Jag börjar denna Måndagmorgon med ett äldre inlägg, som ännu brinner i magen och som är känsligt… En uppgörelse. En sammanstötning. Kontrovers… "Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt"! Väl Mött / Arthur

Kunde du inte bara älska mig! Kunde du inte bara krama om mig och verkligen älska mig, rakt uppochner, utan förbehåll och utan att det skulle behöva kosta på så förbannat. Hade du inte bara kunnat…

Jag presterade, jag gjorde allt för att finnas, jag försökte att imponera.
Jag önskade så vanvettigt, att du såg mig och sa; ”Jag älskar dig”, oavsett.
Jag önskade att få bli sedd, att du skulle vara stolt över mig och säga; ”Jag ser dig! Jag hör dig!” Var det verkligen så svårt? Vad hindrade dig?
Vad fan hindrade dig? Vad var det som var så udda, annorlunda och frånstötande, att du inte ens kunde ljuga och säga det!? Säga; ”Jag älskar dig!”
Jag var det jag var! Jag var unik. Jag är unik! Jag är en bra man och jag är framgångsrik, men kanske inte på det vis du önskade. Jag är inte framgångsrik på ditt sätt!
Om jag bara hade fått med mig lite självkänsla, bekräftelse på att allt var helt i sin ordning och att jag var en fin ung man, då kanske… Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Va´ fan var ditt problem? Egentligen? Vem fan var du, att döma ut mig i unga år? För helvete på ren svenska! Vad var ditt jävla problem!?
Kanske att jag hade sökt mig till andra sammanhang. Andra människor. Andra ”typer…” Om du bara bjudit på; ”Jag älskar dig!”
Jag kanske aldrig hade haft mitt ständiga bekräftelsebehov, sökandet efter kärlek och njutning, att få älskas och bli kysst, smekt och kramad.
Om detta vet vi ingenting. Om detta får vi aldrig någonting veta. Det är redan gjort. Jag har redan fått smaka på hur det är att hamna än mer utanför, vara udda och inte ”passa in…”

Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?


Och när jag berättade om min homosexualitet och du började gråta och frågade mig; ”Vad är det för fel på dig? Måste du alltid? Vad är det för fel på dig?”
Jag kallade dig jävla kärring och du slog till mig så hårt, att jag föll omkull, så gammal jag var? Minns du?
Minns du att du väste; ”Jag önskar att du aldrig blivit född! Vad ska alla tro? Vad ska folk säga!”
Och jag fortsatte. I många år att söka din kärlek, ett accepterade, kärlek och de där orden som aldrig undslapp dig; ”Jag älskar dig…”

Ingen frågade och ingen sa någonting, när jag som femtonåring valde att flytta hemifrån. Jag var inte ens vuxen! Ingen sa någonting!?
Jag valde att fly från allt det där som du pådyvlade mig och mina syskon.
Dina förbannade åsikter, din bitterhet och ditt martyrskap. Det var alltid du som led! Det var alltid du som fick ta konsekvenserna av hur jag, och mina syskon valde att leva.
Jag själv önskade bara att få leva som jag ville och jag hade en enorm önskan om att leva njutningsfullt och glädjefyllt.
Jag ville vara min egen person, leva som jag längtade efter och få njuta av kärlek, livet och allt det som fanns att glädjas av.

Du kallade mig snusk. Du sa att det fanns hjälp att få. Du berättade att om jag bara ville, om jag bara försökte så kunde jag välja annorlunda. Minns du?
Jag tappade tålamodet och kallade dig jävla kärring.
Du slog inte den gången. Du sa bara till mig; ”Jag har inte fostrat dig till det här!”

Jag flyttade till Stockholm. Flydde från alla fördomar och alla blickar som inte uppskattade mig och det jag var, fann jag någon typ av ro.

Och de män jag träffade, som jag föll så hårt för, de som aldrig var gay, homosexuella, men som ändå gärna ville ha sex och låta sig njuta, avnjuta, en ung kille som jag själv… Och jag lät mig utnyttjas, för lite kärlek och ömhet.
Jag tillät dem att sluka mig, äta, tugga och spotta ut det som var kvar.
Och när jag försökte att berätta, vill du inte höra.
Du sa att du respekterade mig, men inte accepterade.
”Jag vill inte höra ditt snusk. Jag accepterar inte det du är!”
Och jag som inte ens använde orden, så att du skulle förstå att det var samkönad kärlek jag haft, fått och blivit åderlåten av. Jag var alltid finkänslig, ville och hade en önskan om att få dela min sorg, mitt utanförskap och min känsla av att inte passa in. Du hötte med fingret och sa; ”Jag accepterar inte dig!”


