Jag tycker att detta är så vackert och fint… Att bry sig om någon med missbruksproblematik… Att vara den som står utanför och ser på, emedan en älskade vän faller djupare och djupare… "Brev till en älskade vän"… 2015-08-05. Hämtad Bloggen; "Alkoholens Baksida"! Väl Mött / Arthur

”Jag skriver detta brev till dig eftersom jag bryr mig om dig och vill dig bara väl. Som du vet höll jag på att helt gå under pg.a alkoholen och har kommit till den punkten då jag erkänner för mig själv och min omgivning att jag behöver bryta detta mönster som pågått länge”…











    Jag förstod inte missbruket. Jag såg inte dina försök att gömma dig och komma undan, bortom och bort. Jag förstod aldrig ditt självförakt. Din besatthet av att hitta nyckeln till livet och befrielsen.

    Jag stod på sidan om och såg på. Jag kände att jag var i marginalen av det som hände. Jag var utanför, främmande och utesluten i det allvarliga…
    Jag måste erkänna att jag betraktade dina steg mot det som skulle ta ditt liv, och det som skulle komma att bli en kamp för min egen överlevnad.
    Jag visste att det skulle sluta så. Jag såg precis hur facit var, hur nyckeln såg ut till den framtida lösningen. 
    Och jag såg på. Jag stod och såg på…


    Jag hade mina känningar och kunde se framtiden, hur det skulle te sig.
    Kaos. Oordning. Förvirring. Ömhetstörst. Kärlekslös och ensam.
    Du gjorde det du kunde. Slets ändå i bitar och vågade aldrig prata om känslolivet.
    Ditt känsloliv, och de tankar som jagade dig.
    Jag såg ju att du var plågad. 
    Jag hörde hur du resonerade med dig själv, när du trodde att ingen hörde.
    Jag kunde läsa dig, men frågade inte. 
    Aldrig att jag undrade vad som hände hos dig, som om du inte bar omkring på frågor, funderingar, och en känsla av meningslöshet. 
    Som om du inte ägde det som vi andra har och besitter, funderingarna om livet och dess varande.


    Jag frågade inte hur du verkligen hade det. 
    Jag ville tro att du skulle prata med mig om du behövde, att du skulle komma till mig och be om min tid och mitt gehör.
    Samtidigt kunde jag beskåda hur du föll i bitar, krasades sönder under din egen tyngd av livet, din existens och ditt varande.
    Jag kunde höra din frustration. Jag såg dig och hur du hade det. 
    Varför frågade inte jag? 
    Varför gav inte jag dig och dina tankar en fristad, här hos mig?

    Jag förstod inte missbruket. 
    Jag såg inte dina försök att gömma dig och komma undan, bortom och bort.
    Jag förstod aldrig ditt självförakt. 
    Din besatthet av att hitta nyckeln till livet och befrielsen. 
    Jag förstår inte, och kommer aldrig att förstå, varför du valde det du gjorde och inte gav mig ytterligare försök att fånga upp dig, stoppa dig och vagga dig trygg till natten.

    Jag drömmer aldrig om dig.
    Tänker ofta på dig.
    Önskar att du kunde komma till mig.
    Jag vill ha en förklaring. Jag efterkonstruerar.

    Du dog. Försvann och lämnade mig ensam kvar.
    Jag fann dig. Jag hittade din kropp. Tunn, liten och livlös.
    Jag kan inte få den bilden att försvinna. Den flyter upp inom mig med jämna mellanrum. Bilden av dig, mina hågkomster av oss, hemsöker mig ännu.
    Jag drömmer aldrig om dig. 
    Drömmer aldrig om oss.
    Beska och bitterhet. Skarphet, strävhet och förbittrad. Är jag…
    Jag kanske romantiserar, jag kanske efterhands konstruerar, efterrationaliserar?
    Jag vet inte, jag vet faktiskt inte alls…

    Alla var där. Alla ville hjälpa till. 
    Alla önskade mig väl, kom till min undsättning och räddning. Ville livrädda mig.
    Tröstade, kramade och ”stackars dig”.
    Stora delar av bekantskapskretsen, stora delar av mig familj, mina vänner och dina…
    De var där då… 
    De ville vara ett stöd och se till att jag själv inte gick under.
    De ville se efter mig, så att inte jag också gjorde några fel kliv och valde de fegas väg ut och bort, bortom livet.

