Jävla helvetes skit. Fan också. Så upplevde jag dagen igår. Geggig och lite slaskig. Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så. Och så vips… idag är en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Så upplevde jag dagen igår.
Geggig och lite väl slaskig. Igen!
Och så vill jag bjuda till och vara mitt vanliga jag, för att jag vill det, men gärna lite gladare och lite mer positiv, eftersom jag gärna vill bryta ner det där fula, negativa och ogynnsamma tankarna och humöret. Byta ut dem!
Programmera om liksom…
Jag blir hur jäkla trevlig som helst! Tystlåten, men ruggigt trevlig!
Och jag vill inte påverka min omgivning och jag vill inte färga av mig på alla de som finns i min närhet, så jag förblir tigande och tyst. Men ruskigt nice och smilande! Berättar inte hur det verkligen är, utan blir nästan lismande och jävligt trevlig!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så ska jag vara snäll, god och glad, för att jag vill det och för att jag längtar efter det, och då sätter jag mig ner för att skriva i mina anteckningar om det som gör mig glad, nöjd och uppskattande, för att det är ett utmärkt sätt att ingjuta positivitet i livet, och det går bara inte.
Skiten lyser igenom och tankarna surrar bara på, i ältandet och talar om hur jäkla illa det är! Vansinnets vansinne!
Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så tänker jag; ”Okej, det är en sådan dag idag och jag får bara åka med och strunta i att det är precis så där löjligt patetiskt slaskigt och mindre bra just nu och idag”. Och det hjälper inte heller! Löjligt!
Och så hör jag alla välmenande människor som berättar och talar om att ”alla människor har dåliga dagar! Alla människor har formsvackor och mår mindre 
bra ibland! Du är inte ensam och du är inte speciell på någotvis”!
Och det är jättefint att mina medmänniskor vill trösta mig och det är jättebra att samma människor drar till med floskler som; ”Det är de dåliga dagarna som får oss att njuta av de bra dagarna”!
Skitsnack och bullshit! Tröttsamt.

Jävla helvetes skit. Fan också.

Och så när jag av utmattning och trötthet somnade tidigt igår, så vaknade jag senare, mitt i natten, med dödsångest och blev tvungen att trycka i mig en lugnande tablett, för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt en stund och andas och jag blev orolig att jag skulle bli tvungen att väcka min man och kärlek, den andra häften av den här kärlekshistorien, och jag blev rädd att jag skulle dö och paniken spred sig i kroppen.
Andas, andas och så… Poff, det gick över.

Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så.
Jag vill inte besvära. Jag vill inte vara i vägen. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte att andra ska bli illa till mods. Jag kan berätta att det är mindre bra, för mina vänner och min man, men inte hur jävla illa det faktiskt är somliga dagar!
Jävla helvetes skit. Fan också. 
Och då… skriver jag om det istället, i en Blogg och så har jag fått ut det ur systemet. Jävligt märkligt.
Och för övrigt blir det ytterligare ett inlägg om mental ohälsa, psykisk instabilitet och olika förbannade diagnoser!
Jag är skittrött på livet!
Jag är skittrött på mig själv och detta eviga trampande i gyttja.
Jag vill inte, vill inte, vill inte… Och vad är meningen? Vad fan är detta? Livets fullständiga meningslöshet…
Och så vips… idag blev det en schysstare och bättre dag!

Jävla helvetes skit. Fan också.

Foto; Per Lundström

När jag väl fick sova lite till under natten och när jag vaknade upp i morse, bredvid min man och två varma katter, så var jag nästan välmående! Varför ska det alltid vara, från den ena dagen till den andra, så känslomässigt kontrastrikt?
Varför kan inte livskurvan vara mer jämn och ”hygglig”?
Det är förbannat tröttsamt att ena dagen må relativt okej och tänka positivt om framtiden och tillvaron, och i nästa stund, eller efterföljande dag, vara totalt beredd att ge upp livstecknen och lägga sig ner under täcket för att få vara ifred! Mögla bort, dö, under täcket och uppslukas av madrassen och sängkläderna…
Jag vet att livet inte är rättvist, men det här är ju för fan skrattretande!

Och idag… Trött, men dock en bra dag! Lättare i sinnet och med en gladare och varmare känsla i magen… Inväntar stabilitet och ”flow”…

Jävla helvetes skit. Fan också.
Jävla skitliv…
”Gud! Jag har en del otalt med dig”!

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur 

Observera! Det är förbannat gnälligt här idag. Det är tidig morgon. Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna.. Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet… "Gud, ge mig sinnesro"…

Selfie! Klockan 05.00 på morgonen. 
Trött och mäkta irriterad!
Dock syns inte det på bilden, tack och lov… 

Observera!
Det är förbannat gnälligt här idag.
Det är geggigt, kinkigt och förbannat gnisslande.
Och jag dyker ner i det, geggar runt lite, och den som vill, får ta del av min vrå av världen under namnet ”Missnöje”.

