Jävla helvetes skit. Fan också. Så upplevde jag dagen igår. Geggig och lite slaskig. Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så. Och så vips… idag är en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Så upplevde jag dagen igår.
Geggig och lite väl slaskig. Igen!
Och så vill jag bjuda till och vara mitt vanliga jag, för att jag vill det, men gärna lite gladare och lite mer positiv, eftersom jag gärna vill bryta ner det där fula, negativa och ogynnsamma tankarna och humöret. Byta ut dem!
Programmera om liksom…
Jag blir hur jäkla trevlig som helst! Tystlåten, men ruggigt trevlig!
Och jag vill inte påverka min omgivning och jag vill inte färga av mig på alla de som finns i min närhet, så jag förblir tigande och tyst. Men ruskigt nice och smilande! Berättar inte hur det verkligen är, utan blir nästan lismande och jävligt trevlig!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så ska jag vara snäll, god och glad, för att jag vill det och för att jag längtar efter det, och då sätter jag mig ner för att skriva i mina anteckningar om det som gör mig glad, nöjd och uppskattande, för att det är ett utmärkt sätt att ingjuta positivitet i livet, och det går bara inte.
Skiten lyser igenom och tankarna surrar bara på, i ältandet och talar om hur jäkla illa det är! Vansinnets vansinne!
Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så tänker jag; ”Okej, det är en sådan dag idag och jag får bara åka med och strunta i att det är precis så där löjligt patetiskt slaskigt och mindre bra just nu och idag”. Och det hjälper inte heller! Löjligt!
Och så hör jag alla välmenande människor som berättar och talar om att ”alla människor har dåliga dagar! Alla människor har formsvackor och mår mindre 
bra ibland! Du är inte ensam och du är inte speciell på någotvis”!
Och det är jättefint att mina medmänniskor vill trösta mig och det är jättebra att samma människor drar till med floskler som; ”Det är de dåliga dagarna som får oss att njuta av de bra dagarna”!
Skitsnack och bullshit! Tröttsamt.

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så när jag av utmattning och trötthet somnade tidigt igår, så vaknade jag senare, mitt i natten, med dödsångest och blev tvungen att trycka i mig en lugnande tablett, för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt en stund och andas och jag blev orolig att jag skulle bli tvungen att väcka min man och kärlek, den andra häften av den här kärlekshistorien, och jag blev rädd att jag skulle dö och paniken spred sig i kroppen.
Andas, andas och så… Poff, det gick över.

Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så.
Jag vill inte besvära. Jag vill inte vara i vägen. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte att andra ska bli illa till mods. Jag kan berätta att det är mindre bra, för mina vänner och min man, men inte hur jävla illa det faktiskt är somliga dagar!
Jävla helvetes skit. Fan också. 
Och då… skriver jag om det istället, i en Blogg och så har jag fått ut det ur systemet. Jävligt märkligt.
Och för övrigt blir det ytterligare ett inlägg om mental ohälsa, psykisk instabilitet och olika förbannade diagnoser!
Jag är skittrött på livet!
Jag är skittrött på mig själv och detta eviga trampande i gyttja.
Jag vill inte, vill inte, vill inte… Och vad är meningen? Vad fan är detta? Livets fullständiga meningslöshet…
Och så vips… idag blev det en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Foto; Per Lundström

När jag väl fick sova lite till under natten och när jag vaknade upp i morse, bredvid min man och två varma katter, så var jag nästan välmående! Varför ska det alltid vara, från den ena dagen till den andra, så känslomässigt kontrastrikt?
Varför kan inte livskurvan vara mer jämn och ”hygglig”?
Det är förbannat tröttsamt att ena dagen må relativt okej och tänka positivt om framtiden och tillvaron, och i nästa stund, eller efterföljande dag, vara totalt beredd att ge upp livstecknen och lägga sig ner under täcket för att få vara ifred! Mögla bort, dö, under täcket och uppslukas av madrassen och sängkläderna…
Jag vet att livet inte är rättvist, men det här är ju för fan skrattretande!

Och idag… Trött, men dock en bra dag! Lättare i sinnet och med en gladare och varmare känsla i magen… Inväntar stabilitet och ”flow”…

Jävla helvetes skit. Fan också.
Jävla skitliv…
”Gud! Jag har en del otalt med dig”!

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur 

En gammal god vän skrev på Facebook att hon älskar att betala skatt i det här landet! Min bästa vän och kärleks syster kommer i nästa vecka. Jag ser fram emot det! Från det ena till det andra… Jag älskar, fullkomligen älskar, mina djur. Ja, eller katterna.

