Ska man sluta reagera på människors dumhet och ska man bara låta det passera när medmänniskor vräker ur sig rasistiska kommentarer och åsikter. Det brinner i huvudet på mig. Jag blir galen av ilska… "Man kan blunda för sanningen, men måste leva med påföljderna". / Marita Weijola

Sådant här sprids på Facebook.
Det är äckligt, enligt min mening!
Det är frustrerande med människors
okunskap och deras tro att det verkligen
vet någonting… 

Ska man sluta reagera på människors dumhet och ska man bara låta det passera när medmänniskor vräker ur sig rasistiska kommentarer och åsikter?

Ska man kväsa dem med tystnad och inte alls reagera?

Att argumentera mot människors okunskap och dumhet är lönlöst, men ska man verkligen bara tystna och inte yttra sig alls?
Ska man bara låta de där ignoranta och nonchalanta människorna gå på och bara stå på sidan om och se på?
Jag blir förbannad!
Det brinner i huvudet på mig!
Jag blir galen av ilska! För i min värld och i mitt sinne kan jag inte få in ”deras” idioti och ”deras” okunskap, om hur illa människor verkligen har det! Människor i världen far väldigt illa, och dessa människor tror fortfarande att de önskar sko sig på vårat samhälle och vår välfärd!
Vad är det för fel?
Det har ju blivit mänsklighetens världsproblem och det är vi människor som verkligen måste stå upp för varann och hjälpa till, på alla sätt vi kan. Vi måste ju bevisa för oss själva och våra medmänniskor att vi har hjärta, själ och hjärna! Vi är ju sammankopplade, sammanlänkande, med varann.
Vi är ju nedkomna ur samma ras och av samma skrot och korn!
Samma Guds-pärla.

Varför säger människor, till mig bland annat, att det är bättre att inte ge dem uppmärksamhet, de hatande, avundsjuka och okunniga människorna, utan att istället tysta dem med inga ord alls?
Varför ber människor mig att lugna ner mig och inte vara så stridslysten, när de avundsamma och obevandrade medmänniskorna gör sin röst hörd och vrålar att: ”Det är orättvist! Varför få de komma hit och suga ur vårat samhälle? Varför får de bostäder, när det inte ens räcker till oss själva?
Några reaktioner igår, på det Asylboende som skall öppnas
och ta emot flyktingar och Asylsökande i Sala…
Tråden fortsatte, vill jag berätta, och själv tog jag så
småningom bort mina kommentarer och även den vän
son uttryckte dessa åsikter på Facebook. Jag vill inte ha dem
bland mina bekanta och kamrater på FB!
Min högst personliga åsikt!
Sala Allehanda; Stadshotellet blir asylboende.
Varför tar vi emot flyktingar, när det kostar samhället mängder med pengar! Jag vill också bo på hotell och i en stuga på landet”!?
Ska man bara sitta tyst och se på? Ska man inte reagera alls? Ska man bara vara passiv och finna andra ”kärleksfulla” tillvägagångssätt, utan att behöva brusa upp och bli galen av ilska?
Jag är rasist, säger någon, eftersom jag själv reagerar med exakt samma ton, samma ilska och med likadan illvilja som de som är invandrarfientliga. 
Jag är också förbannat fördomsfull, säger ytterligare någon, eftersom jag går på, är nedlåtande och idiotförklarar andra människors som inte har mina åsikter. Jag är inte alls bättre än någon annan, eftersom jag spyr galla över dem som så uppenbart inte vill hjälpa till och som så glasklart är avundsamma, ogina och, i mina ögon, bara elaka och okunniga.

Igår gjorde jag ett inlägg och fällde kommentarer, utifrån en före detta bekants yttrande på Facebook, om Stadshotellet i Sala och att de planerar att gör ett flyktingboende av Stadshotellet där. 

Några av de kommentarer som uppstod ur detta, har jag valt att visa här i Bloggen!  
Jag har tagit bort namn och bild ifrån den ”ursprungstråd” på Facebook, som föranledde mitt eget inlägg!
Det skummade av hat! Det luktade unket och människor är fyllda med ilska och avund!
Jag blev galen av ilska och gjorde själv ett inlägg angående det där, som en motreaktion!
Och visst fick jag reaktioner, men endast för att jag själv skulle ”tagga ner” och inte vara och bli en av dessa människor som ger uttryck för rädsla, ignorans och enfald.

