För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra. Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.

Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Bara min kropps själ, vet hur den ska flyga, var den ska sväva. Ibland, undflyende…
Saknar vägledning, luft under vingarna…
Förvirrad och vilsen.

Vad har du gjort med mina händer? Mina fingrars tunna, tunna hud… Varje rad, varje veck, av mina nariga händer, är fyllda av liv, fyllda av sorger, kamp och arbete…
Ingen håller dem längre.
Ibland, smärtsam ensamhet och tomhet.

Vad har du gjort med min hud? Bara fingrar, nakenhet, vet hur kroppen ska väckas till liv igen. På nytt.
Varje vrå, varje vinkel och alla dessa kroppsliga gömslen,
bär med sig tecken på liv, att överleva, leva…

Jag vaknar till liv, snart, snart, snart…
Inom mig finns bosättningar av sorg, saknad och tomhet.
Jag kan inte avhysa dem, inte ännu!

Vad gjorde du med alla mina delar, ur ett liv..?
Vad hände med livet, så som jag kände det..?
Var är alla mina pusselbitar, som måste föras samman?

Öppet hus! Välkommen!
Kliv rakt in och komplicera livet, en aning…

Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa… Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen… Bitter-Pitt! Happy Holidays!

”Det finns alltid de som har det värre”!

Nä, men…

Det här blir ju inget bra!

Jag borde prata med min man och bästa vän…

Mycket märklig morgon och jag vill åka hem! Hem till Bagis! 

Smita och bara lämna allt… Så trött bara! En mindre bra Måndag.

Jag saknar honom redan, min kärlek, och jag ska ta mig i kragen! Kanske inte just nu, men jag ska ”rycka upp mig”!

(Måste man det?)

Det blev en förmiddag i sängen med kattmagar och Nyhetsmorgon.
Jag är okej. Nja… Irriterad, ledsen i själen och förbannat trött, men dock… Jag är okej!
”Det finns alltid de som har det värre”!

Det har varit en jävlig natt!

(Ursäkta språket. Mitt ordförråd kan lätt förknippas med Gina Dirawi och hennes ordfattiga språk, vad gäller politiker i största allmänhet… Ber om ursäkt för det!) Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa min man och kärlek som måste upp till jobbet och så har jag tittat lite till på teve igen och somnade senare vid sidan om min man i sängen. Varmt och skönt och mjukt…
Och när jag låg där spelades gamla minnen upp i skallen… Grubblade och funderade, men somnade till slut. Och de där mardrömmarna bara fortsatte! Men jag sov i alla fall några timmar. Vad vill drömmarna mig nu då?
Och min man och bästa vän var irriterad i morse!
Hörru’, tro inte att jag inte kände av det!

Jag längtar hem. Jag längtar efter mig och mitt. Jag vill slippa allt ansvar, allt som jag tror att jag borde vara och göra. Jag vill undkomma samvete och skuld… I min ensamhet behöver jag bara stå till svars inför mig själv!

Jag är oerhört lättirriterad just nu. Känner mig lite trasig och ledsen och jag borde… jag skulle kunna… Jag måste ta mig i kragen.

Fy fan vad jag är trött!

Men du… ”Det finns alltid de som har det värre”!

Från det ena till det andra, så att säga…
Jag erkänner! Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen och de märkligt hysteriska som sker med alla medmänniskor. Vad är det för fel?

Är det inte konstigt att det finns så grymt mycket pengar kring helgerna? Pengar, fylla och droger!?

Är det inte konstigt att så många av oss kliver på tåget av kommersiellt jippo? 

Visst är det väl märkligt att människor går ”man ur huse” för att spendera sina surt förvärvade pengar, ibland lånade och andar gånger sparade slantar, för att försöka få till en påklistrad Disney-jul? Happy Holidays! 

Lycka, kärlek, glädje, Jesus som älskar alla barnen, hemlagade köttbullar, julklappar, mängder med julklappspapper, kulörta snören och en härligt griljerad Julskinka, som är alldeles för torr förstås!

Alla vill ha allt och hela kakan! Människor blir hysteriska och glömmer vett och etikett! ”Alla på en gång, och jag först”! Människor trängs, slåss och blir som galna! Julafton skall bli fin, ljus och härlig… Mer julklappar och mer spenderade pengar… 

Och för övrigt är det över redan nästa morgon och ingenting blir som man tänkt sig i alla fall.

Men du… Hörru’…
”Det finns alltid de som har det värre”!

Och den där varma kärleksfulla glöggvärmen i magen, uteblir.

Ischokladkänslan i hjärtat infinner sig aldrig och den sockersöta Amerikanska knäck-upplevelsen i bröstet, inför alla nära och kära, som man bara måste älska, kom liksom av sig framåt kvällen och ebbar ut i; ”Men… kan de åka hem någon gång”?
Och julklapparna var i alla fall en besvikelse.

Skinkan blev nog inte bra och Köttbullarna var alldeles för torra och hårda. Lussebullarna blev Elefantmördare och ingen bryr sig om att julgranen barrar som sjutton… Katterna är mest i vägen just nu… Och så tycker man jävligt illa om sig själv, för att man känner så där, och då fortsätter man att le ännu mer och blir ännu trevligare, för att väga upp till sitt allra suraste jag… Happy Holidays! 

