God Morgon… Jag börjar dagen med en Kärleksdikt av Roy Croft… Till min man och bästa vän… Njut orden! Väl Mött / Arthur

Kärlek.

Jag älskar dig
inte bara för vad du är
men för vad jag är
när jag är med dig.

Jag älskar dig
inte endast för vad
du har gjort av dig själv
utan för vad du gör av mig.

Jag älskar dig
för det stycke av mig
som du lockar fram.
Jag älskar dig
för att du lägger din hand
på mitt överfyllda hjärta
och blundar för
alla löjliga, svaga ting
som du trots allt
suddigt förnimmer där
och för att du drar fram i ljuset
alla de underbara egenskaper
som ingen annan sökt
tillräckligt länge för att finna.

Jag älskar dig
för att du hjälper mig att göra
av all bråte i mitt liv
inte ett värdshus
utan ett tempel
av mitt arbete
av varje min dag
inte en skamfläck
utan en sång.

Jag älskar dig
därför att du gjort
mer än någon trosbekännelse
kunnat göra
och mer än något öde
kunnat skapa för att ge mig lycka.

Du har gjort det
utan minsta beröring
utan ett ord
utan ett tecken.
Du har gjort det
genom att vara dig själv.

Kanske det är det
som menas med en vän
när allt kommer omkring.

/ Roy Croft

Prosa i fri-lyrik/dikt-form. "Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet". / Arthur

Vill du? Orkar du?
Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…

Min längtan brinner i kroppen. Mina rädslor skriker efter tystnad och ett lugnt rum, att få vila själen i. Ett rum av mjukaste sammet och i färger av ljusaste livgivande skogsgrönt.
I mitt hjärta vrålar kärleken och ensamheten i kör, och i ett crescendo, kräver de mer bränsle, mer av makten, för att inte förkolna och förvandlas till luft, damm och ånga.
Jag skakar av frustration, jag skälver av tårar och mina inre spöken viskar om oduglighet, smuts och oälskad.

Jag kan ge upp nu. Jag kan släppa taget! Det är jag som bestämmer! Jag avgör! Men… jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag… Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.

Kan någon endaste hjälpa mig att andas. Rädda min kropp, mina lungor, fylla dem med syre, frisk luft och låta bröstet höja sig uppåt och utåt, i ett livgivande andetag.
Det är tungt att andas, det är svårt att gå och ännu svårare att se och förstå morgondagen och, närmare i tiden, den kommande kvällen.
Jag är obrukbar, krackelerande, jag går sönder, blir en liten människa i sitt allra trasigaste tillstånd… Och du? 

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag vill att du vaggar mig, skakar min kropp kärleksfullt och väcker mitt slumrande avståndstagande jag, till liv, på nytt, och till nya äventyr. 
Viska mitt namn kärleksfullt och fyllt av ömhet, intimitet och känsla. Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du? 
Förlåt mig för min svaghet…

Att leva i lögnen, bland tusen ögon som ser mig….
Det är för många ögon som beskådar. Det är för många hörselgångar, dit min röst kan tränga in. Det är så många munnar som vill tala och höras. Det finns så mycket ord och meningar, som aldrig når fram, ett virrvarr av satser och fraser, och de flesta av dem faller platt och livlöst till marken, o-lyssnade.
Hörde någon? Lyssnade någon?
Tyst, tyst som snö faller de, om ingen hörsammar dem, om ingen lyssnar efter dem, om ingen känner deras kyla.
På min hud faller de, och smälter.
Alla dessa ord som förlorar mening och syfte, för att ingen hör, ser eller lyssnar.

Som fastnaglad vid golvet, fjättrad och bunden, vid den undre gränsen av livet och världen, befinner jag mig och i en enda utandning, är jag förlorad och hopplöst o-räddad.

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du?

…Förlåt mig för min svaghet.

/ Arthur 

Gårdagen för övrigt var skit, på ren svenska, meningslösheten tog överhanden! Synonymer till Tacksamhet; Erkänsla, uppskattning, tillfredsställelse, erkännande och tack. Jag kan gå hem och njuta av sällskapet som min blivande man ger mig!

Klev upp tidigt, tillsammans med min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära nära, drack mitt
kaffe, tände ljus och läste lite nyheter.
Världen har blivit galen, kommenterar jag och dricker av mitt heta nybryggda kaffe.

Adele ekar vid köksbordet;
”Hello, it’s me
I was wondering if after all these years you’d like to meet
To go over everything
They say that time’s supposed to heal ya, 
but I ain’t done much healing
Hello, can you hear me”?

Det blev en långpromenad under höstsolen igår. Befriande. Medicin för hjärtat. Härligt och frisk luft!
Det blev drygt en mil omkring närområdet. Jag tog med kameran och jag ”tränade” lite på bänkarna i parken, så där som jag brukar, och vandrade vidare.

