångna och en försvunnen tid.
Alla de andra, allt det andra, har dragit sig tillbaka och blivit till minnen.
Minnen jag minns, på en stor sten. En grå. Vid bäcken…
För att lyssna och minnas”.

/ Arthur 

Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig… Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter…

Måndag!
Snöblandat och blåst! Känns som ett väldigt otrevligt väder!

Räkningarna är betalda! Tacksam för det! Det har oroat mig en del, att de skulle bli försenade. Det är nu betalda och jag är nöjd!
Tack de högre makterna för att det ordnade sig!

Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig och vandrat runt i lägenheten, flera gånger. Inte mycket att vandra på i och för sig, men det krävs för att kroppen ska börja ”andas” igen och värken lägga sig. Jag är inte så gammal, så de här smärtorna stör mig.
Det stör mig oerhört mycket!

Katterna har härjat runt i sängen i natt också.
De brukar vara ganska coola när vi sover, men i natt har de förmodligen känt av min egen oro och hållit mig sällskap fram och tillbaka mellan sovrummet och vardagsrummet.

Jag har tänkt mycket på mina gamla husdjur.
Mina två katter och min papegoja. Det är oerhört mycket skam och skuld i det fortfarande och jag framkallar grym ångest när jag tänker på dem.
Jag förstår inte hur någonting så viktigt, kunde bli så obetydligt när drogerna tog över. (Alkohol är en drog! Alltid!)
Jag skäms när jag tänker på det och jag skulle ha önskat en annan utgång för oss alla, men det blev som det blev och jag kan inget göra längre, men det är väldigt mycket ånger i det där!
Mina husdjur idag är ingen kompensation för dem jag lämnade ifrån mig och inte klarade av att ta hand om längre under mitt värsta missbruk, inte alls, men de väcker mycket känslor hos mig och jag tänker gå i döden för dem! Älskar dessa djur! Jag fullkomligen avgudar dem..!

Foto; Per Lundström. Temat fortsätter i ensamhetens tecken. Bilden tagen under en resa till Tokyo.

Helgen som gick bestod mest av lugn och ro och kramar. Handlade lite mat och sedan har vi två, jag och min kärlek, mest varit hemma och inomhus.
Jag har vilat en hel del, sovit mycket, och min man har varit kreativ med sina bilder och sitt fotograferande.
Det har varit skönt och avkopplande.
Njutbart och mysigt!
Jag är fortfarande hiskeligt förälskad!
Min kärlek och man har förkovrat sig i olika fotokurser via internet och plockat fram lite äldre bilder som han fotograferat under resor, till Tokyo bland annat.
Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Temat har fortsatt i ensamheten och övergivenhetens tecken och frågan är vad det blir av detta… Spännande och givande!
Han inspirerar mig och ger energi till min egen kreativitet. Det är roligt och givande… Förbannat kul att också han har återfunnit sitt uttryck för bild, färg och form.

Jag dricker ur mitt kaffe. Läser inga nyheter idag, det är för mycket just nu känner jag, och sedan ska jag och katterna krypa ner en stund till i sängvärmen.
Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter och handla lite mat. Jag tycker mycket om att gå i den matbutiken och jag gillar all färgrikedom hos all mat, alla kryddor och alla vackra människor, som huserar där.
Mat från alla världens hörn!
Det brukar ta sin lilla tid att tränga sig igenom den butiken.
Jag gillar det. Mycket!

Ta hand om dig så länge, så får vi kanske ett återläsande under dagen?
Vem vet vad dagen har för äventyr i sina gömmor.
Väl Mött / Arthur