Observera! Det är förbannat gnälligt här idag. Det är tidig morgon. Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna.. Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet… "Gud, ge mig sinnesro"…

Selfie! Klockan 05.00 på morgonen.  Trött och mäkta irriterad! Dock syns inte det på bilden, tack och lov…

Observera!
Det är förbannat gnälligt här idag.
Det är geggigt, kinkigt och förbannat gnisslande.
Och jag dyker ner i det, geggar runt lite, och den som vill, får ta del av min vrå av världen under namnet ”Missnöje”.

Det är tidig morgon.
Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna, knäna och höfterna. Fotlederna har gjort djävulskt ont och när jag väl klivit upp för att liksom ”få igång kroppen”, så har det varit svårt att gå. Jag är så trött på det! Jag känner mig väldigt gammal! Jag är gammal, men inte så till åren ändå!
Jag blir vansinnig på smärtorna. Inga värktabletter hjälper och när jag vaknar av dem, smärtorna, då är måttet rågat!
Och ändå, jag kan inte göra någonting åt det, ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”… Det är som det är och än så länge finns det inga klara besked om vad det är som felar i kroppen.
Jag har mer eller mindre trampat sönder linoleumgolvet på vårdcentralen, för provtagning efter provtagning och fler undersökningar, men nej… Ingenting! Inväntar ytterligare en tid hos läkaren för ytterligare provsvar. Det går inte fort, men vem har bråttom?

Från det ena till det andra, så att säga…
Varje dag lever jag med döden.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag tänker på döden och att dö, flera gånger varje dag. Ibland är döden fullständigt närvarande och jag tänker och tror ibland att döden verkligen hänger över mig och bara väntar.
Döden suckar mig i nacken, på någotvis.
Jag har ständigt en känsla av att inte orka, vilja eller ens ha lusten att leva. Suicidal? Nej, det tror jag faktiskt inte, men det är tröttsamt att ha döden som polare och bundis! 
Men det är bättre. Det har blivit betydligt mindre av själva obehaget sedan något halvår tillbaka, men det är dock där.
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?

Jag samlar på Elefanter, på alla tänkbara sätt. Just den här Elefanten har jag fått av en mycket god vän. Just nu står den i Alby på mitt nattduksbord. Påminner mig om livets storhet, kraft, ”power”, mod och styrka…

Jag har alltid haft de funderingarna och grubblerierna. Döden. Livet. Meningen med existensen! Jag minns som barn, när jag gick på Barn och Ungdoms Psykiatrin, då jag blev ombedd av terapeuten att försöka att inte tänka så mycket på det där med livet, döden och döendet. ”Det är inte bra att grubbla över det där! Det är inte bra att fundera för mycket på den typen av obesvarade frågor! Det finns inga svar”…
Så… Det är inget nytt, inte alls, men ibland blir det så förbannat påtagligt och faktiskt obehagligt!
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?
Och jag kan se på nyheterna och få bilder serverade på människor som dör i krig och explosioner och jag tycker det är så fruktansvärt orättvist, frånstötande och otäckt, att ett helt o-levt liv går till spillo. Det är så många unga som dör…
Det är så många människor som slutar sina dagar i de mest fruktansvärda situationer! Det är så många som får sätta livet till för att det pågår krig över hela världen, där maktutövare, män och dess patriarkat, är de som vill ha, ha och ha och bevisa att de har rätt och alla andra har fel! Fel värderingar, fel tankar eller fel religion. Pang och ett hundratal liv har gått åt för… Ingenting! Ingenting alls! 
Och då sitter jag där, med min egen död närvarande och tänker; ”Här sitter jag, i värmen, i en härlig soffa, med en pläd, och på distans, med ett helt liv, drogfri, i ett land där jag är relativt trygg, än så länge, och detta emedan andra som verkligen försöker leva, flyr, dör och kämpar för sina rättigheter och många av dem får inte uppleva den där friheten och livsglädjen! Förbannat gnälligt och otacksamt, av mig”!
Det rimmar jäkligt illa… Det osar lite dåligt!
Jag kanske borde motarbeta dödstankarna med det där, att jag faktiskt har tur, att jag är en överlevare och har överlevt mycket…
Kontentan av detta? Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet och livets meningslöshet! Jag är snuskigt trött på att inte få vara ifred och bara leva!
Jag bad om det i min morgonbön. Lugn och ro. Sinnesro! ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Igår när min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, kom hem ifrån sitt arbete, så hade han handlat med sig en present. En till mig och en till sig själv. Av ingen anledning.

