Observera! Det är förbannat gnälligt här idag. Det är tidig morgon. Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna.. Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet… "Gud, ge mig sinnesro"…

Selfie! Klockan 05.00 på morgonen.  Trött och mäkta irriterad! Dock syns inte det på bilden, tack och lov…

Observera!
Det är förbannat gnälligt här idag.
Det är geggigt, kinkigt och förbannat gnisslande.
Och jag dyker ner i det, geggar runt lite, och den som vill, får ta del av min vrå av världen under namnet ”Missnöje”.

Det är tidig morgon.
Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna, knäna och höfterna. Fotlederna har gjort djävulskt ont och när jag väl klivit upp för att liksom ”få igång kroppen”, så har det varit svårt att gå. Jag är så trött på det! Jag känner mig väldigt gammal! Jag är gammal, men inte så till åren ändå!
Jag blir vansinnig på smärtorna. Inga värktabletter hjälper och när jag vaknar av dem, smärtorna, då är måttet rågat!
Och ändå, jag kan inte göra någonting åt det, ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”… Det är som det är och än så länge finns det inga klara besked om vad det är som felar i kroppen.
Jag har mer eller mindre trampat sönder linoleumgolvet på vårdcentralen, för provtagning efter provtagning och fler undersökningar, men nej… Ingenting! Inväntar ytterligare en tid hos läkaren för ytterligare provsvar. Det går inte fort, men vem har bråttom?

Från det ena till det andra, så att säga…
Varje dag lever jag med döden.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag tänker på döden och att dö, flera gånger varje dag. Ibland är döden fullständigt närvarande och jag tänker och tror ibland att döden verkligen hänger över mig och bara väntar.
Döden suckar mig i nacken, på någotvis.
Jag har ständigt en känsla av att inte orka, vilja eller ens ha lusten att leva. Suicidal? Nej, det tror jag faktiskt inte, men det är tröttsamt att ha döden som polare och bundis! 
Men det är bättre. Det har blivit betydligt mindre av själva obehaget sedan något halvår tillbaka, men det är dock där.
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?

Jag samlar på Elefanter, på alla tänkbara sätt. Just den här Elefanten har jag fått av en mycket god vän. Just nu står den i Alby på mitt nattduksbord. Påminner mig om livets storhet, kraft, ”power”, mod och styrka…

Jag har alltid haft de funderingarna och grubblerierna. Döden. Livet. Meningen med existensen! Jag minns som barn, när jag gick på Barn och Ungdoms Psykiatrin, då jag blev ombedd av terapeuten att försöka att inte tänka så mycket på det där med livet, döden och döendet. ”Det är inte bra att grubbla över det där! Det är inte bra att fundera för mycket på den typen av obesvarade frågor! Det finns inga svar”…
Så… Det är inget nytt, inte alls, men ibland blir det så förbannat påtagligt och faktiskt obehagligt!
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?
Och jag kan se på nyheterna och få bilder serverade på människor som dör i krig och explosioner och jag tycker det är så fruktansvärt orättvist, frånstötande och otäckt, att ett helt o-levt liv går till spillo. Det är så många unga som dör…
Det är så många människor som slutar sina dagar i de mest fruktansvärda situationer! Det är så många som får sätta livet till för att det pågår krig över hela världen, där maktutövare, män och dess patriarkat, är de som vill ha, ha och ha och bevisa att de har rätt och alla andra har fel! Fel värderingar, fel tankar eller fel religion. Pang och ett hundratal liv har gått åt för… Ingenting! Ingenting alls! 
Och då sitter jag där, med min egen död närvarande och tänker; ”Här sitter jag, i värmen, i en härlig soffa, med en pläd, och på distans, med ett helt liv, drogfri, i ett land där jag är relativt trygg, än så länge, och detta emedan andra som verkligen försöker leva, flyr, dör och kämpar för sina rättigheter och många av dem får inte uppleva den där friheten och livsglädjen! Förbannat gnälligt och otacksamt, av mig”!
Det rimmar jäkligt illa… Det osar lite dåligt!
Jag kanske borde motarbeta dödstankarna med det där, att jag faktiskt har tur, att jag är en överlevare och har överlevt mycket…
Kontentan av detta? Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet och livets meningslöshet! Jag är snuskigt trött på att inte få vara ifred och bara leva!
Jag bad om det i min morgonbön. Lugn och ro. Sinnesro! ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Igår när min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, kom hem ifrån sitt arbete, så hade han handlat med sig en present. En till mig och en till sig själv. Av ingen anledning.