Uppe vid Fittja Centrum insåg jag mängden med trasiga människor.
Den kategori människor som jag själv inte längre tillhör.
Jag ”tackar” alltid för påminnelsen som de här vilsna själarna ger mig; Det där hade varit jag, om jag fortsatt missbruka!
Och jag tackar för att jag kan gå hem och njuta av teven, mitt kaffe, mina katter och ett härligt umgänge med min man och bästa vän!
Det finns en stor tillfredsställelse i att jag är drogfri, att jag har lyckats så här långt och att jag har stöd från min omgivning, de få som finns i min närmaste krets.
Att promenera förbi Fittja Centrum en Söndag, se dem som ”noddar” vid tunnelbanan och betrakta dem som är heroinmagra, fulla, utslagna, påtända och frysande kalla och veta; Jag slipper det där. Jag har ny möjligheter och nya val. Jag kan gå hem igen och sitta inomhus och njuta av tvåsamhet och kärlek!
Fan vad jag har det gott!
Tacksam? Tacksamhet? Tack?

Jag uppskattar inte alls ordet ”tacksam” och ”tacksamhet”.
Det är oerhört negativt och jag upplever det som ren underkastelse och undergivenhet till tillvarons vardagligheter.
Tacksam är ett ord ur teologin och tacksamhet förlägger jag till dem som vill kuva och kväsa sina medmänniskor.
Synonymer till Tacksamhet; Erkänsla, uppskattning, tillfredsställelse, erkännande och tack.
Jag använder mig hellre av de orden, än själva ursprunget till synonymerna.
Jag retar mig på ordet ”Tacksam”… Jag byter ut det! Det är ungefär som ordet ”måste”. Jag måste inget alls! Jag brukar byta ut det mot; Jag skulle kunna… eller; Om jag önskar och vill, kan jag… Jag vill ha valmöjligheten!

Och jag är inte heller ”dålig” på någonting! Jag är aldrig värdelös på någonting som jag inte vet någonting om. Och även om jag har en ytterst dålig självkänsla, så brukar jag ta till att jag är ”mindre bra” på saker som jag inte är bevandrad inom. Eller det faktum, till exempel, att jag är ”mindre bra på att laga mat”, eller att jag har ett ”mindre bra” närminne.
Det ger positivare signaler till kroppen och sinnet.

Gårdagen, för övrigt var skit, på ren svenska.
Det var en av de där dagarna då meningslösheten tog överhanden och tankarna vandrade ständigt till ”varför”, ”meningen med livet” och ”vad händer efter all denna meningslöshet”? Jag tänkte mycket på innehållslösheten i livet… Jag gör dessvärre det ofta. Nästan dagligen. Jag tänker mycket på döden och livet.
Och det var då jag, på min långa promenad, kom till Fittja Centrum och insåg att jag inte vill öda mitt liv i den där geggan i alla fall, som många av dem som hängde där befann sig i.

Livet måste vara mer, livet måste ha mer innehåll och jag skulle kunna försöka lite till och lite mer, för att återfå min vilja att leva, vilja göra mer och få mer energi.
Jag saknar mina energier och jag saknar att inte ha modet och orken. Jag hoppas bara att det kommer till mig med mer tillryggalagd tid.
Jag hoppas att jag kan hämta hem all den där glädjen att vilja ”göra mer”, vara med mer och komma bort från önskan om att vilja sova, somna om och att denna ständiga trötthet lämnar mig…

Det är Måndag.
Det finns inga direkt planer.
Resten av veckan blir det lite spring över staden och jag har tider att passa.
Terapi, Psykiatrin och Jobbtorg Resurs. Jag hoppas att jag även får svar på alla dessa frågor som jag grubblar över. Försäkringskassan, Socialpsykiatri och Patientnämnden.
Det sistnämnda har hållit mig vaken i natt och jag vet inte, fortfarande, hur jag vill göra med det där? Jag ska till Psykiatrin i morgon och kanske att jag kan ta mod till mig och ta upp allt det där som skaver. Jag kan inte få det ur skallen och jag känner fortfarande att det är obekvämt, oroligt och stressande med hela den där situationen. De har ju gjort fel, men kanske att jag ska låta det vara en tid? Eller, så skriver jag klart mitt eget yttrande angående det jag anser är en ren felbehandling och arrogans…
Det får vänta några dagar till. Patientnämnden vill ha min skrivelse i början av november, så jag kan vänta i några dagar.

Ta hand om dig därute och var snälla mot varann. Vi behöver det i den oro som växer till sig i vårat land!
Tack för din tid och uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur