För precis ett år sedan, skrev jag följande inlägg… Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen! Men det är inte lätt!

Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…

Jag är missbrukare.
Jag går och jag har gått i behandling.

I min behandling möter jag människor som, precis som jag själv, är vilsna, sorgliga och trasiga.Vi försöker att få ordning igen, på vår tillvaro, och vi försöker att återskapa livet.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i?
Hur kan vi välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes? Varför och hur?

Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt! Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Kidnappning av hjärnan och tänkandet!

Man blir besatt och betagen, och flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt! 
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir ens allt. 
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. 
Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra.

Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet. Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!Många som tar ett sista återfall dör. Det tror att de kan dricka lika mycket, ta lika mycket droger och röka på som tidigare, och det går inte! Det blir för mycket! 
Många dör. Av en överdos. Av olyckor. Av övervåld!

Men många kommer på fötter igen och krigar vidare…
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där värsta fallet. Jag lever ännu!
Jag har trillat i tillfrisknandet och det har gjort djävulskt ont, men jag är på benen igen!
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om, på ett helt år… Kanske den här gången! kan det fungera den här gången!? Snälla be en bön för mig! Jag orkar inte en gång till!!

Men jag lovar ingenting längre! Jag kan aldrig lova! 
Jag kan aldrig säga att jag aldrig mer ska… Missbrukets röst är listig, falsk och stark! 
De ekar fortfarande och det är ännu kvar som tysta viskningar som lockar, pockar och drar…
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
”Gör det enkelt, ensak i taget, lev och låt leva”…
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Men jag vill dit hän. Jag vill ha liv och kärlek och älskas…

Ta hand om er därute! Skänk en tanke till alla dem som är kvar ute i kylan, de som fryser och längtar hem…  

Var rädd om er och på återläsande!

Väl Mött / Janne Arthur 

Betraktelser från gårdagen. Tänkta tankar, och funderingar jag tankade. Fragment ur en riktigt dålig dag! Jag grävde fram den riktigt värsta sidan hos mig själv och erkänner; Jag är en jävla skitstövel när jag vill… Och all denna jävla julmusik! Man slipper inte ens Bjällerklang i tobaksbutiken!

Betraktelser från gårdagen. Tänkta tankar, och funderingar jag tankat. Fragment ur en riktigt dålig dag! Jag grävde fram den riktigt värsta sidan hos mig själv och erkänner; Jag är en jävla skitstövel när jag vill…
Grattis till hela mitt vackra jag!

Mitt möte på Aspuddens Kreativa Verksamhet blev inställt igår och jag fullkomligen exploderade av undertryckt ilska! Missförstånd. Fel tid. Fel dag och allt var fel. Fan!
Allt blev fel! Totalt jättefel och hela jag kokade i rött! Jag hade ju väntat så länge. Jag vill få ordning nu.

Va’ fan…

Och efter det retade jag mig på allt och alla! Jag fullkomligen spydde ur mig, i mina mörkaste tankar naturligtvis, eftersom jag är en snäll och en fredens man, galla och ärtsoppa över alla som kom i min väg. 

En äldre man tappade sin spritflaska på perrongen. Han blev galet arg på sig själv. Svor och gick ann. Han sparkade på skärvorna och föll sedan handlöst ner på stengolvet. Alla omkring honom såg på medan han kravlade sig upp igen och svor så det osade svavel. Jag ville ta honom i örat och vråla; ”Ta dig samman, gubbjävel! Är detta ett värdigt liv”!?

Och på tunnelbanans tåg luktade det gammal fylla. Snuskiga oborstade Ryssar, som inte kan lämna flaskan ifred, en tidig Fredagseftermiddag! Det sved i näsan av alla ångor!
Jag gjorde mina försök att utestänga allt skrän och allt stoj från dessa högljudda onyktra Fredagsmän, men det gick sådär kan jag berätta! Mer musik och fler högre toner. Snuskigt! Snusk. Grattis till deras fruar!

Och överallt dessa förbannade barnfamiljer!
Snoriga, skrika ungar och föräldrar som uppenbarligen tror att de äger all plats och allt företräde i världen, för att de har barn och skjuter omkring på dubbelbarnvagnar som är stora som mindre traktorer och skiter fullständigt i sina medmänniskor och medpassagerare på t-banan.

