Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig… Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter…

Måndag!
Snöblandat och blåst! Känns som ett väldigt otrevligt väder!

Räkningarna är betalda! Tacksam för det! Det har oroat mig en del, att de skulle bli försenade. Det är nu betalda och jag är nöjd!
Tack de högre makterna för att det ordnade sig!

Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig och vandrat runt i lägenheten, flera gånger. Inte mycket att vandra på i och för sig, men det krävs för att kroppen ska börja ”andas” igen och värken lägga sig. Jag är inte så gammal, så de här smärtorna stör mig.
Det stör mig oerhört mycket!

Katterna har härjat runt i sängen i natt också.
De brukar vara ganska coola när vi sover, men i natt har de förmodligen känt av min egen oro och hållit mig sällskap fram och tillbaka mellan sovrummet och vardagsrummet.

Jag har tänkt mycket på mina gamla husdjur.
Mina två katter och min papegoja. Det är oerhört mycket skam och skuld i det fortfarande och jag framkallar grym ångest när jag tänker på dem.
Jag förstår inte hur någonting så viktigt, kunde bli så obetydligt när drogerna tog över. (Alkohol är en drog! Alltid!)
Jag skäms när jag tänker på det och jag skulle ha önskat en annan utgång för oss alla, men det blev som det blev och jag kan inget göra längre, men det är väldigt mycket ånger i det där!
Mina husdjur idag är ingen kompensation för dem jag lämnade ifrån mig och inte klarade av att ta hand om längre under mitt värsta missbruk, inte alls, men de väcker mycket känslor hos mig och jag tänker gå i döden för dem! Älskar dessa djur! Jag fullkomligen avgudar dem..!

Foto; Per Lundström. Temat fortsätter i ensamhetens tecken. Bilden tagen under en resa till Tokyo.

Helgen som gick bestod mest av lugn och ro och kramar. Handlade lite mat och sedan har vi två, jag och min kärlek, mest varit hemma och inomhus.
Jag har vilat en hel del, sovit mycket, och min man har varit kreativ med sina bilder och sitt fotograferande.
Det har varit skönt och avkopplande.
Njutbart och mysigt!
Jag är fortfarande hiskeligt förälskad!
Min kärlek och man har förkovrat sig i olika fotokurser via internet och plockat fram lite äldre bilder som han fotograferat under resor, till Tokyo bland annat.
Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Temat har fortsatt i ensamheten och övergivenhetens tecken och frågan är vad det blir av detta… Spännande och givande!
Han inspirerar mig och ger energi till min egen kreativitet. Det är roligt och givande… Förbannat kul att också han har återfunnit sitt uttryck för bild, färg och form.

Jag dricker ur mitt kaffe. Läser inga nyheter idag, det är för mycket just nu känner jag, och sedan ska jag och katterna krypa ner en stund till i sängvärmen.
Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter och handla lite mat. Jag tycker mycket om att gå i den matbutiken och jag gillar all färgrikedom hos all mat, alla kryddor och alla vackra människor, som huserar där.
Mat från alla världens hörn!
Det brukar ta sin lilla tid att tränga sig igenom den butiken.
Jag gillar det. Mycket!

Ta hand om dig så länge, så får vi kanske ett återläsande under dagen?
Vem vet vad dagen har för äventyr i sina gömmor.
Väl Mött / Arthur 

God morgon världen. Så här långt och så här dags blir det en kortare text och ett mindre inlägg. Jag ska iväg och äntligen möta en nya Handläggaren på Socialpsykiatri… Önska mig lycka till!

God morgon världen.
Så här långt och så här dags blir det en kortare text och ett mindre inlägg.
Jag ska iväg och äntligen möta min nya Handläggaren på Socialpsykiatri och få lite mer kött på benen.
Just nu är jag mer oroad över färden dit, än själva mötet, men försöker att tänka på det som min terapeut tidigare har sagt till mig; ”Det är ett äventyr! Vilka förutsättningar! Du kan få all hjälp i världen och det kan bli hur spännande som helst”! 
Det får vara ett äventyr och en liten resa idag! Jag har tillförsikt och jag tror på det här… Håll tummarna!

