Återpublicering på Bloggen; När jag var ung, hade jag ingen självkänsla alls. Jag ville vara älskad. "Ännu tyst, inte ett ljud. Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan"…

När jag var ung, hade jag ingen självkänsla alls.
Jag ville vara älskad.
Jag ville bli kramad på och uppskattad. För att få det där, så fann jag mig i det mesta…

”Se mig, älska mig, ge mig kärlek”…
Jag kommer aldrig att kunna förklara varför…
Det som är och det som varit påverkar mig ännu…
Det handlar om att prata om det, det handlar om att ”sticka hål på det” och överge det som var… Och ändå ”bjuda på det”, för att andra inte ska känna sig ensamma och över…

Väl Mött / Arthur 

Fort, fortare… 

”Jag kryper på alla fyra.
Jag kryper genom hallen och kräks på vägen, av de slag jag fått i magen.
Jag kryper fort, hastigt och snabbt, på min väg mot toaletten. 
Fort och fortare!

Han är i köket.
Det skramlar i lådorna där ute och frågorna far igenom huvudet. Vad gör han nu? Vad tänker han göra? Hinner jag?
Jag intalar mig att jag hinner… Om jag skyndar på och kryper snabbt, snabbare, då hinner jag.
Fort, fortare och skynda.

Det svider i magen och mina ben värker. Benen gör ont…
Det gör ont i min person!
Ord av förakt och med de vulgäraste antydningar, inleder alltid det fysiska mot min kropp.

Han har sparkat mig. Igen. Han har sparkat på mig, och det gör ont. Av smärtan i magen, har jag kräkts och någonstans ifrån kommer blod. Inte mycket blod, inte alls, men blod lämnar jag efter mig på golvet.
Han slår mig. Riktar sina sparkar och slag på de delar av kroppen, där det inte syns eller där andra inte kan se eller upptäcka det som blir blått…

Blå himmel. Isande blått. Havets blå. Blå färgad… Blått som blir grönt…
Kryp snabbare. Fort och skynda!

Han är ännu i köket och jag på väg mot toaletten, för att kunna låsa om mig och rädda mig undan knytnävar och sparkar.
Mina knän börjar göra ont och det svider av friktionen mot korkmattan.
Jag kryper snabbare, jag kryper för livet, snabbare…
Mot toaletten och dörren och låset. Fort och fortare.
Det tystnar ute i köket.
Det blir märkligt tyst och jag stannar upp.
Ett kort ögonblick stannar jag till och jag inser… Jag inser att jag inte hinner till min trygghet och räddning, toaletten.
Jag förstår att det inte är över med det här. Det här var bara början.
Jag hör honom komma och det värker i kroppen, det svider i magen och mina knän gör ont.
Jag kapitulerar. Jag ger upp.
Som minnen, smärtar det i kroppen.
Som hågkomster, minns min kropp, från tidigare gånger, var slagen landar.
Sist jag fick stryk… Förra gången…
Hur var det nu med det där? Cellminne och kroppen?
Jag förlorar. Jag är besegrad. Jag lägger mig platt på golvet och med mina armar över huvudet som skydd, om missriktade sparkar skulle hamna på huvudet, om slagen skulle hamna fel! De får inte hamna fel!

Ännu tyst, inte ett ljud.
Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan.
Vad blir summan av det här? Vad händer den här gången? Fler lögner och mer falskhet? Mer porrig sex och mer att försonas för…
Hur slutar det nu? Sjukhus? Fler osanningar och mer diktande?
Hur ont kommer det att göra, eller kommer det att kännas alls?
Han står lutad över mig.
Första sparken riktas mot magen och jag kastar upp igen. Kräks över golvet.
Hans ord regnar över min kropp och slår hårdare mot min hud, än de sparkar han utdelar. Ful! Dum! Idiot! Dö! Dö, dö, dö…
Det svider! Orden gör förbannat ont! Det gör mest ont efteråt, de sagda orden.
De verbala elakheterna träffar mitt innersta och slår ögonblickligen rot där. De tar fäste och kommer att färga mig, mitt jag och min person, för alltid…

Jag kryper samman. Jag kryper ihop till ett litet knytt på golvet. Skyddar det jag kan och ber honom att sluta. Jag blir till ett ingenting.
Och då plötsligt, försvinner hallen, mannen, det som gör ont.
Och så försvinner även jag. Jag smiter undan och försvinner ut, bort och bortom…
Mormor är där.
Hon sträcker ut sina armar emot mig och viskar, ”Jag älskar dig”…
”Kom och var hos mig”.
”sitt i mitt knä, där inget kan hända”…

Jag älskade dig… Jag älskade dig på randen till galenskap”!

En Prosadikt. Tidigare publicerad på Bloggen… När man hämtar hem sin självkänsla, tron på sig själv och livet. När styrkan slutligen infinner sig och man vågar välja bort dem och de som inte är bra… Det är då man kan möta allt med motstånd. Väl Mött / Arthur

Med bara, nakna fötter, är jag fast förankrande i jorden. 

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.
Jag tänker stå här, fast besluten, förankrad!
Jag ska stå här och se på. Mig får du inte!
Du kan försöka, att bryta ner mig. Försök! Jag ger mig inte!

Regnet och tystnaden, berättar min historia!
Du var chanslös, från början. Intet ont anande!
Det finns inget kvar här, för dig, för jag har varit där!
Du kan ta min person, mitt jag, försök krossa mig!
Men jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val.

Jag tänker resa mig igen, som de största träden i skogen.
Upp, högt över trädens kronor, bor jag och min självkänsla.
Förstör det som är jag. Elda min person som bark! Men jag reser mig igen.
Och med mina bara fötter, är jag fast förankrande i jorden!
Jag står stadigt… Jag ger min inte.
Lägger mig inte ner, för att dö!

Vindar kan komma. Höstens orkaner. Och jag är okrossbar.
Bitande vinterstormar, kan försöka att besegra mig! Jag överlever!
Jag blöder. Jag gråter. Jag skriker. Är det ett nöje för dig?
Som porslin och lera, kan du slå mig sönder och samman.
Jag reser mig igen! Jag förblir hel och oslagbar.
Jag är inte ditt att förstöra. Jag är inte din att förgöra.

Jag har valt och jag väljer. Du tillhör inte mina val!
Spring. Gå. Försvinn. Jag tänker stå här!
Jag är fast besluten, förankrade i marken!
Mig får du inte!
Inte mig…

/ Arthur 

Det var en gång en Kärlekshistoria och ett Kärlekspar…


Jo…
Det var en gång en Kärlekshistoria och ett Kärlekspar…

Den ena huvudrollsinnehavaren i nämnda Kärlekshistoria, var romantisk och ömhetstörstig, emedan den andra var lite mer strävsam, nöjd och i mindre behov av ömhet och Kärlekstörst!

Den ömhetstörstande huvudrollsinnehavaren säger spontant vid frukostbordet, med kaffekoppen i beredskap mot läpparna; ”Du… Jag älskar dig”!

Den strävsamma och mindre kärlekshungrande, med dock nöjda, huvudrollsinnehavaren säger lite avmätt och utan att se upp från sin kopp java; ”Tack”!

Det blev ingen Oskar för den kommentaren!
Inte ens en nominering…
Inte ens för bästa Kärlekshistoria!

Väl Mött / Arthur