Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”,
En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.
De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.
Det var så jäkla roligt!
Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.
Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.
Jag tog det verkligen lugnt.
Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.
Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.
Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!
Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…
Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.
Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!
Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!
Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…
Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!
Hon är underbar… Min raka motsats!
Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!
Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.
Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.
En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!
Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 
Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.
Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!
Helt okej mat och väldigt trevligt!
Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!
Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…
Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.
Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.
Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!

"Ni avfärdar dem som ställer upp för Sverige"… Expressen Debatt idag! Bra text, fint skrivet och detta har även slagit mig själv… Det är inte Svenskarna som tar hand om sina gamla! Väl Mött / Arthur

Plötsligt får vi höra från ”Sverigevänner” om hur synd det är om våra bortglömda pensionärer, som ett vapen mot invandringen. Vet ni? Jag, en muslimsk kvinna från Bosnien, har tagit hand om era gamla i två decennier. Var har ni varit? skriver undersköterskan Alma Peka Hodjic.

Ju mer jag läser saker i sociala medier, desto mer blir jag övertygad om att folk ofta inte har en susning om vad de gapar om. De gapar bara för gapandets skull. Det är mest två saker som fångat min uppmärksamhet.
Det är att man aldrig kan kalla sig för svensk om man inte är född här och hur synd det är om våra gamla, bortglömda pensionärer.
Men att vara svensk skiljer sig inte från att vara bosnisk, polsk, spansk, tysk eller vem som helst.
I grund och botten handlar det om att vara en bra människa, att respektera andra och hjälpa sina medmänniskor när de behöver det. Hur man ser ut har absolut ingen betydelse!

Jag valde mitt yrke på grund av en sak som hände när jag var ung. Det påverkade mig så mycket att det blev mitt kall i livet. Min väninna och jag var på väg hem till hennes föräldrar som bodde i ett hyreshus. Så fort vi kom in i entrén hörde vi en svag röst som ropade på hjälp från översta våningen. Vi sprang som galna uppför trapporna och möttes av en otrevlig syn.

En äldre dam hade ramlat och slagit i huvudet på det hårda betonggolvet. Hon låg där, på golvet, i en blodpöl och hade massa intorkat blod i håret. Den söta lilla tanten hade nog legat där en bra stund, hon såg så rädd och hjälplös ut.
Min väninna och jag kunde inte överdrivet mycket svenska då men vi lyckades lugna den söta damen. Vi hjälpte henne in i hennes lägenhet och lyckades få tag i hennes dotter på telefon. Under tiden vi väntade på dottern torkade jag upp allt blod på golvet.
Vi stannade med henne tills dottern kom. Båda var så tacksamma och det kändes så bra att jag hade hjälpt någon.
Den underbara känslan hade jag med mig när jag gick därifrån och den känslan har lett mig in på att vilja jobba inom äldreomsorgen. Det har jag aldrig ångrat.
Jag har jobbat som undersköterska i nästan två decennier och jag kan inte låta bli att undra var var alla dessa som kallar sig för Sverigevänner varit i alla år jag har jobbat?
Alla de som gapar om gamla som inte får sylt till sina pannkakor eftersom alla pengar läggs på invandringen. Jag har tagit hand om era gamla i nästan 20 år. Jag har gjort allt i min makt för att de ska vara nöjda när jag lämnar och går vidare till nästa.
Jag har tagit hand om dem, respekterat dem och brytt mig om dem. Jag har kramat och pussat dem, väckt dem på morgnarna och hjälpt till sängs på kvällarna. Jag har tröstat dem, lyssnat på dem, skrattat och gråtit med dem. Jag har hållit deras händer medan de tog sina sista andetag. Jag har hållit riktigt hårt och pratat vänligt med dem för att de ska veta att de inte lämnar denna värld glömda och ensamma. Jag har jobbat med detta länge och det har alltid varit mer än bara jobb.
Jag har alltid valt att stanna lite längre, ge ett extra leende och säga några fler vänliga ord. Jag har sett både det finaste i människor och det absolut sämsta.
Anhöriga som varit helt underbara och anhöriga som inte brydde sig ett dugg, som kom aldrig och hälsade på men var snabba att dyka upp efter att deras gamla mamma eller pappa avlidit när der var dags att dela på arvet. Det finns vidriga människor och det finns otroligt fantastiska människor överallt.
Vilket land man kommer ifrån definierar inte om man är god eller ond. Jag har genom mitt jobb sett mycket av hur människor kan vara, men blir fortfarande förvånad av hur ignoranta vissa kan vara.Alla de som använder våra gamla som vapen, inte för att de bryr sig utan för att ha något att gnälla om – var har ni varit alla dessa år?
Har ni insett först nu att våra gamla har hamnat lite mellan stolarna? Under alla dessa år som jag jobbat har det varit mer eller mindre likadant. Många är ensamma, det är ensamheten som gör mest ont för dem.
Om ni brydde er på riktigt så hade ni hälsat på någon av de gamla. Det finns många som inte har anhöriga så varför inte ställa upp och umgås med en sådan? De pratar gärna och de har mycket att berätta. Fast, det är klart, sådant tar ju tid och ork; det är mycket lättare att skriva på Facebook om denna förbaskade sylten än att ställa upp och ge en gammal människa glädje.
Tänk att en muslimsk kvinna från Bosnien, som flytt kriget för många år sedan, bryr sig mer om gamla svenskar som byggt upp detta fina land än vad många av de som kallar sig för ”Sverigevänner” gör.
Vem har mer rätt att kalla sig svensk?
Alma Peka Hodjic
Undersköterska

