Tankar jag tänkt och funderingar jag tankat… Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet. Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Tidig morgon.

Ensamhet, en mugg kaffe och morgon-tv. Grymma minus grader utanför, men här inne, under min pläd, varmt, ombonat och vintermysigt. 

Det är bara jag, bara jag själv och ensamheten. Den självvalda sorten.

Men oron och obehaget kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen. En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp. Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där! Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här? Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Jag spelar musik, mellan nyhetsinslagen på teven. Jag lyssnar på texterna till sångerna och försöker att vara närvarande i den tidiga morgonen. Dricker mitt kaffe och saknar, oerhört, varma kattmagar att smeka.

Min ensamhet är självvald och jag önskade vara ensam. Jag saknar honom, alltid, han jag vill vara nära, nära och jag inser i min egen oro, att mitt eget liv är en balansgång och jag kan fortfarande falla, falla ner i depressioner och isolering.

Men… det är inte den oron och olusten som kryper i kroppen, det är det faktiskt inte! Jag klarar mig själv! Jag fixar livet ändå, det måste ju gå… Det är så mycket liv kvar!

Jag tänder ljus och rökelser, denna morgon och jag ber tyst… ”Hjälp mig, vägled mig, visa mig var jag skall gå… Var är jag och vem!?

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. Tankarna är som drivved i själen, flyter upp, virvlar runt och försvinner. Återupptas, ger oro, rädslor och ett envist ältande.

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara elände som sitt största byte! Och när jag sitter här, lyssnar på min mjuka musik, samtalen med substans från teven emellanåt och känner kylan dra ifrån otäta fönster, då slår det mig! Jag kommer på det! Varför! Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är! Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst. Gnager, skaver och tuggar i sig lite till och lite mer av min magra själ. Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

För…

Jag hade ju allt, en gång. Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner. Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss får uppleva.

Och jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade, och miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet för det jag hade och fick, för allt blev en självklarhet. Det blev mer av att ta för givet, en lättja och en inställning som om det var en självklarhet att få ha det så fint, bra och gott. Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi var så lyckade och snygga…

Misslyckandet… Det stora förfallet. Mitt misslyckande.

Och jag… Jag själv blev till drivved utan mål och utan innebörd. Det föll. Det kraschade. Jag kraschade. Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade och när korthuset föll, blev jag ensam kvar. Allt försvann på några få år. Allt begravdes i beska och bitterhet. Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro. Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet söder om Stockholm, lånad av Staden, att acklimatisera mig i, med bord och möbler lånade av vänner och inköpta på loppis och secondhand, klädda med vita tyger, och väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och vackra tyger draperade i fönstren, mängder med ljuslyktor och ljusstakar placerade överallt för ombonadens skull och med en begagnad säng funnen via annonser, så vet jag att jag är så nära, nära… Tanken slår mig, jag kan ge upp och ge mig ut och bedöva mig. Bort och ner och försvinna…

Min kärlek och min medicin. Längtar så oerhört!

Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig. Faktiskt redan vid ytterdörren jämte min egen, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och plocka upp skiten igen, välja att dö! För det kommer jag att göra; Dö! 

Jag saknar det inte, alkoholen, som är en livsfarlig drog, utan jag söker själva försvinnandet, undvikandet och pausen i tillvaron. Jag vill inte mer och samtidigt; Jag vill, jag vill, jag vill leva…

Döden, att dö och få dö… Om jag skulle… Om jag valde bort allt det jag återfått i livet… Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga… Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, och en snabb väg ut! Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar… Och det grundar sig i allt det där… Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till. Vara hel, ren och drogfri! Att gå miste om kärlek, hem, sysselsättning och vänner. Igen! Att kanske leva på gatan, ännu en gång. Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna. Alkoholen. Spriten är en drog…

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna, dess egenvilja och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam! Jag är det… Men vill ändå ha mer och vill alltid mera och söker ständigt mättnad och tillfredsställelse för hjärtat och sinnet.

Och ja… Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka. Jag är andlig och fullständigt insiktsfull!

Jag har funnit kärleken igen! En man som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre. Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten. Jag har allt jag behöver i detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat. Tro inte annat.

Men jag är på min vakt! Jag är observant! Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, mina rädslor och min gnagande oro, för detta är allvar! Livet är allvarligt.
Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ! Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Och det är det här som är mitt livs stora rädsla och min oroande skräck! Detta är rädslan! Livsrädslan! Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Jag kan välja livet, eller att bedöva och dränka mig i det som är kvar. Jag kan välja och alla människor gör sina val. Det står mig fritt, det står alla fritt att göra som de vill, ta tillvara på… eller slänga bort.

Och… jag lyssnar till min musik. Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Jag har någon och jag någonstans, någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv… Jag har tvåsamhet och kärlek. Vänner, mat och en säng att sova i! Glöm aldrig, glöm inte, glöm aldrig bort varifrån du kommer… Det är en del av det stora livet; Att vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, för det höjer sin röst ibland, längtan efter sömn, försvinnande och livspaus, jag medger det, men jag har mer liv i den här kroppen än så och jag har någon som väntar och längtar efter mig.
Jag är en del av livet och jag skall återfinna det! Njutningen, härligheten och mig själv… Tillsammans med dem jag älskar, i förortens mångkultur, ska jag få det här att fungera!