En Te-mugg från Indiska! Elefanter! Varför dricka Te, ur den, när det blir så mycket bättre med kaffe?

Jag blev så glad att det kittlade i magen. Han hade handlat med sig två Te-muggar! En åt oss var!
Och min mugg är så fin, vacker och härlig att hålla i, plus att de är Elefanter på den! Jag avgudar Elefanter, fråga mig inte varför, men förmodligen för att de är så vackra, majestätiska och förbannat smarta djur. För mig symboliserar de makt, kraft, styrka, mod och intelligens!
Jag dricker kaffe ur min, men den är naturligtvis avsedd för Te. Mycket kaffe blir det, men den är så vacker… Jag vill njuta av den. Hålla i den och titta på den!
Som sagt, jag blir väldigt glad för ytterst lite numer och en överraskning på en Söndagseftermiddag och i Adventstider, gjorde mig väldigt glad.
Han tänkte på mig, min kärlek och köpte mig en kopp med Elefanter på! Kontentan av detta? Glädje! Lite lycka och tacksamhet!

Tack för din tid och din uppmärksamhet! Kanske ett återläsande under dagen? Återkommer alltid på ett eller annat sätt…
Ta hand om dig och de dina! Njut dagen och Väl Mött / Arthur 

P.s. ”Ta ingen skit! Av någon”!

"Ni avfärdar dem som ställer upp för Sverige"… Expressen Debatt idag! Bra text, fint skrivet och detta har även slagit mig själv… Det är inte Svenskarna som tar hand om sina gamla! Väl Mött / Arthur

Plötsligt får vi höra från ”Sverigevänner” om hur synd det är om våra bortglömda pensionärer, som ett vapen mot invandringen. Vet ni? Jag, en muslimsk kvinna från Bosnien, har tagit hand om era gamla i två decennier. Var har ni varit? skriver undersköterskan Alma Peka Hodjic.

Ju mer jag läser saker i sociala medier, desto mer blir jag övertygad om att folk ofta inte har en susning om vad de gapar om. De gapar bara för gapandets skull. Det är mest två saker som fångat min uppmärksamhet.

Det är att man aldrig kan kalla sig för svensk om man inte är född här och hur synd det är om våra gamla, bortglömda pensionärer.

Men att vara svensk skiljer sig inte från att vara bosnisk, polsk, spansk, tysk eller vem som helst.

I grund och botten handlar det om att vara en bra människa, att respektera andra och hjälpa sina medmänniskor när de behöver det. Hur man ser ut har absolut ingen betydelse!

Jag valde mitt yrke på grund av en sak som hände när jag var ung. Det påverkade mig så mycket att det blev mitt kall i livet. Min väninna och jag var på väg hem till hennes föräldrar som bodde i ett hyreshus. Så fort vi kom in i entrén hörde vi en svag röst som ropade på hjälp från översta våningen. Vi sprang som galna uppför trapporna och möttes av en otrevlig syn.

En äldre dam hade ramlat och slagit i huvudet på det hårda betonggolvet. Hon låg där, på golvet, i en blodpöl och hade massa intorkat blod i håret. Den söta lilla tanten hade nog legat där en bra stund, hon såg så rädd och hjälplös ut.

Min väninna och jag kunde inte överdrivet mycket svenska då men vi lyckades lugna den söta damen. Vi hjälpte henne in i hennes lägenhet och lyckades få tag i hennes dotter på telefon. Under tiden vi väntade på dottern torkade jag upp allt blod på golvet.