    Jag vill ju dö där. Jag ville inte längre. 
    Önskade att få försvinna, upphöra att vara, gå förlorad och förlora mig in i det okända. 
    Och det gick fort. Hela livet och vägen nedåt och utför, gick svindlande fort.
    Med största hastighet och enkelhet, föll jag ensam till grunden av självförnedring och förödmjukelse.
    Självförakt och destruktivitet.
    Ju mer av alkoholen jag fick i mig, desto skönare och tryggare blev tillvaron, utan dig.
    Ju mer jag fick i mig att tabletterna och det som hindrade ångesten att få tag på mig, desto mer klarade jag av.


    Och plötsligt var alla borta.
    Minns inte när det hände, hur det hände och vem som bär skulden?
    Finns det skuld och vem förvållade det? Vems förskyllan?
    Hur och varför, blev jag ensam kvar att betala på den skuld som uppstod, när allting gick fel och jag ensam började ta tag i det som var kvar av ett liv i tvåsamhet?
    Jag föll hårt och det var endast en, kanske två, av all dessa hjälpsamma vänner, bekanta och närstående som var kvar.
    Bittert? Svekfullt? Nyhetens behag? Nyfikenhet? 
    Och jag ännu mer galen, egoistisk och självcentrerad.
    Jag skrek ju! Jag vrålade om försakelser och min egen eftergift, jag själv är orsaken till allt detta. Jag har min egen förskyllan, men hjälp mig någon…
    Jag bad om hjälp, ingen kunde, ingen vågade och vem ville släppa in?

    Med bitterhet, beska och en smula ironi kan jag konstatera att det tog nästan ett år, innan någon av de som stod mig närmast, frågade efter mig.
    Mina närstående, alla mina vänner och bekanta. Alla de som fanns i mitt och vårt umgänge, de frågade inte längre.
    Jag var så nedgången. Jag var så ful, smutsig och så förlorad… 
    Förvirrad och kringirrande. Vilsen, bortkommen och totalt härjad och sliten.
    De valde att se bort, att inte se på. De ville inte se min väg nedåt, mot en säker död.
    Och jag kunde vara död. Jag kunde ha absorberats av jorden, parkerna och intet.
    De hade fått reda på det senare! 
    De hade fått kunskapen om vad som hände och hade skett…
    Han förlorade kampen, skulle de säga. Han klarade inte av de levandes livsvillkor.
    Han förlorade kampen mot drogerna, han stora förlust i livet tog honom till slut, skulle de berätta för varandra, och sedan skulle detta leda till fler lögner och fler osanningar. 

    Det är vår. Den sjunde våren utan dig, och utan oss.
    Jag söker solen och ljuset. Jag letar efter det som ska ge min själ en uppgift och ett mål att fortsätta framåt. 
    Det finns liv kvar hos mig. Det finns ännu en vilja och en önskan om att få vara med och vara en del av…
    Jag väljer dem och de jag önskar dela detta med.
    Nyvunna människor, nyfunna själar, individer och medmänniskor.
    ”Jag är. Alltså finns jag.”
    Jag lever ännu, och det finns en mening med det.
    Och jag överlevde dig, mig själv och oss…
    Det, min vän, är alltid en bra början, på slutet, av en historia.


    Väl Mött / Arthur

    Är jag inget värd för den ena och mindre värd för den andra!? Pratar vi bara pengar och ekonomi? Men nu ska ni lyssna till min röst och det jag har att säga. Fuck you, säger jag bara! Jag är så trött. Jag är ledsen! Jo, det var ju det också… "Detta är inte vårt ansvar längre… Ta en nummerlapp och leta vidare, här är du inte välkommen"!

    Jag har en röst och jag har någonting att säga!
    Är jag inget värd för den ena och mindre värd för den andra!? 
    Pratar vi bara pengar och ekonomi? 
    Varför är jag återställd, diagnosfri och
    färdigbehandlad på en institution och inte alls välkommen på nästa? 

