Tänkta tankar och funderingar jag tankat… Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten. Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll.

Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten.


Det drar lite kallt över golvet.
Jag har raggsockor på mina fötter och jag har bryggt mig en stor kopp kaffe.
Jag tänder ljusen och mina tankar tar över.

Jag röker lite och tittar ut på den mörka natten utanför. Fasaderna och de tomma gatorna.
Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Alla tycks sova. 
Men jag är vaken. Kan inte somna om…
Sitter uppe en stund och umgås med mina tankar.
Jag tycks ha en hel del att tänka på och fundera över.
Tänker för mycket och det håller mig vaken…
Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig.
Funderar över varför jag ännu är mörkrädd, en osäker man, och om räkningarna blev betalda i tid…

Jag är ännu förstummad över de som skedde under dagen. Jag tappade fattningen och vet fortfarande inte hur jag ska reagera. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll. En god vän har plötsligt kommit till min undsättning och jag… Tack!? Det räcker inte just nu! Och någonstans skäms jag och ber om ursäkt… ”Tacka och ta emot! Du är värd det och du behöver det”… 
Dåligt samvete, förstås! Det finns fortfarande de som har det bra mycket värre än jag! Men tacksam! Oerhört tacksam! 

Jag är ganska ensam, men jag har faktiskt valt det! Jag uppskattar ensamheten och jag uppskattar lugn, ro och tystnad.
Jag är trött. Lite ledsen kanske och jag tycker att livet är skit ibland, men det blir bra igen.
Ibland känner jag att alla andra vill att jag ska inrätta mig i livets flöde, vara som alla andra och följa konventionerna och slita mig loss från min isolering och min ensamhet! Men jag har ju valt! Jag vill ha de så här. Just nu.
Det trasslar, livet, tankarna och känslorna. Trasig. Söndrig. Krackelerande.
Jag blir hel igen och bitarna kommer att falla på plats. Lite förvirrad bara och trött…
Jag promenerar en del. I skogen. Genom villaområden och över parker och hyreshus.
Det ger energi, även om det känns uttröttande för stunden. Någon timme eller två, ensam, i skogen. I Alby. I Bagarmossen. Det ger meditation. Jag somnar efteråt. Uttröttande, och jag behöver direkt en stund för återhämtning!
Och ibland sitter jag bara på en stor grå sten och tittar. Ser andra människor passera och undrar hur deras liv ser ut, vad som händer i deras värld och vardag. Kan sitta så och tappa bort tiden, men jag har inte bråttom längre.
Allt tar sin tid. Livet faller på plats, för den som kan vänta…

Jag brukar alltid ha musik i öronen när jag är ute och promenerar, men den sista tiden har jag inte orkat lyssna på musik och sång. Det tröttar ut mig och jag försöker att spara på min energi…
Vilar mycket och tänker.
Fundera för mycket och ibland blir jag tvungen att be mina surrande tankar att tystna. Det fungerar sällan… De blir gärna högljudda och vill höras och rådbråkas av mig.
Det tar på krafterna, det gör det. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här.
Det finns inget rätt och det finns inget fel, och jag vill inte ha andras goda råd om hur jag ska göra och hur lång tid saker och ting bör ta.


Jag har fått bra verktyg i form av fina människor att arbeta med, för att reda ut, strukturera upp och bena ut mina grubblerier. Och de lägger inga värderingar i mitt jag och min person. Vi ska hjälpas åt och det här ska bli bra igen! Jag ska bli bra igen! Hur det än är just denna natten, så är jag på gång…
Det tar längre tid än väntat! Mina försök till smitningar och genvägar, har misslyckats rejält och jag får ta itu med det som jag försökt att undvika.
Det hinner ifatt en, det där man inte vill prata om eller ta sig ann för att reda ut.
Jag har svårt att tala om döden, min mörkrädsla, att jag tappat mitt självförtroende och jag vill inte diskutera mitt tidigare missbruk.
Jag har svårt att dela med mig av det som var mindre bra i mina relationer till andra och jag vill inte prata om min ständiga kamp att vara bäst och lyckas med det som jag företar mig… Jag orkar inte längre vara medtävlande och jag vill inte heller! Men det skapar skuld! Ångest! ”Du är en lat jävel”!
Och jag vill inte berätta om min dödslängtan och min ständiga jakt på flykt, undan mig själv och mina tankar. Jag vill inte prata om… Jag vågar inte och det gör ont.