Jag tände ljus när jag vaknade. Jag vaknade tidigt.
Låg kvar i sängen en stund och funderade och ena av katterna trampade runt och hade nog föredragit om jag blivit kvar i sängvärmen, hon vill ha kli på magen, men jag klev upp.
Kokade kaffe och undvek nyheterna på nätet.
En stund i alla fall. Nyheter på morgonen är inte ett bra sätt att vakna på och det blir så vansinnigt negativt! Men, jag kan inte låta bli! Jag vill vara uppdaterad. Å andra sidan… jag skulle kunna hinna med det senare på förmiddagen.
Och ja, jag är lite ”nyhets-kåt”!

En gammal god vän skrev på Facebook att hon älskar att betala skatt i det här landet och jag instämmer.
Hon hade hamnat akut på Hjärtintensiven under två dygn. Ständig tillsyn, mat, fika, trevlig personal, genuin oro för henne, ständigt uppkopplad via EKG och mediciner. Nu var allt okej med henne, en mindre inflammation i hjärtat ”bara”! 
Men… Räkningen gick på tvåhundra kronor! 
Jag kan bara instämma… Det är ett bra land vi bor i och oavsett hur hög skatt vi har i det här landet, så får vi hjälp när vi verkligen behöver det och vi kan be om densamma om vi vill och kan.
Jag tänker närmast på mig själv i det avseendet, för jag hade aldrig fått den här hjälpen, med mitt tidigare missbruk och mina diagnoser, om jag hade bott någon annanstans i världen. Även om det är lite pengar jag får just nu, så skulle jag kunna få det att gå runt. 
Det är svårt, men min man och kärlek hjälper till så gott han förmår, så även min äldre syster, så jag klara mig. Men, om jag verkligen ansträngde mig, så skulle det kunna gå!
Jag hade aldrig fått mediciner, terapi eller utredningar om jag levt och bott i Rumänien, såvida jag inte var höginkomsttagare och kunde betala för det själv.
Hade jag bott i USA, hade jag ensam fått sträva efter nytt boende, arbete och en väg tillbaka till yrkeslivet och där hade det inte varit frågan om jag hade orkat eller inte. I Amerika får du ”dra på” oavsett… 
I Sverige finns hjälp att få för alla!
Det är dessvärre tvunget att be om den och tyvärr krävs, som jag skrev igår, en del motprestationer om man ska få bistånd/hjälp och en utsträckt hand.
Jag vet att jag klagar och gnäller emellanåt, men ibland får gamla vänner en att öppna ögonen ytterligare och tänka; ”Vilken jäkla tur jag har ändå”!

Jag ska iväg till min terapeut.
Jag ska inte vara där förrän klockan två i eftermiddag, men som vanligt så vill jag ha min promenad och få frisk luft och lite spring i benen…
Jag ska hem till mitt vackra hem i Bagis och se till blommor och se över posten. Jag väntar fortfarande på en del intyg till Försäkringskassan och

det även om handläggningen har påbörjats. Jag vill vara säker på att de får alla papper de behöver och som vanligt tar jag i lite i överkant. Men jag känner att jag vill vara grundlig och tydlig och att inga missförstånd uppstår.
Det blir, även med Sjukersättning, inte mycket pengar att leva på, men jag kommer att slippa stressen över Försörjningsstödet varje månad, efter som det aldrig finns finns garantier för att man blir beviljad dessa pengar, och jag kommer att veta vilka pengar jag kan behålla och att det inte blir avdrag för minsta lilla krona som kommer in på mitt konto.
Jag hoppas att det går vägen, för det skulle betyda ytterligare lugn och ro för mig…

Min bästa vän och kärleks syster kommer i nästa vecka. Jag ser fram emot det! Jag brukar tycka att sådant är jobbigt, för det går åt så mycket energi och jag upplever att jag måste anstränga mig, vara social och tillmötesgående. Men hon är lättsam, hon känner till ”läget” och vet att jag saknar energin som jag hade förut. För övrigt är det faktiskt upp till mig att ”spara på mig själv” och säga till när jag inte orkar mer. Jag vet att hon har koll, är förstående och överseende med mycket. Jag tror att det blir trevligt och jag ser fram emot det. Vi har en hel del gemensamt och en del att dela med oss av.

