Vi startar denna Tisdag, mjukt och vackert, med en kärleksdikt av Ethel Törander… Väl Mött / Arthur

Kom till mig…

Kom till mig 
när natten tiger still.
Tag mig, värm mig,
håll mig när, tätt intill.
Låt mig känna rytmen
från ditt hjärtats slag,
känna pulsarna som bränna,
utplåna mitt jag.
För mig till vår himmel
i molnslöjors skymd.
Sammangjutna skall vi
sväva i lycksalighetens rymd.

~Ethel Törander~

Jag börjar dagen med de vackraste orden jag vet… En av de vackraste texter jag känner till… Ola Magnell och "På älvors vi"… Väl Mött / Arthur

På älvors vis

Slumrande och stum

Sitter jag i denna tysta timma

I min tankeslum
Där tonen tärs av tidens tand

Älvor i mitt rum
Dansar ut på solens sista strimma
Och jag ser Neptunus glimma
Över prinsen i ett annat land

Luna, matt och blek
Utan glans mot horisontens strålar
Ruvande på svek
När solen står nån annanstans

~Ola Magnell~

En prosaisk dikt om kärlek och att älska till vanvett… "Jag saknar honom redan"… / Arthur

Jag saknar honom redan.

Jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av vi, vi, vi…

Denna ljusa, varma, trygga och sköna sommarmorgon, är separation och avskildhet inskriptionen.
Mannen som är föremål för min ständiga längtan, väntan och förundran; ”Hur gick det här till”? Mannen som jag alltid vill hålla i handen, smekande hans handrygg, handens insida och vara nära, nära, nära.

Kärleksdrogen. Afrodisiakum.
Att ha en relation till, kunna relatera till, någon.
Och i relation, förhållande till resten av världen, är kärleken en ö, boende av två.

Och samtalen om natten.
Kärleksfulla ord om morgonen. Skratten i friska luften och allt, allt som dessa samtal och kärleksförklaringar handlar om, att vi fann varandra…
Lycka, glädjerus, den djupa tillfredsställelsen att få vara två, sammanhörande.
Det som för en tid sedan var otänkbart, orimligt, osannolikt; Ett möte av två.
Och bådas alla våra val; kärlekslös ensamhet, avskildhet, på egen hand och undvikandet av tvåsamhet.
Och nu vilar jag mot hans vackra hud. Vilande mot hans kropp. Mjuk, fin och trygg. Mina händer känner, letar, bekräftar och berättar i tysthet; Älskade du. Älskade vän.

Denna morgon, separation. Denna morgon, åtskildhet. Lösgöra oss från varandra. Våra sammanflätade fingrar, ska få bo och vara, verka, på varsitt håll.
Separera ett från två. Subtrahera.

Passerade dagar och vi fick äga varandra några solvarv och i månens tideräkning. Sammankomst. Dela, och vara två. 
Kroppsliga yttringar och tankar; ”Inte redan, inte igen och när..? När ses vi igen”?
Återkopplingen till vardagen; utan sällskapet, avskild avskildhet och eftertrakta, hungra.
Detta ständiga mantra; längtar, väntar, vill mer, önskar och när, när, när…

Jag saknar honom redan.
Och jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av när, när, när?

/ Arthur