Men ändå, vilket är tragiskt typiskt inom Gay-världen, så ville jag vara mer och vara något helt annat än det jag var. Dagen idag… Inga planer. Jag ska försöka att ta en promenad och "träna" lite grann… Jag är en okej kille och man…

Jag börjar sakta att inse, acceptera och känna mig bekväm med den person jag är!

Jag börjar så sakteliga omfamna den jag är och jag upplever att bitarna börjar falla på plats!

Sakta finner jag det som är mitt själsliga innehåll!

Någonstans börjar jag att komma till ro med min person!

Jag förlikar mig med att jag är det jag är och att den jag var en gång i tiden, inte var mitt sanna jag och inte den jag var tänkt att vara.

Jag har dolt mitt sanna jag.

En mask. Lite av ett hyckleri faktiskt!

Jag har strävat efter att vara någon annan, någon ”mer” och få vara en del av de ”coola” människorna som ”syns”, är framgångsrika, äger pengar, karriär och lyx.

Jag tappade bort mig själv i allt det där ytliga och för att stå ut och hänga med, så gjorde jag idiotiska val. Drogerna (Sprit är en drog!)

Jag har gjort det är, att leva i överflöd!

Det är en bra erfarenhet, trots allt! Jag har levt det. Jag har fått vara med om det och jag har förmodligen upplevt mycket mer än de flesta andra.

Jag har skrivit om det förut, men den person som börjar utkristallisera sig idag, är den man och kille jag var som ung vuxen.

Jag var ju mer lugn, då, men kreativ, mindre tillrättalagd och jag var en människa som uttryckte sig i ord, bilder och ägde mer kreativa uttryck. Jag var nog mer tillbakadragen, valde ensamheten och umgicks med ett fåtal människor som jag uppskattade mycket.

Mer konst, musik och kultur…

Men ändå, vilket är tragiskt typiskt inom Gay-världen, så ville jag vara mer och vara något helt annat än det jag var.

Ha ett schysst arbete, coola fester, balla kompisar och dessvärre kunna skryta om överflödet och mina möten med kändisar.

Jag erkänner det, även om det är förbannat obekvämt!

Jag bekänner att det var så, även om genansen och pinsamheten kryper i kroppen.

Och när jag hade tillförskansat mig allt det där ”fina” och ”härliga”, så var jag ju inte lyckligare för det! Jag var ju inte alls allt det där, även om det faktiskt fanns en del följsamhet och mysighet i det också!

Men… Jag har aldrig passat in.

Jag har alltid haft känslan av att vara utanför. Jag har aldrig någonsin haft en trygg plats i tillvaron. Det är dock endast en känsla och med mitt intellekt så vet jag att utanförskapet inte alls på något vis är korrekt.

Jag har ingen större längtan efter Gucci, Prada och Louis Vuitton. Även om det fortfarande kan kännas lite roligt och lite kul med den typen av lyxvaror, det är trevligt med en fin väska, så är det inte längre det jag strävar efter och vill komma över, för att jag absolut måste ha.

Foto; Per-Erik Lundström Hemsida; Per-Erik Lundström

Jag börjar att förlika mig med mina små ”egenheter” och jag börjar tycka att jag är en okej människa, med alla de ”konstigheter” jag har för mig i mitt verkliga liv!

Men, samtidigt ger det ju mig ångest och dåligt samvete. Det ger mig skuld och även lite självförebråelser. För jag väljer min ensamhet. Jag väljer att få vara ifred och jag vill inte ta en kaffe på stan, jag vill inte gå och shoppa och jag vill inte ”umgås” under middagar och jag vill absolut inte ”gå ut” på lokal… Och jag får ju lite ”knas” av det, för jag vet ju att de vill umgås, mina vänner, och vill träffa mig, emedan jag själv vill annorlunda och något helt annat! Självvald ensamhet!

Men jag tycker att det är schysst och okej att det är så här och det är så mysigt på någotvis att jag och min person börjar att falla på plats.

Sedan har jag ju lite att arbeta med, vad gäller all den där onödiga skulden gentemot mina fina och härliga vänner… Jag tror och hoppas att de tycker att jag är okej ändå!