Från det ena till det andra…
Jag älskar, fullkomligen älskar, mina djur. Ja, eller katterna. Jag är så oerhört glad för dem och jag längtar ständig efter dessa två. 
Jag kan bli blödigt rörd när jag tänker på dem!
Jag är glad att min man och kärlek också ville ha djur, även om det mesta av ansvaret har fallit på mig av någon anledning, och han uppskattar dessa två oerhört mycket han också.
Jag vet faktiskt inte hur livet hade varit utan dem, för de känner in, vet och tolkar av hur jag mår och en av dem är extremt känslig och somliga dagar, när jag inte mår så bra, så söker hon sig ständigt till mig… Det är bra för det metala måendet, tro mig…
Och jag har tur! Jag får ha dessa pälsbollar i mitt liv och jag möter dem varje gång jag kommer hem. 
Det, min vän, är vardagslyx och ren glädje!

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
På återläsande under dagen och var rädd om dig därute i världen!
Jag ska göra mig i ordning och komma iväg och ut i den kyliga höstluften!
Väl Mött / Arthur

Och du… ”Ta ingen skit”!

Jag är Arthur och jag har en dubbeldiagnos. Jag är inte mina diagnoser… Psykiatrin. Mental ohälsa. Felremitterad och jag ska inte riktigt vara patient på Globens psykiatriska mottagning. Jag vet vad jag behöver och vad jag vill och vi pratade om att jag måste försöka att låta hela mitt jag ta plats. "kroppen vet vad själen och hjärtat behöver"…

Psykiatrin. Mental ohälsa. 
Jag hade ett möte där igår. Inbokat klockan elva. 
Jag var nervös, ledsen och jag var orolig. 
Jag var ensam och lite rädd. 
Ny läkare och ny terapeut. 

Det första kvinnorna, som är mina nya kontakter på psykiatrin, berättade för mig, var att jag är felremitterad och inte riktigt ska vara patient på Globens mottagning. 
Eftersom jag bor i Bagarmossen, tillhör jag en mottagning i Skarpnäck.
Jag förvånas inte längre. Jag orkade inte bli upprörd. Jag blev inte ens arg.

Resultatet av det mötet? Mycket tårar. Mängder med gråt och jag själv, som alltid, bet ihop och skulle ”minsann klara mig själv”… ”Vara stor och stark och vuxen! Man! Att vara man”! Gråt för i helvete inte! Igen!
De lyssnade. 
Vi pratade i över en timme och de frågade frågor jag hört tidigare tusentals gånger. Det sistnämnda bekommer mig inte längre. 
Jag kan nästan orden utantill. Skillnaden igår var att jag inte höll igen. Jag censurerade ingenting alls, av meningarna och orden. Endast en del av tårarna svalde jag! Trots mitt envisa motstånd att gråta, så grät jag.
Jag kände mig så oerhört ensam och likgiltig.

När vi samtalat i över en timme och tiden hade runnit ut, skedde det där som alltid sker hos mig… Mina tankar och mina destruktiva ord som hushåller hos mig, speedar iväg; ”Har jag tagit för mycket plast! Har jag pratat för mycket? Har jag upptagit deras tid? Undrar vad de anser om mig? Var jag tydlig nog?”

Och jag berättade för dem om mina små ”egenheter”. 
Jag berättade om min ilska, som jag tror är en biverkan på mina mediciner!
Jag berättade om min situation och när jag skulle förklara känslan av att inte leva och inte vara delaktig i sociala sammanhang och i livet, ja… då brast det! 

Jag berättade om mina tidigare yrken. 
Mina utmattningsdepressioner. Jag talade om att jag endast gråter när jag är ensam och jag förklarade mina känslor av isolering inom mig själv, mitt trasig själv och hur det är att inte orka längre, inte vilja och hur mycket skuld det ger mig. Hela tiden när jag tar beslut som jag känner är rätt och riktigt för mig, föder det dåligt samvete. Säga nej till fester, middagar eller fika med vänner!
Jag vet vad jag behöver och vad jag vill och vi pratade om att jag måste försöka att låta hela mitt jag ta plats. 
”kroppen vet vad själen och hjärtat behöver. Du vet uppenbarligen att lyssna till dig själv och vända dig inåt, så varför tveka”..? 
Jag vill mer! Jag vill vara med! Jag vill kunna…
Och ändå känner jag att jag vill vara ensam och ifred! Det är min person. 
Det är jag! Jag vill få slippa ”ansvaret” att vara glad, social och trevlig.
Jag avskyr att känna mig betittad. Jag vill inte synas!
Jag avskyr att åka buss och tunnelbana och jag fullkomligen hatar att gå på stan och dessutom möta nya människor.

