Fjärde Advent. God Jul, om några dagar… Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Foto; Per Lundström.
Hallunda Centrum.

Fjärde Advent.

God Jul, om några dagar…

Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Jag dricker becksvart kaffe, störs ständigt av katterna som puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker mjuka varma kattmagar.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Vad var det som hände och varför gjorde jag det? Om endast några dagar är det två år sedan!

Jag tänker på kamrater som gått bort och jag reflekterar över bekantskaper jag gjort genom åren på olika boenden i Stockholm. Jag filosoferar över min egen naivitet, min egen dumhet och jag begrundar andra människors förmåga att utnyttja andras godhet och vänlighet.

Jag tänker på dem som har ont i magen, dagarna före jul. Alla de som har anhöriga som kommer att sluta i en utslagen våt fläck i sovrummet, förhoppningsvis och alla de som med oro i kroppen kommer att se på emedan detta sakta sker under Julafton.

Själv blir jag ensam i några timmar, för min man och bästa vän arbetar. Jag ska se på teve, dricka kaffe med Kanel, vispad grädde och njuta. Jag ska verkligen försöka att vara njutbar, hela jag… Jag vill gärna ha den där speciella känslan av värme, glöd och mjukhet i kroppen. Den infinner sig sällan.
Julklappar? En liten en kanske? Till min man, bara för att?

Julafton kan vara underbar, med ljus, umgänge och de som står en närmast.
Julafton kan vara ett helvete, för dem som har vänner, anhöriga och familjemedlemmar, som super sönder högtiden och de som inte får några julklappar alls. Julen kan vara ett svart hål av ångest och oro, för att pengarna inte räcker, maten inte kommer att duga och för att julklapparna blir för få, om några alls.

Och när jag i skrivande stund sitter här, ser jag smutsen, lorten och de mindre bemedlade människorna för mitt inre öga och tanken går direkt till grannarna ovanpå och vägg i vägg. Deras barn som ofta gråter och skriker. Föräldrarna som ofta bråka och gapar på varann. De grälar ofta. De bråkar mycket. Det är mer regel än undantag. Hur blir deras jul och julhelg? Undrar om det är droger iblandande i deras gräl och skrik.
Alkohol är en drog. Alltid!

Vi ska ta en promenad ner till vattnet. Min man och kärlek vill fotografera. Det kan bli mysigt. Jag behöver röra på mig. Jag är trött. Väldigt trött. Jag kan vila senare idag. Varför denna ständiga trötthet?

Tack för ordet och på återläsande under dagen.
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Väl Mött / Arthur

Det är svårt att sova ensam. Elräkningen blir dyr. Jag saknar Alby och jag saknar katter… Igår när jag "bara" ville köpa grädde till mitt kaffe, så var kön så lång, att jag lämnade butiken med ingen grädde alls.

Mina fina Elefant kuddar. En av dem har jag fått
av min kärleks älskade syster… Mys i soffan…

Det är svårt att sova ensam. 
Elräkningen blir dyr. 
Jag saknar Alby och jag saknar katter och kärlek… Jag saknar alla mina projekt och min ”kreativa hörna” i gästrummet!

Men… 
Jag trivs i min lägenhet och jag fullkomligen älskar mina fina saker där. 
Jag har beskrivit det förut, men med väldigt små medel och nyvunna vänners generositet, vänlighet och uppskattning, har det blivit så fint.

Raggsockar och min fina filt, som hängt med under
en längre tid… Om filtar kunde tala.
Dock saknas pyjamasen i allt mys och lugn och ro…

Jag kom på igår, innan jag somnade ensam på soffan, att jag och min vackre man aldrig kommer att bli sambo och ha ett gemensamt boende och jag, eller vi, måste komma på ett vettigt sätt att lösa det. Jag vill ju ha ”tjejerna” här också och jag vill även ha min ensamhet. 
Jag har ju kommit på att i min ensamhet mår jag ganska bra ändå. Den självvalda ensamheten, vill säga…
Det finns ingen att ta hänsyn till och mycket av mitt samvete och min ångest är i stiltje.
Dock är en del problem fortfarande aktiva och kanske till och med att de förvärras i den självvalda ensamheten.

