Bönhörd. Någon lyssnar! Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på… Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen…

Onsdag förmiddag.
Jag klev upp tidigt även denna morgon.
Hann och dricka en stor mugg kaffe, ensam och be en bön.

Jag uppskattar mina ”samtal” med ”Gud”, eller vad du/jag väljer att kalla ”det” och det sker, i alla fall hos mig, något märkligt i kroppen när jag haft mina samtal och bett mina böner. Jag har fortfarande, trots min härliga ålder, en sinnebild av hur bönen och min vädjan skall se ut inför det ”Allsmäktiga”. Du vet… stå på knä, vara underdånig, ödmjuk och undersåtlig. Nästan lite rädd och undergiven! Dumt!
Jag försöker att lämna den bilden och tillåter mig att improvisera bäst jag vill. Det är egentligen ingen som vet hur samtalen med de Andliga och de ”Högre Makterna” skall se ut och hur det skall vara, så man kan göra som man vill, faktiskt, för det enda jag vet säkert är att det fungerar.
Jag har blivit bönhörd så många gånger och jag har fått direktiv, vägledning och hjälp på så många olika sätt. Kanske inte alltid som jag vill och som jag har tänkt att det ska se ut, men bönen har blivit hörd i sinom tid och jag har själv förstått att det har skett… Bönhörd. Någon/något lyssnar!
Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på…
Det är ganska coolt och jag upplever själv att de dagar jag startar min morgon med samtal och böner till det där okända ”Energierna”, så infinner sig ett lugn och en stillsamhet i kroppen.
Jag ber om vägledning, jag ber om stöd och mod, jag ber om värme, kärlek och öppenhet och jag ber för mina vänner, min man och mina älskade husdjur.
Och jag ”pratar” och för en dialog… Om jag lyssnar ordentligt så finner jag även svar… Ibland så dyker det upp vägledning och riktlinjer i olika former, och även svar på frågor som jag har, och det är bara jag själv som tolkar, läser av och tyder vad de där ”tecknen” kan vilja säga mig… Jag känner tydligt av när det faller in i kroppen, i hjärtat, om det är en sanning eller en villfarelse!
Igår, bland burkar, Vitaminer och Kosttillskott, dök ett ord upp, någonting som jag själv är avsaknad av och behöver så mycket mer utav just nu; ”Mod”. Urfånigt kan tyckas! Men för mig blev det en sanning och en påminnelse om att jag själv behöver arbeta med det, mentalt förstås, mitt Mod!
Jag är avsaknad av modet och oräddheten, och jag behöver verkligen hämta hem det för att komma vidare i tillvaron! Jag ska erkänna att allt det där med Sysselsättning, Socialpsykiatri och olika aktiviteter skrämmer mig och jag känner själv att jag har väldigt svårt för att ta för mig av det jag vill och önskar. Jag har svårt att be om hjälp, jag vill inte vara till besvär och jag tänker ofta att; ”Inte ska väl jag”…
Just nu har jag känt att jag är besvärande och besvärar, eftersom jag inte var nöjd och glad för det där senaste erbjudandet jag fick, via Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm.
Det innebär i praktiken att jag och min handläggare på Socialförvaltningen måste leta vidare, lägga ner mer arbete för att finna någonting lämpligt och bra för mig och det innebär att allting förskjuts och alla omkring mig får arbeta lite till och lite mer för att just jag ska bli nöjd.
Jag tänkte skriva ett mejl till min nya Handläggare på Socialpsykiatri och be om ursäkt för att jag är så ”jobbig” och ”omöjlig”, men jag har lämnat det och tänkt och sagt till mig själv; ”Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen de närmaste året och det är bara jag som kan avgöra vad som är bra för mig eller inte”…