Och allt detta skräp! Allt papper och alla kartonger! Vackra färggranna snören? Sortera, sortera, ambitiöst och med klimatförstörelsen i åtanke, och sedan slänger man i alla fall alltihop bland allt det där andra i soporna, för ”vem fan orkar”?
Och så slår det en samtidigt… ”Det finns alltid de som har det värre”!

Är jag bitter? Blir det, för mig, en halvdan Julafton och julhelg?

Är det mer bitterljuvt och martyrskapande för mig med Julen och frånvaron av familj, vänner och gemenskap, än vad jag vill erkänna?
Förmodligen! Bitter-Pitt! Happy… Äh’ va’ fan…

Jag tror alltid att den där barndomskänslan av förväntan, glädje, väntan och nyfikenhet skall infinna sig, oavsett om jag faktiskt redan vet hur Julaftonskvällen kommer att bli!
Och jag brukar vakna med en hunger av värme, spänning och förhoppning om överraskning på morgonen och nynna ”Nu är det jul igen”…
Men det blir ju aldrig så! Det uteblir och jag blir mest nedslagen! Snuvad på känslan liksom! Julkänslan! Alltid en storm av sorg när de där mysiga känslorna aldrig intar sinnet och jag säger sarkastiskt; ”Äh, skit samma! Vad fan är Julen för något? Kommersiellt jävla skit”! (Ber återigen om ursäkt för mina vokabulärer, och hänvisar till Gina Dirawi! Kan hon strunta i sitt vårdade språk, så kan jag!) Och sedan tänker jag; ”Det finns alltid de som har det värre”… Och det är sant i det avseendet!
Det finns alltid de som har de värre…

Grannarna grälar igen… Som igår och i förrgår. Jag är fortfarande irriterad!  

Tack för ordet! / Arthur

p.s. På återläsande och du… ”Ta ingen skit”!

Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt att det kommer lösningar på "problemet", i sinom tid. Det är okej! En bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå?

Det blev mycket vila i sängen idag. Jag och två kattmagar. Varma och goa katter… Lite slötitta på teve och somnade förstås.

Tvättade en tvätt och passade sedan på att bada ett varmt bad med mycket badskum och lite svart kaffe och skriva, skriva och skriva…

”Det är inte bra att grubbla”, sa en gammal bekant till mig. ”Det är bättre att vara bland människor, umgås och vara aktiv, än att tänka och fundera”…

Det är förmodligen sant.

Det stämmer nog. För somliga! Jag mår förmodligen också bättre av att ”umgås” och vara social för att skingra tankarna, så är det nog.

Men jag måste få tillägga att det inte alltid är rätt för alla och att det inte är ett universellt svar på människors svårigheter.

Somliga grubblar och ältar ändå. Några av oss tänker hela tiden och i ett umgänge tar vissa människor även in hela miljön, alla människor och allt det som sker omkring dem.

Det finns inget stopp och det finns inget riktigt filter som sorterar allting som sker omkring oss, och det blir trafikstockning i alla sinnesintryck!

Och allt det som ska in i skallen och sorteras, står knappast i en välordnad kö…

Som min man, kärlek, och bästa vän alltid kallar det; Hjärntrött. Man blir trött i hjärnan av allting!

Jag har ju skrivit om detta förr, men det är så enkelt för utomstående att rapa upp gamla klyschor och floskler och sedan tro att det ligger lite sanning i det. Men jag vet ju, jag är inte dum, att det handlar om välvilja, tröst och vänlighet, från mina medmänniskors sida.

Jag hetsar inte upp mig längre. Jag gjorde alltid det tidigare! Men inte numer… Jag vet hur det är och jag vet vad som händer i min kropp och i mitt huvud. Jag pallar inte. Jag orkar inte. Jag blir slutkörd och trött.

Men, det positiva är att det blir tätare mellan gångerna när jag själv känner att det faktiskt är okej och att det är accepterat av mig själv.

Det blir ju lite av maktlöshet! Vad ska jag göra och hur ska jag göra det? Hur får man mer energi och mer tillgång till hjärnfiltrering och lugnare tankeverksamhet? Vad kan jag göra? Det är ju som det är!

Förr drack jag vin. Massor med vin och klarade mig ganska bra, tyckte jag då. Förr kunde jag ta både Morfin och Amfetamin, det ena för att varav ner och befinna mig i ett ”Alice i Underlandet”-land och det andra kunde jag dra i mig för att ”komma igång”, vara aktiv och ändå vara avskärmad och i min egen lilla bubbla och värld.

Nu är det inte så längre och för övrigt är det inte en problemlösning.

I mina funderingar är ett accepterande av tillståndet det som krävs. Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt, att det kommer lösningar på ”problemet” i sinom tid. Det är okej!

Idag, just nu, är jag okej och mitt mentala tillstånd okej. Acceptans!

Ytterligare en bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå, tänker jag! Grattis till att jag insett mina begränsningar, att jag förstått att jag inte äger kapaciteten till mer än så?

Grattis till att jag är medveten och insiktsfull? Eller, för att vara sarkastisk och ironisk; Grattis till ett jävla misslyckande? Att jag är utkonkurrerade och inte ens duger att vara yrkesverksam till hundra procent?

Grattis till vad?

Jag funderar vidare på det där… Jag vet inte… Grattis? varför då?

Tack för ordet och på återläsande! / Arthur