Uppgift av min Terapeut! Positiva
affirmationer, där de syns och där
jag ser dem ofta! Kan rekommenderas
för ett stärkt självförtroende!

Jag tycker inte om att handla mat, själv alltså och igår när jag ”bara” ville köpa grädde till mitt kaffe, så var kön så lång, att jag lämnade butiken med ingen grädde alls. Svart kaffe funkar…
Jag tycker att människor tittar på mig och jag blir nervös att någonting är ”fel” och miss-stämmer. Jag rättar till kläder och håller på och pillar på allt och ingenting.
Jag är mer i fokus när vi är två och jag är mer koncentrerad i tvåsamhet.
Det avskärmar på något vis och jag har större acceptans och kan utesluta resten av världen… Det är bra!
Ibland är det skönt med ensamhet. Ibland är det en fördel att vara två.
Med det sistnämnda ingår även kärlek, om än en något konstig sådan och där ingår även djur!
Jag älskar djur… 
Jag älskar min ensamhet. 
Jag uppskattar mitt hem. 
Jag lever ofta i ovisshet, det uppskattar jag inte alls… 

Iväg tidigt och lämna de sista proverna, för utredning av min kropp och dess ständiga värk!
Sedan till Alby och under tiden ska jag ta en promenad genom Södermalm och njuta av morgonen. Luft, sträcka på kroppen och musik, om jag orkar det, i mina öron.
Idag är det mulet och paraplyet är med.
Det blev, som alltid, mycket packning och jag har äntligen lämnat in mina trasiga höstskor! Jag ska hämta dem så snart jag kan. Kanske redan i morgon, eftersom jag ska ta mig från Alby och till min härliga terapeut i Farsta!
Och du… Ansökan till Försäkringskassan är iväg skickad. Och alla jag talar med är negativa och säger att det inte kommer att fungera…
Nåväl, det är klart och iväg sänt! Grattis till mig! 

På återläsande under dagen. Nu ska jag stressa vidare. En kopp kaffe till, kanske?
Väl Mött  Arthur…

Soffan är bäst! Tar sig någon in, så har jag störst chans att själv ta mig ut, eller slänga datorn i huvudet på vederbörande. Tillsammans med mina katter, min kärlek och bästa vän, så är jag trygg och mindre rädd för det mörka och svarta…

Är det inte märkligt att jag som fyrtio plus fortfarande är barnsligt mörkrädd? Fortfarande så pass mörkrädd, att när jag är ensam hemma i Bagarmossen till exempel, så får lamporna lysa lite överallt. 
Dessutom sover jag alltid på soffan, nära fönstren, så jag snabbt hör om någon kommer in genom dem.

Jag bor på bottenplanet av huset, med en fin, men just nu oerhört ovårdad, uteplats. Rabatterna som Gud glömde…
Jag trivs i lägenheten. Det är vackert och trivsamt. Mina nyvunna vänner har hjälpt till, så har även min man, så det är inte det att jag inte trivs, för det gör jag, utan det är min mörkrädsla som är obehaglig!
Och med små medel, skänkta och givna möbler, är det jätte vackert och bara mitt… Jag har redan berättat om detta, men det är värt att berättas igen!
Den stora nackdelen är att det är markplan!
Jag är ju en orolig och rädd liten gubbe, så jag tänker att förr eller senare när jag ligger där, är det någon som för ”skoj skull”, tar sig in och skrämmer livet ur mig.
Hej hopp, och där dog jag av att hjärtat stannade… Trist!