Dagen idag… Inga planer. Jag ska försöka att ta en promenad och ”träna” lite grann. Jag ska försöka att göra lite Yoga och vila. 

Andas. Vila. Luft och promenad i benen.

Men…

Jag kan göra som jag vill idag…

Jag väljer och jag kan bara låta dagen vara som den är… Kanske en dag i sängen, med teve och katter? Det återstår att se… Katterna är verkligen min sanna medicin! Jag klara mig inte utan dem!

Och jag behöver återhämtning efter den här veckan och jag behöver min ensamhet idag! Det är ett av mina verkliga behov… Ensam!

På återläsande och tack för uppmärksamheten.

Var rädd om dig denna Fredag och var schysst emot dina medmänniskor. 

Väl Mött / Arthur 

Jag skrev häromdagen om min nya kärlek… Det innersta inre, som det inte samtals om, går hand i hand med kramar, kyssar och smek… Prata inte om känslor. Berätta inte om hur det är, hur det var och hur det känns egentligen.

Jag skrev häromdagen om min nya kärlek, terapeuten.
Jag skrev också om vad vi talade om senast vi träffades.  
Jag uttryckte också att jag tänkte berätta om dialogen vi förde, om mod, självrespekt, känslor och kärlek. 
Och plötsligt när jag sitter här, framför min fina vita dator och det fullkomligen brinner i huvudet av ord och formuleringar, så vet jag inte var och hur jag ska börja…

Jag pratar gärna om känslor, själslivet och om måendet.
Skriver om det, mycket!
Jag talar, skriver hellre, gärna om hur det är, vad som händer och hur konsekvenserna ser ut för mig, när jag jag försöker att vara en ”minröjare” i min egen tillvaro av osäkerhet.
Jag är inte främmande för att diskutera tillvägagångssätt, tips och metoder, för att stärka sitt mod och sin självkänsla.
Många av mina nyvunna vänner har en hel del att erbjuda, vad gäller strategier och ”tekniker”, för att fixa sig själva och sin vardag och undkomma rädslor, ”feghet” och, inte att förglömma, känslor.

Hur brutalt rå och ärlig ska man vara när man skriver och bjuder på sig själv, i en ytterst liten vrå i offentligheten, som min blogg är? Vad ska man utelämna, vem ska man utelämna och hur ska man uttrycka sig, för att inte uppleva sig själv, som elak, dum och känslolös, efteråt?
Ska man hänga ut människor? Ska man hänga ut dem som finns i ens närhet? Ska man förklara hur det verkligen är och hur det känns och med det, lämna ut människor för att andra ska förstå att det oftast är de som står en närmast som svälter ut en på förståelse och medkänsla?
Som till exempel mamma och min frånvarande far? Jag har fått kritik för det!

Jag brukar skriva rakt upp och ner, och jag brukar låta orden få leda mig fram i texterna. Det kan går fort! Nästan lite försjunken i mig själv och det är bara jag och det jag sysslar med för stunden.
Det som senare tar tid, är att rätta stavfel, ordna med meningsbyggnader och se till att texten flyter någorlunda schysst. Att jag är någorlunda tydlig i beskrivningarna av mina känslor, tankar och funderingar.
Jag kan bli sittandes i timmar, ungefär som när andra lägger Puzzle eller plockar svamp och är totalt uppslukade.
Jag pillar, petar och rättar till och fullkomligen fastnar i det, som i en meditation och jag finner ett barnsligt nöje i det… Nörd!
Men, jag har verkligen försökt att låta det vara, åtminstone lite grann, när jag är färdig med ett utlägg, inlägg eller en text.
Det får duga. Det får vara bra. Det är okej, intalar jag mig själv, men går naturligtvis in efteråt och rättar texten, ytterligare, lite senare, så att det liksom inte märks… I smyg! 
Så… Om man ska berätta någonting som är känsligt, det vill säga känslor, hur går man tillväga för att inte gå fram som en Bulldozer och med de skrivna orden, inte sårar, förolämpar eller göra någon annan ledsen?
Det är en fråga jag grubblar på. Ofta!

