Det är relativt tidigt. Det blåser väldigt mycket ute och jag funderar över människorna, ondskan i världen, julen som närmar sig och jag tänker på kärlek och tvåsamhet.

Orden sitter långt inne just nu. Jag har mycket, som alltid, som rör sig i huvudet, men det är väldigt lite som vill ta sig ut ur skallen och ner över tangenterna.

Det blir svårt att skriva och ännu svårare att finna orden.

Jag är trött tror jag. Trött i huvudet!

Det är relativt tidigt. Det blåser väldigt mycket ute och jag funderar över människorna, ondskan i världen, julen som närmar sig och jag tänker på kärlek och tvåsamhet.

Jag dricker mitt svarta beska kaffe, läser nyheterna, dock väldigt kort och jag funderar över mina vänner och dem jag håller närmast hjärtat.

Jag undrar hur livet kommer att se ut framöver och jag tror förövrigt att jag lyckats med att sprida lite kärlek, värme och glöd hos dem jag bryr mig allra mest om.

Jag har, sedan en längre tid tillbaka, pysslat med hälsningar och papperskort till mina fina vänner och min syster. Jag ville förklara och berätta deras betydelse för mig och jag vill ge tillbaka lite grann av allt det som de givit mig.

Jag tror att jag har lyckats med att förmedla det jag ville att de skulle känna och förstå. Det projektet har naturligtvis tagit en längre tid, men jag rodde det i hamn och fick förmedlat det jag önskade.

Jag har tur. Jag är omgärdad av älskvärda människor, kvinnor först och främst, som betyder oerhört mycket för mig.

Om älskvärda kvinnor fick styra världen, skulle ondskans fula tryne inte alls vara så närvarande som det är idag.

Världen skrämmer mig. Jag är fylld med ord och meningar som jag skulle vilja delge dig, men undviker det, eftersom jag vill vara en bättre och schysstare människa. Det är oerhört fula och naiva meningar som växer i skallen!

Jag lyssnar på Melissa Horn denna morgon. Mjukt, skönt och inspirerande.

Jag skriver. Jag läser lite och är ganska splittrad i mina brydda tankar. 

Jag tror att jag ska måla lite. Lyssna på musik och naturligtvis vila och återhämta mig. De bor en del hat och ängslan i mitt hjärta… Jag ska skriva ner detta, för att frigöra det och hämta hem känslan av att stå över andra människors fientlighet och avsky gentemot det som är främmande och nytt!

Jag avrundar här, så länge, och önskar dig en härlig och skön Lördag. Själv vet jag inte alls vad dagen ger och hur den kommer att se ut… Just nu så är jag ganska förvirrad och lite snurrig…

Väl Mött / Arthur 

När det ena inte blev av, följde resten av alla de där måstena med som i en tågurspårning. Det blev ingenting av någonting. Jag påpekade att min ledsamhet och mitt frustrerande negativa sätt, inte har någonting med honom att göra. Jag älskar ju honom, som en galen vettvilling!

Foto; Per Lundström

Det blev inte allas som jag hade tänkt igår.
Allting blev ställt på ända och egentligen så gör inte det någonting, för jag fick tid till att göra absolut ingenting.
Bra eller dåligt?
Jag vet inte… Det har blivit några dagar, i följd, av att ”inte göra någonting”. Det börjar bli ganska många av de där dagarna i sängen, eller skrivandes framför datorn.
Jag är trött. Livstrött och lider av livsleda. Det finns mediciner för sådant. Det fungerar inte så bra för mig. Men jag är okej! Jag menar… Jag har att jämföra med! Det har varit dagar då det gjort ont, ända inifrån benmärgen, genom själen och hjärtat, rakt ut genom kroppens ben och upp mot huvudet, av värk att leva.
Jag är inte alls där, så det är okej. Jag står upprätt och jag tänker inte hoppa framför tåget.
Men det är som vanligt… Jag planerar och tänker att mina dagar ska se ut på ett visst sätt, att det ska förlöpa så som jag i mitt huvud har räknat ut, och så blir det inte så. Inte alls. Jag åker gärna av banan då, glider av vägen och hamnar i diket på någotvis. Det räcker med lite för att jag ska sättas ur spel och för att jag ska trassla in mig i en lervälling av grubblerier.

Foto; Per Lundström

Jag skulle ha träffat terapeuten igår för ett avslut, eftersom jag ska få hjälp med samtal och terapi via Socialpsykiatri, och det blev inställt.
Jag skulle i samband med det, för att göra det enklare för mig själv, passa på att ta nya blodprover för min evinnerliga smärta i kroppen, men när det ena inte blev av, följde resten av alla de där måstena med som i en tågurspårning. Det blev ingenting av någonting. Bagarmossen, promenad, Vårdcentralen och Terapi, åkte av banan och jag själv… kröp ner i sängen.
Senare fick jag också meddelande om att jag inte får några pengar den här månaden från Försäkringskassan, varför vet jag ännu inte eftersom beslutet ligger hemma i Bagarmossen, och insåg beskt att jag i absolut sista minuten fick lov att sätta mig ner och ansöka om pengar från Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd. Jag avskyr det där. Ekonomiskt Bistånd! Alla dessa förbannade papper!

