 |
| Katten Tanten… |
Denna förmiddag.
Det är kallt och ändå vill katterna ut på balkongen och vädra sig.
Jag får sätta på mig raggsockar och en tröja, det är inte mer med det!
De är bortskämda och det ska djur vara! De får som de vill, mina små monster.
Byter vatten och fixar med lite tonfisk att äta. Mousse förstås! Annat går inte att äta i det här hemmet!
Jag dricker kaffe, försöker skriva något denna förmiddag och tänker till.
Det är ju inte tyst i huvudet direkt, det surrar väldigt bra där upp i skallen, men det trillar liksom inte ner något vettigt. Getingboet mellan axlarna ger mest surr… Men dock, jag brukar få till en hel del ord och meningar!
”Ja, det vill jag lova”, sa en väninna som aldrig orkar läsa min blogg!
”För mycket text”!
Läser nyheter. Kollar Facebook, som jag tycker mycket om och jag skriver lite till. På en dikt. Jag skriver på en novell…
Ja, jag skriver och kladdar med en hel del texter.
Det blir en del samlat material, som inte en människa vet vad de ska bli av…
Jag funderade en del på Försörjningsstödet, på hjälpen man erbjuds från stat och kommun och jag funderade en del på Boendestödjare och alla inblandande i mitt och andras tillfrisknande och före detta missbruk.
Jag vet av erfarenhet att ingen i det här landet ska behöva vara hemlös, missbrukare eller uteliggare.
Det tveksamma i allt det är att be om hjälp, inse att det ställs höga krav och motprestationer och, obehagligt nog, att göra som alla andra vill och göra som man blir tillsagd.
Många upplever det som frihetsberövande! Och jag skriver under på det, men efter dessa snart två år, så börjar det ju lätta!
Andra instanser tar över, tyglarna kring bevakningen av mig lättar, och allt och alla finner tillit tillslut och mycket blir hela tiden till det bättre och det även om jag ofta skriver om motsatsen!
 |
| Skogsglänta i Alby. |
Om man kan komma ihåg det, att det blir bättre men dock inte enkelt, så kan man ta sig ur och bort ifrån misären och parkerna, som blivit ens sov och vardagsrum!
De finns de som inte vill och då har man förmodligen gjort sitt val…
Såvida ingen anhörig går in och tvingar en till hjälp och insikt, för det kan krävas också. I sitt missbruk vet man inte alltid…
I sitt missbruk är man vilsen och har egentligen ingen koll på vad man önskar… Drogerna är viktigare och ett tillfrisknande bara skit… Önskan om berusning och mer, mer och mer, är viktigast!
Ibland krävs det utomstående, som anhöriga, för att tvinga en till eftertanke. Människor har tillfrisknat av det också… Dock inte jag själv.
Det har gått snart två år, för mig!
Det har varit de mest arbetsamma två åren i mitt liv.
Dels för att jag hamnat i depressioner, men också för att jag blev, till en början, tvungen att överlämna hela mitt jag till andra människor, för att komma tillrätta och för att ”komma upp på banan igen”.
Den första tiden var det oerhört mycket Tolvstegsmöten, men insåg att det kanske ändå inte var för mig.
Tolvstegsprogrammet i all ära, men jag upplevde/upplever att det blev oerhört motsägelsefullt och dessutom säger man en sak i grupperna och gör en helt annan i realiteten.
För övrigt uppskattar jag, vilken man ska bortse ifrån i dessa stödgrupper, min egenvilja och var den tar mig.
Jag vet de som säger att man ska sätta sig själv och sin nykterhet först och inte ”hänga upp” sitt tillfrisknande på andra människor och ändå finns det de medlemmar som inte ens kan gå på toaletten själv, utan att tillfråga sin ”Mentor och Sponsor”. Och jag är inte ett dugg ironisk, det råkar nämligen stämma!
Och visst, till en början är det bra med allt stöd och alla ”underbara” människor som ger en support och ”backar upp en” i svåra och tunga perioder, men jag själv känner att jag växte till mig andligen, personligen och själsligen så pass fort, att jag växte ifrån min egen ”Sponsor” och hela det etablissemanget som Tolvstegsrörelsen är.
Det värsta är att Anonymiteten inte fungerar alls, vilket är A och O och alla de som ”ställt upp” och hjälpt en på vägen, tar slutligen till skuldbeläggning, för att de själva inte fått ordentlig kredd för att de varit goda, andliga och kärleksfulla.
De vill ha validering på sin förträfflighet!
”Och jag som har ställt upp för dig… Och vi som gjort så mycket för dig… Och jag som ordnade detta för din räkning”…
Det finns mycket att tillägga i det där och det finns mer att skriva och säga om det, men det fungerar för en del och det fungerar inte alls för andra.
Jag tillhör den sistnämnda gruppen, tror jag, och förövrigt uppskattar jag inte alls allt kladd, all gegga och alla klyschor som vandrar från mun till mun, bland ”medlemmarna” i dessa grupper…
Besviken? Javisst! Bittert och beskt? Inte alls, bara realist och genomskådande.
By the way… För att inte tala om allt detta kramande! Det passar inte min ”tillknäppta” person alls…
Jag tycker mig ha funnit andra tillvägagångssätt och andra vägar att gå i mitt tillfrisknande.
 |
| Selfie! Wiiiiii…. |
Det är viktigt! Det är ytterst betydelsefullt att man fortsätter sin personliga resa och utvecklar sig själv och hämtar hem den man var innan missbruket tog över.
Jag själv har mina samtal hos min terapeut, jag skriver oerhört mycket, motionerar, gör en del Yoga (dock hemmavid) och jag finner min andliga spis på olika vis för att inte tappa bort mig själv i allt samhällsbrus.
Samtal är bra och olika terapiformer är bra, för det handlar om att komma framåt och släppa det där som blev så förbannat fel i missbruket.
Man bör komma ihåg och påminna sig själv om att man var oerhört sjuk och att till tillfrisknandet hör acceptans, förlåtande och att faktiskt gå vidare.
Jag vill inte och jag tänker inte kladda mer med det där!
Det räcker, förmodligen, att jag vet vad jag bör göra, vad jag bör undvika, vilka jag kan och ska umgås med och hur jag ska kunna växa ännu mer som människa och andlig varelse.
I skrivande stund är jag en bra, schysst och helt okej kille.
(En av de bra dagarna med andra ord!)
Jag uppskattar den jag blivit och det även om jag befinner mig i en ruggig identitetskris.
Det viktiga är att man gör det som passar en bäst och att man utgår ifrån sig själv efter en tid och jag vet, oavsett hur jag mått de senaste året, att jag är på rätt väg och på gång. Det tar lite mer tid än vad man tror och tålamodet prövas ordentlighet, men det rätar upp sig trots allt!
Det blir bra! Det ordnar sig alltid, som mormor sa.
Tack för all din uppmärksamhet! Tack för din tid!
Var rädd om dig därute i vardagen och verkligheten… Och du! ”Ta ingen skit”!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Jag har ett behov av att förklara…
Vardagliga Anteckningar... 