Jag känner att jag gott kan berätta och skriva som det är.
Jag har alltid varit bättre på att uttrycka mig i skrift, än med verbaliteter.
Jag blir alltid eftertänksam och kan kanske upplevas lite ”trög” när jag talar, och ”trög” i det här sammanhanget är ingenting negativt alls, kanske upplevs jag som eftertänksam och grubblande, innan jag tar till orda, för att jag vill uttrycka mig så alla förstår. Så att jag själv förstår.
Det kan också vara så, ibland, att jag blir forcerad och inte riktigt hinner med mitt ordflöde själv, vilket i sin tur ger ångest, eftersom jag får för mig att jag talar för mycket, tar för mycket plats och ”vad har jag egentligen sagt”?
I alla fulla fall…
I min familj, när jag växte upp, talade vi aldrig om känslor. Vi pratade aldrig om hur vi mådde och vi förde aldrig samtal om hur livet, själen och hjärtat, for fram med oss i världsalltet. Tabu! Jag menar verkligen bannlyst!
”Sköt dig själv och skit i andra”, var honnörsordet och det hände ju att fasaden rämnade, när det blev för mycket av återhållsamma känslor.
Mamma bröt ihop, ganska många gånger.

Och det där har förföljt mig i mina kärleksrelationer och kärlekshistorier. 
I nästan alla längre relationer jag har haft, har samtalen om själen, hjärtat och känslorna, kommit bort och falnat av och sedan har livet rullat på ändå, som om det inte fanns och var mindre viktigt!

Jag har haft mina strategier för att orka med och för att kunna hantera mitt känsloliv och mina innersta tankar. Jag har haft, och har, mina utvägar där jag kan ventilera det jag känner, upplever och inte riktigt kan hantera. Terapi! Samtal med utomstående! Jag har någon med objektivitet, att prata med. Prata om känslor, mående och andras påverkan av mitt sjukligaste jag!
Hemma vid köksbordet talar vi inte om känslor och om det som ”trycker och tränger”, som Karin Boye skrev…

Och det handlar om självrespekt, att berätta och förklara för dem man har omkring sig, hur det verkligen är, för att de ska förstå och för att validera sig själv, för det är okej att vara en tyngd och vemodig människa… 
Man måste tala!
Det handlar också om, som min kärleksfulla terapeut sa, ”om respekten för andra och omtanken för sina närmaste, så att de verkligen vet hur det är!
Man kan inte gå omkring och tro sig veta, tolka eller gissa sig till vad andra känner och upplever, för man har faktiskt ingen aning. Kommunikation och tydlighet”…

Och när jag inte finner respons, inte finner ett bollplank eller en ”lekkamrat” att tala med och få bekräftelse ifrån, under min vardagliga vardag vill säga, eller validering att jag är en okej människa, då tystnar även jag. Tiger!
Jag vill inte, orkar inte och kan inte prata alldeles själv om hela situationen, livet och känslorna, och det hela slutar i tystnad och irritation.
Prata inte om känslor. Berätta inte om hur det är, hur det var och hur det känns egentligen. Skräm inte dina vänner och anhöriga, behåll det för dig själv! Och varför upplever jag och många ”sjuka” med mig att det är tabu, skam och ännu pinsamt med psykisk ohälsa? Våra hjärnspöken? Våra villfarelser? Våra egna värderingar och fördomar?
Eller… är det fortfarande rädslor och trångsynthet som styr samhället att inte våga tala om det? Skam och förnedring!?

Och livet och relationerna går på.
Jag pratar inte om mina önskemål, jag talar inte om känslor, jag pratar inte om min sexualitet och mina vardagliga hinder och jag försöker inte heller ta reda på hur det egentligen är med mina närmaste.
Det faller. Jag faller och jag upplever att det blir skuld, ångest och oro av allt det där outsagda och o-frågade frågorna. 

Och med stumma tystade ord om känslolivet, kommer även den fysiska beröringen bort.
Det står liksom och faller tillsammans, på någotvis!
Det innersta inre, som det inte samtals om, går hand i hand med kramar, kyssar och smek…
Om, det är detta som kallas slentrian och vardagligheter, då vet inte jag…
Inte alls vad jag vill…
Om livet ska hålla ihop och bli lättsammare, måste alla människor, och även djur, få tillgång till beröring och smek. Det är det jag kallar för ömhetstörst!