Överallt är de! De tar plats och pysslar med sin jäkla mobiltelefoner hela tiden. Ungarna skriker och föräldrarna är totalt frånvarande. Och alla tycks tro att just deras skitiga unge är sötas, mest bedårande och mest välartad!
”Se upp, här kommer en stolt farsa, som egentligen inte bryr sig, för statusen på Facebook är viktigare”!

Och all denna jävla julmusik!
Man slipper inte ens Bjällerklang i tobaksbutiken! Undkommer inte heller färgade julkulor hos kemtvätten eller skomakaren!
Och jag tänkte att… om jag ändå hade ryckt åt mig några kulörta kulor och slängt dem hårt på alla småbarnsföräldrar?
Det hade väl varit kul!?
Ja… Inte på själva barnen naturligtvis, men på deras idiotiska föräldrar som tror att de äger hela samhället för att de lyckats med att sätta några snorungar till världen!
Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning. Mer Samarin och en Trillingnöt till…

Och alla dessa tomtar, nissar och renar, som hänger, ligger och står i vägen överallt! Somliga av dem ser ut som massmördare som äter småbarn, med stora svarta frånvarande ögon, och det är inget gulligt över det, inte alls! Julen ska ju vara en glädjes högtid!?
Och andra tomtenissar har uppenbar autism, mest stirrande framför sig, ut i tomma intet, med en önskan om att julen snabbt ska vara över, och de ser fullständigt frånvarande ut… God jävla jul! De vill bara åka hem igen!
Och några av dem, dessa vettar i rött, grönt och guld, den eldrivna varianten, som torde vara diagnostiserade med ADHD, för jag har aldrig beskådat något så galet hysteriskt som dessa galenpannor, driver mig till vanvett! De skrämmer mig! Upp och ner och runt, runt, hit och dit… Gärna hängandes uppe i taket i närbutikerna, eller i deras skyltfönster!
Jag blir lite lätt illamående. Jag blir det… Kommersiellt jäkla jippo!
Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning. Mer Samarin och en Trillingnöt till… kanske? God Jul!

Och någonstans på gatan, på min väg hemåt och mot mitt eget lugn och ro, gapade en unge högt, så att hela kvarteret kunde höra det, att han minsann inte vill ha kotletter till middag.
Och tvärsöver vägen drog en stressad mamma på sitt barn, som en säck potatis, brutalt och hårt, som om det gällde livet, för att de förmodligen skulle hem och ha sitt jäkla fredagsmys med Tacos och chips, och den traumatiserade ungen skrek hela vägen.
Grattis till den ungen.
Grattis till den morsan!
God Jul och trevlig helg!
Ungarna har blivit mer av accessoarer i dyra breda dubbelbarnvagnar från Emmaljunga, än de nyförvärvade liv med tillkommande ansvar och ”glädje”, som det egentligen borde vara…
”Häng på bara, mamma har bråttom till Systembolaget”!
Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning och lite mer Samarin! 
En Trillingnöt till? Rött eller vitt vin till Ostkrokarna? 

Och dessa tonåringar som tjuvåker på mig och mitt busskort på t-banan! Som om jag hade mer pengar än någon annan. Som om inte jag också skulle vilja göra något roligare för mina pengar?!
Och samma jävla ouppfostrade tonåringar skriker, gapar och kallar varann de fulaste, grövsta och mest könsnedsättande orden jag hört, och det ekar över hela tunnelbanans tåg och detta emedan de leker med de dyraste nyaste mobiltelefonerna och jag inser; ”Jaha, det är dit månadsresorna med lokaltrafiken går”!
Och ytterligare en skitunge vill inte resa på sig när en äldre dam frågor om hon kan få sitta… 

Och så min man, som bad mig handla på vägen hem och jag…
Jag fräste ifrån, blev galen och svart i ögonen och tänkte; ”Vem fan tror du att du är? Ber mig göra ärenden, fixa saker och ting för dig, bara för att du tycker att jag går hemma hela dagarna och drar benen efter mig”…
Och jag fixar det ändå. Jag gör det ändå, för jag vet att jag inte är den där mannen, egentligen. Jag är inte den där arga, sura, elaka, bittra, stygga och ondskefullt tänkande mannen…
Det är tillfälligt. Jag är bara irriterad för att min dag gick i delar och för att det inte blev som jag önskade.
Utmattad, less och energidränerad, inser jag att det är försent att påminna mig själv om åtgärder för att bespara mig allt det där… All energi som går åt till att vara arg, irriterad och förbannad! To late! God Jul till mig!

Och jag somnar, i fem minuter, på vägen hemåt!
Hemåt, mot Alby, där mitt hem inte alls är, egentligen…

Bjällerklang och Hej Tomtegubbar… Sur uppstötning och lite mer Samarin! 
En Trillingnöt till?

Tack för ordet! / Arthur
På Återläsande! 

…mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att "avskärma mig". Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla människor.

Det blev inte så mycket skrivet igår, utöver mitt inlägg på morgonen.

Jag blev så matt och trött efter äventyret, som kortades ned rejält, att jag vilade mest och sedan titta på alla vackra människor under Nobelfesten och dess middag.

”Det märks att man börjar bli gammal, när man bänkar sig framför teven för att se på Nobelfesten”.

Glitter, glamour, vackra färger, praktfulla människor, vackra hår och alla dessa pärlor, diamanter, smaragder och briljanter. Det var tilldragande och förtjusande faktiskt och ganska trevligt att se på… Att slötitta på dessa festligheter fungerade utmärkt, hjärnan behövde inte så mycket att grubbla över, i all denna glassiga yta…

Men, jag var trött och fortfarande ganska sjuk. Seg förkylning!

Jag märkte på min utflykt igår att jag inte alls är hundra procent återställd ännu och att jag behöver mer vila och mer tid för återhämtning från förkylningen.

Jag hade en storslagen plan att åka hem till mig och mitt i Bagarmossen, men kom inte ens halvvägs!
Jag hamnade i Skärholmen i några timmar och lyckades att ordna en del ärenden. Svettades som en galen och bröstet rosslade som en gammal dieselmotor.

Oerhört mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att ”avskärma mig”. Jag försökte att titta, se mig omkring, lyssna på musik och använda mig av olika distraktioner för att vara utanför påverkan av andra.

För mycket människor och trängsel, kan få vem som helst att flippa ur, och jag själv orkar inte ta in allt, alla och allting, så jag har mina ”verktyg” för att undkomma åtminstone en liten del av alla intryck.

Allting som sker omkring mig faller in i mitt sinne och i min kropp, helt osorterat och hjärnan hinner inte med att sortera, reda ut eller klassificera det som är viktigt och det som inte alls är det.

Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla dessa människor.

Jag somnade kort efter det att jag kom hem igen.

Av mitt hem och av mina vackra saker, blev det ingenting alls… Jag orkade bara inte!

Vad dagen ger idag har jag ingen aning om. Det finns en del saker att ordna med idag också, så kanske att jag får somligt gjort… Observera att jag förstått att jag kanske ska ta det lite vackert, några dagar till!

Jag påbörjade en text och ett inlägg igår kväll, med ett huvudinnehåll om definitionen och etiketterandet av människor, hur vi noga avläser och preciserar varandra och andra.
Det blev fullständigt uppåt väggarna!

Jag skriver väldigt mycket och nästan överallt. Har jag inte tillgång till min mindre bra dator, så kan jag alltid skriva på min telefon.

(Åh! Denna teknik som jag uppskattar så mycket…)

I alla fulla fall, så snurrade jag in mig i orden och meningarna så illa, att jag inte blev riktigt färdig och innehållet blev väldigt snurrigt och rörigt och jag kom aldrig fram till det jag önskade få sagt…

Texten har fått marinera under natten, så kanske att jag kan bringa klarhet i raderna under dagen… Eller så blir den liggandes på datorns skrivbord…

Det är Fredag! Ta hand om dig! Var rädd om dig och dem som står dig närmast. Njut dagen och var schysst emot varann därute!
Och du! Kom ihåg; ”Ta ingen skit”!
På återläsande!

Väl Mött / Arthur