Det blev en ganska ensam Nyårsafton… katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade över hela Alby! Katterna var så rädda! En dag som denna, årets första dag, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.

Hela Alby fullkomligen exploderade  vid tolvslaget! Det dånade  som om andra världskriget återupplevdes! Uppskattades inte av djuren…

Det blev en ganska ensam Nyårsafton. Det gör inget! Inget alls faktiskt!

Min man och bästa vän somnade! Han skulle iväg nu på morgonen till sitt arbete, efter några dagar hemma och problem med ryggen, så vid tolvslaget sov han. Tror jag!?
Jag förmodar att han sov ganska illa inatt.
Det var ett jäkla liv i hela Alby både före och efter midnatt! Det var som om världen exploderade utanför fönstren! 
Och katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade, som sagt, över hela nejden!
Och jag kände mig lite stressad och maktlös inför att jag inget kunde göra, för djuren. Katterna var så rädda! Det dröjde ganska länge innan de vågade sig fram och de var märkbart sura när de väl lade sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det var ju faktiskt inte mitt fel! Men det vet ju inte de någonting om!
Så jag satt ensam och slötittade på teve och tänkte väl se någon film, det var tanken i alla fall, men jag kom i säng ganska ”tidigt” jag också.
Tror det eller ej, men det blev tyst efter ett tag.

En dag som denna, årets första dag, 2016, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.
Jag tycker mig se den trenden lite överallt, på Facebook, i Bloggar och tidningarnas nyhetssidor.
Hur var det egentligen, året som gick och hur blev det? Du som har läst min blogg vet ju att tillvaron varit uppochner och hit och dit under hela det där jä*la året som gick. Ingen ordning alls!
Jag kan ju inte förutsätta att 2016 ska bli ett bättre och schysstare år, men med tanke på allt det jag genomlevt de passerade 365 dagarna, så borde somligt lägga sig tillrätta nu och faktiskt bli bra!

Selfies, igen… Repris 🙂

2015 var ett år då jag krigade, kämpade och slogs för mina rättigheter och för att få den hjälp jag vill ha och behöver!
Jösses vad mycket skrivelser och papper jag har plöjt igenom!
Resultatlöst dessvärre!
Men… Jag krigade på och gav inte upp! Jag kan tacksamt säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att höras, synas och säga ifrån, och det även om det aldrig bar någon frukt.
Jag är faktiskt glad och styrkt av det! Jag kan ärligt säga att jag har överklagat, lämnat in anmälningar till Patientnämnden och verkligen inte varit passiv i mina angelägenheter, utan varit ”på” som busen och lärt mig en hel del.
Jag har inte varit inaktiv och bittert tittat på!
Dessutom är jag en fena på att göra skrivelser till myndigheterna numer, vilket är bra, för jag befarar att 2016 kommer att erbjuda liknande ”ordkrig” mellan dem som ska bistå mig och jag själv.

Men… året som gick var fyllt med kärlek och insikter.
Året som passerade, dessa 52 månader, var fyllda med medvetenhet och kunskaper om tvåsamhet och förståelse inför mig själv…. Återfann lite av den jag är och den jag var…

Jag gick ner drygt tjugo kilo och jag gjorde vad jag kunde för att komma i form. Många och långa promenader blev det och en hel del parkbänkar, som jag gjorde mindre styrketräningsövningar på, gjorde min bekantskap.
Förbipasserande medmänniskor måste nog ha funderat vad jag sysslade med…

Jag har gjort och genomfört det jag har kunnat och annat har jag försökt att bemästra, som mitt mående till exempel och min förbannade ångest!
Jag hoppas och tror att 2016 kanske har mer av ordning och reda i  sitt sköte.
Jag tror att om jag bara kommer på plats med alla planer, så som sysselsättning, psykiatrin, terapisamtal och socialförvaltningen, så torde ett välbefinnande infinna sig! Om jag bara kan återfinna rutiner, vardagligheter, trivialiteter och självkänsla… då kanske? Kanske att det blir bra igen? 
Jag ber en bön att det blir bättre.
Jag ber böner att jag ska bli en bättre och schysstare människa…
Jag ber om vägledning och jag ber om kärlek till mina medmänniskor! Vi alla behöver det! Tillvaron och världen är förbannat obehaglig och orolig just nu, känner jag och alla behöver vi få kärleksfulla insikter!

