Jag börjar denna Måndagmorgon med ett äldre inlägg, som ännu brinner i magen och som är känsligt… En uppgörelse. En sammanstötning. Kontrovers… "Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt"! Väl Mött / Arthur

Kunde du inte bara älska mig! Kunde du inte bara krama om mig och verkligen älska mig, rakt uppochner, utan förbehåll och utan att det skulle behöva kosta på så förbannat. Hade du inte bara kunnat…

Jag presterade, jag gjorde allt för att finnas, jag försökte att imponera.
Jag önskade så vanvettigt, att du såg mig och sa; ”Jag älskar dig”, oavsett.
Jag önskade att få bli sedd, att du skulle vara stolt över mig och säga; ”Jag ser dig! Jag hör dig!” Var det verkligen så svårt? Vad hindrade dig?
Vad fan hindrade dig? Vad var det som var så udda, annorlunda och frånstötande, att du inte ens kunde ljuga och säga det!? Säga; ”Jag älskar dig!”
Jag var det jag var! Jag var unik. Jag är unik! Jag är en bra man och jag är framgångsrik, men kanske inte på det vis du önskade. Jag är inte framgångsrik på ditt sätt!
Om jag bara hade fått med mig lite självkänsla, bekräftelse på att allt var helt i sin ordning och att jag var en fin ung man, då kanske… Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Va´ fan var ditt problem? Egentligen? Vem fan var du, att döma ut mig i unga år? För helvete på ren svenska! Vad var ditt jävla problem!?
Kanske att jag hade sökt mig till andra sammanhang. Andra människor. Andra ”typer…” Om du bara bjudit på; ”Jag älskar dig!”
Jag kanske aldrig hade haft mitt ständiga bekräftelsebehov, sökandet efter kärlek och njutning, att få älskas och bli kysst, smekt och kramad.
Om detta vet vi ingenting. Om detta får vi aldrig någonting veta. Det är redan gjort. Jag har redan fått smaka på hur det är att hamna än mer utanför, vara udda och inte ”passa in…”

Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?


Och när jag berättade om min homosexualitet och du började gråta och frågade mig; ”Vad är det för fel på dig? Måste du alltid? Vad är det för fel på dig?”
Jag kallade dig jävla kärring och du slog till mig så hårt, att jag föll omkull, så gammal jag var? Minns du?
Minns du att du väste; ”Jag önskar att du aldrig blivit född! Vad ska alla tro? Vad ska folk säga!”
Och jag fortsatte. I många år att söka din kärlek, ett accepterade, kärlek och de där orden som aldrig undslapp dig; ”Jag älskar dig…”

Ingen frågade och ingen sa någonting, när jag som femtonåring valde att flytta hemifrån. Jag var inte ens vuxen! Ingen sa någonting!?
Jag valde att fly från allt det där som du pådyvlade mig och mina syskon.
Dina förbannade åsikter, din bitterhet och ditt martyrskap. Det var alltid du som led! Det var alltid du som fick ta konsekvenserna av hur jag, och mina syskon valde att leva.
Jag själv önskade bara att få leva som jag ville och jag hade en enorm önskan om att leva njutningsfullt och glädjefyllt.
Jag ville vara min egen person, leva som jag längtade efter och få njuta av kärlek, livet och allt det som fanns att glädjas av.

Du kallade mig snusk. Du sa att det fanns hjälp att få. Du berättade att om jag bara ville, om jag bara försökte så kunde jag välja annorlunda. Minns du?
Jag tappade tålamodet och kallade dig jävla kärring.
Du slog inte den gången. Du sa bara till mig; ”Jag har inte fostrat dig till det här!”

Jag flyttade till Stockholm. Flydde från alla fördomar och alla blickar som inte uppskattade mig och det jag var, fann jag någon typ av ro.

Och de män jag träffade, som jag föll så hårt för, de som aldrig var gay, homosexuella, men som ändå gärna ville ha sex och låta sig njuta, avnjuta, en ung kille som jag själv… Och jag lät mig utnyttjas, för lite kärlek och ömhet.
Jag tillät dem att sluka mig, äta, tugga och spotta ut det som var kvar.
Och när jag försökte att berätta, vill du inte höra.
Du sa att du respekterade mig, men inte accepterade.
”Jag vill inte höra ditt snusk. Jag accepterar inte det du är!”
Och jag som inte ens använde orden, så att du skulle förstå att det var samkönad kärlek jag haft, fått och blivit åderlåten av. Jag var alltid finkänslig, ville och hade en önskan om att få dela min sorg, mitt utanförskap och min känsla av att inte passa in. Du hötte med fingret och sa; ”Jag accepterar inte dig!”