En Te-mugg från Indiska! Elefanter! Varför dricka Te, ur den, när det blir så mycket bättre med kaffe?

Jag blev så glad att det kittlade i magen. Han hade handlat med sig två Te-muggar! En åt oss var!
Och min mugg är så fin, vacker och härlig att hålla i, plus att de är Elefanter på den! Jag avgudar Elefanter, fråga mig inte varför, men förmodligen för att de är så vackra, majestätiska och förbannat smarta djur. För mig symboliserar de makt, kraft, styrka, mod och intelligens!
Jag dricker kaffe ur min, men den är naturligtvis avsedd för Te. Mycket kaffe blir det, men den är så vacker… Jag vill njuta av den. Hålla i den och titta på den!
Som sagt, jag blir väldigt glad för ytterst lite numer och en överraskning på en Söndagseftermiddag och i Adventstider, gjorde mig väldigt glad.
Han tänkte på mig, min kärlek och köpte mig en kopp med Elefanter på! Kontentan av detta? Glädje! Lite lycka och tacksamhet!

Tack för din tid och din uppmärksamhet! Kanske ett återläsande under dagen? Återkommer alltid på ett eller annat sätt…
Ta hand om dig och de dina! Njut dagen och Väl Mött / Arthur 

P.s. ”Ta ingen skit! Av någon”!

Älska mig, vrålade kroppen. Se mig, skrek den inre kärleksnöden. Hör mig och tyck om mig, grät pojken som inte fick gråta.

Pojkar ska inte gråta. Pojken som inte fick gråta… Pojkar ska bli stora och starka, leka med bilar. Jag ville inte! Jag grät ofta, mycket och jag ville inte bli stor och stark! Jag lekte definitivt inte med bilar!

Jag minns protesterna. Det blev påföljder av sådant. Din vilja växer i skogen, sa de vuxna och min självkänsla var lägre än det lägsta. Om jag ville och önskade någonting, Din vilja växer i skogen.
Pojkar gråter inte! Sluta gråta! Jag ger dig orsaker att gråta.
Pojken som inte fick gråta…

Älska mig, vrålade kroppen. Se mig, skrek den inre kärleksnöden. Hör mig och tyck om mig, grät pojken som inte fick gråta. Det blev repressalier för sådant!

Även små gråt-lösa pojkar växer upp.
Ofta växer de upp i en desillusion av vad som är manlighet, vad som är stort och starkt. Ofta växer pojkar med ogråtna tårar upp med luftslott som inte existerar och inte finns. De bor i en världsavskildhet och de tror att män är på ett visst sätt, agerar på ett annat och håller käften när sorgen, kärleken och rädslan tränger på! Och de där tårarna, den låga självkänslan och den där rädslan, blir till destruktivitet och ett omättat sökande efter bekräftelse! En önskan om att få duga och vara med, precis som den de är och exakt så som de vill vara.
Det blir mycket ömhetstörst av sådant där. Att pojkar inte får gråta.
Pojkar som gråter blir inte heller tröstade! Pojkar ska inte gråta och då tröstar man dem inte, de ska härdas och bli stora och tuffa! Och de får inte heller sitta i famnen på någon vuxen, för tröst, värme och kärlek, pojkar behöver inte sådant! Forma stenen stor och stark och marmor-lik, inga känslor och bit ihop…
Det blir ett kärlekssökande av sådant. Kärleksnöd, ömhetstörst och otröstade pojkar blir än mer förvirrade och sorgsna som vuxna. Och de söker, önskar, vill och försöker, att finna någonting, som kan fylla den själsliga saknaden som gapar så stort; Kärleken.