Jag vågar inte skriva att allting bara kan bli bättre under 2016 och att jag redan ridit igenom det värsta under 2015, att det absolut inte kan bli värre, för jag ger mig fan på att livet och ”Gud” visar och bevisar, att det kan det minsann visst!
Lite bittert och beskt, javisst… 

Tack för din uppmärksamhet! Jag vilar idag. Tar en promenad och skall avnjuta ett eftermiddag med ”Hemma-SPA” och sällskap av katterna.
På återläsande och var rädd om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur 

P.s. Nyårslöftet? Jag har lovat min oroliga man och kärlek, att åtminstone röka mindre cigaretter… Inte sluta, för det kan jag inte lova, men absolut röka mindre! Jag lova det… Jag ska verkligen försöka…

Äntligen! I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Äntligen är det dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse. Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag…

Foto; Per Lundström

Jag började dagen med lite skön och mjuk musik i öronen.
Kollade Facebook lite kort och undvek nyheterna. Försökte att strata dagen lite annorlunda och med lite bättre ”input” och energi.
Jag tände ljus, bad en kort bön och serverade mig själv en stor mugg kaffe i min nya vackra mugg, den med elefanterna på och plötsligt fick jag en katt i knät och avbröt det jag höll på med. Mina katter distraherar mig ibland och kräver kärlek på morgonen och det är bara att ge dem vad de önskar, för de är påstridiga och vill bara ha mer.
Sagt och gjort… Lite skön musik, lite kaffe och mjuka kattmagar på morgonen… Och ja, det blev en skön morgon.

Äntligen!
I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Den senaste tiden har det varit lite knepigare att gå ner de sista kilona, men i morse hade jag slutligen gått ner de där slutliga stenarna.
Glad är jag och tacksam!
Sedan i Juli har jag nu gått ner tjugo kilo och tappat lika många centimeter kring midjan, och de sista kilona och centimeterna får jag förmodligen lov att träna bort och ”trimma” med promenader och motion. Det är en liten sträcka kvar till ”normalt” BMI, men det fixar sig säkert på vägen!

Tänk att det gått så pass bra ändå!
Jag kan starkt rekommendera LCHF och att ta bort så mycket Kolhydrater som möjligt! Om du äter kött, vilket jag själv inte gör, så kommer det att fungera utmärkt! Kött och riktigt mycket fett… För övrigt kan jag berätta att mina blodvärden aldrig varit bättre!
Ja, förutom sänkan som indikerar på inflammationer i kroppen! Det sistnämnda kan bero på min ledvärk och eventuell reumatism. Huruvida det stämmer tycks ta tid att få klarhet i, men det kanske faller på plats så småningom det också..?

I morgon, peppar, peppar, så är det äntligen dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse.
Jag valde före julhelgen att boka och besöka en annan verksamhet, men de var inte närvarande och de var svåra att få ta på och när det inte är ordning och reda från början, så väljer jag snabbt bort det. 
Detta var Aspuddens Kreativa Verksamhet. Jag var väldigt intresserad av deras verksamheter, men det mesta var lite halvdant och inte helt organiserat, upplever jag. Deras hemsida, bland annat, var inte uppdaterad sedan 2011 och deras blogg var helt inaktiv och då börjar man ju fundera… De var/är en privat aktör i sammanhanget och då känns det som om de endast vill åt kommunernas pengar! Allting på deras hemsida var eftersatt och inte ens mejladressen till dem var aktuell.

Foto; Per Lundström

Det har gått några turer kring det där och när ingen på allvar försökt att få tag på oss, mig och min socialassistent, då valde jag bort det.
Så… i morgon besöker vi Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm. Hela den organisationen, som för övrigt är i kommunalregi, har bättre ordning, fullt ”levande” och fungerande hemsida och har för övrigt varit tillmötesgående och bemött oss med snabba svar och verkligen försökt att hjälpa oss tillrätta med en gång. Det rimmar bättre med mina önskemål och för övrigt har deras verksamhet större utbud på aktiviteter och förmodligen en större blandning av människor och deltagare.
Dessutom får jag möjlighet till samtal och terapi där, vilket förövrigt inte heller framgick om just den möjligheten fanns via Aspuddens Verksamhet.
Sagt och gjort… Med lite tur får vi det avklarat i morgon! Men… jag tror ingenting förrän jag ser det… Pessimist? Nja… Mer av en realist kanske… Och jag vill bara få ordning och reda. Jag vill bara få rutiner och komma igång med vardagen.

Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag och kanske

att jag far hemåt och till mitt eget krypin i Bagarmossen.
Jag är lite lättirriterad just nu, lite nedstämd kanske och jag blir lätt nedslagen av det minsta, minsta lilla, så kanske att jag ska vara ensam och bara njuta av min ensamhet, utan att behöva ta hänsyn till någon.
Jag vet inte vad dagen ger och jag vet inte hur tillvaron blir idag, men jag kan göra som jag vill och jag kan välja… Jag ska pussa på min man och ta hand om hans ryggskott. Jag uppskattar honom mycket och jag vill alltid vara nära och närvarande. Kärlek tror jag att det kallas!?

Ta hand om dig därute!
Grynet, Elin Ek; ”Ta ingen skit! Av någon”!
På återläsande och tack för uppmärksamheten!
Väl Mött / Arthur 

Promenad idag. Luft och ljus. Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen. Jag kliver på gränsen… Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting…

Det är kaffe, jag, ensam och Nyhetsmorgon.
Tomt. Funderar. Och nej… Hopplöst ordfattigt.
Man ska inte börja dagen framför teven och Nyhetsmorgon! Det är verkligen att be om elände och en negativ start på dagen! 
Lyssna på musik istället och skriv, eller läs en bok. Lyssna på radions P1 och ta det lugnt. Ytterligare en dag med människosmugglare, död i Syrien och Ryssland som bombar… Massflykt och död på Medelhavet!
Ingen bra start på dagen!

Det är Julafton i morgon.
Jag ska vila och jag ska vara ensam i några timmar. Se på tv, ligga i soffan med en pläd. Kaffe, jag och katter.
Det är i morgon det… Just nu är jag ensam.

Promenad idag. Luft och ljus.
Hoppas på lite sol och jag behöver syre i benen och kroppen.
Jag kliver på den vassa eggen och balanserar mellan livets svåra funderingar och livets glädjeämnen. Jag kliver på gränsen, hela tiden…
Jag läste om depressioner och Bipolaritet under gårdagen. Det är ett äldre kompendium jag fått av min tidigare härliga terapeut, dock väldigt bra att ha tillhands när man behöver hämta hem sitt förstånd och sitt intellekt.
Jag är ibland tvungen att läsa på och uppdatera mig själv kring den mentala hälsan och hur psyket fungerar, för att faktiskt veta att det är okej! Att jag är okej!
Och sedan kan man ha sina åsikter om det är så bra eller inte, men somligt måste man ta reda på och annat måste man bli påmind om, så att man vet vad som sker i kroppen och sinnet. Det är lugnt, det är ingen fara, jag är okej! Det är bra att vara påläst och kunna tänka att det är precis som det ska och att jag överlever idag också!
Jag glömmer bort och jag behöver veta (Kontrollbehovet gör sig påmint!) och jag inser ju att jag fortfarande är nedstämd, dock inte deprimerad, och att det påverkar allt, alla och mig själv i största allmänhet. Irritation, missnöje och meningslöshet… Förbannat gnälligt och sorgligt!

Det tar tid att komma vidare inom psykiatrin.
Stockholm och Söder om staden håller som bäst på med omorganisationer och ingen vet någonting om hur det blir och var patienterna skall vända sig. Man blir hängande mellan olika mottagningar och det mest märkliga är att ingen vet hur det blir och ingen kan berätta var man kommer att hamna eller ”höra hemma” i slutändan! Det som skall organiseras och blir så väldigt mycket bättre, är oerhört oorganiserat och stökigt. Det är konstigt hur människor med ett dåligt psykiskt mående ignoreras och att vi inte är så viktiga… bara att vänta! ”Vi kan inget göra”! Det är som om man är en jävla clown och ett stort skämt!
Som sagt, ingen vet någonting och har man, eller jag, riktigt otur, så är inget färdigt förrän i Mars nästa år. Fullständigt absurt!
Psykisk ohälsa pausar liksom inte och det jag fått höra är att bara ta det lugnt och sitta ner i båten. ”Snart vet vi var landet ligger”… 
Bra va? Observera ironin…

Tack för ordet! / Arthur