Tankar jag tänkt och funderingar jag tankat… Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet. Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Tidig morgon.

Ensamhet, en mugg kaffe och morgon-tv. Grymma minus grader utanför, men här inne, under min pläd, varmt, ombonat och vintermysigt. 

Det är bara jag, bara jag själv och ensamheten. Den självvalda sorten.

Men oron och obehaget kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen. En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp. Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där! Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här? Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Jag spelar musik, mellan nyhetsinslagen på teven. Jag lyssnar på texterna till sångerna och försöker att vara närvarande i den tidiga morgonen. Dricker mitt kaffe och saknar, oerhört, varma kattmagar att smeka.

Min ensamhet är självvald och jag önskade vara ensam. Jag saknar honom, alltid, han jag vill vara nära, nära och jag inser i min egen oro, att mitt eget liv är en balansgång och jag kan fortfarande falla, falla ner i depressioner och isolering.

Men… det är inte den oron och olusten som kryper i kroppen, det är det faktiskt inte! Jag klarar mig själv! Jag fixar livet ändå, det måste ju gå… Det är så mycket liv kvar!

Jag tänder ljus och rökelser, denna morgon och jag ber tyst… ”Hjälp mig, vägled mig, visa mig var jag skall gå… Var är jag och vem!?

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. Tankarna är som drivved i själen, flyter upp, virvlar runt och försvinner. Återupptas, ger oro, rädslor och ett envist ältande.

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara elände som sitt största byte! Och när jag sitter här, lyssnar på min mjuka musik, samtalen med substans från teven emellanåt och känner kylan dra ifrån otäta fönster, då slår det mig! Jag kommer på det! Varför! Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är! Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst. Gnager, skaver och tuggar i sig lite till och lite mer av min magra själ. Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

För…

Jag hade ju allt, en gång. Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner. Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss får uppleva.

Och jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade, och miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet för det jag hade och fick, för allt blev en självklarhet. Det blev mer av att ta för givet, en lättja och en inställning som om det var en självklarhet att få ha det så fint, bra och gott. Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi var så lyckade och snygga…

Misslyckandet… Det stora förfallet. Mitt misslyckande.

Och jag… Jag själv blev till drivved utan mål och utan innebörd. Det föll. Det kraschade. Jag kraschade. Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade och när korthuset föll, blev jag ensam kvar. Allt försvann på några få år. Allt begravdes i beska och bitterhet. Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro. Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet söder om Stockholm, lånad av Staden, att acklimatisera mig i, med bord och möbler lånade av vänner och inköpta på loppis och secondhand, klädda med vita tyger, och väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och vackra tyger draperade i fönstren, mängder med ljuslyktor och ljusstakar placerade överallt för ombonadens skull och med en begagnad säng funnen via annonser, så vet jag att jag är så nära, nära… Tanken slår mig, jag kan ge upp och ge mig ut och bedöva mig. Bort och ner och försvinna…

Min kärlek och min medicin. Längtar så oerhört!

Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig. Faktiskt redan vid ytterdörren jämte min egen, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och plocka upp skiten igen, välja att dö! För det kommer jag att göra; Dö! 

Jag saknar det inte, alkoholen, som är en livsfarlig drog, utan jag söker själva försvinnandet, undvikandet och pausen i tillvaron. Jag vill inte mer och samtidigt; Jag vill, jag vill, jag vill leva…

Döden, att dö och få dö… Om jag skulle… Om jag valde bort allt det jag återfått i livet… Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga… Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, och en snabb väg ut! Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar… Och det grundar sig i allt det där… Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till. Vara hel, ren och drogfri! Att gå miste om kärlek, hem, sysselsättning och vänner. Igen! Att kanske leva på gatan, ännu en gång. Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna. Alkoholen. Spriten är en drog…

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna, dess egenvilja och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet.

Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka. Jag är andlig och fullständigt insiktsfull!

Jag har funnit kärleken igen! En man som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre. Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten. Jag har allt jag behöver i detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat. Tro inte annat.

Men jag är på min vakt! Jag är observant! Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, mina rädslor och min gnagande oro, för detta är allvar! Livet är allvarligt.
Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ! Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Och det är det här som är mitt livs stora rädsla och min oroande skräck! Detta är rädslan! Livsrädslan! Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Jag kan välja livet, eller att bedöva och dränka mig i det som är kvar. Jag kan välja och alla människor gör sina val. Det står mig fritt, det står alla fritt att göra som de vill, ta tillvara på… eller slänga bort.

Och… jag lyssnar till min musik. Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Jag har någon och jag någonstans, någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv… Jag har tvåsamhet och kärlek. Vänner, mat och en säng att sova i! Glöm aldrig, glöm inte, glöm aldrig bort varifrån du kommer… Det är en del av det stora livet; Att vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, för det höjer sin röst ibland, längtan efter sömn, försvinnande och livspaus, jag medger det, men jag har mer liv i den här kroppen än så och jag har någon som väntar och längtar efter mig.
Jag är en del av livet och jag skall återfinna det! Njutningen, härligheten och mig själv… Tillsammans med dem jag älskar, i förortens mångkultur, ska jag få det här att fungera!