Det är tidig morgon.
Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna, knäna och höfterna. Fotlederna har gjort djävulskt ont och när jag väl klivit upp för att liksom ”få igång kroppen”, så har det varit svårt att gå. Jag är så trött på det! Jag känner mig väldigt gammal! Jag är gammal, men inte så till åren ändå!
Jag blir vansinnig på smärtorna. Inga värktabletter hjälper och när jag vaknar av dem, smärtorna, då är måttet rågat!
Och ändå, jag kan inte göra någonting åt det, ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”… Det är som det är och än så länge finns det inga klara besked om vad det är som felar i kroppen.
Jag har mer eller mindre trampat sönder linoleumgolvet på vårdcentralen, för provtagning efter provtagning och fler undersökningar, men nej… Ingenting! Inväntar ytterligare en tid hos läkaren för ytterligare provsvar. Det går inte fort, men vem har bråttom?

Från det ena till det andra, så att säga…
Varje dag lever jag med döden.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag tänker på döden och att dö, flera gånger varje dag. Ibland är döden fullständigt närvarande och jag tänker och tror ibland att döden verkligen hänger över mig och bara väntar.
Döden suckar mig i nacken, på någotvis.
Jag har ständigt en känsla av att inte orka, vilja eller ens ha lusten att leva. Suicidal? Nej, det tror jag faktiskt inte, men det är tröttsamt att ha döden som polare och bundis! 
Men det är bättre. Det har blivit betydligt mindre av själva obehaget sedan något halvår tillbaka, men det är dock där.
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?

Jag samlar på Elefanter, på alla tänkbara sätt.
Just den här Elefanten har jag fått av en
mycket god vän. Just nu står den i Alby på
mitt nattduksbord. Påminner mig om livets
storhet, kraft, ”power”, mod och styrka…

Jag har alltid haft de funderingarna och grubblerierna. Döden. Livet. Meningen med existensen! Jag minns som barn, när jag gick på Barn och Ungdoms Psykiatrin, då jag blev ombedd av terapeuten att försöka att inte tänka så mycket på det där med livet, döden och döendet. ”Det är inte bra att grubbla över det där! Det är inte bra att fundera för mycket på den typen av obesvarade frågor! Det finns inga svar”…
Så… Det är inget nytt, inte alls, men ibland blir det så förbannat påtagligt och faktiskt obehagligt!
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?
Och jag kan se på nyheterna och få bilder serverade på människor som dör i krig och explosioner och jag tycker det är så fruktansvärt orättvist, frånstötande och otäckt, att ett helt o-levt liv går till spillo. Det är så många unga som dör…
Det är så många människor som slutar sina dagar i de mest fruktansvärda situationer! Det är så många som får sätta livet till för att det pågår krig över hela världen, där maktutövare, män och dess patriarkat, är de som vill ha, ha och ha och bevisa att de har rätt och alla andra har fel! Fel värderingar, fel tankar eller fel religion. Pang och ett hundratal liv har gått åt för… Ingenting! Ingenting alls! 
Och då sitter jag där, med min egen död närvarande och tänker; ”Här sitter jag, i värmen, i en härlig soffa, med en pläd, och på distans, med ett helt liv, drogfri, i ett land där jag är relativt trygg, än så länge, och detta emedan andra som verkligen försöker leva, flyr, dör och kämpar för sina rättigheter och många av dem får inte uppleva den där friheten och livsglädjen! Förbannat gnälligt och otacksamt, av mig”!
Det rimmar jäkligt illa… Det osar lite dåligt!
Jag kanske borde motarbeta dödstankarna med det där, att jag faktiskt har tur, att jag är en överlevare och har överlevt mycket…
Kontentan av detta? Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet och livets meningslöshet! Jag är snuskigt trött på att inte få vara ifred och bara leva!
Jag bad om det i min morgonbön. Lugn och ro. Sinnesro! ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Igår när min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, kom hem ifrån sitt arbete, så hade han handlat med sig en present. En till mig och en till sig själv. Av ingen anledning.

En Te-mugg från Indiska! Elefanter! Varför dricka Te,
ur den, när det blir så mycket bättre med kaffe? 

Jag blev så glad att det kittlade i magen. Han hade handlat med sig två Te-muggar! En åt oss var!
Och min mugg är så fin, vacker och härlig att hålla i, plus att de är Elefanter på den! Jag avgudar Elefanter, fråga mig inte varför, men förmodligen för att de är så vackra, majestätiska och förbannat smarta djur. För mig symboliserar de makt, kraft, styrka, mod och intelligens!
Jag dricker kaffe ur min, men den är naturligtvis avsedd för Te. Mycket kaffe blir det, men den är så vacker… Jag vill njuta av den. Hålla i den och titta på den!
Som sagt, jag blir väldigt glad för ytterst lite numer och en överraskning på en Söndagseftermiddag och i Adventstider, gjorde mig väldigt glad.
Han tänkte på mig, min kärlek och köpte mig en kopp med Elefanter på! Kontentan av detta? Glädje! Lite lycka och tacksamhet!

Tack för din tid och din uppmärksamhet! Kanske ett återläsande under dagen? Återkommer alltid på ett eller annat sätt…
Ta hand om dig och de dina! Njut dagen och Väl Mött / Arthur 

P.s. ”Ta ingen skit! Av någon”!

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.
Jag tar med datorn som sällskap.
En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!
Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.
Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…
Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 
Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 
För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.
Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!
Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.
Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!
Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!
Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!
Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.
Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.
När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.
Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)
Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!
Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.
Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.
Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!
Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!
Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.
Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.
Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…
Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…
Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!
Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…
Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!
/ Arthur 
Njut dagen!