God Morgon världen… ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Det där med förmätenhet och högmod är bara dumheter i det här avseendet och för dessa negativa tankar kan jag endast tacka Tolvstegsprogrammet, som alltid och ständigt proklamerar att man inte ska förhäva sig och inte vara/bli för stöddig och kaxig, utan man skall ödmjukt böja sig för livets alla turer och vara tacksam!
Jag tänker ta för mig! Basta! 
Jag tänker be om det jag önskar och vill! Jag tänker inte låta mig nöja med det näst bästa! Det handlar om mig och mitt! Jag, jag och jag… Det är jag som skall finna mig själv, det jag vill och det jag önskar…
Det är obehagligt för mig att skriva, tänka eller ens säga det där, att jag skall ta för mig och be om ”mer”, för jag trillar direkt ner i en massa negativa tankar och ord, och jag matar mig själv med; ”Vem tror du att du är? Är du inte lite väl omöjlig nu? Tror du att du är mer än någon annan”…
Det där surret av skit och negativitet tänker jag låta vara och det får stå och gå i bakgrunden av mitt medvetande, som en komradio ungefär, för varför skulle inte jag kunna få vara värd all den där hjälpen? Varför skulle inte jag kunna få en plats på jorden, där jag trivs och får utvecklas? Varför skulle inte jag kunna få…

(I skrivande stund ångrar jag att jag skrev det där… Att jag får och att jag kan… Det dundrar på i huvudet; ”Vem fan tror du att du är?)

Jag återkommer under dagen, som alltid, på ett eller sätt…
Ta hand om dig därute i världen och var schyssta emot varann.
Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

Det blev en ganska ensam Nyårsafton… katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade över hela Alby! Katterna var så rädda! En dag som denna, årets första dag, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.

Hela Alby fullkomligen exploderade  vid tolvslaget! Det dånade  som om andra världskriget återupplevdes! Uppskattades inte av djuren…

Det blev en ganska ensam Nyårsafton. Det gör inget! Inget alls faktiskt!

Min man och bästa vän somnade! Han skulle iväg nu på morgonen till sitt arbete, efter några dagar hemma och problem med ryggen, så vid tolvslaget sov han. Tror jag!?
Jag förmodar att han sov ganska illa inatt.
Det var ett jäkla liv i hela Alby både före och efter midnatt! Det var som om världen exploderade utanför fönstren! 
Och katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade, som sagt, över hela nejden!
Och jag kände mig lite stressad och maktlös inför att jag inget kunde göra, för djuren. Katterna var så rädda! Det dröjde ganska länge innan de vågade sig fram och de var märkbart sura när de väl lade sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det var ju faktiskt inte mitt fel! Men det vet ju inte de någonting om!
Så jag satt ensam och slötittade på teve och tänkte väl se någon film, det var tanken i alla fall, men jag kom i säng ganska ”tidigt” jag också.
Tror det eller ej, men det blev tyst efter ett tag.

En dag som denna, årets första dag, 2016, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.
Jag tycker mig se den trenden lite överallt, på Facebook, i Bloggar och tidningarnas nyhetssidor.
Hur var det egentligen, året som gick och hur blev det? Du som har läst min blogg vet ju att tillvaron varit uppochner och hit och dit under hela det där jä*la året som gick. Ingen ordning alls!
Jag kan ju inte förutsätta att 2016 ska bli ett bättre och schysstare år, men med tanke på allt det jag genomlevt de passerade 365 dagarna, så borde somligt lägga sig tillrätta nu och faktiskt bli bra!

Selfies, igen… Repris 🙂

2015 var ett år då jag krigade, kämpade och slogs för mina rättigheter och för att få den hjälp jag vill ha och behöver!
Jösses vad mycket skrivelser och papper jag har plöjt igenom!
Resultatlöst dessvärre!
Men… Jag krigade på och gav inte upp! Jag kan tacksamt säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att höras, synas och säga ifrån, och det även om det aldrig bar någon frukt.
Jag är faktiskt glad och styrkt av det! Jag kan ärligt säga att jag har överklagat, lämnat in anmälningar till Patientnämnden och verkligen inte varit passiv i mina angelägenheter, utan varit ”på” som busen och lärt mig en hel del.
Jag har inte varit inaktiv och bittert tittat på!
Dessutom är jag en fena på att göra skrivelser till myndigheterna numer, vilket är bra, för jag befarar att 2016 kommer att erbjuda liknande ”ordkrig” mellan dem som ska bistå mig och jag själv.

