Jag behöver samtala med "Gud" eller "universum"… Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek… trött på mig själv! Jag blev aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra! Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga..?

God Morgon. Klockan 05.00 Alltid noga med min hudvård. Älskar burkar, pryttlar, färger och former…

04.30
Ibland är det svårt att finna orden.
Ibland finns de inte där och det saknas någonting att skriva om.
Tomt i huvudet. Inte tyst, som du vet, det surrar bra i mitt huvud, men jag lyckas inte bringa ordning på allt det som rör sig i huvudet.
Det är en sådan morgon just idag! Igen!
Det surrar mycket i skallen och det är mycket jag skulle vilja skriva om, men det lägger sig inte tillrätta och det blir inget bra alls.
Torka? Ordtorka? Fantasilöshet?
Det finns alltid saker att reagera på, skriva om, tycka och tänka kring och ändå finns det dagar då inget blir sagt eller gjort och i detta fallet, skrivet…

Jag måste ta en promenad idag.
Det är plusgrader och mina dagliga promenader har kommit av sig. Jag behöver luft. Jag behöver samla ihop mig. Jag behöver styrka och mod.
Jag behöver samtala med ”Gud” eller ”universum” (kalla det vad du vill! De högre makterna?) och jag behöver be om vägledning! Jag gjorde det i mina böner i morse, men jag behöver tanka mer av anden…
Kanske att jag tar mig till kyrkan i Skärholmen och bara ”är” en stund. Sitter där och bara inhämtar tystnaden och energierna?
Det känns lite som om jag kommit av banan. Jag behöver hämta hem lite andlighet och jag behöver komma i kontakt med mitt ”högre jag”, tror jag bestämt! (Flummigt som fan, jag vet…)
Bitterheten och det förflutna har börjat ta överhanden och ibland när det blir så, önskar jag förändring. Jag kan ställa till det ganska bra, vänder uppochner på tillvaron!
Jag gör förhastade ogenomtänkta saker och handlingar, och det brukar stå mig dyrt. Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek och jag är vansinnigt trött på mig själv och den där evinnerligt dåliga självkänslan.

Jag duger inte till. Jag räcker inte till. Jag har hjärnspöken som berättar om min oduglighet. Jag tror att jag vet vad andra anser om mig och jag tror att jag vet vad andra tycker… Jag vet ingenting, men ändå maler det där eländet på i huvudet.

God Morgon… 05.20

Tänka positivt. Vända tankarna och funderingarna till något bra.
Affirmationer och andas, andas, för att bryta ”dåliga” mönster. Mindfulness och ”medveten närvaro”… Jobba med det, tänka på det och vara i ett ”här och nu”!
Det kan bli en ond cirkel av det där, tro mig!
Visst är det bra med ”verktyg” och olika tillvägagångssätt för att bryta det som är mindre bra, men är självkänslan kass, så kan det sluta med självanklagelser och självförebråelser. Det kan sluta med hårda tankar och ord. Ibland lär man sig ”bra” saker och så fungerar det inte och då blir även det mindre bra och till negativitet! 
Jag är bra på det där, att tappa fokus och bara bli förbannat elak emot mig själv…
Och ja, jag har skrivit spaltmeter om detta, men det kanske tål att upprepas..? 

Jag funderar ganska mycket kring det som varit ett av mina stora intressen och det som jag arbetat med under så många år; Hudvård, kosmetik och människors trivsel och komfort!
Det är ytligt och det kan bli oerhört plastigt, fyllt med plattityder och floskler, inom just den yrkeskategorin, men det kan också vara mysigt, trevligt och välgörande för dem man hjälper tillrätta.
Jag blev ju aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra!
Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Ytterligare en konsekvens av drogerna (alkohol är en drog! Alltid!) och återkommande depressioner. Det sistnämnda har jag insett först flera år senare, att det var ledsen och nedstämd jag blev i all den där röran. Jag kunde inte för allt liv i världen behålla fokus och koncentrationen. Jag orkade inte hela vägen. Slutliga lösningen? Sprit! Men… Jag har en längtan och en önskan!
Jag skulle önska att få avsluta det där. Jag skulle vilja arbeta, på ett eller annat sätt, för andra människors välbefinnande, ta hand om… pyssla om…
Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga? Vad ska jag göra och var vänder jag mig..? Jag måste kolla upp saken med mina ”gamla” kollegor! Och viktigare är, känner jag… är jag för gammal? Är jag för passé? Blir det bara patetiskt med en man på snart femtio bast som vill arbeta som hudterapeut eller med människors välbefinnande, trivsel och hälsa?
Det måste finnas ett enkelt och smidigt sätt att komma vidare och få det gjort..? Jag är ju faktiskt nästan färdig och jag har ju jobbat en del!
Men jag måste ha en examen… ett Diplom! Jag ska se vad jag kan göra, när orken infinner sig, jag ska försöka ta reda på det där…

Tack för ordet! På återläsande! Var rädd om dig och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”, En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.