Jag berättade om mina existentiella grubblerier, som jag haft sedan barnsben. Meningen med livet. Allas strävan efter att leva så mycket som möjligt, åstadkomma så mycket som möjligt och sedan, bara dö…
Meningslöst! Vad f*n är meningen med det?

Mellan tårarna berättade jag om orkeslösheten! 
Jag förklarade mina känslor av skuld, skam och ensamhet, även i min relation. Jag sa att; ”Somliga människor ska inte ha kärleksrelationer och de ska inte heller ha husdjur. Det ger bara skuld och ångest”! 
Och de förstod precis vad jag sa och det lyssnade på det jag berättade. Inget ifrågasättande och inte heller några negativa följdfrågor…

De tyckte jag var en insiktsfull människa. 
De ansåg att jag hade goda och fina energier när jag väl kom in i rummet. Det kände att jag hade alla verktyg, andliga kunskaper och ett härligt intellekt, men förstod så väl att allt mitt förstånd och allt mitt förnuft inte hindrar tankar, negativiteter och funderingar, att ta sig in och igenom mitt förnuft och dundra på…
De är högljudda jä*lar!
Jag kände att det träffade rätt. Påminde mig om det.
Jag vet ju vem jag är. 
Jag vet att jag är en schysst man och kille. Jag vet att jag är kunnig, välformulerad och besitter någon typ av allmänbildning. 
Jag vet att jag är stark, för jag har överlevt mycket och jag har lyckats att leva vidare nu också, även om det skulle vara befriande att få slänga in handduken och bara låta meningslösheten vara.
Jag vet att jag är konstruktiv. 
Jag vet att lyssna på andra människor och vara öppen för nya idéer och förslag… Jag är bra på att lyssna, även om tankarna gör att jag tappar fokus! Hela tiden!
Men allt det där fungerar inte, mitt förnuft och mina kunskaper, så länge jag inte får tyst på demonerna i huvudet och inte får ”lättare steg att gå” och ett lättare själv att leva med.
Jag är trångbodd i den här kroppen. Jag vill ut, upp och få andas…
”Kan jag få leva och vara glad? Jag begär inte mycket, men jag kan inte leva i den här karusellen av liv och meningslöshet”!

Jag blev påmind om en sak, som jag själv känner stort motstånd till. 
Min återhämtning och min vila!
Det märkliga är, att jag bokar in möten och göranden med ganska bra mellanrum i almanackan, för jag vet att jag får ”betala” om jag inte tar det lugnt och sparar på energierna. Jag kan behöva en hel dags återhämtning, dygnet efter en dagsutflykt och olika ”måsten”, måste jag få koppla av och varva ner. Jag blir trött, irriterad och arg. 
Trött för att jag inte lyckas spara på mina energier. 
Arg för att allting handlar om mig, mig och jag! 

Det är en oerhört självisk sjukdom, att vara Bipolär uppblandat med ADD, men för att jag ska fungera med andra och i samhället, så måste jag tillgodo se mina behov och vad jag önskar, kan för må mig till och vill.
Idag har jag sovit. 
Jag är ännu trött. Jag vill vara ensam.
Jag sa nej till min kärlek, när han valde att åka till sina goda vänner. Inte en dag till med intryck, människor och energidränage. Det kommer surt efteråt! Men det har redan kickat igång, min rädsla för att han ska känna sig sårad och bli arg. Jag är rädd för att han dömer mig och tröttnar…

Och ändå vet jag hur det är egentligen! Han ÄR en vuxen människa!
Dessutom valde han att vara ensam hemma igår och frågade inte om han skulle göra mig sällskap till mottagningen. 
Till skillnad från mig själv, som aldrig tvekar att ”hänga på” och vara en trygg människa vid hans sida, så valde han att i lugn och ro vara hemmavid. 
Tar jag honom föregivet? Gör han detsamma? Varför pratar vi inte om det?
Han är sk*t rädd för känslor. Och jag blir undvikande! Varför sätta igång en snöboll, som bara skapar oro och rädslor?

Parallellt med mitt förnuft och min medvetenhet, så vrålar häxorna om döden, att jag inte duger och att jag är ful… Häxorna vinner jämt…
Jag måste se till mig och mitt. Jag måste se till att jag fungerar och åtminstone åstadkomma någonting under en dag. 
Jag måste ha mig själv först i ledet, precis som i Tolvstegs-programmet, för annars faller ju allting annat.
Det handlar inte om att ”ställa upp” och ”ta sig i kragen”! Somliga dagar är det ett krig på liv och död… Bokstavligen! 

”Jag vill inte leva längre, men jag vill ju inte heller dö”!

/ Arthur