Och när jag träffade en av de där första kärlekarna, han som slog mig så hårt och så ofta att jag slutligen hamnade på sjukhus.
Han som slog mig sönder och samman. Till oigenkännlighet. Minns du? Jag bad dig komma och besöka mig. Kommer du ihåg? Jag grät hejdlöst och bad om att få hålla din hand, att; ”Snälla, snälla, älska mig lite!” och du sa bara att du inte hade tid och; ”Vad var det jag sa… Somligt straffas med en gång!”

Inte en enda gång, sa du att du älskade mig! Inte, vad jag kan minnas, att du kallade mig för sonen, din hjärtans kär, ditt guld och din pärla.
Aldrig att du kramade mig, tröstade och berättade för mig att allt blir bra och allt ordnar sig.

Jag har fått veta att du även uteslöt mina syskon! Jag var inte så förbannat udda och ”fel”, egentligen, som du fått mig att tro! Du spelade kärleksfull och omtänksam, men det var alltid falskspel, lögner och hyckleri. Allt för att visa upp en fasad. Allt för att alla andra skulle tro och se, att du var god, kärleksfull och ömsint.
Förbannade kärring… För så länge det inte handlade om dig och ditt förbannade nödtorftiga liv, så var det inte intressant.

Jag blir mer och mer lik  min mor
till utseendet! Det retar mig så förbannat!

Om inte allting cirkulerade kring dig, ditt och din så kallade ”misär”, så fanns inget intresse och inget genuint engagemang och ingen som helst omtanke och tillgivenhet. Och hur det än var, vad som än skedde, så lyckades du alltid få fokus, bli navet och allas blickpunkt…

Jag ska inte vara bitter. Jag ska inte vara besviken. sårad. Arg och stött i kanten. Jag ska inte heller vara desillusionerad, för jag visste ju hur och vem du var. Vem du är!? Jag och alla de andra i din omgivning visste ju precis hur du fungerade.

Och oavsett, kära mamma, oavsett hur du är, hur det blev och om du faktiskt var helt avsaknad av kärlek och jag i vuxen ålder valde bort dig, så älskade jag dig! Och jag kan inte säkert svara på om det är mitt utdelande av straff till dig… Min hämnd kanske, men jag väljer att inte träffa dig! Vill inte se dig… Kunde du inte älska mig, så varför ska jag..? Varför ska jag älska dig!? Jag måste inte alls… Jag måste ingenting!
Vedergällning och mitt sätt att ge igen? Och det spelar faktiskt ingen roll längre!
Jag älskade dig. Jag saknade dig och jag önskade din kärlek. Din acceptans.
I dag skiter jag i det. Fullständigt! Jag skiter i dig och vem du är, vad du är och var! 
Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet, om du bara sagt; Jag älskar dig!? Ser du din del i detta?


Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt!

Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve… och naturligtvis somnar jag. Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet, så sluta och låtsas som om ni vet… Ni vet ingenting, om ni inte varit där själva! Var försiktig med medmänniskorna! Tack!

Foto; Per Lundström 

Lördag förmiddag.
Jag klev upp, tillsammans med min man och kärlek, 05.00.
Som alltid; Kaffe, tända ljus, tystnad, katter och fåordigt. Jag uppskattar det!

