Jag börjar dagen med en självskriven dikt, vackra ord, eller om det bara är menlösa meningar, vackra formuleringar, ordlekar och färgade fraser..?

Kärlek och Tvåsamhet…

Min längtan ska finna sin hemvist hos dig, 
i mellanrummet, mellan oss.
Ekande av längtan, slutligen finna hem.
Min själ söker något, någon…
Jag ska finna vägen in i ditt hjärta,
och bygga ett bo. Ett näste.
Föreningspunkten, vår tvåsamhet, och lidelsen.
Kyss mina läppar, så att de smälter,
och blir ett med dina.


/ Arthur 

Isoleringen talar till mig. Den ombesörjer och tillhör familjen, med Ensamheten och hans syster Tomheten… Ett minne från Söder och tiden i ensamhet där… Kort Prosa med en ton av Poesi och Lyrik.

Ensamheten flyttade in hos mig, en dag i början av hösten.

Under dagen kom Ensligheten och dennes syster Tomheten.

Genom väggar och tak, kryper missbrukarna fram och vrålar ”Kom och ta mig!”
Utanför, på gården, gråter ett barn. Jag gråter inte längre.

Jag ger inte upp så lätt. Jag krigar. Det tyngsta artilleriet går åt, men de förflyttar sig ändå. Utifrån och in. In här, till mig, mitt och min värld av rädslor.
Måtte aldrig dessa förnimmelser och uppfattningar installera sig här. 
Måtte de förflytta sig till andra öar av mänskligheten.
Må de finna en egen vrå i världen och emigrera från min.
”Endast för en tid”, viskar Ensamheten. 
Hans syster, Tomheten, är djärvare, ”Din jävla skitstövel!”

Jag spelar musik. Tystnaden kväver mig. Luft. Andas. Ge mig syre!
Jag skriver och jag berättar. Jag låter orden födas och förnyas över blanka tomma ark.
Jag har en historia att återberätta. En skildring och berättelse…
Jag önskar att människor ska förstå, lyssna, höra och ta till sig det jag skriver. Det jag säger.
”Det är inte lätt att vara människa”, som Strindberg sa.
Jag skriver under på det. Mina kantiga bokstäver i mitt man, bekräftar att han hade rätt.

Jag tänder ljus. Ber en bön. Jag tar en promenad. Frågar mig, ”Vad är det jag önskar mig? Vad är det jag saknar och vad fattas mig?”

Mina blommor behöver vatten. Ytterligare en promenad genom Söders gator.
Gata upp och gata ner. Trappor för mig uppåt och stigar tar mina steg nedåt.
Musik i öronen. Ekande, distraherande, hög musik. 
Och mitt hjärta ropar ännu, ”Rädda mig! Rädda mig! Hjälp mig…” 

Jag önskar sova. Vila mitt tyngda surrande huvud, från allt det som det aldrig blir klarhet i.
Tydlighet. Överskådlighet. Klarhet och ordningen bor inte där, i min förnimmelseförmåga.

Missbrukarjävlarna vrålar högre om mer och mer och igen…
Jag lyssnar inte längre. Ber dem tystna. 
Ber dem lämna mig ifred, skriker, ”tyst” och det grövsta, ”Håll käften!”
Den här resan har bara börjat och jag är där i slutet. 
Jag är vid slutet av misären, eländet och ytterligare en dag bort från gatan, ytterligare några steg ifrån rännstenen.
Testas återigen. Villigheten. Tilliten och kärleken till livet.
Vad är kärlek? Vem är kärlek? Finns detta märkliga ord och fenomen?
Gud?

Isoleringen talar till mig. Den ombesörjer och tillhör familjen, med Ensamheten och hans
syster Tomheten. Isoleringen vill ha mitt sällskap. Bara jag, jag och jag…
Som livet självt och dess nav, önskar Isoleringen att ensam få vila tillsammans med mig. 
Slicka mig naken och sårbar, och sedan bjuda in Missbrukarjävlarna att ta över.