Pojken som inte fick gråta… Pojkar gråter inte.

Det blir oerhört mycket ohanterligheter, destruktivitet och ett ständigt sökande efter det som inte finns, av sådana där lögner och dumheter. 

Kärlek och självrespekt. Ja, det fanns ju aldrig där ifrån början, så sökandet tar sig uttryck i sprit och missbruk av andra droger. Bland annat…
Fyll på, fyll på och tysta det som vrålar i själen! Mer och mer och tig ihjäl kärleksnöden! Män ska vara karlar och män ska vara John Wayne. 

Jag tror på det sociala arvet. Det kärlekslösa blir till missbruk, självförstörande och i slutändan beroende och maktlöshet. Döden.

I min strävan efter ett bra och fint liv, som är stadigt, tryggt och totalt drogfritt, har jag kommit underfund med att de sociala arvet har spelat stor roll för mig. Och det spelar stor roll för mig fortfarande. Jag lärde mig tidigt att pojkar som gråter får stryk. Grabbar som visar känslor är kärringar och mesar. Pojkar som inte vill leka med bilar, pistoler eller Cowboy och indian, får inte vara med och får heller inte vara delaktiga. 

Män är tysta, stora och starka. Män gråter inte, förlåter aldrig och biter samman. Kalla, känslolösa och med stenkroppar och själar som står emot känslor och skörhet.

Själv är jag på jakt numer! Jag måste finna den där källan till självmedvetenhet och självaktning för att kunna bejaka och acceptera mig själv! Bara låta min person vara den det är och kunna säga; Det här är jag! Stolt som fan! Kalla mig kärring och Knytt, om du vill, men det här är jag!
Jag börjar där, med en skattjakt och att gå ut och leta reda på min kärleksfulla själ-medvetenhet och min jagkänsla!

Skattjakt. Sökande. Letande.
Pojken som inte fick gråta. Pojkar gråter inte!
Han gråter hur mycket som helst… Och han får det! 

Han är en förbannad jävla kärring, han har lärt sig det!

Men han älskar kärringar, kvinnor, känslor och att vara själsligt överflödig och han får det… Hur mycket som helst!

Tack för ordet! 

/ Arthur 

Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila… Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

Ytterligare en utredning.

I över en och en halvtimma berättade jag och förklarade hur jag mår, hur jag har det och vilka svårigheter jag har. I en och en halvtimma pratade jag om livet, mina tvångstankar och livets meningslöshet.

Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila…

Utredningen görs i samband med Överlämnandet från Missbrukarenheten till Socialpsykiatri via Socialförvaltningen. Allt ska utredas. Allting bör ha en ”utförande-plan” och en bra stadig plattform att utgå ifrån.

Och eftersom missbruket inte är mitt problem längre, utan mitt trassliga psyke, så måste en djupgående utredning genomföras!
Grattis till mig! Det gör inget, men det är galet uttömmande!

Det gick naturligtvis bra, men det är väldigt urvattnande och energidränerande. Och jag försökte verkligen vara tydlig, ärlig och inte smita undan från det som jag själv upplever genant och pinsamt!
”Jag kör på nu”, tänkte jag och svarade vänligt på allting som min nya handläggare funderade över och ville veta. Utredningen är inte färdig, inte på långa vägar och vi ska ses ett par gånger till för att slutföra det hela.
Återigen, det är bara att gratulera…

Och… Jag ska ordna med ett studiebesök innan jul och det på ett av de sysselsättningsverksamheter som jag funderar över och kanske skulle vilja delta i.
Handläggaren följer med och det känns väldigt bra, för jag vet inte hur det här fungerar, vilka frågor man bör få svar på och jag vet inte heller vad som kommer att hända och inte heller, exakt, vad de kan erbjuda mig!
Min handläggare kan sin sak, vet av erfarenhet hur landet ska ligga och vad jag och Socialförvaltningen kan förvänta oss i själva utförandet.
Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

I övrigt… Ta det lugnt. ”Ta ingen skit” och var rädd om dig därute i verkligheten? 
En fråga dock… Väntar ett tredje världskrig?
Väl Mött / Arthur