Zara Larsson. Vuxna män, som ger sig på unga kvinnor. Fenomenet är inte alls nytt. ”Fan Zara du behöver en vägbeskrivning tillbaka till köket"! Hon klarar det utmärkt ändå och det är just det som svider! Att pitten, i hennes fall, inte behövs!

Bilden hämtad från Metro och Twitter. 

Sju av kommentarerna till Zara Larsson… (fr. Metro)

”Har hon inte gråtit färdigt ännu? Snart går hon la ut med att hon är lebb också. Mediahora”.
”Det var på skoj din tråkiga moralpolis. Jag ska inte ens dit. Tänkte bara skämta på hennes bekostnad lite, eftersom hon tyvärr, växt upp och blivit en riktig ’fitta’…”.
”När ska ni förstå att eran älskade lilla dret onge inte förtjänar nått annat än hat? De enda Zara har är att hon ser bra ut, men de förstörs snabbt av hennes äckliga tankesätt å personlighet”.
”Ska kasta avföring på dig”.
”Fan Zara du behöver en vägbeskrivning tillbaka till köket…”.
”Klockrent… Hon är bara en insnöad feminist som hatar män i alla dess former”.
”Måste va jobbigt att vara så illa omtyckt av så många för så lite du har gjort. Då kan det lilla du gjort inte vara bra eller”.

Vuxna män, som ger sig på unga kvinnor. Fenomenet är inte alls nytt. 
Och många av dessa män är förmodligen snuskigt avundsjuka och avundsamma på andras framgång och allra helst när det handlar om kvinnor.
Jag tror dessutom att just den här typen av män inte har annat för sig än att jävlas, vara förbannat taskiga och förmodligen trakasserar sina egna kvinnor.

”Fan Zara du behöver en vägbeskrivning tillbaka till köket…”.

Att en tjej ifrågasätter varför hon inte, som alla andra nytillkomna manliga artister, får del av marknadsföringen inför ett stort event, är väl inte konstigt. Inte alls! 
Hon vill naturligtvis att just hennes publik ska finna henne när hon gör sina framträdanden. Naturligtvis har hon, som alla andra, rätt att ifrågasätta och undra varför hon ska stå tillbaka för andra manliga artister, när det dessutom visar sig att de kvinnliga artisterna, som alltid, är underrepresenterade!

”Ska kasta avföring på dig”.

Den som först ondgjorde sig över henne och reagerar på hennes uttalande, är en man som kallar sig Gunther. 
En televink som patetiskt nog kallar henne för fjortisbrud, när han själv, fyrtiosju år gammal, sjunger om penisar och att han inte är Justin Bieber!? 
Och för att göra det än mer manligt och än mer vuxet, sjunger han också om ”bitch” i någon låt, som om kvinnor inte hör det dagligen ändå. Moget!

”Måste va jobbigt att vara så illa omtyckt av så många för så lite du har gjort. Då kan det lilla du gjort inte vara bra eller”.

Det är för jävligt. Näthatet. 
All osäkerhet hos män blommar upp som ett eksem och flyter ut i en stor jä*la masspsykos och ett stor penisavund.
Och vet ni vad, ni vuxna, stora och starka män… Zara Larsson behöver ingen pitt för att bevisa sin duglighet och att hon är bra och har talang. 
Hon klarar det utmärkt ändå och det är just det som svider! 
Att pitten, i hennes fall, inte behövs!
Skaffa en större bil, patetiska troll och var nöjd med det som penisförlängare och släng avundsjukan! 
Ni behöver inte alls känna er hotade av en tjej på sjutton år! 
Så lågt och fegt och ja, typiskt män, att ge sig på den kvinnliga delen av befolkningen, som dessutom har mer pengar än de själva har i plånboken… 
Jo, för all del, en och annan dum brud, som lyder sina män, har även gödslat med hat och avund… Även här är kvinnorna underrepresenterade, för kvinnor är smartare, schysstare och vänligare…

keep your head up Zara Larsson!

Väl Mött / Skogstrollet Arthur 


Länken till Metro och artikeln om Zara Larsson.