Jag sa redan i från början, när denna Träningslägenhet var aktuell, att det inte var det optimala för mig och att jag kanske skulle vänta på en annan Träningslägenhet!? 
Men jag kände också att jag var i desperat behov av att komma bort ifrån det där stökiga Stödboendet på Södermalm, där det rådde fullständig kaos och jag ville ju inte upplevas som otacksam och ”lite mer” än någon annan heller, så jag sa naturligtvis ja och det blev bra!
Det är bra och det är ganska tyst och lugnt. Precis vad jag behöver.
Men det är dock markplan och med gatan precis utanför!

Jag har en sovalkov, som jag avskärmat med tunna draperier, men jag sover aldrig i den sängen. Soffan är bäst! Tar sig någon in, så har jag störst chans att själv ta mig ut, eller slänga datorn i huvudet på vederbörande. 
Eftersom det är Socialförvaltningen som är ansvarig för lägneheten, är det dem jag vänder mig till om jag har några problem, eller om det är något som stör mig eller oroar mig.

Jag hade ett möte med Vuxenenheten för någon vecka sedan och jag berättade som det var och hur det kändes med min mörkrädsla.
Jag berättade för övrigt om allt det som händer omkring mig just nu och min oro för att Vuxenenheten ska avsluta mitt ärende och överlämna mitt uppdrag till Socialpsykiatrin.
Jag berättade om intyg, sjukskrivningar och alla de ”problem” som känns ohanterliga och ”pånyttfödda” och jag beskrev precis hur det känns när jag ska sova på natten.
Hennes lösning, som Socialassistenten hade, var att byta ut dörren till en säkerhetsdörr och ordna med säkerhetskedjor på fönstren. ”Det måste ju ändå bli tryggare för dig”?
Jag tyckte att det kändes som en bra lösning i stundens problemlösning och tillvarons förvirring. Men efter något dygn och när jag tänkt till, så kände jag att det där har ju ingen betydelse, eftersom den som skulle önska överraska mig, tar sig in genom fönstret ändå.
”När du får oväntat besök”…
När ett problem är löst, vaknar paranoian och mina rädslor till liv på andra ställen och så är jag tillbaka på ruta ett.
Jag är barnsligt mörkrädd, när jag är ensam, men tillsammans med mina katter, min kärlek och bästa vän, så är jag trygg och mindre rädd för det mörka och svarta.

Jag är trött, fysiskt.
Hela kroppen vill bara inte. Musklerna hänger inte med och min alltid så bra grundkondition, kommer inte igen. Nu har jag i några månader promenerat och tränat lite några gånger i veckan och jag upplever att det bara blir värre och ”trögare” att röra sig. 
(Gnäll, gnäll…)

Jag kanske ska in till stan och ta fler prover och frågan är om det blir gjort idag, eller senare i veckan.
Jag har två möten i övrigt den här veckan. 
Ett med läkaren vid Globens Psykiatri och ett med min nya terapeut på Jobbtorg Resurs. Den förstnämnda oroar mig! Men jag utgår ifrån att det går bra, men jag har ju redan gjort mig obekväm där, så det är en viss rädsla hos mig! Jag menar, jag anmälde dem till Patientnämnden…
Jag försöker att planera så att jag inte ”klämmer in” för många göranden under en och samma dag, eller flera dagar i sträck, för som jag tjatat om, så behöver jag någon dags återhämtning och vila!
Provtagning idag eller i morgon? Kanske en promenad på Söder?
Och så fyller jag år i morgon och jag funderar på om jag och min man ska ”hitta på något”? Eller om jag som vanligt bara vill vara hemma och vila, hålla handen och se på teve! Mysa… Livets lyx!

Livet är underbart! Hur blev det så här, frågar jag mig?

Ta hand om dig därute i verkligheten!
Bjud någon förbipasserande på ett leende! Det gör skillnad…
Var schyssta emot varann och var medmänskliga! Vi lever i en oerhört kaotisk och skrämmande tid, så vi måste vara vänliga emot varann…

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
Väl Mött / Arthur