Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren.
Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015.
Mellan dessa bilder är det minus tio kilo.
Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen…
Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström 

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur 

Kväll och så ska man klämma ur sig något bra, kanske något vettigt och lite fyndigt… Och vad skulle det kunna vara? Norrländska män gillar Falukorv, by the way. Bloggtorka och ordlöshet?

Foto; Per Lundström 

Kväll och så ska man klämma ur sig något bra, kanske något vettigt och lite fyndigt…
Och vad skulle det kunna vara?

Jag skulle kunna skriva och berätta att…
Jag har målat lite. Kan inte måla, inte alls, men gör det ändå. Det blir förmodligen liggandes bland alla mina andra oavslutade projekt, men det är roligt, ibland, med färg och form.

Jag skulle kunna fortsätta mitt ”gnäll-tåg” och berätta att…
Jag är lite trött på tystlåtna Norrlänningar som inte vågar prata känslor, utan antingen väntar på att andra ska gissa sig till vad de vill och önskar, eller så slår dessa tystlåtna Norrlänningar i skåpdörrarna i köket och slamrar med porslinet i skåpen för att deklarera sitt missnöje. Farligt med känslor. 
Norrlänningar väntar alltid på att andra ska ta initiativ till handling, och tystlåtna känslorädda män hoppas alltid att andra ska servera dem sanningar och erbjuda dem känslomässiga lösningar.
Norrländska män vågar inte prata och berätta…
De ska verka nöjda, men missnöjet syns igenom och är man bara lite intuitiv, så kan man faktiskt erbjuda dem lugn och ro och en fristad. Hopplöst tröttsamt.
Norrländska män gillar Falukorv, by the way.

Jag skulle kunna plita ner och författa om mitt eget fortsatta missnöje…

Foto; Arthur 

Om människor som säger en sak, men menar en annan, och det är oerhört tröttsamt det också. 
Och det är inte alltid den här typen av människor säger den rena sanningen mellan två ögon, ånej!
De passar gärna på att förkunna vad de anser, tycker och tänker, när en tredje part är närvarande och gärna med en underton av humor, sarkasm och ironi.
Och jag förstår inte det där. Säg med en gång om det inte är bra eller inte passar och hymla inte…
”Allting är bra och du är helt okej”… ”Men har du hört att”… Tröttsamt som fan och vad ska man tro? Ska man lita på sin egen intuition, som för övrigt är bättre än många andras faktiskt, eller ska man gå på linjen att man kanske kan lita på människor och bry sig mindre om att man faktiskt vet hur det är egentligen.

Och jag skulle kunna sätta på pränt, ventilera, den där typen av inlägg, som så ofta återfinns på Facebook och jag skulle kunna göra det med svärta och avundsjuka. Alla dessa osmakligt arrangerade bilder på mat, små barn och vackra heminredningar…
Jag skulle kunna låta tangenterna beskriva mitt avund och högmod och kanske sträcka mig så långt att jag i detalj beskriver människors dåliga smak och omdöme och att människor generellt inte har koll på färg, form och estetik…

Foto; Per Lundström 

För övrigt tycker jag att marmeladen, den brandgula, på frukostbordens bilder, är läckra som sjutton…

Jag kanske skulle ta och skriva och beskriva ytterligare, med ord, min besvikelse över min nedriga uppväxt och barndom? Det kanske skulle kunna vara något? Kanske att jag skulle ta en vända till genom det där vidriga missbruket som tog mig på avvägar i livet och som gjorde mig bitter, besk och mest sur.
Jag skulle kunna ta en omväg förbi dubbeldiagnoser och min mental ohälsa och skriva om förnedringen inom psykiatrin… Det sistnämnda, det psykiskt dåliga måendet, går inte att bota med piller, tro mig! Jag vet! Det går åt helvete ändå…

Och ändå… Jag har inte någonting att skriva om! Detta kallas för Bloggtorka i det nya svenska språket. Bloggtorka eller ordlöshet? Det kvittar, för det saknas en del meningar och ord just nu och ändå, det finns hur mycket som helst att skriva om! Se dig omkring och betrakta omgivningen. Skriv! Använd ordet!

Tack för ordet! Ta hand om dig därute och låt mig citera, återigen, Elin Ek; ”Ta ingen skit”!
Väl Mött / Arthur 

För precis ett år sedan, skrev jag följande inlägg… Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen! Men det är inte lätt!

Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…

Jag är missbrukare.
Jag går och jag har gått i behandling.

I min behandling möter jag människor som, precis som jag själv, är vilsna, sorgliga och trasiga.Vi försöker att få ordning igen, på vår tillvaro, och vi försöker att återskapa livet.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i?
Hur kan vi välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes? Varför och hur?

Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt! Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Kidnappning av hjärnan och tänkandet!

Man blir besatt och betagen, och flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt! 
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir ens allt. 
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. 
Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra.


Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet. Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!Många som tar ett sista återfall dör. Det tror att de kan dricka lika mycket, ta lika mycket droger och röka på som tidigare, och det går inte! Det blir för mycket! 
Många dör. Av en överdos. Av olyckor. Av övervåld!

Men många kommer på fötter igen och krigar vidare…
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där värsta fallet. Jag lever ännu!
Jag har trillat i tillfrisknandet och det har gjort djävulskt ont, men jag är på benen igen!
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om, på ett helt år… Kanske den här gången! kan det fungera den här gången!? Snälla be en bön för mig! Jag orkar inte en gång till!!

Men jag lovar ingenting längre! Jag kan aldrig lova! 
Jag kan aldrig säga att jag aldrig mer ska… Missbrukets röst är listig, falsk och stark! 
De ekar fortfarande och det är ännu kvar som tysta viskningar som lockar, pockar och drar…
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
”Gör det enkelt, ensak i taget, lev och låt leva”…
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Men jag vill dit hän. Jag vill ha liv och kärlek och älskas…


Ta hand om er därute! Skänk en tanke till alla dem som är kvar ute i kylan, de som fryser och längtar hem…  

Var rädd om er och på återläsande!

Väl Mött / Janne Arthur