Och när jag träffade en av de där första kärlekarna, han som slog mig så hårt och så ofta att jag slutligen hamnade på sjukhus.
Han som slog mig sönder och samman. Till oigenkännlighet. Minns du? Jag bad dig komma och besöka mig. Kommer du ihåg? Jag grät hejdlöst och bad om att få hålla din hand, att; ”Snälla, snälla, älska mig lite!” och du sa bara att du inte hade tid och; ”Vad var det jag sa… Somligt straffas med en gång!”

Inte en enda gång, sa du att du älskade mig! Inte, vad jag kan minnas, att du kallade mig för sonen, din hjärtans kär, ditt guld och din pärla.
Aldrig att du kramade mig, tröstade och berättade för mig att allt blir bra och allt ordnar sig.

Jag har fått veta att du även uteslöt mina syskon! Jag var inte så förbannat udda och ”fel”, egentligen, som du fått mig att tro! Du spelade kärleksfull och omtänksam, men det var alltid falskspel, lögner och hyckleri. Allt för att visa upp en fasad. Allt för att alla andra skulle tro och se, att du var god, kärleksfull och ömsint.
Förbannade kärring… För så länge det inte handlade om dig och ditt förbannade nödtorftiga liv, så var det inte intressant.

Jag blir mer och mer lik  min mor
till utseendet! Det retar mig så förbannat!

Om inte allting cirkulerade kring dig, ditt och din så kallade ”misär”, så fanns inget intresse och inget genuint engagemang och ingen som helst omtanke och tillgivenhet. Och hur det än var, vad som än skedde, så lyckades du alltid få fokus, bli navet och allas blickpunkt…

Jag ska inte vara bitter. Jag ska inte vara besviken. sårad. Arg och stött i kanten. Jag ska inte heller vara desillusionerad, för jag visste ju hur och vem du var. Vem du är!? Jag och alla de andra i din omgivning visste ju precis hur du fungerade.

Och oavsett, kära mamma, oavsett hur du är, hur det blev och om du faktiskt var helt avsaknad av kärlek och jag i vuxen ålder valde bort dig, så älskade jag dig! Och jag kan inte säkert svara på om det är mitt utdelande av straff till dig… Min hämnd kanske, men jag väljer att inte träffa dig! Vill inte se dig… Kunde du inte älska mig, så varför ska jag..? Varför ska jag älska dig!? Jag måste inte alls… Jag måste ingenting!
Vedergällning och mitt sätt att ge igen? Och det spelar faktiskt ingen roll längre!
Jag älskade dig. Jag saknade dig och jag önskade din kärlek. Din acceptans.
I dag skiter jag i det. Fullständigt! Jag skiter i dig och vem du är, vad du är och var! 
Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet, om du bara sagt; Jag älskar dig!? Ser du din del i detta?


Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt!

God morgon världen. Så här långt och så här dags blir det en kortare text och ett mindre inlägg. Jag ska iväg och äntligen möta en nya Handläggaren på Socialpsykiatri… Önska mig lycka till!

God morgon världen.
Så här långt och så här dags blir det en kortare text och ett mindre inlägg.
Jag ska iväg och äntligen möta min nya Handläggaren på Socialpsykiatri och få lite mer kött på benen.
Just nu är jag mer oroad över färden dit, än själva mötet, men försöker att tänka på det som min terapeut tidigare har sagt till mig; ”Det är ett äventyr! Vilka förutsättningar! Du kan få all hjälp i världen och det kan bli hur spännande som helst”! 
Det får vara ett äventyr och en liten resa idag! Jag har tillförsikt och jag tror på det här… Håll tummarna!

Det som stör mig dock är själva överlämnandet av mitt ärende och mina angelägenheter till Socialpsykiatri.
Min nuvarande socialsekreterare på Vuxenheten och inom missbrukarproblematiken, som känner mig väldigt väl och som lovade mig att ”hålla handen” och vara ett stöd under själva ”processen”, har lämnat återbud och valt att ”göra annat”. Det blir jag och en ny Handläggare på Stadsdelsförvaltningen och det känns lite osäkert!
Jag blev först oroande nervös och ledsen/förbannad, men min nyvunna kamrat terapeuten gör mig sällskap och kan hjälpa mig att hålla fokus, ställa det bra och rätta frågorna och se till att jag inte missar något.
Och jag tänkte som så, att jag är trots allt en vuxen man och torde klara detta själv, jag har faktiskt haft ett bra yrkesliv, en karriär och yrkesverksamma framgångar, så jag borde ju kunna…