Väl Mött / Arthur 

Vi startar denna Tisdag, mjukt och vackert, med en kärleksdikt av Ethel Törander… Väl Mött / Arthur

Kom till mig…

Kom till mig 
när natten tiger still.
Tag mig, värm mig,
håll mig när, tätt intill.
Låt mig känna rytmen
från ditt hjärtats slag,
känna pulsarna som bränna,
utplåna mitt jag.
För mig till vår himmel
i molnslöjors skymd.
Sammangjutna skall vi
sväva i lycksalighetens rymd.

~Ethel Törander~

Tänkta tankar och funderingar jag tankat… Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten. Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll.

Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten.

Det drar lite kallt över golvet.
Jag har raggsockor på mina fötter och jag har bryggt mig en stor kopp kaffe.

Jag tänder ljusen och mina tankar tar över.

Jag röker lite och tittar ut på den mörka natten utanför. Fasaderna och de tomma gatorna.
Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Alla tycks sova. Men jag är vaken. Kan inte somna om…

Sitter uppe en stund och umgås med mina tankar.
Jag tycks ha en hel del att tänka på och fundera över.
Tänker för mycket och det håller mig vaken…
Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig.
Funderar över varför jag ännu är mörkrädd, en osäker man, och om räkningarna blev betalda i tid…

Jag är ännu förstummad över de som skedde under dagen. Jag tappade fattningen och vet fortfarande inte hur jag ska reagera. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll. En god vän har plötsligt kommit till min undsättning och jag… Tack!? Det räcker inte just nu! Och någonstans skäms jag och ber om ursäkt… ”Tacka och ta emot! Du är värd det och du behöver det”… 

Dåligt samvete, förstås! Det finns fortfarande de som har det bra mycket värre än jag! Men tacksam! Oerhört tacksam! 

Jag är ganska ensam, men jag har faktiskt valt det! Jag uppskattar ensamheten och jag uppskattar lugn, ro och tystnad.

Jag är trött. Lite ledsen kanske och jag tycker att livet är skit ibland, men det blir bra igen.

Ibland känner jag att alla andra vill att jag ska inrätta mig i livets flöde, vara som alla andra och följa konventionerna och slita mig loss från min isolering och min ensamhet! Men jag har ju valt! Jag vill ha de så här. Just nu.

Det trasslar, livet, tankarna och känslorna. Trasig. Söndrig. Krackelerande.

Jag blir hel igen och bitarna kommer att falla på plats. Lite förvirrad bara och trött…

Jag promenerar en del. I skogen. Genom villaområden och över parker och hyreshus.

Det ger energi, även om det känns uttröttande för stunden. Någon timme eller två, ensam, i skogen. I Alby. I Bagarmossen. Det ger meditation. Jag somnar efteråt. Uttröttande, och jag behöver direkt en stund för återhämtning!
Och ibland sitter jag bara på en stor grå sten och tittar. Ser andra människor passera och undrar hur deras liv ser ut, vad som händer i deras värld och vardag. Kan sitta så och tappa bort tiden, men jag har inte bråttom längre.
Allt tar sin tid. Livet faller på plats, för den som kan vänta…

Jag brukar alltid ha musik i öronen när jag är ute och promenerar, men den sista tiden har jag inte orkat lyssna på musik och sång. Det tröttar ut mig och jag försöker att spara på min energi…
Vilar mycket och tänker.
Fundera för mycket och ibland blir jag tvungen att be mina surrande tankar att tystna. Det fungerar sällan… De blir gärna högljudda och vill höras och rådbråkas av mig.
Det tar på krafterna, det gör det. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här.
Det finns inget rätt och det finns inget fel, och jag vill inte ha andras goda råd om hur jag ska göra och hur lång tid saker och ting bör ta.

Jag har fått bra verktyg i form av fina människor att arbeta med, för att reda ut, strukturera upp och bena ut mina grubblerier. Och de lägger inga värderingar i mitt jag och min person. Vi ska hjälpas åt och det här ska bli bra igen! Jag ska bli bra igen! Hur det än är just denna natten, så är jag på gång…
Det tar längre tid än väntat! Mina försök till smitningar och genvägar, har misslyckats rejält och jag får ta itu med det som jag försökt att undvika.
Det hinner ifatt en, det där man inte vill prata om eller ta sig ann för att reda ut.
Jag har svårt att tala om döden, min mörkrädsla, att jag tappat mitt självförtroende och jag vill inte diskutera mitt tidigare missbruk.
Jag har svårt att dela med mig av det som var mindre bra i mina relationer till andra och jag vill inte prata om min ständiga kamp att vara bäst och lyckas med det som jag företar mig… Jag orkar inte längre vara medtävlande och jag vill inte heller! Men det skapar skuld! Ångest! ”Du är en lat jävel”!

Och jag vill inte berätta om min dödslängtan och min ständiga jakt på flykt, undan mig själv och mina tankar. Jag vill inte prata om… Jag vågar inte och det gör ont.

Jag ska dricka ur mitt kaffe, röka ytterligare en cigarett och sedan kanske krypa ner i sängvärmen igen.

Alla sover och bara jag är vaken.

Jag har raggsockor på fötterna, för det drar kallt över golvet.
Jag umgås med mina funderingar, mitt i natten.

Lusen slocknade…

Väl Mött / Arthur