Facebook; ”Herregud & co”… En Personlig Blogg.

Jag avskyr att vara beroende av andra. Jag uppskattar inte alls att jag faktiskt behöver leva på min man, goda vänner och min syster. Och det blev en uppgivenhet som tar sig uttryck i ilska, bitterhet och frustration.
Det där svämmar över och den som får ta emot all den där skiten är min man och bästa vän.
Men… Jag påpekade att min ledsamhet och mitt frustrerande negativa sätt, inte har någonting med honom att göra. Jag vet att han vet det, men för mig är det väldigt skönt att verkligen bekräfta att det inte, på något sätt, har med honom att göra…
Det sticker hål på hela situationen och jag får även möjlighet att berätta vad det är som skaver och gör så ont.
Även om jag inte, absolut inte, vill tala om det, så ser jag mig ”nödbedd” att försöka förklara för honom, att jag tycker att livet är arbetsamt och motsträvigt och mitt samvete säger mig hela tiden att jag inte ska besvära honom med det där… Jag vill att hans lilla värld ska vara skyddad från de negativa och bittra, som genomsyrar min egen.

Facebook; Nina Hemmingsson

Men… om jag inte berättar och försöker att förklara för honom hur det verkligen är, hur det liksom skrapar och nöter i själen och i mina tankar, hur ska han då kunna förstå och veta? Hur ska han finna förståelse för hur min situation ser ut och hur den är… Jag älskar ju honom, som en galen vettvilling!
För övrigt, vilket besvärar mig enormt, så har jag dessutom kommit till insikt om, att om jag ”besvärar” honom med alla mina sår, ärr, mitt skav-samma och geggiga jag, så kommer han att tröttna och lämna mig…
Det finns ingen som står ut med en negativ bitter-pitt, inte jag heller, så varför skulle han?
Det är dessvärre en insikt och en sanning som jag måste förbise och bara låta vara, för han måste ju få veta… Han måste ju få vara delaktig i det där också.
Och ja, jag är trött. Jag skriver för att jag på någotvis måste få ord på kaoset. Jag skriver för att det är bra för mitt hjärta och min själ.
Jag skriver för att det är terapeutiskt och jag skriver för att själv ska finna insikter och förståelse. Det är märkligt, livet…
”Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö”…

Jag är som sagt okej, men jag är oerhört trött på livet och dess kringelikrokar. 
Jag ska väl ta mig i kragen idag och vara bra, ”duktig” och se till att leva lite grann av allt det här o-levda livet, som bara rinner iväg…
Det blir bra! Jag duger och jag är okej… Jag är ganska schysst ändå!
Väl Mött / Arthur 

Jag är Arthur, Janne för somliga. Jag har dubbeldiagnos, och är så oerhört trött nu… När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst. Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.

Jag är Arthur, Janne för somliga.
Jag har dubbeldiagnos, och jag är så oerhört trött nu…

När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst.
Den här sommaren har varit oerhört kort, mycket regn och det har handlat om mitt förbannade mående! 
Det har varit ett krigande och det har varit jävligt geggigt och det har varit tårar och rädslor, i min ensamhet…

Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.
Jag är trött på mitt gnälliga jag.
Jag är trött på att kämpa i motvind och att ingen lyssnar.
Jag är obehagligt trött på mina relationer och jag önskar bara att få vara ifred just nu.

Jag är trött på socialförvaltningen, som inte engagerar sig det minsta i mig och min person. 
Det går nämligen lite för bra just nu, vad gäller min drogfrihet och mina planer för framtiden, även om dessa saknas!? 
De senaste året har jag skött alla mina åtaganden, jag har gjort allt det som jag är ålagd att göra och jag har följt all den planering och alla de ”planer” som skrivits ner för min räkning.

Det går bra nu och jag är så ”duktig” och håller min på rätt sida om livet.
Det går bra nu och då… slutar de höra av sig. 
De på Socialförvaltningen känner att jag är stor och stark nog att sköta mig själv och stå på egna ben. 
Men de kunde kanske höra av sig och fråga hur det går för mig? 
Och i ärlighetens namn, det fungerar ju inte! 
Mitt liv är en enda stor trasselsudd och emellan åt faller jag ner i det mörka svarta och inte bara jag blir lidande, utan alla andra också i min omgivning. 
De senaste dagarna har jag sovit lika mycket som mina två katter. 
De senaste dagarna har jag väntat på att någon av alla de inblandade i mitt liv, ska höra av sig och bara säga; ”Det kommer att bli bra igen”!
Det går bra nu, för det är tyst och jag känner att jag är lämnad ensam i allt detta liv, som jag ändå inte kan hantera. 

Jag vet att människor genomlever fasor i världen. 
Jag ser att antisemitism och rasismen breda ut sig i omvärlden och jag hör röster om att vi måste föra en dialog med de partier som sympatiserar med dessa åsikter och inte bara slå det ifrån oss och låtsas som om de saknar betydelse.
Tiga ihjäl dem!