Jag ska dricka ur mitt kaffe, röka ytterligare en cigarett och sedan kanske krypa ner i sängvärmen igen.

Alla sover och bara jag är vaken.
Jag har raggsockor på fötterna, för det drar kallt över golvet.
Jag umgås med mina funderingar, mitt i natten.
Lusen slocknade…

Väl Mött / Arthur 

När jag är ute och går mina promenader, så ser jag så mycket vackra människor. Jag måste få tillägga att det här är en Blogg om missbruk, diagnoser och kampen för livet, kärleken och alla dessa vardagligheter…

När jag är ute och går mina promenader, så ser jag så mycket vackra människor.
Överallt runt Alby, Fittja och Hallunda, finns det så många färgstarka personligheter.
De hörs, de syns och de vågar ta plats.

Kontrasterna till dem jag ser och upplever ”glasklara”, färgberikade och strålande, är de människor som är oerhört trasiga.
De spruckna, skadade och söndriga själarna jag ser, vid tunnelbanans entré, är en ständig påminnelse om vad drogerna gör med människor.
Jag tänker ofta på hur de hamnade där, i livets avgrund och jag funderar över vad som hände, för att de ska slarva bort sina liv i ett totalt meningslöst ingenting.

När jag går förbi dem, så utstrålar deras aura och själsliga spegel hopplöshet, oöverskådlighet och maktlöshet.
De är alla kidnappade, själsligt, av drogerna och dess framfart i deras varande.
För mig? Jag kan inget göra.
Jag kan inte mer än tänka till själv och skänka ett leende och låta dem vara med i mina tankar, böner och kärleksfulla tankar.

Detta jag skriver nu, är förmodligen obehagligt och kladdigt, men de är bra att de finns därute! Det får mig och mina mer lyckligt lottade medmänniskor att inse att vi har det gott, vi är människorna med tur och vi kan gå hem till oss, till värmen och gemenskapen med andra och njuta.
Somliga ser dem inte längre.
Andra väljer att gå runt dem och några slår ner ögonen och låter dem behålla sin plats i ytterområdet av livet.
Jag försöker att se dem, jag gör verkligen det. Och jag försöker att tänka till och hoppas att de också finner räddning i livet och ut ur missbruket…

Jag måste få tillägga att det här är en Blogg om missbruk, diagnoser och kampen för livet, kärleken och alla dessa vardagligheter som många av er/oss måste leva med och försöka att ingjuta i livets alla tänkbara hörn!
Jag har inte för avsikt att skriva om shoppingrundor, mat, viner och fester.
Detta lite parti skrivet utifrån en privat kommentar om att jag är negativ, krass och missnöjd.
Jag återspeglar bara mina tankar och mitt eget lilla livskrig! Vill du inte läsa, så varför anstränga dig, när det finns glättigare Bloggar om Stureplan!
Prova http://finest.se/  Där har du hur mycket som helst att glädjas av!

För övrigt…
Dagen är öppen för absolut ingenting. Skönt.
Se på en film. Sova i soffan. Dricka kaffe och ägna mig åt det jag vill.
En promenad och lite skön musik i öronen? Ja, kanske? Jag behöver hösten i benen och själen.
Det ska regna… ”Känner du regnet, eller blir du bara blöt”?
Inget hinder alls!

På återläsande och ta hand om dig därute i verkligheten.
Tack för din uppmärksamhet och för att du tar dig tid!

Väl Mött / Arthur 

Gårdagen för övrigt var skit, på ren svenska, meningslösheten tog överhanden! Synonymer till Tacksamhet; Erkänsla, uppskattning, tillfredsställelse, erkännande och tack. Jag kan gå hem och njuta av sällskapet som min blivande man ger mig!

Klev upp tidigt, tillsammans med min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära nära, drack mitt
kaffe, tände ljus och läste lite nyheter.
Världen har blivit galen, kommenterar jag och dricker av mitt heta nybryggda kaffe.

Adele ekar vid köksbordet;
”Hello, it’s me
I was wondering if after all these years you’d like to meet
To go over everything
They say that time’s supposed to heal ya, 

but I ain’t done much healing
Hello, can you hear me”?


Det blev en långpromenad under höstsolen igår. Befriande. Medicin för hjärtat. Härligt och frisk luft!
Det blev drygt en mil omkring närområdet. Jag tog med kameran och jag ”tränade” lite på bänkarna i parken, så där som jag brukar, och vandrade vidare.

