Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål…

05.00. God morgon världen. Det är Lördag.

Som alltid är det starkt svart kaffe, jag, min man och två katter.

Denna morgonen var det svårt att komma ur sängen. Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Det har varit märkligt mycket på gång i mitt huvud!

Ja, och sedan är det ju den här segdragna förkylningen, som inte vill gå över. Jag hostar ordentligt när jag lägger mig ner och jag blir rädd och oroad att jag ska väcka den andra hälften i den här kärlekshistorien. Han behöver sova ordentligt. Han arbetar. Inte jag, just nu!
Jag klev upp flera gånger i natt, för att jag väsnades så hemskt och för att jag tänker för mycket. Får inte ro. Får inte lugn. Det blir inte tyst!
Jag blir ibland orolig, vilket är många år sedan det skedde nu i och för sig, att jag ska kliva i i någon typ av ”mani” och inte alls få ro.
Men å andra sidan… Den typen av ”manier” jag haft tidigare i mitt liv, har alltid varit i kölvattnet av ”fester” och missbruk! Men, man kan aldrig veta hur saker och ting kommer att te sig och det skulle mycket väl kunna bli en snurrande spiral av tankar, inte kunna slappna av och funderingar, som ebbar ut i ett mer ”vaket” tillstånd…
Det önskar vi inte! Det är nog ändå…


11.00 Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Mina samtal är viktiga för mig och det utgör en stor del av mitt mående.
Jag behöver dessa samtal för att hålla mina tankar, sunda funderingar och attityder fräscha och uppdaterade så att säga, och för att hålla hela mitt psyke på banan. Det är så viktigt.
När jag inte hade någon att samtala med tidigare under hösten, gick Jobbtorg Resurs in med en terapeut. Och nu väntar jag på nästa remissvar och därför har jag inte haft mina regelbundna samtal. Det märks, upplever jag och det känns i hela kroppen…
Funderingarna blir fler och mer och de verktyg som vi hela tiden talar om under mina terapitimmar, och de olika tillvägagångssätt jag har, glöms bort på någotvis och jag känner själv att det är en färskvara och behöver uppdateras för att ligga främst i pannloben.
Snart har jag, med lite tur, detta på plats igen och även nya rutiner med sysselsättning och meningsfulla aktiviteter.
Jag ser fram emot det, även om det känns lite oroväckande och nervöst! Men jösses vad jag behöver det! Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål igen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur jag och mitt liv har blivit, med denna ständiga trötthet och dessa tyngda tankar på livets meningslöshet och komplexitet. Jag som alltid var så aktiv, ”duktig” och ”på”, har blivit så sårbar, så nedstämd och fullständigt lättpåverkad av livets alla taggar, törnen och fallgropar.
Jag upprepar det en god vän sa till mig för lite sedan; ”Det är fanimej inte enkelt att leva”!

På återläsande under dagen. Jag återkommer.
Jag funderar och grubblar mycket, just nu, över manlighet och män. Jag tänker en del på definitionen av manligt, ”ur-mannen” och på hur min uppväxts attityder har färgat och format mig. Jag håller på och skriver ett inlägg om det och jag ägnar en del tid till detta, så jag återkommer förmodligen senare…
Min bild av manlighet är förbannat snedvriden och djupt rotad i min person. Jag tror att det kan vara bra att skriva om det, bjuda på det och ventilera det, med dig…

Ta hand om dig och Väl Mött / Arthur
Tack för ordet! 

Lite tankar, lite funderingar och lite av mest ingenting alls… Det har inte hänt så mycket under dagen. Min man och bästa vän är dålig. Feber!

Min man och bästa vän är dålig. Feber.
Jag försöker att pyssla om honom så gott jag förmår.

Det blev en del vila idag och jag är ganska trött, som vanligt. Jag och katterna har sovit några timmar och mest bott i sängen…
Jag skulle ha behövt komma iväg till röntgen, men får ordna det i morgon.
Idag blev det, återhämtning!

Jag tog en promenad i alla fall. Jag handlade lite och min kärlek parkerade framför teven och riktigt dålig Amerikans teve. Dagar när man inte är hundra, så är det ju okej med lättsmält elände! Jag kan uppskatta det jag med, ett erkännande, men många gånger blir jag mest irriterad… 

Det har inte hänt så mycket under dagen.
Jag inväntar mejl från Socialförvaltningen angående det där med Socialpsykiatri, som jag inte förstår så mycket av… Önskar mer information, förstås, eftersom jag har ett galet kontrollbehov… Jag vet ju ingenting och inte heller min assistent på Vuxenenheten! Jag upplever det som lite märkligt, att hon inte vet, men jag får finna mig i det bara! Det kommer i sinom tid!
Jag har mejlat min stora syster och jag har fått iväg en förfrågan till Försäkringskassan angående min ansökan om Sjukersättning.
Det sistnämnda kanske redan ligger hemma i Bagarmossen och väntar på mig. Det är oroande att inte veta.

Från ruta ett, till ruta två. Eller från det ena till det andra…
Jag har faktiskt beställt lite kläder från H/M. Och med faktiskt menar jag att jag naturligtvis inte har råd, egentligen!
Men jag har lite tur i tillvaron, för jag har inga skulder och inte heller några betalningsanmärkningar, så jag har ordnat med ett konto på Hennes & Mauritz.
Jag kan betala lite varje månad, så har jag i alla fall lite nya kläder till vintern och minusgraderna, även om det blir bra mycket dyrare i längden än att köpa dem direkt i butik.
Dock en lösning just nu!
Min man och kärlek uppskattar det inte alls, eftersom avbetalning är bland det värsta han vet, men vad ska jag göra?
Jag får ju knappast några extra pengar till vinterkläder via Socialförvaltningen och Försörjningsstödet.
Jag önskar så in i norden att jag kommer så långt ifrån Ekonomiskt Bistånd som möjligt och att det kommer att falla på plats så småningom. Det är jobbigt med den här hjälpen och det är faktiskt fortfarande lite genant. Men det är som det är…
Jag säger det igen, men det är helt omöjligt att klara sig på de där pengarna.
Oavsett mitt gnäll över pengar, som aldrig räcker, så är jag tacksam, faktiskt, att jag får hjälpen och de finns människor runtomkring mig som hjälper till när det verkligen kniper.
Jag har tur! Jag har några få vänner och några få härliga människor som hjälper mig ibland.
De är många i min situation som inte har det.
Icke självvald ensamhet är det värsta som finns.

Tack för din uppmärksamhet. Var rädd om dig och du… ”Ta ingen skit”!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur

Veckan som kommer, känns som om den innehåller mycket göranden. Det blir en del återhämtning efter besök hos läkare, Socialförvaltningen och Terapeuten. För övrigt brukar sjukdomsförloppet gå över till Alzheimers, eller annan typ av demens.

Det är Måndag morgon. Tidigt.
Jag ska kräla tillbaka till sängen och ”morgonmysa” med katterna.
Jag vill skriva lite först. 
Se över nyheterna och läsa lite på Facebook.
Kärleken ska arbeta och börjar okristligt tidigt sedan några dagar tillbaka. Dock är detta den sista dagen för en tid framöver. 
Jag dricker mitt kaffe. Funderar lite och ska ta mig tillbaka till sängvärmen.

Veckan som kommer, känns som om den innehåller mycket göranden. Egentligen så är det inga märkvärdigheter, men jag vet att det kommer lite ”surt” efteråt. Det blir en del återhämtning efter besök hos läkare, Socialförvaltningen och Terapeuten.
Dessutom måste jag lämna prover av lite olika slag i veckan och jag har för övrigt gjort anmälningar till högre instans, angående förfarandet inom psykiatrin.
Jag vet hur det brukar bli med det sistnämnda, för de små människorna har sällan, för att inte säga aldrig, någon följsamhet i den där typen av anmälningar. 
De går alltid i ledbanden på de stora instanserna som sjukvård och socialförvaltningar.
De små orden vinner sällan över dem som kan skrika högre och mer.
I alla fulla fall, jag försöker att se det som ett äventyr och med viss nyfikenhet och inte bara bli bitter och gegga runt i det… Jag måste försöka att vända mina tankar till något bra och konstruktivt och inte låta hela min förbannade tillvaro kännas som en motgång.
Mot äventyret!

Jag måste även få i ordning på alla mina papper igen, till min ansökan om Sjukersättning från Försäkringskassan. Och, det handlar inte alls om att bli ”sjukpensionär”, som det kallades förr, på heltid! Min tanke är att kliva ner från alla mina önskemål om att få komma ut i arbetslivet till hundra procent igen, för det kommer aldrig mer att fungera! 
Jag skulle önska att kunna gå tillbaka till jobb och vardag, i alla fall till 50%. 
Det kommer att ta tid naturligtvis, men om cirka tre år görs en ny prövning och då… Då kanske jag är redo att kliva ut i min helhet, piggare och med mer energi!?
Det som skulle ha varit fixat och klart, ”på mitt bord” så att säga, blev ju försenat med remissen till psykiatrin, och med det kom hela min intention av sig. Sjukintyget och ”omdömet” från aktuell läkare försenades, det kom av sig helt enkelt och det kom bort i allt jonglerande med vårdinrättningar och vem av de olika instanserna som skulle vara ”ansvarig”!
Med detta avslog Försäkringskassan min ansökan, även om de hade bekräftat och informerat mig om att de skulle avvakta med min ansökan tills dess att alla saknade intyg kommit på plats.
Jag trodde ju i min enfald att allting skulle falla på plats under sommaren och det var naturligtvis ”fel” av mig. 
Allt förhalades och det blev inte alls som jag hade planerat!
Min del i detta? Jag borde ha väntat och sett till att ha alla dokument i sin helhet, innan jag hade ”sparkat igång” hela det där projektet!
Gör om och gör rätt!

Jag har fått veta att Bipolär Sjukdom, i mitt fall depressionerna, kommer att bli förvärrade med stigande ålder. 
Det kommer inte att bli enklare och det kommer förmodligen inte heller bli lättare för mina närstående att leva och umgås med mig.
För övrigt brukar sjukdomsförloppet gå över till Alzheimers, eller någon annan typ av demens… Jag tänkte direkt på min mamma, som har Alzheimers sjukdom. 
Och när jag tänker efter, så var förmodligen både mamma och mormor Bipolära, utan att diagnoser ställdes på dem, förstås. Mönstret med depressioner och mindre manier, stämmer väl överens med sjukdomsbilen, i alla fall min mamma.
Depressioner i större eller mindre utsträckning har alltid förekommit i min familj. Det viktiga här är att få rätt terapi och rätt medicinering, för att kunna hantera sjukdomsförloppet.
Jag väntar ännu. Jag hoppas fortfarande. Jag vill ha hjälp, så… Jag får avvakta lite till… ”Hoppet är det sista som lämnar människan”.

Ta hand om dig där ute i verkligheten! 
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
På Återläsande! Och du… ”Ta ingen skit” och var schysst emot dina medmänniskor!

Väl Mött / Arthur (Janne, för några få…)