Sent inlägg idag. Det här har varit en av de märkligaste dagarna på väldigt länge! På bussen, på väg emot mina måsten idag, lyssnade jag på gladpop, andades…

Det blev ett väldigt sent inlägg idag. 
Energin efter den här dagen tog slut och jag somnade som en liten minigris, när jag väl var hemkommen.

Det har varit några bra dagar och då, plötsligt, blir det en hel del att göra och jag själv ”piggnar till” och rusar på. Det kommer lite surt nu efteråt…
Jan vill hinna med så mycket som möjligt… Göra saker.
Det kräver återhämtning! 

Det här har varit en av de märkligaste dagarna på väldigt länge!
När jag klev ut från porten i Alby i morse, på vägen till terapeuten och Bagarmossen, var hela världen i fyrfärg och gnistrande så klart på något vis! Det kändes som om jag hamnat rakt ner i livet igen och kroppen fylldes av frisk luft, krispighet, kristaller i magen och njutbar luft! Som att gå i bomull och vandra på lätta moln!
Jag har njutit idag! Jag har verkligen försökt att låta allt de där som blöder av sorg och bitterhet, leka kurragömma i bakhuvudet… Men, jag har inte heller letat och sökt upp dem!

På bussen, på väg emot mina måsten idag, lyssnade jag på gladpop, andades och begravde kärlekshungern och min oändliga ömhetstörst!
Allt det där tjafset ligger ju hos mig! 
Allt det där är mina spöken som får rassla med sina kedjor alldeles ensam…
Men dock… Jag har min självkänsla och den är på kant med tillvaron, men idag har jag låtit det vara. Jag har nästan fixat det!
Jag har varit njutbar. Det har varit lätt och det har varit skönt. Mjukt. Fint!
Det har varit en bra dag! Nöjd, glad, fri och det har varit lätt att gå!
Gode Gud… Låt denna dagen, natten och nästkommande dagar, få vara Mina och låt lugnet få bebo min kropp..!

Alla intyg, papper och utredningar börjar äntligen falla på plats!
Min ansökan om Sjukersättning börjar bli färdig! Jag har gjort vad jag kunnat och vad jag förmår, så jag tror att det blir rätt och riktigt!
Det är ruggigt mycket papper!
I mitt fall handlar det inte alls om ersättning till hundra procent och det sträcker sig endast tre år framöver! Det är vad jag har tänkt i alla fall, det är min plan!
Jag har ju ingen som helst aning om hur mitt liv är i framtiden!? 
Kanske att jag då har hunnit med att komma tillbaka i min fulla kapacitet, potential och med energi, glöd och vilja!? Det skulle vara skönt att kunna få vila trygg i att, lugnt och försiktigt, ta sig tillbaka till yrkeslivet!
Frågor uppstår naturligtvis hos mig, läkare och även hos mina kontakter på Vuxenenheten vid Socialförvaltningen.
Om en omprövning inte blir aktuellt om tre år, kan jag bryta Sjukersättningen då!?
Kan jag studera på deltid, utan att det påverkar ersättningen!?
Hur stor blir ersättningen på femtio procent? 
Och om jag börjar arbetsträna eller ”går ut i praktik”, utgår någon ersättning för det, via Försäkringskassan!? Har jag rätt till Bostadsbidrag!?
Dessa frågor har letat sig in i allt det här, på grund av att jag har läst mig till viss information om det hela, emedan läkaren på Globens Psykiatri har helt andra direktiv från F-Kassan! 
Man frågar sig, vad är det som gäller!?
Jag utgår ifrån att alla dessa funderingar får svar i sinom tid! 

Nu säger jag god natt!
På Återläsande och tack för din tid!
Väl Mött / Arthur 

Jag tog en lång och skön promenad igår kväll. Ensam! Jag funderade och grubblade, som alltid, på livet och frågor om varför. Psykiatrins aversion emot "gamla missbrukare"! Inte mycket har gått framåt där… Ledsamt och tröttsamt…

Jag tog en lång och skön promenad igår kväll. 
Ensam! 
Bra musik i öronen och vandra runt, runt i Alby. 
Jag ska ta mina kvällspromenader lite tidigare, för mörkret sänker sig ganska hastigt nu. 
Det kändes höst i luften och jag är mörkrädd. 
Och jag är faktiskt rädd för att bli skrämd och rädd, för de människor jag möter. 
Låt mig nu påpeka att jag var lika rädd och oroad när jag bodde på Östermalm eller Söder, så det har ingenting med Alby att göra… 
I alla fulla fall… Jag funderade och grubblade, som alltid, på livet och frågor om varför.