Vi stannade med henne tills dottern kom. Båda var så tacksamma och det kändes så bra att jag hade hjälpt någon.

Den underbara känslan hade jag med mig när jag gick därifrån och den känslan har lett mig in på att vilja jobba inom äldreomsorgen. Det har jag aldrig ångrat.

Jag har jobbat som undersköterska i nästan två decennier och jag kan inte låta bli att undra var var alla dessa som kallar sig för Sverigevänner varit i alla år jag har jobbat?

Alla de som gapar om gamla som inte får sylt till sina pannkakor eftersom alla pengar läggs på invandringen. Jag har tagit hand om era gamla i nästan 20 år. Jag har gjort allt i min makt för att de ska vara nöjda när jag lämnar och går vidare till nästa.

Jag har tagit hand om dem, respekterat dem och brytt mig om dem. Jag har kramat och pussat dem, väckt dem på morgnarna och hjälpt till sängs på kvällarna. Jag har tröstat dem, lyssnat på dem, skrattat och gråtit med dem. Jag har hållit deras händer medan de tog sina sista andetag. Jag har hållit riktigt hårt och pratat vänligt med dem för att de ska veta att de inte lämnar denna värld glömda och ensamma. Jag har jobbat med detta länge och det har alltid varit mer än bara jobb.

Jag har alltid valt att stanna lite längre, ge ett extra leende och säga några fler vänliga ord. Jag har sett både det finaste i människor och det absolut sämsta.

Anhöriga som varit helt underbara och anhöriga som inte brydde sig ett dugg, som kom aldrig och hälsade på men var snabba att dyka upp efter att deras gamla mamma eller pappa avlidit när der var dags att dela på arvet. Det finns vidriga människor och det finns otroligt fantastiska människor överallt.

Vilket land man kommer ifrån definierar inte om man är god eller ond. Jag har genom mitt jobb sett mycket av hur människor kan vara, men blir fortfarande förvånad av hur ignoranta vissa kan vara.Alla de som använder våra gamla som vapen, inte för att de bryr sig utan för att ha något att gnälla om – var har ni varit alla dessa år?

Har ni insett först nu att våra gamla har hamnat lite mellan stolarna? Under alla dessa år som jag jobbat har det varit mer eller mindre likadant. Många är ensamma, det är ensamheten som gör mest ont för dem.

Om ni brydde er på riktigt så hade ni hälsat på någon av de gamla. Det finns många som inte har anhöriga så varför inte ställa upp och umgås med en sådan? De pratar gärna och de har mycket att berätta. Fast, det är klart, sådant tar ju tid och ork; det är mycket lättare att skriva på Facebook om denna förbaskade sylten än att ställa upp och ge en gammal människa glädje.

Tänk att en muslimsk kvinna från Bosnien, som flytt kriget för många år sedan, bryr sig mer om gamla svenskar som byggt upp detta fina land än vad många av de som kallar sig för ”Sverigevänner” gör.

Vem har mer rätt att kalla sig svensk?

Alma Peka Hodjic

Undersköterska

Det är dimma och svårt att överhuvudtaget se ut. Lite mysigt. Tänder ljus och dricker kaffe… Just i skrivande stund är det inte mycket att tillägga… Jag tänkte bjuda på en äldre text… Döden.

Det är Lördag. Förmiddag. Inga större planer för dagen.
Jag sjönk som en sten för några dagar sedan och har haft svårt att ”ta mig upp igen”.
Idag, denna förmiddag, känns det dock okej igen.