Det blev en sen Fredag. Fredagen gick över i en tidig Lördag, eftersom jag såg på en sämre film på teve och somnade gott på soffan.
Det var förövrigt ingen film jag tänker nämna här i min Blogg, jag tänker inte rekommendera den, den var kass, och sedan stapplade jag in till sängen sent på nattkvisten.
Min man och kärlek hävdar bestämt att jag vänt på dygnet, men så är det inte alls… Jag borde inte bry mig om det, eftersom jag själv sitter inne med hur det är, egentligen, men jag blir ångestfylld och det gör mig irriterad!
Kanske att jag är sen i säng, för klockan brukar bli runt tolv, men oftast somnar jag i soffan, med en pläd och en av katterna på sidan om min trötta kropp och jag sedan vaknar till liv där vid ett eller halv två.
Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve och det gör jag ju i och för sig, lite beroende på hur man ser det!
Jag sitter/ligger framför apparaten och somnar där, med teven på… Ett lite svagt surrande ljud, som känns tryggt, mjukt och mysigt och naturligtvis somnar jag.
Det gör naturligtvis ingenting, men det retar mig att han tror att jag vänder på dygnet, roar mig och ser på teve nätterna igenom och att jag ”passar på” eftersom jag ”bara” går hemma och drar hela dagarna.
Som alltid försöker jag att ha ett ”mål” om dagen, att göra någonting varje dag, om det så endast är en promenad, och jag försöker att hålla mig på benen och vara ”nyttig”, men det mesta av tiden går faktiskt åt till att sova och vila. Just nu är det så, och det oroar!
Det irriterar mig, när jag själv är oroad, får dåligt samvete och ångest för att jag sover så mycket, att han och några med honom, tror att jag drar benen efter mig för att jag kan och för att jag underhåller mig själv med skräpfilmer och skrivande på nätterna.
Jag befinner mig fortfarande i kölvattnet av min långdragna depression och jag är ännu nedstämd, så jag vill inte höra, veta och känna av vad andra tror att de vet om min situation.
Är det inte märkligt att människor som står utanför en själv, de som finns i ens kringnärhet, fortfarande tror sig veta vad som är bäst för en och vad lösningen skulle kunna vara för ett bättre liv och en bättre tillvaro?
Jag kan vidareutveckla det där, för jag, och många andra med mig som lider av mental ohälsa, är jä*ligt trötta på att höra andra människors goda råd…
Det är inte det enklaste att ”rycka upp sig” och företa sig saker och ta tillvara på livet, när varje dag är en fråga om överlevnad och att inte låta de mörkaste tankarna ta överhanden.
Och när man varje dag, ensam och själv, för en kamp för att lämna dödstankarna därhän och faktiskt övervinna varje dag, så är det inte det enklaste att; ”Ta en promenad”, ”gör någonting människa…” eller ”kamma till dig”…
Låt mig säga så här; Ni vet ingenting! Ni har inte en aning! Ni kan aldrig föreställa er hur mitt och andra människors liv känns, ser ut och ter sig, när det alltid är en fråga om att leva, överleva eller att ens kunna ta sig genom dagen!
Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet eller huruvida livet tar slut idag eller i morgon, så sluta och låtsas som om ni vet…
Ni vet ingenting, om ni inte har varit där själva!
Och har ni varit där, i det svarta, så kanske just din lösning inte passar mig eller någon annan! Var försiktig med medmänniskorna, för ni har inte en aning, egentligen! Tack!

Jag ska njuta dagen idag.
Jag har haft ett par dagar som jag mått ganska bra! Jag ska försöka att städa lite, vila, lyssna på musik och bara umgås med mig själv och katterna!
Min man och kärlek arbetar, så jag kan gå hemma hos honom i Alby och pyssla lite… Kanske att jag drar mig hemåt till min egen vrå i Bagarmossen? Problemet är bara att jag är så oerhört trött och vill inte heller vara ensam! Jag längtar efter honom, min man, hela tiden!
Att kärlek kan kännas så…

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Tack för ordet… På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Socker och kolhydrater. Jo, jag är ganska såld på LCHF och för mig har det passat ganska bra att äta så som LCHF rekommenderar och beskriver. Och vips… Kroppen ställer om sig, från "kolhydratdrift" till "fettdrift". Fiffigt va?

Socker och kolhydrater. Fett och LCHF. Mat, kost och motion. Jag ska försöka att lägga några bitar tillrätta! 


Och jo, jag är ganska såld på LCHF och för mig har det passat ganska bra att äta så som LCHF rekommenderar och beskriver.
Att ta bort så mycket kolhydrater som möjligt kan verka svårt, men efter en tid vet man ganska väl vad man kan stoppa i sig och vad man ska undvika; Bröd, pasta, ris, frukt och alla sorter av sötsaker ska bort!


Mer fett, bra fetter och mer av ovan-jords-grönsaker! Mer kött och mer fet fisk! När det gäller kött måste man ha koll på närings deklarationen! Många gånger tillsätts socker för smakens skull och socker deklareras som kolhydrater på förpackningen och det står oftast i ingredienslistan! Undvik det! Ju renare kött, desto bättre naturligtvis!

Fisk, om man föredrar det, skall vara av den feta sorten, typ lax!
Ägg i mängder, ostar av alla typer är perfekt, men det gäller att se upp!
Ju fetare ost desto bättre, men ibland tillförs även socker för smakens skull, så kolla alltid näringsinnehållet!
Uppskattar man fet och härlig mat, är det en stor fördel naturligtvis och man vänjer sig ganska snabbt att äta mer fett och kolhydrat fattig kost!


Till en början kan man bli lätt illamående och även få hjärtklappning!
Yrsel är vanligt och även huvudvärk en tid! Det går över! Man känner sig gärna trött och några kan även få ont i kroppen! Det beror på utrensningen som sker i kroppen!