Jag har skrivit detta tidigare, men ”varför-frågor” är inte alls bra att ställa sig.
De borde passera i skallen. Det borde lämnas därhän…
För det finns inga svar på varför-frågor. De flesta av dem blir hängandes i luften till ett ingenting… Inga svar och inget meningsfullt i det…

Jag frågade mig hur det kommer sig att jag, och många andra patienter inom psykiatrivården, får lov att finna oss i att slussas runt, träffa nya läkare och terapeuter, när alla de som arbetar inom vården vet att det är tufft, ansträngande och jobbigt för oss.
Remisser och kallelser går runt på turné i kommunen och somliga får vänta i månader innan de får hjälp. 

När jag frågade hur detta kommer sig, så svarade läkaren vid Globens psykiatri att det är så här det ser ut idag. 
”Man får förvänta sig att det tar tid att ”hamna rätt”. Det bara är så! Alla får finna sig i hur det är. Alla patienter får finna sig i att det är som det är idag och du är dessvärre inget undantag”…
Jag hade i gommen orden, min bestämdhet och målinriktning, att säga; ”Detta handlar inte om alla andra, utan om mig! Det är mitt mående och min person vi talar om”… Det trillade aldrig ur min mun! Jag ville inte stöta mig med dem. 
Jag vill inte skapa ångest hos mig själv, efteråt…

Någonting annat som slog mig efter de nya mötet med läkare och psykiatri, var psykiatrins aversion emot ”gamla missbrukare”! 
Jag känner igen attityden och jag känner igen orden de använder sig av, när de gärna vill skaka av sig patienter som är gamla fyllon och knarkare. 
Jag är kanske paranoid och misstänksam, men erfarenheterna säger mig att det oftast ligger till så och jag har upplevt det lite för många gånger, för att inte tänka tanken att det skulle föreligga så som jag misstänker!

I alla fulla fall… 
Jag är rätt trött och less på att behandlas som en trasa och våt fläck, någonting som är mindre viktigt och kan behandlas lite hur som…

Jag känner att psykiatrin är förlegad, byråkratisk och gammaldags. 
Jag tror inte att det behövs så väldigt mycket mer statliga pengar, men det behövs ett nytt synsätt inom vården och det behövs en omorganisation, för att få hela maskineriet att fungera. 
Jag tror inte heller att de som arbetar inom psykiatrin är uppdaterade på patientkännedom och de nya ”tänket” kring varje patient. Det känns som om de alla har läst samma bok och samma litteratur i ämnet, och därför har samma inställning och bakåtsträvande tänk. 
Inte mycket har gått framåt där…
Ledsamt och tröttsamt… 
Mina tankar blir allt som oftast, ”Jag duger inte för dem, jag får inte vara med och jag är egentligen redan dömd och utesluten på grund av min bakgrund”…
Konsekvenserna av mitt missbruk förföljer mig, eller så är det bara jag som är paranoid, som sagt.

Jag förstår människor som tar livet av sig. 
Jag förstår människor som ger upp och ”plockar upp” missbruket igen och jag förstår, precis, varför många självmedicinerar och verkligen försöker att komma tillrätta, på egen hand, med sitt mående och sin psykiska ohälsa!

Jag hade, som sagt, musik som distraktion för att slippa allt oljudet i huvudet, men eländet tränger igenom. Jag kommer inte undan! 
Jag kan inte just nu, på något sätt, få det där trollen att sluta vandra i skallen…

Jag funderade över min framtid och jag tänkte på kärlek och romantik. 
Jag tänkte på tvåsamhet och vänner. 
Jag har insett och förstått, med mitt intellekt och sunda förnuft, att jag aldrig kommer att bli densamma igen och att min ork och vilja aldrig mer kommer att räcka till. Men att få den insikten att fästa vid i bröstet och själen, är nästintill omöjligt…
Arbetslivet kommer inte att vara till fullo och jag får finna mig i det. 
Enligt läkaren på Globens psykiatri, så kan man inte medicinera bort all ångest och alla oro. Lite av det kommer alltid att vara kvar i periferin! Man kan inte medicinera sig till lycka och glädje! 
Det sistnämnda fattar väl jag också!
Det övriga är nytt för mig och uppgivenheten infann sig snabbt. 
Jag fattar ju att allt inte går att åtgärda med mediciner! Men som jag sa till dem; ”Kan jag bara få må bra! Leva och känna att det är okej? Livet rusar iväg och jag vill inte vara delaktig längre! Kan jag bara få vakna och tänka, vad härligt”!
Jag skulle önska en krycka, som medicineringar faktiskt utgör, för att tillgodose mig kunskaper, verktyg och samtal med terapeuter. 
Jag vill ju endast ha lite smidighet och mer tillgänglighet och utrymme i mitt huvud, för det som är viktigt och konstruktivt!
Jag har svårt att behålla fokus och konsekration, eftersom jag snabbt börjar dagdrömma och lyssna på de destruktiva ”häxorna” i huvudet…

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid! Var rädd om dig därute och var schyssta emot varann…

På återläsande och väl mött / Arthur

När tillvaron och världen gör varandra sällskap under fotsulorna, då är det inte lätt att leva! Det är av yttersta vikt att börja träna och komma ut och träffa människor. Det är svårt att ens komma upp ur sängen! Det är svårt att komma in i en dusch… Ensam med min man, stackaren och Katten Doris.