Och jag borde se om mitt ordval och jag borde inte se ner på dessa människor med den här typen av åsikter och jag borde bara låta det vara och inte gå på med samma mynt!
Och visst! Mina reaktioner är kanske likadana som nationalisterna, men jag känner att jag besitter mer värme, glöd och kärlek, än de som vill stänga ute alla de trasiga människor som kommer hit till vårat land och verkligen behöver oss!
Och jag kan inte svara på vad som är det bättre eller det sämre!
Jag kan inte svara på varför jag ska vara tyst och en ”bättre, kärleksfullare människa”, när åsikterna och främlingsfientligheten sprids sig som ett snusk i det här landet!
”De får ändå onödigt mycket uppmärksamhet i pressen! De får ändå vatten på sin kvarn, när det bränner ner asylboenden överallt i det här landet! De får ändå mer skit i sin skopa, när asylsökande vägrar kliva av bussar på landsorten, för att de tillfälliga boendena är under all kritik! Din motreaktion behövs inte, för de ger rasisterna mer uppmärksamhet”!

Om jag sätter mig ner och slutar att reagera och agera, om än i ytterst liten skala, med armarna i kors och inte uttrycker vad jag känner, upplever och vad jag tycker är förnedrande, ren avundsamhet och rena dumheter, har inte den renodlande nationalismen och människofientligheten vunnit mark då?
Har inte de som skriker högst och mest om Sveriges nedmontering och pengaflöde till hjälp, vunnit ytterligare utrymme för den skit som de gödslar med? 

Var går gränsen och när ska man hålla käften och tiga still..?

Ingen av de som hade åsikter om mitt inlägg och min ilskna framfart igår, skrev någonting om hur de upplevde mitt agerande i de offentliga kommentarsfältet.
Ingen ”gillade” eller uppskattade det inlägget och de som verkligen hade åsikter om mitt förfarande av andra människors åsikter, sända ett meddelande eller ”in-postade” mig privat!
”Du borde kanske lugna ner dig. Du skulle kunna reagera på ett annat sätt… Vem tror du att du är? Varför måste du gå på i samma illaluktande linje som de ”ogina folket”? Måste du gå på med samma mynt”?

Och jag frågar mig vad som blir rätt och riktigt och vad som blir mindre bra, med att jag, precis som ”de”, blir förbannad och jävligt arg och reagerar precis som de invandrarfientliga?
Vad ska man göra och hur? Ska man bara sitta ner, tiga, ”leka kärleksfull” och ha överseende med andra människors rena dumheter? Vända andra kinden till på något vis?
Och ska man verkligen bara tiga ihjäl hatet, när det brinner i huvudet av ilska och man har en önskan om att andra ska se, få empati och sympati, för de som far illa i världen och dör som flugor på haven, i flykt från sina krigsdrabbade länder!? 
Min röst och många andras, glöder som ett uppror i bröstet…
Rätt eller fel?

”Man kan blunda för sanningen, men måste leva med påföljderna”.

/ Marita Weijola


Väl Mött denna beska kväll / Arthur

Att vara så pass deprimerad, att man knappt kan stå upp, är de få människor som upplevt. Det är svårt att få andra att förstå hur illa det verkligen är. Jag måste tro, för att kunna ta mig framåt. Jag måste se allt det som är positivt och följsamt i livet.

God förmiddag Söndag.
Solen smyger lite försiktigt upp över hustaken. En av katterna ligger på en filt ute på balkongen, jag dricker kaffe i mina raggsockar och försöker att skriva några rader.

Under en längre tid har jag varit desorienterad i mina funderingar på framtiden. Jag har fullständigt saknat någon som helst tro på att framtiden och jag skall ha något samarbetet.
Jag har sagt det så många gånger, men jag kände mig ”färdig” på någotvis, att livet och min existens skulle var slut och helt enkelt fullständigt meningslös.
Jag tänkte att; ”Vad har livet att erbjuda mig, där bortom nästkommande dag. Vad har jag för förutsättningar att komma tillbaka till yrkeslivet”?
Och plötsligt lossande det där. Lite grann i alla fall…
Plötsligt är det inte helt främmande att kliva in i framtiden och finna något bra för mig att ”göra”. Vad vet jag inte ännu, vad jag ska sysselsätta mig med, men det känns lättare och bekvämare att tänka på framtiden och livet.

När mina depressioner tog över hela mitt jag, i slutet på November förra året, så önskade jag bara att få dö. Jag ville inte mer, inte alls. Det var inte så att det byggdes planer i mitt sinne att ta verkligen ta livet av mig, men i allt det där vidriga måendet, var det en tröst att jag skulle kunna…
Jag berättade för personalen på Beroende Centrum, att det fanns dagar då jag valde att stanna hemma, eftersom en ohanterlig impuls mycket väl hade kunnat få mig att kliva rakt ut i gatan, eller ”trilla ner” på tunnelbanespåret.
Det var en svindlande känsla. Som att stå vid ett stup och kliva rakt ut i intet! Hisnande och kittlande.
Det var en ofattbar och obegriplig känsla, enormt skrämmande och jag kunde inte gå ut av rädsla för att stundens ingivelse, skulle ta mig dit jag inte var riktigt redo för!
På Beroende Mottagningen tog det inte min rädsla på allvar, trots att de även där har Psykiatrisk Mottagning och även tillskriver sig Psykiatri.
Jag kanske var otydlig.
Jag kanske inte var helt distinkt, men jag avfärdades. ”Det är nog inte så farligt. Människor som önskar att ta livet av sig, pratar sällan högt om att verkligen göra det”!
Det är Psykiatrins stora rättesnöre, att om man talar om döden och önskan att ta livet av sig, så föreligger ingen risk.
Det där en en jävla myt! Fullständigt befängt! Människor som önskar dö, tar livet av sig i en ren impuls.
Trasiga själar som väljer att avsluta livet, gör det oftast under ett spontant infall…
Att självmordsbenägna är utom fara, för att de dryftar sina önskemål om döden, är rent skitsnack och när jag väl, i slutet på Juli i år, fick hjälp på Psykiatrin/Södra i Stockholm, var det inte heller någon som lyssnade.

Därtill hade jag lagt på mig nästan trettio kilo i allt mitt tröstätande och jag mådde verkligen inte alls bra i all den där röran.
Jag grät mycket, i min ensamhet förstås, för jag ville ju inte besvära och jag åt mängder med socker och kolhydrater, för att sedan somna om i någonting som liknar en sockerkoma…
Och det var ju då som jag hoppade på det där tåget av otrevligheter!
För Psykiatrin ville bara skicka mitt ärende vidare igen och igen, och slutligen tog jag mod till mig och anmälde dem till Patientnämnden och IVO.
Efter det fick jag ju hjälp och under tiden stod Jobbtorg Resurs till tjänst med terapeut och samtal. Det är märkligt att hot och anmälningar ska få människor att lyssna… 
Jag träffar henne fortfarande, på jobbtorg, det är en underbar kvinna…

Att vara så pass deprimerad, att man knappt kan stå upp, är de få människor som upplevt.
Det är svårt att få andra att förstå hur illa det verkligen är. Det är till och med svårt att få läkare och psykologer att begripa läget.
Naturligtvis avfärdades även detta, som en orsak av mitt före detta missbruk och att ”det snart skulle gå över”.
Det hade pågått i över ett halvår, min depression, och återhämtningen från missbruket var/är i förbättring och frånvaron av ”sjukdomsaktivitet” gör att man anses ”färdig och utom fara”, som en botad Diabetes!
Efter ett drygt år, anser man inom Missbrukarvården att man är färdigbehandlad och skall vidare till psykiatrin.
Det är detta jag försökte beskriva i mitt inlägg igår, man blir över och övergiven i sitt tillfrisknande och oavsett om man önskar att få vidare vård, så ska man avslutas och anses vara klar och redo att hantera livet.
Det är galet! Fullständigt! För när man, om man nu får hjälp, hamnar hos Psykiatrin så är man inte helt rumsren, eftersom de anser att man själv orsakat depressionerna och det dåliga måendet…
Det är så förbannat skruvat, ingen vill längre ta ansvar.

I skrivande stund upplever jag att texten blev förbannat rörig, men jag hoppas att du hänger med…

I alla fall så känner jag lite, lite framtidshopp. Jag känner att det kanske, även inom yrkeslivet, kommer att lägga sig tillrätta och jag kommer att finna min vrå i världsalltet.    

”Hoppet är det sista som lämnar människan”.

Jag måste tro, för att kunna ta mig framåt. Jag måste se allt det som är positivt och följsamt i livet.
Jag måste hela tiden påminna mig om det som är bra och gott, och inte ständigt grotta i det förflutna och allt de som jag förlorat, tappat och gått miste om.
Det är förgörande. Det är dödande för själen och livet.
Frågan är vad det blir och vad som kommer att ske, i framtiden.
Ska man försöka att se det som ett äventyr? Ska man se det som magi och mirakler, att man är på gång igen? Att man faktiskt har överlevt och kommit så långt att ”aldrig mer alkohol” (Alkohol ÄR en drog!) integrerat sig med livet självt.

På återläsande och ta hand om dig, min vän.
Väl Mött / Arthur 

Jag behövde rensa huvudet efter gårdagen. Jag behövde luft, syre och få lite spring i benen. Dessutom behöver man ta hand om sin kropp, som på flera sätt, fallit samman under år av missbruk!

Foto; Per-Erik Lundström. Min man…

Jag fick en promenad idag. En lång promenad efter Fittjaviken, bland annat!
På vägen ”tränar” jag. Använder mig av parkbänkar och de frilufts-gym som finns på några ställen mellan Alby och Fittja. Jag behöver det.
Det gör ont i kroppen och lederna, det blir inte bättre, men om jag tar det lugnt och metodiskt, så kan det inte bli värre. Jag måste bli starkare.

Jag behövde rensa huvudet efter gårdagen.
Jag behövde luft, syre och få lite spring i benen.

Jag har kanske skrivit om detta tidigare, men jag grubblade en hel del under gårdagen, under mina timmar med katterna i sängen, att livet är på banan igen!

Jag glömmer allt som oftast bort hur mycket av livet som lagt sig tillrätta och hur mycket jag återfått och hämtat hem igen.
Det har varit arbetsamt!
Det har sannerligen inte varit enkelt och några gånger, genom alla dessa år, har jag trillat och tagit mig återfall. Så här långt har jag aldrig lyckats med att stå på benen! Så här länge har jag aldrig varit hel, ren och nykter.
Jag fixar det här! Jag klarar av det!
Till jul är det två år!

Foto; Per-Erik Lundström. Min man…

Missbrukarvården är ett skit, på ren svenska!

Det måste finnas fler sätt att hålla ny-nyktra och avgiftade kvinnor och män hela och rena på, än att lämna dessa lite hur som helst efter avslutad behandling!
Det som erbjuds är Öppenvården och eventuellt Tolvstegsprogrammen!
Kissa några gånger i veckan för att veta att alla håller sig rena!
Det finns väldigt lite stöd, väldigt få andra tillvägagångssätt och det är faktiskt ont om hjälp och räddning när missbrukare väl kommer ut i verkligheten igen!
För övrigt, vad sker med alla anhöriga?
Med tanke på ensamhet, boende, Arbetsförmedling, Försäkringskassan och kontakterna med Socialförvaltningen, så blir det lätt för mycket att hantera!
Mina två katter och livets stora Kärlek, Per.

Och anhöriga får ingen som helst hjälp i sitt eget tillfrisknande, såvida de inte ordnar saken på egen hand.
Och för missbrukaren rekommenderas, under själva tillfrisknandet, att göra helt om och avsäga sig tidigare bekantskaper, vänner och även miljöer där man missbrukat, för att klara av sina dagar och för att hålla sig clean!

Det är det som kallas för ”triggers”! Allt det i de gamla livet! Påminnelserna!
Det är allt detta som måste ”tvättas” bort och göras annorlunda… Det blir oerhört ensamt. Man ska bryta med allt och alla. Börja om på nytt! 
Det är oerhört svårt! Identitetslöst och ensamt. Det blir en oerhörd tomhet efter missbruket. Det nya livet ska ta form, men frågan blir alltid; Hur?
Dessutom tillkommer fysiska och psykiska konsekvenser av ett liv i missbruk! Kroppen och själen skall återhämta sig och mycket av det man gjort, missat och orsakat andra, kommer ifatt en och blir till grubblerier och frågetecken! Dessutom behöver man ta hand om sin kropp, som på flera sätt, fallit samman under år av missbruk!
Det är mycket att hämta hem! Det är mängder med saker som måste ordna och fixas till. Det är mycket som måste ställas tillrätta och på den nya resan, innan man blivit stor och stark, finns det så mycket lockelser, fallgropar och oöverstigligheter! Man ger snabbt upp och söker sig till det man känner igen och finner enklare, smidigare och mer hemtamt, drogerna och berusningen, än att hålla fast vid alla de nya ohanterligheterna, som erbjuds i livet!

Foto; Per-Erik Lundström. Min man…

Livet är svårt!

Det är inte enkelt att leva och har man otur väntar än mer trassel, än mer krigande för sina rättigheter och det blir en fullständig orkan av allt det som bara måste ordnas!
I mitt fall tillkom, utöver att tillfriskna från missbruket, även utredningar för min mentala ohälsa.
Det ena gav det andra som blev det tredje.
Jag slussades runt till olika instanser och på det ena stället efter det andra, var jag inte välkommen och jag blev tvungen, med goda vänners och min stora kärleks påtryckningar, plocka fram mitt mest tarvliga och otrevliga jag och börja anmäla vårdinrättningar och mottagningar för att någon skulle lyssna överhuvudtaget. 
Jag vet och kan berätta att det är många som ”kastar in handduken” redan där och bara ger upp! Lägger sig ner och skiter i tillvaron… 
Jag har haft tur, för jag har hela tiden haft kärleken, ett par goda vänner och ett stort stöd, som få har och kan vara tacksamma för.
Jag har fått kärlek, en god vän och man, och jag har två underbara djur! Jag har några få vänner och de uppskattar mig…
Jag hade inte klarat detta utan dem! Jag hade inte återvunnit allt detta i mitt missbruk! 

Det går bra nu. Jag är bra och tillvaron känns just nu, efter att hjärnan fått luft och näring, helt okej. Jag är trött, men det är okej.

Ta hand om dig därute i världen! Var schyssta emot varann… Det är en kall och hård värld för tillfället och hur kan vi motverka det? Kärlek och ömhet… Acceptans!
På Återläsande och Väl Mött / Arthur