Det som stör mig dock är själva överlämnandet av mitt ärende och mina angelägenheter till Socialpsykiatri.
Min nuvarande socialsekreterare på Vuxenheten och inom missbrukarproblematiken, som känner mig väldigt väl och som lovade mig att ”hålla handen” och vara ett stöd under själva ”processen”, har lämnat återbud och valt att ”göra annat”. Det blir jag och en ny Handläggare på Stadsdelsförvaltningen och det känns lite osäkert!
Jag blev först oroande nervös och ledsen/förbannad, men min nyvunna kamrat terapeuten gör mig sällskap och kan hjälpa mig att hålla fokus, ställa det bra och rätta frågorna och se till att jag inte missar något.
Och jag tänkte som så, att jag är trots allt en vuxen man och torde klara detta själv, jag har faktiskt haft ett bra yrkesliv, en karriär och yrkesverksamma framgångar, så jag borde ju kunna…

Men läget är kanske ett helt annat idag och det ser inte ut som det gjorde för tolv fjorton år sedan och jag har inte tillgång till några droger eller preparat som kan stilla mig och få mig att behålla inriktningen och lyssna!

Kanske att min ”gamla” socialsekreterare har någon annan som verkligen behöver hennes hjälp och är i nöd och därför blir hon tvungen att prioritera bort mig, men å andra sidan så vet hon hur det varit med depressioner, nedstämdhet och oro och jag känner ett visst svek… Hon skulle ha kunnat vara ett stöd och en hjälpande hand. Begär jag för mycket?
I skrivande stund känner jag mig mest vilsen, fånig och rent dum, som inte kan, vill eller har modet att fixa det här själv…
Jag ska ”lämna det därhän”, som en nyvunnen vän och jag alltid skojar om…
Men… Det är lättare sagt än gjort.

En god vän skrev till mig härom kvällen och frågade om jag inte hade mer och ”annat” att skriva om,  ventilera på min blogg och i mina anteckningar, än all denna gegga som jag tar mig igenom?
”Är det inte märkligt och konstigt att vara före detta missbrukare, dubbeldiagnostiserad och skriva om sina depressioner och sitt mående? Är det inte konstigt att bli och vara likställd med kamp, krigande och nedstämdhet? Det måste finnas annat att skriva om och annat att bjuda på”? Men nej…
Det gör inte det! Just nu, gör det inte det! Faktiskt!
Jag kan skriva om de förflutna och det som har varit i mitt liv, det har jag ju även gjort, och jag kan skriva ännu mer om livet och skiten på gatan och som missbrukare, men det intressanta är ju, egentligen, allt det där som är nu och allt det som sker i verkligheten och vardagen när man ska ta sig tillbaka till livet och världen!
Det spännande är ju faktiskt hur det ter sig och hur jag tar mig framåt i nuet. Det förflutna har naturligtvis betydelse, men det är ju hanterandet av mig själv, mina erfarenheter, alla dessa myndigheter och denna sjukvård som är min tillvaro och det jag dagligen tar mig fram igenom.
Just nu är jag det här. Just nu är jag den här. Men det kommer en tid då det förändras och jag med glädje kan skriva om annat som rör vardagen. 
Just nu… Just idag… Det känns som om jag påbörjar något nytt och jag kliver in i ett nytt kapitel!
Önska mig lycka till! 

Väl Mött, min vän och på Återläsande under dagen! Idag är jag definitivt inte färdig med mina tankar och funderingar! / Arthur 

Igår chattade jag med en av mina bästa väninnor. Hon hade sin pojkvän med sig och han släpade runt på henne som om hon vore en disktrasa! Människor dör därute, för att de själva önskar så och för att de själva tror att det inte finns någon räddning att få…

Igår chattade jag med en av mina bästa väninnor.
Hon hade, helt oförhappandes, sprungit på en gemensam kamrat, som vi bodde tillsammans med under en tid på Stödboendet Lönnen, Östermalm i Stockholm.

Just den här kvinnan har inte klarat sig så bra i livet!

Efter boendet och efter stöd, hjälp och terapi, så klev hon rakt ut i missbruket igen! Det är över två år sedan!