Jag har skrivit om det här förut, men jag tycker att det är märkligt att mitt dåliga mående påverkar så många medmänniskor. Negativt!


Jag tar ”min del” av det där, för när tillvaron och världen gör varandra sällskap under fotsulorna, då är det inte lätt att leva! 
Det är inte lätt att vara människa. 
Det finns ingen enkelhet i tillvaron och det är total avsaknad av lust, glädje och ork att vara kreativ, hitta på saker och träffa vänner! 
Jag tar ”min del” av det hela, större del av kakan som alltid, och vill inte skuldbelägga någon eller några.
Jag vill bara skriva om det och förklara hur det är, hur det har varit och hur det faktiskt, i verkligheten och realiteten, ter sig för mig! 

Jag vet att det är några av er därute som känner igen er och jag tror att några av er kommer att uppleva; ”Precis så där är det för mig”!

Jag chattade med en vän här om kvällen!
Vi är gamla kollegor och har egentligen inte dragit jämt som arbetskamrater, men somligt ställs på ända i livet och plötsligt växer man, kommer till insikt och upplever att livet var visst lite mer än det som är framför näsan!
Så är det, tror jag, för min vän! 
Jag är inte säker, men jag tror att hon upplever livet precis så, för vi kommunicerar på ett helt annat vis idag än tidigare, när vi var kollegor… 
Vi chattade om mående! Och hon, som några andra av mina vänner, läser lite från och till i min Blogg och just det där med nedstämdhet och depressioner kunde hon känna igen!
Hon fick en utmattningsdepression för några år sedan och för henne har det varit svårt att ”komma tillbaka” till livet och vardagen!


I min depression, den som jag befunnit mig i till och från under en längre tid och vilken just för tillfället har lättat något, har jag svårt för att planera!
Planera, träffa vänner och ”hitta på” roliga saker och fara iväg på äventyr! 
Dels vill jag inte, för ingenting är roligt längre och dels vet jag ju inte om jag ens orkar med att träffa vänner, gå på utställningar eller ens plantera och göra fint i mina rabatter! Jag vet inte!
Orken och lustan avgör hela tiden! 
Och jag tappar lusten! 
Jag vill inte! Jag vill vara ifred! Jag kan inte! Vill inte alls!
Och var tog all glädje, energi och längtan efter andra människor i vägen?

Jag blir totalt orkeslös och sover mycket!
Känslan är svår att förklara, men mycket av det jag gör går på ren autopilot och annat tvingar jag mig till, eftersom vissa saker måste göras och somligt skjuter jag på och väntar in i det sista i hopp om att det kanske kan tändas en gnutta lust.

Det blir mer eftertänksamt. Det blir lite långsammare och det enklaste naturligaste och mest invanda, blir svårt att utföra och få gjort. Startsträckan blir längre! 
Har jag otur och är riktigt nere och under fotsulorna, så börjar jag gråta emedan jag förbereder dagen och alla måsten!

Att påbörja projekt som att träna, promenera, få rutiner med att möta vänner, gå i terapi och samtala med myndigheter, ha kontakt med Arbetsförmedling och Jobbtorg Resurs, är det inte tal om. ”Måste jag verkligen det här? Låt mig slippa! Gode Gud, Ge mig sinnesro”…
Det är svårt, det är tröttsamt och kan ställa till det än värre. Ibland slutar det med tårar som sagt, för att orken är borta och livsviljan har tagit slut!
Arbetsträna och kanske, kanske finna en praktik någonstans? Alla projekt blir ohanterliga och oöverstigliga och allra helst vill jag bara vänta ut det sjuka och låta det passera.
Det finns ingen tro på framtiden och livet är slut och över, det är känslan. Det är slut här, livet. Det finns ingenting kvar att ge och jag kan lika gärna dö nu… Obehagligt!
Jag vill inte leva längre, men någonstans där inne i själ och hjärta, vill jag inte heller dö…

Till skillnad från många andra som går in i nedstämdhet, så äter jag. 
Tröstäter. Mycket socker. 
Jag trodde att jag var ensam om det, eftersom de flesta med dåligt mående slutar äta, tappar matlusten och går ner i vikt. 
Jag är tvärtom.
Det är likadant med sömnen. Många som blir deprimerade får svårt att sova, kan ligga vaken i timmar och vara utmattade av trötthet, emedan jag själv sover, sover och sover.
Jag har visserligen svårt att få till ordentlig mat, för lusten och orken finns bara inte, men smörgåsar, socker och godis går ner som ingenting och även det skapar ångest efter en tid. Det som först är en tröst och en skön mjuk upplevelse, blir snart till ett missbrukarbeteende och tröstätandet bara fortsätter och fortsätter.
Det blir en ond cirkel, eftersom jag går upp i vikt, inte vill röra på mig och vill vara ifred, och det ger skuld och ångest, vilket i sin tur mynnar ut i ytterligare en påse godis, mer glass och kanske en smörgås till. Och så går man upp i vikt och det ger skuld och dåligt mående och cirkeln är sluten. Lite mer socker, lite till och en smörgås kanske?

Många gånger får jag höra att det är viktigt med rutiner. 
Det är viktigt att röra på sig och få frisk luft. 
Det är av yttersta vikt att börja träna och komma ut och träffa människor. 
Att göra saker även om man inte vill och lusten saknas! 
Det är jätteviktigt!
Att ta hand om tvätten, äta ordentligt, städa och ta hand om sig själv för att få ordentliga rutiner är livsviktigt för att ”komma igång”, komma över hindren och för att kunna nå ytan och må bättre.
Det är bara det… 
Det är svårt att ens komma upp ur sängen! 
Det är svårt att komma in i en dusch. Det blir ett projekt att borsta tänderna och få på sig kläder. Det blir till ilska, frustration och ibland en hel del gråt, när möten är planerade med Socialsekreterare, terapeuter, läkare, sköterskor, behandlare och numer också en Boendestödjare.
Den sistnämnda förstår jag inte riktigt varför hon har ramlat in i mitt liv, men vi ska ses och hon ska förmodligen ”ha koll på mig”, så att jag inte återfaller i  missbruk.

Läkare jag träffat och träffar, vilken ofta inte är densamma som jag mött tidigare, talar gärna om för mig, ja och andra som är deprimerade, att man måste ”ta sig i kragen”, ”börja göra saker”, och att det är viktigt att se människor och komma ut i vardagen.
Jag blir bara trött och upplever att de inte har en aning om vad det talar om.

För om de visste hur det var och hur det är att befinna sig i det där geggiga, mörka och nästintill omöjliga att ta sig upp ur, då skulle de inte sitta och klämkäckt orera om frisk luft, promenader och värdet av att börja träna.
Jag har svårt att förklara det där, men när det inte ens finns ett uns av livsvilja och energi kvar, och när det inte finns någon vitalitet och levnadsglädje i kroppen, då är det svårt att ens komma in i en dusch.
Jag blir mest irriterad och ledsen, för jag känner att läkare och sköterskor jag talar med, inte förstår och begriper hur det verkligen är, hur verkligheten känns, ser ut och hur jävla genomjobbig hela tillvaron är.


Jag har äntligen fått en utredning gjord på Karolinska Sjukhuset i Huddinge och jag inväntar svar och ytterligare en tid med en ny läkare. 
Dessa läkare som jag ständigt får berätta, återberätta och förklara för hur jag har det, hur jag mår och vad jag går och har gått igenom. 
Ständigt upprepa, rapa upp historien och idissla allt det där, gör mig tröttare, än mer irriterad och rent ut sagt jävligt ledsen.
Ibland undrar jag om det ens har tittat i journalerna som de har tillgång till?
Jag vet inte vad det där kommer att ge, men jag har i alla fall bett om hjälp och räddning, och jag tror att jag varit rak, tydlig och ärlig, vilket är viktigt om jag ska få hjälp!

För mig och i mitt liv har det alltid varit upp och ner och fram och 
tillbaka med mående och själslig eftertanke. Jag har ett grymt djup och är en grubblare! Inget fel med det egentligen, men det blir för mycket ibland! Ibland har det varit riktiga lågvatten och andra gånger har jag fortfarande kunnat andas och få vardagen att fungera. Just nu och just idag är det lättare att andas! 
Jag intalar mig själv att jag skulle kunna släppa skammen och ångesten över att behöva ha det så här. 
Jag kan inte hjälpa att jag är och blir sjuk, det bara är så! Jag blir sjukligt ledsen och trött och jag tänker sluta skämmas för det!
Och denna skam som är så märklig. För människor säger till mig att det är okej, att det inte alls är på det sättet som jag själv upplever det! Men varför skäms jag då och varför blir jag så ensam i mitt mående!? Ensam med min man, stackaren och Katten Doris. Min man som står ut och gör så gott han kan och Katten Doris som göder mig med villkorslös kärlek!

Ta hand om dig därute i verkligheten! 
Ha en skön Skärtorsdag! 
Och tack för din uppmärksamhet, jag uppskattar att du vill läsa och vara med på tåget!
Väl Mött / Arthur