De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.

Det var så jäkla roligt!

Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.

Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.

Jag tog det verkligen lugnt.

Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.

Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.

Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!

Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…

Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.

Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!

Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!

Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…

Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!

Hon är underbar… Min raka motsats!

Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!

Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.

Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.

En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!

Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 

Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.

Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!

Helt okej mat och väldigt trevligt!

Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!

Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…

Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.

Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.

Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!

Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det… Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro…

Det är dags för den efterlängtade jullunchen med mina två bästa vänner.

Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det.

Det är vårt tidigare gemensamma boende som har sin årliga julbuffé och vi åker dit, för att umgås, träffa tidigare personal och för att äta en helt okej jultallrik.

Det har dock visat sig att det nästan inte är någon av den ursprungliga personalen kvar, och då är det ”bara” ett och ett halvt år sedan jag flyttade därifrån!

De flesta har slutat arbeta på Stödboendet Lönnen, Östermalm.

Det säger dessvärre en del om arbetsplatsen och arbetsmiljön där. Det är inget nytt i och för sig, för just det boendet styrs av två kvinnor som använder sig av filosofin ”management by fear” och dessa två är naturligtvis kvar på boendet. De uppskattar personal med lite brunare tungor och anställda som är Ja-sägare, om jag säger så…

Det angår inte mig längre! Men jag känner så väl igen det där från mina egna tidigare arbetsplatser och jag ”går igång” på det, eftersom jag själv tillhörde personalgruppen av smeksamma Ja-sägare. Pinsamt men sant!
Och jag blir irriterad när jag påminns om det, för jag skulle ha sagt mer och gjort mer, än vad min fega person vågade!

Jag hoppas bara att de som slutat på Stödboendet Lönnen funnit bättre och schysstare arbetsmiljö.

Jag och mina två vänner ska dock äta lunch med en av de få som är kvar av personlaen på Lönnen och det ska bli väldigt roligt och trevligt att få träffa honom. Det är länge sedan nu… Han är rolig och en jäkel på att få alla omkring sig på gott humör!

Det har varit, som du förstått, ett par dagar som varit oerhört tuffa och tunga. Det känns bättre. Det känns lättare. Det har lättat.

Jag funderar mycket över relationer, det som gör relationer svårt, och jag har tänk en del kring det som skulle ha gjort det enklare för mig att leva, äga följsamhet, och må bättre.

Om jag inte hade en kärleksrelation, så skulle min tillvaro vara mycket smidigare och enklare, för jag skulle onekligen undkomma alla grubblerier kring huruvida jag duger, om jag gjort fel saker, sagt fel saker och om jag får och kan göra som jag vill. Jag är osäker.

Jag är rädd och jag saknar validering och bekräftelse. Jag behöver mer och jag vill ha mer…

Det är inte bara min kärleksrelation som ”besvärar” alla mina grubblerier. Även mina få vänner skaver hål på mig, river liksom i mig, och detta bara för att jag inte är tillräcklig, inte är mer tillgänglig och inte heller har lusten, orken eller glädjen att ses och umgås…

Det blir sådana komplikationer hos mig, eftersom jag hela tiden tänker på vad jag säger, vad jag gör och hur jag ”är”.

Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro och slippa alla kraven, alla fordringar och samhällets alla konventioner.

Jag är oerhört trött på mig själv. Jag är oerhört less på att jag aldrig duger, att jag alltid tänker på vad vad säger, hur jag säger det och hur jag som person faller ut i andras ögon.

Jag behöver arbeta mer med min självkänsla. Jag behöver spotta upp mig och jag behöver inse mitt egenvärde och att jag är värdefull.

Och… jag behöver min terapeut! Jag saknar samtalen och jag saknar att ständigt ha mina funderingar och mitt tankesätt ”uppdaterat” och fräscht! Jag behöver verkligen nya ”inputs” och nya tankebanor hela tiden, för att hålla mig själv uppdaterad och för att hela tiden hålla ”färskvaran” igång.

Nya tankebanor och positivt tänkande är en färskvara och måste ses över ständigt… I vår har allt det där förmodligen lagt sig tillrätta igen!

Ta hand om dig därute i världen.

Jag upplever att vår planet befinner sig i ett stort kaos och det blir inte bättre av idioter som Donald Trump! Jag får rysningar av att tänka på det…

På återläsande! Tack för uppmärksamheten!

Väl Mött / Arthur