Men… året som gick var fyllt med kärlek och insikter.
Året som passerade, dessa 52 månader, var fyllda med medvetenhet och kunskaper om tvåsamhet och förståelse inför mig själv…. Återfann lite av den jag är och den jag var…

Jag gick ner drygt tjugo kilo och jag gjorde vad jag kunde för att komma i form. Många och långa promenader blev det och en hel del parkbänkar, som jag gjorde mindre styrketräningsövningar på, gjorde min bekantskap.
Förbipasserande medmänniskor måste nog ha funderat vad jag sysslade med…

Jag har gjort och genomfört det jag har kunnat och annat har jag försökt att bemästra, som mitt mående till exempel och min förbannade ångest!
Jag hoppas och tror att 2016 kanske har mer av ordning och reda i  sitt sköte.
Jag tror att om jag bara kommer på plats med alla planer, så som sysselsättning, psykiatrin, terapisamtal och socialförvaltningen, så torde ett välbefinnande infinna sig! Om jag bara kan återfinna rutiner, vardagligheter, trivialiteter och självkänsla… då kanske? Kanske att det blir bra igen? 
Jag ber en bön att det blir bättre.
Jag ber böner att jag ska bli en bättre och schysstare människa…
Jag ber om vägledning och jag ber om kärlek till mina medmänniskor! Vi alla behöver det! Tillvaron och världen är förbannat obehaglig och orolig just nu, känner jag och alla behöver vi få kärleksfulla insikter!

Jag vågar inte skriva att allting bara kan bli bättre under 2016 och att jag redan ridit igenom det värsta under 2015, att det absolut inte kan bli värre, för jag ger mig fan på att livet och ”Gud” visar och bevisar, att det kan det minsann visst!
Lite bittert och beskt, javisst… 

Tack för din uppmärksamhet! Jag vilar idag. Tar en promenad och skall avnjuta ett eftermiddag med ”Hemma-SPA” och sällskap av katterna.
På återläsande och var rädd om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur 

P.s. Nyårslöftet? Jag har lovat min oroliga man och kärlek, att åtminstone röka mindre cigaretter… Inte sluta, för det kan jag inte lova, men absolut röka mindre! Jag lova det… Jag ska verkligen försöka…

… socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör? Det är exakt samma "njutning"? Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig…

Webbkameran klocka 05.00

God förmiddag, världen och härliga Alby.

Mitt inlägg sent igår kväll, om LCHF, vet jag inte om det blev så bra och ”matnyttigt”. 
Jag försökte förklara själva bakgrunden till kosten och mathållningen, men kände att jag var ute och tramsade runt och snurrade in mig i saker och ting som jag inte riktigt har hundra procent koll på!
Men kanske ändå att jag väckt någons intresse?
Återigen kan jag rekommendera att besöka Kostdoktorn, där det finns många föreläsningar och mycket bra texter att läsa angående LCHF. Och vill man kan man bli medlem för en liten peng och få del av ytterligare filmer, samtal och dokumentärer.
Det är spännande, tycker jag, med mat, matindustrin och detta förhatliga socker. 
Visste du om, by the way, att just socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör?
Att det är exakt samma ”njutning”?
Och detta oavsett drog! För som alltid; Alkohol är en drog, oavsett vad du eller staten anser om det! Märkligt nog är Alkohol en helt laglig drog!