Uppe vid Fittja Centrum insåg jag mängden med trasiga människor.
Den kategori människor som jag själv inte längre tillhör.
Jag ”tackar” alltid för påminnelsen som de här vilsna själarna ger mig; Det där hade varit jag, om jag fortsatt missbruka!
Och jag tackar för att jag kan gå hem och njuta av teven, mitt kaffe, mina katter och ett härligt umgänge med min man och bästa vän!
Det finns en stor tillfredsställelse i att jag är drogfri, att jag har lyckats så här långt och att jag har stöd från min omgivning, de få som finns i min närmaste krets.
Att promenera förbi Fittja Centrum en Söndag, se dem som ”noddar” vid tunnelbanan och betrakta dem som är heroinmagra, fulla, utslagna, påtända och frysande kalla och veta; Jag slipper det där. Jag har ny möjligheter och nya val. Jag kan gå hem igen och sitta inomhus och njuta av tvåsamhet och kärlek!
Fan vad jag har det gott!
Tacksam? Tacksamhet? Tack?

Jag uppskattar inte alls ordet ”tacksam” och ”tacksamhet”.
Det är oerhört negativt och jag upplever det som ren underkastelse och undergivenhet till tillvarons vardagligheter.
Tacksam är ett ord ur teologin och tacksamhet förlägger jag till dem som vill kuva och kväsa sina medmänniskor.
Synonymer till Tacksamhet; Erkänsla, uppskattning, tillfredsställelse, erkännande och tack.
Jag använder mig hellre av de orden, än själva ursprunget till synonymerna.
Jag retar mig på ordet ”Tacksam”… Jag byter ut det! Det är ungefär som ordet ”måste”. Jag måste inget alls! Jag brukar byta ut det mot; Jag skulle kunna… eller; Om jag önskar och vill, kan jag… Jag vill ha valmöjligheten!

Och jag är inte heller ”dålig” på någonting! Jag är aldrig värdelös på någonting som jag inte vet någonting om. Och även om jag har en ytterst dålig självkänsla, så brukar jag ta till att jag är ”mindre bra” på saker som jag inte är bevandrad inom. Eller det faktum, till exempel, att jag är ”mindre bra på att laga mat”, eller att jag har ett ”mindre bra” närminne.
Det ger positivare signaler till kroppen och sinnet.

Gårdagen, för övrigt var skit, på ren svenska.
Det var en av de där dagarna då meningslösheten tog överhanden och tankarna vandrade ständigt till ”varför”, ”meningen med livet” och ”vad händer efter all denna meningslöshet”? Jag tänkte mycket på innehållslösheten i livet… Jag gör dessvärre det ofta. Nästan dagligen. Jag tänker mycket på döden och livet.
Och det var då jag, på min långa promenad, kom till Fittja Centrum och insåg att jag inte vill öda mitt liv i den där geggan i alla fall, som många av dem som hängde där befann sig i.

Livet måste vara mer, livet måste ha mer innehåll och jag skulle kunna försöka lite till och lite mer, för att återfå min vilja att leva, vilja göra mer och få mer energi.
Jag saknar mina energier och jag saknar att inte ha modet och orken. Jag hoppas bara att det kommer till mig med mer tillryggalagd tid.
Jag hoppas att jag kan hämta hem all den där glädjen att vilja ”göra mer”, vara med mer och komma bort från önskan om att vilja sova, somna om och att denna ständiga trötthet lämnar mig…

Det är Måndag.
Det finns inga direkt planer.
Resten av veckan blir det lite spring över staden och jag har tider att passa.
Terapi, Psykiatrin och Jobbtorg Resurs. Jag hoppas att jag även får svar på alla dessa frågor som jag grubblar över. Försäkringskassan, Socialpsykiatri och Patientnämnden.
Det sistnämnda har hållit mig vaken i natt och jag vet inte, fortfarande, hur jag vill göra med det där? Jag ska till Psykiatrin i morgon och kanske att jag kan ta mod till mig och ta upp allt det där som skaver. Jag kan inte få det ur skallen och jag känner fortfarande att det är obekvämt, oroligt och stressande med hela den där situationen. De har ju gjort fel, men kanske att jag ska låta det vara en tid? Eller, så skriver jag klart mitt eget yttrande angående det jag anser är en ren felbehandling och arrogans…
Det får vänta några dagar till. Patientnämnden vill ha min skrivelse i början av november, så jag kan vänta i några dagar.

Ta hand om dig därute och var snälla mot varann. Vi behöver det i den oro som växer till sig i vårat land!
Tack för din tid och uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur