Jag behöver samtala med "Gud" eller "universum"… Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek… trött på mig själv! Jag blev aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra! Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga..?

God Morgon. Klockan 05.00 Alltid noga med min hudvård. Älskar burkar, pryttlar, färger och former…

04.30
Ibland är det svårt att finna orden.
Ibland finns de inte där och det saknas någonting att skriva om.
Tomt i huvudet. Inte tyst, som du vet, det surrar bra i mitt huvud, men jag lyckas inte bringa ordning på allt det som rör sig i huvudet.
Det är en sådan morgon just idag! Igen!
Det surrar mycket i skallen och det är mycket jag skulle vilja skriva om, men det lägger sig inte tillrätta och det blir inget bra alls.
Torka? Ordtorka? Fantasilöshet?
Det finns alltid saker att reagera på, skriva om, tycka och tänka kring och ändå finns det dagar då inget blir sagt eller gjort och i detta fallet, skrivet…

Jag måste ta en promenad idag.
Det är plusgrader och mina dagliga promenader har kommit av sig. Jag behöver luft. Jag behöver samla ihop mig. Jag behöver styrka och mod.
Jag behöver samtala med ”Gud” eller ”universum” (kalla det vad du vill! De högre makterna?) och jag behöver be om vägledning! Jag gjorde det i mina böner i morse, men jag behöver tanka mer av anden…
Kanske att jag tar mig till kyrkan i Skärholmen och bara ”är” en stund. Sitter där och bara inhämtar tystnaden och energierna?
Det känns lite som om jag kommit av banan. Jag behöver hämta hem lite andlighet och jag behöver komma i kontakt med mitt ”högre jag”, tror jag bestämt! (Flummigt som fan, jag vet…)
Bitterheten och det förflutna har börjat ta överhanden och ibland när det blir så, önskar jag förändring. Jag kan ställa till det ganska bra, vänder uppochner på tillvaron!
Jag gör förhastade ogenomtänkta saker och handlingar, och det brukar stå mig dyrt. Just nu är jag oerhört trött på tvåsamhet och kärlek och jag är vansinnigt trött på mig själv och den där evinnerligt dåliga självkänslan.

Jag duger inte till. Jag räcker inte till. Jag har hjärnspöken som berättar om min oduglighet. Jag tror att jag vet vad andra anser om mig och jag tror att jag vet vad andra tycker… Jag vet ingenting, men ändå maler det där eländet på i huvudet.

God Morgon… 05.20

Tänka positivt. Vända tankarna och funderingarna till något bra.
Affirmationer och andas, andas, för att bryta ”dåliga” mönster. Mindfulness och ”medveten närvaro”… Jobba med det, tänka på det och vara i ett ”här och nu”!
Det kan bli en ond cirkel av det där, tro mig!
Visst är det bra med ”verktyg” och olika tillvägagångssätt för att bryta det som är mindre bra, men är självkänslan kass, så kan det sluta med självanklagelser och självförebråelser. Det kan sluta med hårda tankar och ord. Ibland lär man sig ”bra” saker och så fungerar det inte och då blir även det mindre bra och till negativitet! 
Jag är bra på det där, att tappa fokus och bara bli förbannat elak emot mig själv…
Och ja, jag har skrivit spaltmeter om detta, men det kanske tål att upprepas..? 

Jag funderar ganska mycket kring det som varit ett av mina stora intressen och det som jag arbetat med under så många år; Hudvård, kosmetik och människors trivsel och komfort!
Det är ytligt och det kan bli oerhört plastigt, fyllt med plattityder och floskler, inom just den yrkeskategorin, men det kan också vara mysigt, trevligt och välgörande för dem man hjälper tillrätta.
Jag blev ju aldrig färdig hudterapeut. Det är en liten sorg hos mig! Jag var jäkligt bra!
Jag fick aldrig min examen inom hudvård och massage. Ytterligare en konsekvens av drogerna (alkohol är en drog! Alltid!) och återkommande depressioner. Det sistnämnda har jag insett först flera år senare, att det var ledsen och nedstämd jag blev i all den där röran. Jag kunde inte för allt liv i världen behålla fokus och koncentrationen. Jag orkade inte hela vägen. Slutliga lösningen? Sprit! Men… Jag har en längtan och en önskan!
Jag skulle önska att få avsluta det där. Jag skulle vilja arbeta, på ett eller annat sätt, för andra människors välbefinnande, ta hand om… pyssla om…
Men hur ska jag göra det? Hur går jag tillväga? Vad ska jag göra och var vänder jag mig..? Jag måste kolla upp saken med mina ”gamla” kollegor! Och viktigare är, känner jag… är jag för gammal? Är jag för passé? Blir det bara patetiskt med en man på snart femtio bast som vill arbeta som hudterapeut eller med människors välbefinnande, trivsel och hälsa?
Det måste finnas ett enkelt och smidigt sätt att komma vidare och få det gjort..? Jag är ju faktiskt nästan färdig och jag har ju jobbat en del!
Men jag måste ha en examen… ett Diplom! Jag ska se vad jag kan göra, när orken infinner sig, jag ska försöka ta reda på det där…

Tack för ordet! På återläsande! Var rädd om dig och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.