Det är med sorg…
Jag gråter inte längre. Det är eoner av tid som gått förlorat. 
Det är mängder utav tömda hjärtslag som pulserat genom denna kropp, och jag själv… 
Jag själv öppnar fönstret, tjuter, brölar och ber om läkning för trasiga själar och krackelerande, marmorerande, sprickande, enskilda varelser.
Rädda mig! Hjälp mig! 
Jag ber om kärlekens återkomst och ben med sommar, spring och glädje i…
Jag önskar mig dig, din varma trygga famn och allt det som jag själv inte är.
Trygg. Du, som jag alltid vill vara nära, nära…
Han, min tillflykt, när Ensamheten, Isoleringen och deras syster Tomheten skriker, ”Din förbannade skitstövel…”

Ensamheten flyttade in hos mig, en dag i början av hösten.
Under dagen kom Ensligheten och dennes syster Tomheten.

Och jag…
Jag valde att flytta ut…


Väl Mött / Arthur

Dagens Vackraste Ord. En lyrisk och poetisk prosa… "Var min önskan en annan människa, som bekräftade min person? Ville jag endast ha någon, för att ersätta allt det jag gått miste om"? Kärlek, funderingar och vad är sant…

Jag tappade tron på kärleken. Jag ägde endast avsaknaden av den.
Bitterhet och beska.
Med fullständig pulserande längtan i min bål, som resulterade i fullständig absorption av min trötta själ, inväntade jag tröst för min ömhetsnöd.

Jag gav upp. Ville inte leva längre.
Orkade inte. Ville inte.
Men… jag önskade heller inte att dö.
Jag önskade inte att ta mitt eget liv, men orken var slut och hela mitt jag uppgiven.

Jag ägde rädslan för att jag endast önskade räddning, undsättning och befrielse, från en annan människa, för att komma undan mig själv och livet.
Önskade jag att någon skulle passera min väg och säga, ”Jag hjälper dig, vila och jag frälser dig, bärgar dig, går dina steg och håller dig hårt, så att du själv slipper känna allt det svåra”.
Var min önskan en annan människa, som bekräftade min person?
Egoism? Min egen nöd och min egen hunger? 
Ville jag endast ha någon, för att ersätta allt det jag gått miste om! 
Sökte jag kärleken med ljus och lyckta, för att inte mer än att komma undan ensamheten? Leva genom någon annan?
Leva för någon annan?
Att vara någon annans tillfredsställelse, på grund av osjälvständigheten, och att vara bunden vid en annan själslig person? Var detta min önskan? Var det de jag sökte?
Sökte jag en annan människas sällskap i skuggorna av min egen rädsla för livet och för allt det stormande som jag kände och såg komma annalkande i horisonten?

Döden hade slagit mig till marken förut.
Upplevelsen av livets upphörande, hade fått hela min tillvaro i gungning och skälvde till som ett kraftigt jordskalv.
Den jag älskade mest, som var mitt livs dominerande nav, det jag brydde mig allra mest om, och som hela mitt jag var bunden till, valde en annan väg och slocknade livlöst som en svart stjärna i rymden.
Även jag dog där.
Min symbios med kärleken dog den natten och jag gav upp.
Och min plan, det jag räknat ut och förkunnat för omvärlden var att jag själv skulle dö.
Jag vill inte. Jag kunde inte. Jag orkade inte!

Min bästa vän blev bruket, missbruket och det omåttliga utnyttjandet, av flykten in i drogernas berusande värld.
Drogen och flykten som tog sig absurda uttryck och fick min person att sjunka lägre än lägst och hela tiden, ständigt i jakten på döden, döendet och ett fullständigt avslut av det som inte gick att uthärda. Saknaden. 
Tomheten och uppgivenheten.


Det skar i mig. Det jag gjorde mot mig själv, det jag önskade mest av allt och det jag strävade efter, att undkomma ensamheten.
En önskan om två. Tvåsamhet och få dela livet med någon.
Det skar i mig som en trög, rostig kniv och min själ blödde ymnigt, jag önskade bara att få vara borta, försvinna och absorberas av intet och undkomma sorgen, smärtan, saknaden och den förbannade sanningen. 
Sanningen som var, att jag bara ville bli älskad och bekräftad.
Jag ville bara få vara önskad, älskad och vara den som någon längtade efter och saknade när jag inte kom hem.

Jag funderar ännu ibland; Är det egoism? Är det min egen medicin? Är det alla människors innersta önskan att få älska och bli älskad? Har människor en inbyggd ömhetstörst och kärleksnöd? 


/ Arthur