Hon hade sin pojkvän med sig. Han släpade runt på henne som om hon vore en disktrasa! Han var aggressiv. Uppträdde hotfullt. Vår gemensamma bekant hängde på och tillät honom att kalla henne vid olika fula namn.

Det väckte stort obehag hos min gode vän och hon tänkte, att antingen så dör hon av missbruket, eller så kommer pojkvännen att slå ihjäl henne!

De samtalade inte ned varann, min vän och vår gemensamma bekant, men misären och helvetet var ett faktum! Hon var en skugga av den hon varit. Hon var tärd och en bruten kvinna och då, som hos mig själv, inträdde tacksamheten och glädjen över att vara nykter, hel och ren, hos min väninna!
Vi har tur! Vi har lyckats!
Vi är båda på rätt sida av livet!
Och när jag känner den där glädjande tacksamheten, så får jag samtidigt dåligt samvete, för det är ju på bekostnad av andra människors misär och vilsenhet som jag blir påmind om hur det verkligen är där ute och hur det mycket väl skulle kunna ha blivit även för mig!

Jag känner tacksamhet för det jag har och det jag har återfått och samtidigt vaknar skulden hos mig! Deras elände är min egen smala lycka!
Min goda vän påpekade att hon, vår kamrat, förmodligen skiter i vilket och att det viktigaste för henne fortfarande är drogerna och numer en aggressiv och hotfull pojkvän! Många missbrukande kvinnor hänger upp hela sin tillvaro och hela sin värld på sina män och respektive, så också hon. 
Och… Hon, precis som vi själva, har fått samma stöd, haft samma förutsättningar och också haft tillgång till den hjälp som samhället ger oss som fallit utanför livet. Hon har fått alla chanser och hon har dessutom haft sin familj och vänner som stöd och stöttning.
Men det har inte fungerat.
Det gick inte. Det fungerade inte, för henne… 
I sådana här fall funderar jag över tvångsvård. Tvinga henne till ett tillfrisknande. Vår bekant kommer att dö i sitt missbruk. Det känns redan nu, som om hon är förlorad…

Styrkan i drogerna, (alkohol är en drog), är så djävulsk och kraftfull att människor prioriterar missbruket framför allt annat! I hennes fall, barn, familj, vänner och boende.

Jag har skrivit om det förut, men drogerna kidnappar hjärnan och ens person så fullständigt obegripligt och man våldför sig på sig själv, ständigt och hela tiden!
Det är bara drogerna som är viktiga! Det är bara drogerna som spelar roll!
Det värsta är att moral och alla gränser flyttas fram hela tiden och tillslut är det inget kvar av livets mening och inte heller några som helst gränser för vad man är beredd att göra, för att komma över mer och lite till!
Moralen och empatin för andra människor spelar inte längre någon roll, och livet självt saknar större betydelse…

Tyvärr, känner jag, med tanke på mitt samvete, så är jag förbannat glad och tacksam att jag slipper det där, men det blir ju som sagt på bekostnad av andra människors olycka och misär!

Men min väninna har helt rätt! Vår missbrukande bekant bryr sig knappast om det och förövrigt så vill hon ha sitt liv som det är just nu och då hjälper inte ens det mest välgörande och tröstande orden i världen!
Vi kan inget göra!
Vi kan inte rädda någon och vi kan inte hjälpa till, för bara hon kan rädda sig själv och bara hon, endast hon själv, kan be om räddning! Inte vi! Inte hennes familj! Och uppenbarligen inte heller hennes barn!
Och kanske är det till och med så, som jag själv under den sista tiden i missbruket, att hennes tanke är att bara köra på, tills man ligger kremerad på Skogskyrkogården!?
Köra på i missbruket och misären, till döden möter en? Det är ju ändå skit samma!

Jag tror att nästa gång vi hör av vår tidigare kamrat, så är det för att någon av alla de före detta missbrukare vi känner, har fått höra att hon farit illa och är död. Det sker hela tiden. Människor dör därute, för att de själva önskar så och för att de själva tror att det inte finns någon räddning att få…
Det är bara att gasa på, och köra rakt in i kaklet!

Ett helt liv. 
En kvinna och en människa… 
Till ingen nytta, möter hon förmodligen döden…

/ Arthur