Jag tar med datorn som sällskap.

En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!

Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.

Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…

Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 

Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 

För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.

Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!

Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.

Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!

Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!

Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!

Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.

Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.

När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.

Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)

Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.

Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.

Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!

Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!

Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.

Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.

Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…

Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…

Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!

Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…

Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!

/ Arthur 

Njut dagen!

Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat. Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola…

Det blev en bra dag igår. Mycket av det där som jag väntat med och skjutit på, fick jag ordnat.
Blodproverna på Vårdcentralen och så lämnade jag in ansökan för Ekonomiskt Bistånd även denna månad.
Jag var även hem en snabb sväng, hem till Bagarmossen, och tog reda på posten. Det hade blivit en del. Mest reklam förstås.

Jag var väldigt sen med min ansökan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt understöd, eftersom jag i min enfald trodde att jag skulle få en utbetalning från Försäkringskassan.
Alla beslut kring Sjukersättningen är fattade och jag utgick ifrån att jag inte skulle behöva söka mer hjälp ifrån Stadsdelen, men jag får inga utbetalningar från F-Kassan förrän till jul. 
Och ja, jag har blivit beviljad Sjukersättning på 50%, det utgör i och för sig inga pengar alls, men jag har rätt till Sjukersättning på grund av mitt mående och det känns skönt!
Bostadstillägget ser ut att dröja dock, men även det torde lösa sig…
Jag vill komma så långt bort från Försörjningsstödet som möjligt och detta är en bit på vägen! Jag behöver inte längre känna stress och oro inför att behöva få en sysselsättning på 100% och jag behöver inte vara rädd för alla arbetsmarknadsåtgärder.
Jag blir ju så jäkla stressad av det där och hela mitt mående hamnar i gungning! Jag kan vila lite i beslutet och vara trygg!
Jag kan vara trygg i att jag får en liten del Sjukersättning och att resten kommer att ordna sig på vägen…
Men som sagt… Jag misstog mig och blev tvungen att återigen sätta mig ner med kontoutdrag, kvitton, räkningar, uträkningar och blanketter och ansöka om Försörjningsstöd. Jag har dock en bra Socialsekreterare, trots allt, för hon skulle göra så gott hon förmådde för att se till att jag får pengar till hyran i alla fall, i nästa vecka. Oro naturligtvis! Inte försenad med hyran bara!
Det blev en rörig dag, men det gick bra och jag fick mina bitar gjorda. Tacksamt. Lugn och ro och vila…

Idag är det ännu en dag av praktiska saker att utföra och göra. Möte på förmiddagen med Socialpsykiatri och den nya handläggaren där. Vi ska prata om och diskutera allt det som skall läggas tillrätta i min tillvaro. Sysselsättning, åtgärder och boendestöd!
Nervös? Ja, lite faktiskt… Jag minns inte vad vi kom överens om sist, men har en känsla av att det var någonting jag skulle göra och utföra, innan mötet idag… Men vem minns… Jag har glömt!

Från det ena till det andra…

Jag är en mogen man på fyrtiofem år. Jag har börjat pyssla! Känns oerhört pinsamt faktiskt! Varför? Jag vet inte! Bara genant! Inte särskilt manligt, anser jag!
Jag känner mig som en barnunge och förbannat omogen, men oj vad det är roligt. Klipper, kladdar, klistrar och ritar. Gör om burkar, kartonger och målar. 
Jag kokade ihop eget lim och började med att kladda på en hel del burkar som jag sparat och försöker nu att bringa lite ordning bland alla mina saker i min stackars mans gästrum. Det börjar bli lite för många projekt där och jag behöver ordning och reda för att åtminstone låtsas som om att jag har lite koll på alla mina saker.
Det är roligt. Det är kladdigt. Det är inspirerande och jag tror att jag funnit en ny hobby. Jag tänkte, idag kanske, försöka finna en lampskärm att göra om, till en av mina lampor hemmavid och till det behöver jag gamla tidningar och notblad… Och mitt hemmakok till klister!
Jag kanske bjuder på några bilder så småningom…
Jag är barnslig. Jag är inte det minsta mogen! Det saknas bara enfärgade flirtkulor och piprensare, så kan jag öppna en lekskola.
Jag lär återkomma i ärendet!

Ta hand om dig därute i världen! Bjud någon på ett leende idag. Jag upplever att det är en mörk och svår tid vi lever i och vi behöver vänlighet och godhet just nu! På återläsande och njut dagen!
Väl Mött / Arthur