Men läget är kanske ett helt annat idag och det ser inte ut som det gjorde för tolv fjorton år sedan och jag har inte tillgång till några droger eller preparat som kan stilla mig och få mig att behålla inriktningen och lyssna!
Kanske att min ”gamla” socialsekreterare har någon annan som verkligen behöver hennes hjälp och är i nöd och därför blir hon tvungen att prioritera bort mig, men å andra sidan så vet hon hur det varit med depressioner, nedstämdhet och oro och jag känner ett visst svek… Hon skulle ha kunnat vara ett stöd och en hjälpande hand. Begär jag för mycket?
I skrivande stund känner jag mig mest vilsen, fånig och rent dum, som inte kan, vill eller har modet att fixa det här själv…
Jag ska ”lämna det därhän”, som en nyvunnen vän och jag alltid skojar om…
Men… Det är lättare sagt än gjort.

En god vän skrev till mig härom kvällen och frågade om jag inte hade mer och ”annat” att skriva om,  ventilera på min blogg och i mina anteckningar, än all denna gegga som jag tar mig igenom?
”Är det inte märkligt och konstigt att vara före detta missbrukare, dubbeldiagnostiserad och skriva om sina depressioner och sitt mående? Är det inte konstigt att bli och vara likställd med kamp, krigande och nedstämdhet? Det måste finnas annat att skriva om och annat att bjuda på”? Men nej…
Det gör inte det! Just nu, gör det inte det! Faktiskt!
Jag kan skriva om de förflutna och det som har varit i mitt liv, det har jag ju även gjort, och jag kan skriva ännu mer om livet och skiten på gatan och som missbrukare, men det intressanta är ju, egentligen, allt det där som är nu och allt det som sker i verkligheten och vardagen när man ska ta sig tillbaka till livet och världen!
Det spännande är ju faktiskt hur det ter sig och hur jag tar mig framåt i nuet. Det förflutna har naturligtvis betydelse, men det är ju hanterandet av mig själv, mina erfarenheter, alla dessa myndigheter och denna sjukvård som är min tillvaro och det jag dagligen tar mig fram igenom.
Just nu är jag det här. Just nu är jag den här. Men det kommer en tid då det förändras och jag med glädje kan skriva om annat som rör vardagen. 
Just nu… Just idag… Det känns som om jag påbörjar något nytt och jag kliver in i ett nytt kapitel!
Önska mig lycka till! 

Väl Mött, min vän och på Återläsande under dagen! Idag är jag definitivt inte färdig med mina tankar och funderingar! / Arthur 

Ingen i det här landet behöver vara hemlös och bostadslös. Ingen i vårt land behöver egentligen vara ensam och inte heller stå utanför samhället och dess välfärd och trygghet. Det ställs nämligen krav för att man ska få hjälp!

Ingen i det här landet behöver vara hemlös och bostadslös.
Ingen i vårt land behöver egentligen vara ensam och inte heller stå utanför samhället och dess välfärd och trygghet.
Egentligen, om jag ska vara förbannat krass och skarp, så behöver ingen egentligen vara utan en fast punkt och bo på gatan. Faktiskt.

Många gånger, eller kanske till och med i det flesta fall vågar jag påstå, så är det oviljan att blanda in Socialförvaltningen, myndigheter och samhällets krav för varje individ, som gör att människor i misär väljer att fortsätta leva ”laglösa” och rotlösa.
Det ställs nämligen krav för att man ska få hjälp!
Man kan inte få en bostad och någonstans att ta vägen, om man inte motpresterar och gör det som man blir ombedd att göra för att få hjälpen.
De flesta vägrar.
De flesta vill inte alls.
Kanske är det till och med så att många av dem inte alls tänker be om hjälpen, för att motprestationerna blir för stora?

För övrigt måste du nyktra till.
Du måste anstränga dig för att bli drogfri och komma ifrån dina gamla polare på gatan. Du kan inte få hjälp, eller en säng att sova i, om du inte själv vill och kan sluta missbruka…
Det finns val, rent krasst och det finns möjligheter för alla, frågan är bara vad som drar mest, att få fortsätta missbruka eller att skapa ett liv att leva, långt ifrån gatan och drogerna?

Ibland behövs tvång! 
Jag medger det! 
För att några få missbrukare ska hinna få distans till missbruket och för att hinna ifatt sig själva, så behövs det att man plockar dem från samhället! 
Och ibland behövs det verkligen att någon, anhöriga i hundra procent av fallen, tar i med hårdhandskarna för att den beroende ska begripa att det inte fungerar längre, med misären och missbruket.
Ibland behövs tvånget för att få beroendepersoner att inse att livet är mer än gatan, drogerna och döden…
Ibland fungerar det och ibland inte alls.