Och jag känner att jag måste börja tala, fråga och själv börja föra diskussioner om känslorna, livet och att leva, istället för att invänta att samtalen skall påbörjas av någon annan… Det gäller faktiskt alla i min omgivning! Ökad förståelse och ökade insikter om hur det verkligen är, istället för tystnad och det oavsett om jag själv upplever min person som totalt uppslukad och egocentrisk!
Det är bara det, att det fattas mod och styrka till det.
Modet fattas mig… Hur gör man? Hur påbörjar man ett samtal som är viktigt?

Väl Mött / Arthur

To be continued…

Jag är Arthur, Janne för somliga. Jag har dubbeldiagnos, och är så oerhört trött nu… När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst. Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.

Jag är Arthur, Janne för somliga.
Jag har dubbeldiagnos, och jag är så oerhört trött nu…

När jag slog upp balkongdörren för katterna i morse, doftade det höst.
Den här sommaren har varit oerhört kort, mycket regn och det har handlat om mitt förbannade mående! 
Det har varit ett krigande och det har varit jävligt geggigt och det har varit tårar och rädslor, i min ensamhet…

Jag är oerhört trött på mig själv och jag är urless på att inte få gehör för alla mina försök att få till ett liv värt att leva.
Jag är trött på mitt gnälliga jag.
Jag är trött på att kämpa i motvind och att ingen lyssnar.
Jag är obehagligt trött på mina relationer och jag önskar bara att få vara ifred just nu.

Jag är trött på socialförvaltningen, som inte engagerar sig det minsta i mig och min person. 
Det går nämligen lite för bra just nu, vad gäller min drogfrihet och mina planer för framtiden, även om dessa saknas!? 
De senaste året har jag skött alla mina åtaganden, jag har gjort allt det som jag är ålagd att göra och jag har följt all den planering och alla de ”planer” som skrivits ner för min räkning.

Det går bra nu och jag är så ”duktig” och håller min på rätt sida om livet.
Det går bra nu och då… slutar de höra av sig. 
De på Socialförvaltningen känner att jag är stor och stark nog att sköta mig själv och stå på egna ben. 
Men de kunde kanske höra av sig och fråga hur det går för mig? 
Och i ärlighetens namn, det fungerar ju inte! 
Mitt liv är en enda stor trasselsudd och emellan åt faller jag ner i det mörka svarta och inte bara jag blir lidande, utan alla andra också i min omgivning. 
De senaste dagarna har jag sovit lika mycket som mina två katter. 
De senaste dagarna har jag väntat på att någon av alla de inblandade i mitt liv, ska höra av sig och bara säga; ”Det kommer att bli bra igen”!
Det går bra nu, för det är tyst och jag känner att jag är lämnad ensam i allt detta liv, som jag ändå inte kan hantera. 

Jag vet att människor genomlever fasor i världen. 
Jag ser att antisemitism och rasismen breda ut sig i omvärlden och jag hör röster om att vi måste föra en dialog med de partier som sympatiserar med dessa åsikter och inte bara slå det ifrån oss och låtsas som om de saknar betydelse.
Tiga ihjäl dem!

Människor hatar och är grova i sina våldshandlingar och människor dödar varann och misshandlar varann på grund av olika åsikter och värderingar… 
Vad händer i världen och när ”smäller det”? 
Hur kommer det sig, att när det väl puttrar i hela världen, att människor visar sitt rätta jag och sina fulaste åsikter? Och när det är som allra värst, måste människorna dessutom finna en syndabock och roten till allt det onda… 
En gång var det Judarna. Nu är det Muslimer och troende…
Det kokar som sjutton i förorterna och politikerna står och ser på.

Jag kanske har konspirationsteorier, för det har jag fått höra från olika håll, paranoid är ett annat ord jag fått höra, men visst är det väl så att de som har högerextrema åsikter ständigt söker upp mål och bevisning för sina påståenden och teser? Överallt letar de!
Och visst är det så att dessa politiker som står för de här åsikterna, hela tiden söker upp belägg för vad de uttrycker och försöker manifesterar det som är korrekt och riktigt?
Vad ska ventileras och vad ska det pratas om i vårt samhälle, om inte allt detta hat som breder ut sig och som kommer att sluta i en katastrof…

Jag har väldigt tunga tankar och jag känner att det finns faktiskt ingen som helst anledning att befinna sig i det här livet, om det inte visst en enda anledning och njutning! 
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!
Och det finns heller ingen anledning att kämpa när de svaga människorna, som blir fler och fler och hamnar utanför samhället och far förbannat illa.
Jag har ju varit där!