Människor hatar och är grova i sina våldshandlingar och människor dödar varann och misshandlar varann på grund av olika åsikter och värderingar… 
Vad händer i världen och när ”smäller det”? 
Hur kommer det sig, att när det väl puttrar i hela världen, att människor visar sitt rätta jag och sina fulaste åsikter? Och när det är som allra värst, måste människorna dessutom finna en syndabock och roten till allt det onda… 
En gång var det Judarna. Nu är det Muslimer och troende…
Det kokar som sjutton i förorterna och politikerna står och ser på.

Jag kanske har konspirationsteorier, för det har jag fått höra från olika håll, paranoid är ett annat ord jag fått höra, men visst är det väl så att de som har högerextrema åsikter ständigt söker upp mål och bevisning för sina påståenden och teser? Överallt letar de!
Och visst är det så att dessa politiker som står för de här åsikterna, hela tiden söker upp belägg för vad de uttrycker och försöker manifesterar det som är korrekt och riktigt?
Vad ska ventileras och vad ska det pratas om i vårt samhälle, om inte allt detta hat som breder ut sig och som kommer att sluta i en katastrof…

Jag har väldigt tunga tankar och jag känner att det finns faktiskt ingen som helst anledning att befinna sig i det här livet, om det inte visst en enda anledning och njutning! 
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!

I mina morgonböner ber jag om vägledning och jag ber om glädje. 
Jag ber för de närmaste och dem som har det svårt just nu. Min tro sträcker sig runt hela Universum och tillbaka och jag ber för mitt väl och andras mående! 
”Hör mig”! 
Min ”Gud” finns i allt och alla, i mig och runtomkring! 
Har dessa energier övergett mig!?

Människor knarkar, super och tar till droger i det här landet, mer än någonsin och många hänvisar till lättillgängligheten och påpekar att det är oerhört enkelt att få tag på sinnesförändrande substanser! Men det, känner jag, är att förenkla hela världsbilden och samhället i stort.
Det är att förringa de människor som inte kan hantera tillvaron!
Jag tror att meningslösheten och rädslorna tar över människors liv och den enklaste och behagligaste utvägen är att berusa sig och slippa omvärldens alla påtryckningar och krav!
Det är för mycket elände i världen och vem orkar, se och höra på, när människor kämpar, dödar varann och försöker att överbevisa sin överlägsenhet i uttryck som att spränga samhällen i luften och slå ihjäl sina motståndare.
Vem vill och vem orkar? 
Mina existentiella frågor tar över och jag kan bli irriterad på människor som tycker att vi med ”endast” medmänsklighet, kärlek och ”smeksamhet” framför våra ögon, uttrycker oss banalt, vill kväsa ondskan och rasismen med tystnad och kallar oss för paranoida och har konspirationsteorier när det kommer till invandrarfientlighet och att släppa in dem som behöver oss, i det här landet!

Jag är trött på att vara rädd. 
Jag är trött på mina relationer och jag är oerhört mätt på alla mina grubblerier som inte leder till någonting vettigt och konstruktivt.
Alla dessa ”varför frågor”, som aldrig tystnar!
Jag är urless på mitt ältande och på min dåliga självkänsla och jag är jätteledsen när jag går och lägger mig om natten, för ingen har sagt till mig att jag är fin, kärleksfull och vacker, när jag somnar på kudden.
Jag är trött på att vilja bli bekräftad och jag är utled på att bli lämnad ute i kylan, bara för att ”det går bra nu”…
Jag tänker, som ett mantra ibland, att ska det verkligen vara så här för mig? Ska livet vara så här nu? 
Hur länge ska man stå ut och vad är meningen?
Och människor säger åt mig att koncentrera mig på annat, göra annorlunda och gå ut i världen och finna min vrå och min ätbara njutningsfulla kaka i universum…

Medmänniskor säger till mig att inte tänka så mycket och försöka att ”släppa” det som skaver och gör ont… 
Jag säger ingenting, för det bor inte i den här kroppen! Mina medmänniskor har inte gått några meter i mina skor och ingen av dem har upplevt det jag krigar mig igenom varje dag…

Jag gör många gånger som jag blir tillsagd att göra, för att må bättre och jag gör det jag blir ombedd att ta till, som att ta promenader, rör på mig, och jag tar mig tid med mina husdjur och jag utför det som absolut måste göras i tillvaron och jag ser till att skriva och samtala om mitt själsliv.
Jag pratar med mig själv, jag talar till Universum och jag talar till de döda och till dem som betytt allra mest för mig, men som inte finns kvar här…
Och jag somnar om i alla fall, sover mest och jag blir oerhört hjärntrött och besviken… Jävligt besviken på livet.
Jag är förbannat ledsen för att ingen hör mig och jag blir oroad att jag ska behöva vara kaxig och ”besvärlig” med anmälningar och ”öppna klagomål” innan någon ser mig och det jag behöver hjälp med; Mitt mående och mitt trassliga själsliv… Jag gör så gott jag kan och jag försöker… Tro mig!

”Jag finns, alltså är jag! Jag är människa, alltså lever jag! 
Jag är och därför är jag värd en plats i livet”!!

Väl Mött / Arthur