Och då finns de alltid de som tycker att vi ska hjälpa våra egna först, de som lever i misär och de som bor på gatan. Självklart! Och det gör vi också!
I större utsträckning än i de flesta länderna faktiskt, men det är på samhällets villkor och inte på den hemlöse eller missbrukarens. 
Allting som måste struktureras upp och byggas upp igen, är på myndigheterna och samhällets villkor och inte den som är hjälpsökande.
Och många av dem, så även jag under en tid, väljer bort det där för att det är ”som att bo i ett fängelse” och ”jag känner mig fångad” och då, ”kan jag inte ta lite droger, om än så lite, för då är jag snart utmanövrerad”!

Jag har bott på några stödboenden runt om i Stockholm.
Man kan få tak över huvudet, mat och en säng att sova i, men förutsättningen för det är att man inte använder sig av droger i boendet och att man är ”ren” när man får hjälpen och möjligheten att bo där.
Mer än hälften av dem som bor på den här typen av boende, fortsätter att föra in droger i boendet, använda sig av droger och ändå kräva att de ska få hjälp.
Plötsligt är det alla andras fel att de inte kan få stöd, hjälp och beskydd! 
Det är samhällets fel, det är myndigheternas fel och det är personalens fel på Boendena, och inte alls de som är bostadslösa, hemlösa eller missbrukare. Det är synd om dem! Missförstådda. ”Alla motarbetar”!
Man kan inte både ha och äta kakan!
Man kan inte ljuga sig fram och fara med osanningar och sedan bli förbannad när man ingen hjälp får!
Det finns hjälp och det finns lösningar för alla, men många vill inte ha den här hjälpen, för att det inte sker på deras egna villkor.

Och sedan kan vi ondgöra oss över alla flyktingar som kommer hit och vad de kostar samhället för alla dem som betalar skatt! 
Sedan har vi dessutom alla de som ställer upp frivilligt och tar av sin egen privata tid för att hjälpa till, när flyktingarna väl anländer, och det är ju bara för jävligt! Och vem hjälper de egna i de utslagnas utkanter? Varför får inte de också del av hjälpen?
Återigen, ingen behöver vara utan räddning och hjälp! Alla kan få tillgång till räddningen, men det är fortfarande förenat med förpliktelser och villkor!
Vi kan begapa att de kommer hit, ”blattarna”, får mat, husrum på nedlagda Stadshotell och vi kan bli förbannade för att de har nya telefoner och även haft pengarna att bekosta resan över land och hav! 
Och vi kan fara med lösryckta rykten om att det endast är män som kommer hit och att de kommer till Sverige för att söka lyckan och egentligen inte alls flyr ifrån krigen i världen.
Vi kan begapa när vi ”hör” att de som kommer hit gör det för att få arbete och sko sig på det Svenska samhället och för att de inte får arbete i till exempel Bagdad. Och tacka fan för att de inta kan få jobb! Staden är under belägring och det är väl inte så mycket kvar av Bagdad heller, längre!
Och då drar vi till med hemlösa och utslagna och pekar på nedmonteringen av Sverige och säger att vi inte kan ta hand om våra egna, men sanningen ser ju inte ut så som den framställs.
Sanningen är ju en helt annan, än det som verkligen sker och är korrekt!
Du kan som sagt inte, som hemlös och/eller missbrukare, få hjälp och någonstans att bo om du inte själv är beredd till förändring.
Du kan inte be om hjälpen, om du inte själv är beredd att gå samhället och myndigheterna till mötes!
Och visst finns de Stödboenden som omnämns som ”lågtröskel-boende” där det mesta faktiskt är tillåtet, men där vill ingen heller vara och vistas, eftersom det är rörigt, nästintill misär och fullständigt kaotiskt.
Och även om det är ett dåligt alternativ i vinter, att bo på ett ”lågtröskel-boende” för dem som inte alls vill beblanda sig med myndigheterna, så måste man dock göra det även där, för att få tak över huvudet!
Det finns ingen gräddfil att tillgå. Men… Där kan man fortsätta sitt missbruk och leva ”laglöst” och lite som man själv vill och önskar!
Du kan inte få hjälp om du inte själv vill och inte själv har lusten att arbeta för att bevisa att du är duglig och   någonting värd.
Du kan inte få någonting gratis!
Även om det känns bittert att se på när ”svartskallarna” kommer hit och ”tar våra jobb, utnyttjar vårt system och suger ur oss vår vänlighet”, så har inte dessa människor heller fått någonting gratis och de flesta av dem har förmodligen sovit under bra mycket värre omständigheter än många av de hemlösa i Stockholm, för de har inte ens kunnat droga ner sig i sin förtvivlan…

Tack för ordet!
Väl Mött / Arthur