I mina morgonböner ber jag om vägledning och jag ber om glädje. 
Jag ber för de närmaste och dem som har det svårt just nu. Min tro sträcker sig runt hela Universum och tillbaka och jag ber för mitt väl och andras mående! 
”Hör mig”! 
Min ”Gud” finns i allt och alla, i mig och runtomkring! 
Har dessa energier övergett mig!?

Människor knarkar, super och tar till droger i det här landet, mer än någonsin och många hänvisar till lättillgängligheten och påpekar att det är oerhört enkelt att få tag på sinnesförändrande substanser! Men det, känner jag, är att förenkla hela världsbilden och samhället i stort.
Det är att förringa de människor som inte kan hantera tillvaron!
Jag tror att meningslösheten och rädslorna tar över människors liv och den enklaste och behagligaste utvägen är att berusa sig och slippa omvärldens alla påtryckningar och krav!
Det är för mycket elände i världen och vem orkar, se och höra på, när människor kämpar, dödar varann och försöker att överbevisa sin överlägsenhet i uttryck som att spränga samhällen i luften och slå ihjäl sina motståndare.
Vem vill och vem orkar? 
Mina existentiella frågor tar över och jag kan bli irriterad på människor som tycker att vi med ”endast” medmänsklighet, kärlek och ”smeksamhet” framför våra ögon, uttrycker oss banalt, vill kväsa ondskan och rasismen med tystnad och kallar oss för paranoida och har konspirationsteorier när det kommer till invandrarfientlighet och att släppa in dem som behöver oss, i det här landet!

Jag är trött på att vara rädd. 
Jag är trött på mina relationer och jag är oerhört mätt på alla mina grubblerier som inte leder till någonting vettigt och konstruktivt.
Alla dessa ”varför frågor”, som aldrig tystnar!
Jag är urless på mitt ältande och på min dåliga självkänsla och jag är jätteledsen när jag går och lägger mig om natten, för ingen har sagt till mig att jag är fin, kärleksfull och vacker, när jag somnar på kudden.
Jag är trött på att vilja bli bekräftad och jag är utled på att bli lämnad ute i kylan, bara för att ”det går bra nu”…
Jag tänker, som ett mantra ibland, att ska det verkligen vara så här för mig? Ska livet vara så här nu? 
Hur länge ska man stå ut och vad är meningen?
Och människor säger åt mig att koncentrera mig på annat, göra annorlunda och gå ut i världen och finna min vrå och min ätbara njutningsfulla kaka i universum…

Medmänniskor säger till mig att inte tänka så mycket och försöka att ”släppa” det som skaver och gör ont… 
Jag säger ingenting, för det bor inte i den här kroppen! Mina medmänniskor har inte gått några meter i mina skor och ingen av dem har upplevt det jag krigar mig igenom varje dag…

Jag gör många gånger som jag blir tillsagd att göra, för att må bättre och jag gör det jag blir ombedd att ta till, som att ta promenader, rör på mig, och jag tar mig tid med mina husdjur och jag utför det som absolut måste göras i tillvaron och jag ser till att skriva och samtala om mitt själsliv.
Jag pratar med mig själv, jag talar till Universum och jag talar till de döda och till dem som betytt allra mest för mig, men som inte finns kvar här…
Och jag somnar om i alla fall, sover mest och jag blir oerhört hjärntrött och besviken… Jävligt besviken på livet.
Jag är förbannat ledsen för att ingen hör mig och jag blir oroad att jag ska behöva vara kaxig och ”besvärlig” med anmälningar och ”öppna klagomål” innan någon ser mig och det jag behöver hjälp med; Mitt mående och mitt trassliga själsliv… Jag gör så gott jag kan och jag försöker… Tro mig!

”Jag finns, alltså är jag! Jag är människa, alltså lever jag! 
Jag är och därför är jag värd en plats i livet”!!

Väl Mött / Arthur