Webbkameran klocka 05.10

Igår var jag, tillsammans med min Socialassistent från Socialpsykiatrin, på Studiebesök på Aktivitetshuset Södermalm! Vilket coolt ställe!
Vilken förmån för dem, och för mig kanske, att få vara där under några dagar i veckan och komma igång med aktiviteter och olika sysselsättningar!
Huset som verksamheten huserar i är underbart vackert och ligger på Söders Höjder i tre plan. Det är ett sådant där hus som är äldre, med högt i tak, stora trägolv och med en doft av fukt och blött gammalt murbruk!
Jag tycker att den typen av hus och byggnader är tilltalande och personalen, som vi mötte upp, var väldigt professionella, lyhörda och tillmötesgående. Jag uppskattade det mycket!
Men verksamheten och aktiviteterna står och faller, för mig, med att de tagit bort de kurser och aktiviteter som väckte mitt intresse från första början.
Jag vill ju skriva mer, måla mer och använda mig av bildspråk och lära mig mer om foto och bildkonst.
De har tagit bort allt detta till våren, för att spara pengar och lägga mer av budgeten på de ”kurser” och de intresseområden som är mer populära och uppmärksammade bland deltagarna.
Även möbelrenovering och möbeltapetsering har de valt att plocka bort, vilket också väckte mitt intresse, så nu vet jag inte hur det blir…

Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig. Jag drar igång med ordvändningar som att jag borde vara tacksam nu, jag borde vara nöjd och att jag kanske kan låta mig nöja med det som de har att erbjuda?
”Måste jag alltid”…
Och samtidigt vaknar förnuftet och förståndet och påminner mig om att det är för mig, mitt väl, som detta gäller!
Jag har fått möjligheten att ”komma igång”, på ett smidigt och enkelt sätt, för att ta mig tillbaka till yrkeslivet, och då måste det ju passa mig och min person.
Anledningen till min kluvenhet? Vi måste boka ytterligare studiebesök, men på andra sysselsättningsverksamheter i Stockholms Stad och jag känner att det blir mer arbete, mer besvär och att jag krånglar och är oresonlig.
Jag borde och jag skulle kunna låta mig nöja med vad som erbjuds på Södermalm och Aktivitetshuset, så att alla inblandade blir nöjda. Alltså… alla andra blir nöjda och glada; Försäkringskassan, Socialpsykiatri, Arbetsförmedlingen, min man och min omgivning! Det borde vara klart nu och jag borde komma igång med rutiner och vardagliga sysslor.
Men det känns inte smidigt och det känns inte hundra procent bra, så jag får finna mig i att leta vidare…
I skrivande stund driver funderingarna och grubblerierna mig till vansinne och jag, utan att ha fått det bekräftat eller verifierat, tror att min omgivning upplever mig som besvärlig, tröttsam och förbannat lat. Undvikande på någotvis! Och samtidigt; Det handlar om mig! Det handlar om vad jag vill! Det är utifrån mig och mina intressen som detta ska ske! Det är mina önskemål och mina mål och min inriktning som skall räknas in här! Inte alla andras, inte pengar och kostnader och inte heller vad andra kan tycka och tänka om det hela.

Jag har och hade en vision om att få hjälp med skrivandet och med de ”projekt” jag har på gång, att jag kan och skulle kunna avsluta det jag påbörjat för en gång skull, och då måste jag väl kunna få hjälp med det!?
Jag har en fantastik berättelse i huvudet, som jag påbörjat och det vill verkligen komma ut ur skallen och avslutas.
Jag tror nämligen att jag har en väldigt bra story att berätta och jag tror att just den här berättelsen skulle kunna bli riktigt bra!
Men jag behöver hjälp och stöd i att komma vidare. Jag behöver mer ”input” och rutiner för att få det avslutat och färdigställt! Jag är ganska bra på att skriva och det är det jag vill syssla med, så…
Jag ser ingen annan utväg än att leta vidare i staden efter någonting som passar mig och min person bättre! För övrigt vill jag även utveckla mitt bildspråk och lära mig mer om foto, form och färg!
Så… Jag får finna mig i att vi letar vidare och jag får finna mig i att vara till ”besvär”! Detta måste bli bra!

Tack för ordet!
På återläsande och var rädd om dig därute i verkligheten. Var schyssta emot varann och skänk en tanke till alla dem som inte har någonstans  att ta vägen en dag som denna… Gott Nytt År!
Väl Mött / Arthur