När man ätit LCHF en tid, så påbörjad förbränningen av fettdepåerna i kroppen! Fettdepåerna har uppkommit via maten naturligtvis och av kolhydratintaget!
Socker och kolhydrater, för att förenkla det hela, är samma sak! Räkna kolhydrater som socker och socker samlas i kroppen och blir fett och övervikt! Alla kolhydrater omvandlas till socker, i magen. Det gäller dessvärre alla kolhydrater. Och kolhydrater, som jag eller vi kan räkna som Glykos eller socker, höjer snabbt blodsockret och insulinproduktionen ökar.
Kolhydraterna, långsamma eller ”snabba” som konsumeras med maten, utnyttjas till energi!
Om alla kolhydrater man får i sig inte används, vilket är väldigt vanligt, omvandlas överskottet till fett som slutligen lagras på/i kroppen.
När kroppen förbränner kolhydraterna, som man har i ”lager”, börjar man tappa i vikt! ”Kväver” man kolhydratintaget och endast tillför fett, så fortsätter förbränningen! 
Kolhydrater finns i nästan all mat, mer eller mindre! Det är skrämmande hur mycket socker som finns i all mat! Det är inte konstigt att fetma ökar i västvärlden! 
Så kort och enkelt, eftersom jag försvårar saker och ting; Om kosten innehåller lite kolhydrater behöver kroppen alltså gå över till att använda det lagrade kroppsfettet istället. Och vips… Kroppen ställer om sig, från ”kolhydratdrift” till ”fettdrift”. Fiffigt va? Hänger du med?

Hälsovinster, både vetenskapligt bevisade och de som inte är det, är bland annat;
(Många upplevelser av kosten dokumenteras av de som ätit LCHF under en längre tid och därför kunnat styrka de bättre effekterna av maten! Ingen raketforskare behövs för att konstatera detta!)
  • Efter en tid går blodtrycket ner även blodsockret går ner, vilket är utmärkt för dem med diabetes, och man slipper även toppar av energi och dalar av ”sockerkoma”.
  • Man blir mer jämn i energiförbrukningen och det påverkar även humöret faktiskt! Sockersuget försvinner med tiden och man blir piggare och får bättre humör! I mitt fall stämmer detta inte riktigt, med gladare och piggare humör, men det kan bero på andra yttre faktorer än just kosten.
  • Svårare värk försvinner, då man tror att fettet i maten ”smörjer” leder och muskler!
  • Migränanfall och svårare huvudvärk blir mer sällsynta, många av dem som levt på kosten en längre tid har konstaterat detta! Inte vetenskapligt bevisat således! 
  • Magen blir bättre! Problem med uppblåst mage, ballongmage, gaser och halsbränna brukar avta. Jag upplever en enorm skillnad själv. Det kan vara så att även jag är lite överkänslig mot Gluten, som finns i bröd och pasta, vilket ger uppblåst mage, men säker är jag inte! Alltså… Magen är mindre uppblåst och min omgivning slipper mina fisar!
  • Förbättrad sömn! Sockret stressar kroppen, kroppens celler och kroppens inre organ. Mindre socker och kolhydrater gör att kroppen stressar mindre och man får bättre sömn!  

  • Hud och naglar blir finare. Problem med kvisslor och acne blir bättre. Naglarna blir definitivt starkare! Själv upplever jag definitivt att huden har blivit mycket bättre! Jag har dock skött min hud i många år, med bra produkter och god hudvård, men jag har mindre eksem, mindre utslag och allergier än tidigare! Som sagt, socker ”stressar” hudens celler och det i sin tur gör att huden gärna blir sämre och troligtvis åldras fortare! Det sistnämnda finns det inga belägg för, det är bara antaganden! 

Och sedan är det alltid bra och gott för kroppen att röra på sig.
Det sägs att just träning har liten inverkan på själva viktnedgången när man äter LCHF-kost, vilket jag själv upptäckte med tiden, men att röra på sig och göra lite ”styrketräning” i hemmets lugna vrå är bara av godo! Hela kroppen behöver ju hjälp med återhämtning och avgiftning, sockret ska ut och bort från kroppen, och kroppens muskler och konditionen behöver i alla fall en ordentlig omgång!
Jag menar, med för många kilon på kroppen och allra helst runt midjan, så behöver man all hjälp man kan få, Självhjälp alltså, för att få ordning på muskler och ”flåset”!

Och har man mindre bra med pengar, som i mitt fall, så får man ta långa sköna raska promenader och använda sig av parkbänkar och marken man står på, för att göra olika mindre styrketräningsövningar…
Om man bara kommer igång, lägger ribban på en låg nivå och försöker att vara vänlig och snäll emot sig själv, så brukar det bli en fin och bra vana…
Och detta kommer ifrån mannen som är soffpotatisen personifierad!Jag uppskattar det här!
Så här långt har jag gått ned bra mycket i vikt och jag tror att detta har blivit min nya livsstil! Dessutom slipper jag allt sötsug och behov av tröst!

Tack för ordet! Frågor? Hör gärna av dig!? Kommentarer och feedback är alltid välkommet! Väl Mött / Arthur 


Länkar för den som vill veta mer!