Väl Mött / Arthur 

Det blev en ganska ensam Nyårsafton… katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade över hela Alby! Katterna var så rädda! En dag som denna, årets första dag, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.

Hela Alby fullkomligen exploderade  vid tolvslaget! Det dånade  som om andra världskriget återupplevdes! Uppskattades inte av djuren…

Det blev en ganska ensam Nyårsafton. Det gör inget! Inget alls faktiskt!

Min man och bästa vän somnade! Han skulle iväg nu på morgonen till sitt arbete, efter några dagar hemma och problem med ryggen, så vid tolvslaget sov han. Tror jag!?
Jag förmodar att han sov ganska illa inatt.
Det var ett jäkla liv i hela Alby både före och efter midnatt! Det var som om världen exploderade utanför fönstren! 
Och katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade, som sagt, över hela nejden!
Och jag kände mig lite stressad och maktlös inför att jag inget kunde göra, för djuren. Katterna var så rädda! Det dröjde ganska länge innan de vågade sig fram och de var märkbart sura när de väl lade sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det var ju faktiskt inte mitt fel! Men det vet ju inte de någonting om!
Så jag satt ensam och slötittade på teve och tänkte väl se någon film, det var tanken i alla fall, men jag kom i säng ganska ”tidigt” jag också.
Tror det eller ej, men det blev tyst efter ett tag.

En dag som denna, årets första dag, 2016, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.
Jag tycker mig se den trenden lite överallt, på Facebook, i Bloggar och tidningarnas nyhetssidor.
Hur var det egentligen, året som gick och hur blev det? Du som har läst min blogg vet ju att tillvaron varit uppochner och hit och dit under hela det där jä*la året som gick. Ingen ordning alls!
Jag kan ju inte förutsätta att 2016 ska bli ett bättre och schysstare år, men med tanke på allt det jag genomlevt de passerade 365 dagarna, så borde somligt lägga sig tillrätta nu och faktiskt bli bra!

Selfies, igen… Repris 🙂

2015 var ett år då jag krigade, kämpade och slogs för mina rättigheter och för att få den hjälp jag vill ha och behöver!
Jösses vad mycket skrivelser och papper jag har plöjt igenom!
Resultatlöst dessvärre!
Men… Jag krigade på och gav inte upp! Jag kan tacksamt säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att höras, synas och säga ifrån, och det även om det aldrig bar någon frukt.
Jag är faktiskt glad och styrkt av det! Jag kan ärligt säga att jag har överklagat, lämnat in anmälningar till Patientnämnden och verkligen inte varit passiv i mina angelägenheter, utan varit ”på” som busen och lärt mig en hel del.
Jag har inte varit inaktiv och bittert tittat på!
Dessutom är jag en fena på att göra skrivelser till myndigheterna numer, vilket är bra, för jag befarar att 2016 kommer att erbjuda liknande ”ordkrig” mellan dem som ska bistå mig och jag själv.

Men… året som gick var fyllt med kärlek och insikter.
Året som passerade, dessa 52 månader, var fyllda med medvetenhet och kunskaper om tvåsamhet och förståelse inför mig själv…. Återfann lite av den jag är och den jag var…

Jag gick ner drygt tjugo kilo och jag gjorde vad jag kunde för att komma i form. Många och långa promenader blev det och en hel del parkbänkar, som jag gjorde mindre styrketräningsövningar på, gjorde min bekantskap.
Förbipasserande medmänniskor måste nog ha funderat vad jag sysslade med…

Jag har gjort och genomfört det jag har kunnat och annat har jag försökt att bemästra, som mitt mående till exempel och min förbannade ångest!
Jag hoppas och tror att 2016 kanske har mer av ordning och reda i  sitt sköte.
Jag tror att om jag bara kommer på plats med alla planer, så som sysselsättning, psykiatrin, terapisamtal och socialförvaltningen, så torde ett välbefinnande infinna sig! Om jag bara kan återfinna rutiner, vardagligheter, trivialiteter och självkänsla… då kanske? Kanske att det blir bra igen? 
Jag ber en bön att det blir bättre.
Jag ber böner att jag ska bli en bättre och schysstare människa…
Jag ber om vägledning och jag ber om kärlek till mina medmänniskor! Vi alla behöver det! Tillvaron och världen är förbannat obehaglig och orolig just nu, känner jag och alla behöver vi få kärleksfulla insikter!

Jag vågar inte skriva att allting bara kan bli bättre under 2016 och att jag redan ridit igenom det värsta under 2015, att det absolut inte kan bli värre, för jag ger mig fan på att livet och ”Gud” visar och bevisar, att det kan det minsann visst!
Lite bittert och beskt, javisst… 

Tack för din uppmärksamhet! Jag vilar idag. Tar en promenad och skall avnjuta ett eftermiddag med ”Hemma-SPA” och sällskap av katterna.
På återläsande och var rädd om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur 

P.s. Nyårslöftet? Jag har lovat min oroliga man och kärlek, att åtminstone röka mindre cigaretter… Inte sluta, för det kan jag inte lova, men absolut röka mindre! Jag lova det… Jag ska verkligen försöka…

Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren. Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015. Mellan dessa bilder är det minus tio kilo. Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen… Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur