Det känns bra. Tyst, lugnt och skönt. Det har varit en bra julhelg, även om jag själv är trött… Och min kropp ja’… Jo, jag gillar min kropp, numer! Den är helt okej! Det är en schysst morgon. Jag är schysst idag och jag är okej. Jag är kär och jag har varit drogfri i över två år!

Foto; Arthur

Annandag Jul.
Vi dricker kaffe, jag och min kärlek. Tänder ljus och läser nyheter, samtalar om just ingenting och bara är tillsammans.
Det känns bra. Tyst, lugnt och skönt. Det har varit en bra julhelg, även om jag själv är trött, har varit trött och gärna skulle vilja ligga i sängen och bara se på teve.
Det är förmodligen en mindre bra idé, att bosätta sig i sängen, så om det blåser mindre idag, ska jag ge mig ut på en promenad.
Det är inte rastlöshet eller oro som bebor min kropp, utan snarare ett måste att komma ut, få luft och försöka att få igång kroppen. Man måste hämta hem energi och kraft utifrån, det sker inte i sängen, hur gärna man än vill, så jag borde gå ut och röra på mig! Andas!

Och min kropp ja’… Jo, jag gillar min kropp, numer! Den är helt okej! Och även om den varit snyggare och smärtare, mer vältränad, så uppskattar jag min kropp. Jag har nog aldrig kunnat skriva eller säga det förut, men den är okej! (Kommer det med åldern? Att vara nöjd?)
Dock gör det förbannat ont överallt och jag har haft svårt att sova i natt igen… Jag vaknar gärna av smärtorna och måste, likt en långvårdspatient, vända på kroppen för att kunna somna om. Det är vansinne! Jag drivs till galenskap av det som gör så ont!
Jag har fått provsvar från de senaste blodproverna från Vårdcentralen, och det är en inflammation någonstans i kroppen, som måste undersökas vidare. Som det mesta just nu, får det ske efter helgerna. Bättre sent än inte alls!
Men kroppen fungerar!
Jag har gått ner arton kilo sedan i somras och jag får på mig mina gamla fina kläder och kroppen är hel, lite stel kanske, men ganska fin ändå.
Jag har tur, för den fungerar utmärkt!

Ett fysiskt julkort har jag fått i brevlådan. Glädje!
En julklapp har jag fått. Stormande förtjusning.
(Och även om jag tror att just den där julklappen var en present i förbifarten och förmodligen ämnad åt givaren själv, till en början, så var det en julklapp!)

Foto; Arthur

God mat och en hel del lax, som jag uppskattar, har jag ätit. Underbart lyxigt! Och jag har kunnat vara hemma, inomhus i värmen, emedan det stormat ganska bra och varit mindre trevligt väder. Tacksamt! Det finns de som inte har någonstans att ta vägen och har fått lov att spendera sin julafton utomhus. Inte jag… Inte den här julen heller…
Och avsaknaden av snön bekommer mig inte! Ganska glad att det inte är så kallt, rått och snöigt. Jag tillhör sorten som inte gillar vinter och snö.

Det är en schysst morgon. Jag är schysst idag och jag är okej. Jag är kär och jag har varit drogfri i över två år! Jag ska ta vara på känslan och bosätta mig i den idag…

På återläsande och var rädd om dig! Och som Elin Ek sa en gång i tiden; Ta ingen skit!
Väl Mött / Arthur 

God Morgon… Jag lever, finns till… En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam. Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Det är mörkt i lägenheten. Tystnad.
Tyst. Stillsamt. Sinnesro.
Små gråvita tussar av damm, virvlar upp kring mina fötter.
Änglars kvarglömda tofflor, över mina golv. Dammtussar.
Mitt ordningsammaste jag tillåter änglars efterlämnade spår att virvla runt, leka lätt, runt mina fötter som i dans.
Änglar besöker mig. Du är en av dem, en av dessa med blodrött hjärta.
På besök i mitt liv. I min vrå av världen.
Går försiktigt över golv och mattor, för att inte störa lugnet. Barfota.

Smyger tyst, tyst.
Ett glas vatten i köket, botar muntorrhet, som om jag talat för mycket.
Säger inte mycket numer, har inget av vikt att delge.
Har talat för mycket om sorg, vemod och saknad.
Jag har berättat om tyngden, som besitter mitt hjärtas mitt och medelpunkt.
Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta.
Mina ord har tystnat. Jag har tappat lusten. Jag har inte orken kvar.
Torr i munnen, torr i halsen. Muntorrhet, gav orden mig.

Ett glas vatten, vidare tillbaka mot värmen i sängen.
Mitt jag bor i ett vakuum. Mitt jag lever i en glasburk med lock. Ett lock utan andningshål.
Hjärtat längtar, väntar och vill. Vill och saknar smek, ömhet och värme.
Min person, vågar inte, innehar inte mod nog, att möta brinnande hjärtan.
Ett blodrött hjärta, för mig. Igen…

Skärvor av liv, återfinns i mina rum.
Vill foga dem samman, till en helhet och ett jag.
Samlar samman delar och bitar, i min famn. Pressar dem hårt tillsammans, som om jag skulle få bitarna att smälta samman.
Skördar delar av glas, liv, likt söta frukter i en sommarträdgård.
Och jag ska sammanfoga detta splittrade, trasiga liv och älska igen.
Ett helt och komplett jag, ska jag skapa, med helhet och sammanhang.
Hel, helhet och samlad. Jag, ett nav och mitt. Ett liv och levande!

Trevande, famlande och fumlande, ner mellan varma vita lakan.
Kryper ner mellan varmt, vitt bomull och vilar. Mörkret omsluter mig.
Blundar. Sluter mina bruna ögon.
Det är ännu mörkt. Det är ännu tidigt.
Stillsamhet, sinnesro och lugn, delar dygnets tidiga timmar.
Vilar mellan varma lakan och tänker att, jag finns.

Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Väl Mött / Arthur 

Fortsättning på tankarna och orden kring känslor, själen och samtalen kring dem. Jag borde fråga, för att bryta min självcentrering, "hur påverkas du av mitt tillstånd"?

Jag upplever mig själv som missförstådd och inte lyssnad till.
Jag känner, upplever och tror, att mina närmaste inte förstår min situation och att jag inte är tydlig.

För många i min omgivning kommer mina diagnoser som en överraskning och förmodligen, jag gissar bara, för jag vet ju inte, tycker många av dem att jag idisslar, tjatar och ältar det.
Så kanske det är!
Jag kanske har slukats av mina mentala hälsotillstånd och kanske är det så att hela jag är jobbigt självcentrerad och egoistisk. Jag, jag och jag… Men det är nytt även för mig!
Det kan vara så att allt det där jag skriver om och pratar om, är nyheter för mina vänner och närmaste och att det inte alls känner igen mig i allt det där…

Jag har ett djupt känsloliv.
Jag är oerhört sensitive, på fler än ett sätt. 
Jag har många gånger alla de där känslorna och nervtrådarna på utsidan av kroppen, som strängarna på en gitarr, och som kan slås ann av vem som helst, när som helst och i vilken situation som helst.
Registret sitter utanpå huden, med rötterna inuti kroppen och med fäste i hjärtat. Det slår ann på utsidan, sorteras inte alls, utan fortplantar sig snabbt in i sörjan som tillhör hjärtat och själen, för att sedan bli liggandes där och skvalpa och skava.
För att undkomma det, så ”gissar” jag och ”tolkar av” andra så snabbt som möjligt, för att rädda mig undan allt som det drar igång i hjärnan. Eller, jag tror att jag skall undkomma och jag tror att jag har en smart strategi, men i själva verket så är det mindre bra, eftersom jag för säkerhets skull tolkar in och tolkar av de mesta oerhört negativt.
Det kanske är lika bra, tänker mitt förnuft, för då behöver man aldrig bli besviken. Och jag tror att mina nyvunna vänner tycker att jag ältar och är tjatig och jag tror att min man och bästa vän är utled på mina ”formsvackor” och mitt förbannade mående.
Jag tror mig veta, vilket jag naturligtvis inte gör, att jag bara talar om mina förbannade diagnoser, att jag bara skriver om dem och hur jag mår mentalt, som en besatt och att jag ”besvärar” allt och alla med skiten.
Men, faktum är att jag på nytt försöker att lära mig leva, lära mig tala om det som är svårt och även sätta mig ner med min man, kärlek och bästa vän och säga, ”tala till mig, rör vid mig och säg att du uppskattar mig”…
Det går inte! Det går bara inte…

Att ha fått tillgång till mina diagnoser har för mig varit, ja’, eller är, som att finna en uppslagsbok och fascineras över hur mycket det är som jag faktiskt redan vet, men inte riktigt har etiketter på! Jag fascineras över hur mycket av allt det där som jag redan hade kunskapen om, men saknade orden till. Jag har fått insikter och förklaringar…

Dessutom har jag byggt upp en fasad ovanpå det och stängt till den dörren ganska ordentligt under ett tjugotal år, och så vips… Jaha, det var så det var! Som att finna en förstående gammal vän! 
Som att finna hem lite grann och ändå… ändå är allting så nytt och märkligt, men samtidigt inte alls främmande och till detta ska jag förhålla mig på någotvis? Och med mitt nya förhållningssätt ska jag även delge mina närmaste och mest uppskattade vänner och familj, sanningen om hur det är, var och hur det ser ut, egentligen! 
Och jag skall försöka att förklara för dem att jag uppenbarligen lyckats ganska ganska bra med att hålla själens och hjärtats trasigheter i schack och att jag nog lurat mig själv allra mest… Yta, fasad och påklistrat falskt!
Jag är ny i allt det här, men har ändå en konstig känsla av ”nygammalt”. Jag känner mig mer hemma i den personen jag var som ung vuxen, än den jag har varit de senaste tjugo, tjugofem, åren. 
Jag är ny. Så här är det! Det här är jag!

Jag vill att människor ska förstå mig.
Jag vill finna en egenacceptans för hur jag var och vem jag är, egentligen.
Jag vill att mina vänner, min man och bästa vän och även mina terapeuter, ska förstå hur jäkla skruvat det är i mitt liv och hur illa det faktiskt har varit under mina år av missbruk.

När jag var som allra mest deprimerad, och inte ville duscha, mest sova och åt socker så jag nästintill blev en självförsörjande Sockerbit, kände jag att ingen förstod mig, att ingen tog mig på allvar och att inte lyssnade och kände in hur det verkligen var!
Jag ville ju inte leva längre. Döden var lockande och allting, precis allting var totalt meningslöst.
Naturligtvis var själva depressionen i sig destruktiv och en nedåtgående sluttning och med det kommer ju allt det där rörigt negativa, men inte desto mindre blev ensamheten inte självvald, eftersom det var själen som var ensam och det mesta cirkulerade kring att ingen förstod mig. Detta inkluderat min man och bästa vän.
Och det värsta av allt är, att det är återkommande. Det kommer igen, igen och igen och det blir inte bättre med stigande ålder…

Att fråga, förklara och berätta hur det är är viktigt.
Men… det fungerar inte när man är deprimerad och ledsen. Det finns absolut inget intresse att göra det heller, för varför ska man göra det? Det finns ingen anledning i all meningslöshet.

Men, man bör, eller jag bör, sätta mig ner och berätta. Jag borde fråga, för att bryta min självcentrering; ”Hur påverkas du av mitt tillstånd? Hur känns allt det här för dig? Kan du hämta hem mer information själv? Vill du följa med på en föreläsning? Böcker, vill du ha förslag på litteratur”?
För om jag och alla andra som blir sjuka med jämna mellanrum, tar reda på hur det upplevs och hur det är för andra runtomkring, så slipper vi grubblerier, ångest och dåligt samvete, för att sängen är där vi allra helst vill bo, sova och grotta ner oss.
Mitt tillstånd påverkar alla andra, jag vet det, men nästan nittiofem procent av alla mina tankar är ”fel” och negativa och därför är det bra och bara schysst om jag frågar dem omkring mig hur de har det och reder ut det hela!
Men jag är feg. Jag är rädd och hur börjar man ett samtal och hur för man det framåt! ”Det är väl bara att be om lite tid och be om uppmärksamhet, och sedan berätta och tala om vad det är man behöver ventilera och berätta”.
Men det är inte så enkelt och det är en av de svårigheter jag dras med, avsaknaden av mod, styrka och rädslan att ständigt falla ner i livets svarta hål…
Frågan kvarstår… Hur gör man?

Väl Mött och å återläsande!
/ Arthur (För somliga är jag Janne…)