Det är dimma och svårt att överhuvudtaget se ut. Lite mysigt. Tänder ljus och dricker kaffe…
Just i skrivande stund är det inte mycket att tillägga…
Jag tänkte bjuda på en äldre text, som jag publicerat flera gånger tidigare… Jag tycker att den berör mig ännu, även om den är skriven för ganska många år sedan…
Vi börjar dagen som så, så hoppas jag på ett återläsande under dagen…
Väl Mött / Arthur 


DÖDEN

Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna hud.
Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. 
Dessa vackra fylliga läppar.
Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek.
Det värker i kroppen. Långt där inifrån, och ut. 
Ut i rymden och tillbaka.
Genom hela min kropp, söker sig känslan av kärlek. 
Som krypande sökande eldar, genom hela min anatomi, allt mitt jag.
Kärleken når mina händer och fingrar, som läser av dig. 
Läser och memorerar. Dig och din hud.
Jag ser ditt ansikte. Ditt ljusa hår, med lockar i pannan.
Jag plockar lätt med dem, lockarna runt ditt hårfäste. Lägger dem tillrätta.
Det har vuxit lite för långt. Påminner mig om ditt busigaste jag.

Jag rättar till sidbenan i ditt hår. Den har hamnat fel. 
Smeker ditt hår och låter det få vila lite mellan mina fingrar.
Jag ser dina små öron. Undrar om du hör. Undrar om du ser.
Jag rättar till din vita skjorta, den har glidit åt sidan en aning.
Jag smeker din kind och viskar om kärlek, om att älska.
Mina fingrar smeker försiktigt över din panna. 
De smeker försiktigt de få rynkor, som löper över huden.
Jag låter mina fingrar leka, över din handrygg.
Dina så oerhört mjuka och fina händer. 
Håller handen en stund. Låter den vila i min. 
Tillåter den att lämna avtryck och fossila spår, i min handflata. 
Försöker krama den lite. Håller din hand lite grann…
Dessa händer, som så gärna ville håll om mig, de nätter det var svårt att sova. 
Och din fina smala kropp och din hals. 
Vansinnigt mjuk hud, över nacken och halsen.
Din hals, som jag så många gånger låtit mitt huvud vila emot.
Och din mjuka kropp, att somna bakom. 
Din rygg att få skriva ditt namn på.
Små, små rörelser, med mitt pekfinger, då jag skrev ditt namn.
Jag skrev om kärleken. Jag skrev vokaler om dig, ditt och mitt.
Fann ord som du önskade och gissade.

Rummet är runt. Stort. Känsla av rymd. Höga väggar. Och tystnad.
Vita väggar och golvet i grå hård sten.
Taket består av små, tjocka glasblock. De släpper igenom mängder med ljus.
Det är vackert. Det är oerhört lugnt.
Det är bara jag och du här. Bara vi två, en allra sista gång…
På väggarna hänger tavlor med tyngd. 
Bibliska motiv. Moses, Noak, Jesus…
Kapellet. Kyrkans rum. Guds boning och Andens tillhåll.
Där ligger du. På rygg. Med en vacker lång vit särk. 
En vacker skjorta, har de klätt dig i. Vacker på dig.
Du ligger på en smal brits, klädd med tyger i vitt.

Jag har lagt blommor på ditt bröst. Orange rosor. Tre stycken.
Och jag har placerat en dikt, med din bild, på din bål.
Rättar till särken, när jag upptäcker var de har skurit någonstans.
Benan är fel. Håret ligger inte alls som du vill ha det.
När jag smeker ditt hår, känner jag var de har skurit någonstans, på hjässan.
Det är tyst. Lugnt. Bara jag och din ande.
Jag tror att din ande är närvarande. Jag vill att den är här.
Jag ska gå nu. Ut i luften. Promenera och få friskt syre att andas!
Fylla mina lungor med ny luft och jag ska vandra. 
Vandra hemåt, till ensam och ensamheten. 
Mitt nya sällskap, ensam. 
Tvåsamhet, blev ensamhet, på en sekund.
Hem till det som var vårat. Det som blev mitt att ta hand om och förvalta…

Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna hud.
Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. 
Dessa vackra fylliga läppar.
Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek.

Jag går nu. 
Min själ, saknar din. 
Mitt hjärta, saknar ditt.
”Sov och slumra in. Låt natten få väcka dina drömmar”…