    Gamla halvfeta missbrukare är inte välkomna inom psykvården och i Beroendevården är vi, efter viss tillryggalagd tid, helt plötsligt färdigbehandlad! Ingen vill ta ansvar och tänker hjälpa till!
    ”Här kan du inte komma och be om hjälp”! 

    Men nu ska ni lyssna till min röst och det jag har att säga. 
    Jag går inte med på det här! 
    Tror ni verkligen att ni kan behandla mig, människor, precis som ni vill?
    Tror ni verkligen att jag, i min rädsla och i min osäkerhet, bara ska säga ”Ja, tack”! Och vara nöjd? Tror ni att ni kan köra över mig lite som ni vill!?
    Tror ni verkligen att jag är en fullblodsidiot?
    Tror ni att jag köper all ”bullshit” som ni serverar mig? 
    Läkare, personalen på socialförvaltningen, terapeuter och sköterskor, ni fabulerar bara ihop er historia efterhand och vart efter tiden går.
    Ni måste verkligen tro att jag är dum i huvudet, som inte begriper vad ni håller på med?
    Fuck you, säger jag bara! 

    Jag är så trött. Jag är ledsen! Jag längtar bara att få lämna det här bakom mig och komma vidare…
    Jag har ingen som helst erfarenhet av allt det här! Jag vet inte och kan inget alls och jag förlitar mig till er som säger er veta… 
    Och ni bara leker och tror att jag, och alla andra förbannade missbrukare, ska finna oss i det här?

    Jo, det var ju det också… 
    ”Detta är inte vårt ansvar längre… Ta en nummerlapp och leta vidare, här är du inte välkommen”!
    Jag är så oerhört ledsen, arg, sårad och härsken. 
    Kränkt, skymfad och förorättad!

    Var hör jag hemma i livet, tillvaron och världen!? 
    Varför lyssnar ingen på det jag säger, det jag önskar och vad jag vill? 
    Och var hör jag hemma i sjukvården? 
    Vem tar ansvar och vem anser att de kan vara mig behjälplig i mitt mående och i det som ska bli en friktionsfri, fungerande och följsam vardag.
    Vad håller alla på med!? 
    Är ni medvetna om att det är en människa i allt det här… 
    ”Det här är inte vårt ansvar, du är färdigbehandlad här, en ny remiss kanske..”?

    Och varför skyller alla ifrån sig? 
    Alla skyller på alla. ”Vi vet inte? Ingen har talat med oss? Vadå remiss och vadå kommunikation? Tala med vem då och hur”..?
    Varför lägger alla ansvariga läkare, sköterskor och terapeuter över ansvaret på varann och de olika enheterna som jag varit inblandad i? 
    Varför är inte jag, som före detta missbrukare, rumsren, anständig nog och välkommen, inom psykiatrin? 
    Varför hänvisas jag hela tiden tillbaka till Beroendevården, där de tycker att jag är färdigbehandlad och redo för att psykvården ska ta över. 
    ”Det är anmärkningsvärt att de sänder remissen tillbaka till oss”, säger min terapeut på Capio Maria Beroendevård. 
    ”Du är färdigbehandlad här på Beroendevården och det är psykvårdens ansvar att hjälpa dig”! 
    Och vidare fortsätter personalen på Maria; ”Varför ringer inte Psykiatrin upp oss och för en dialog? Varför lämnar det över allting utan ett samarbete, till oss? Och varför hjälper inte de dig, de har ju allting där ute på Affektiva programmet och Huddingesjukhus? Behandling och KBT-terapi”!
    Ja, inte vet jag!? 
    Vad ska jag säga? Har ni i er tur provat att föra en dialog med dem på Huddinge och hört efter hur de tänkt kring mig och vad som skall göras för min räkning? 
    Har ni på Capio Maria försökt att tala med ansvariga på storsjukhuset? 
    Nej… De har ni visst inte gjort!

    ”Kommunikation”, som min gamla chef alltid vrålade!

    ”Det är inte det att vi inte vill hjälpa dig, men du tillhör inte vårat bord längre”!
    Jag ber om en ny tid hos läkaren på Capio Maria Beroende Centrum, eftersom jag är angelägen och tycker att jag måste tala med henne om den remiss som är skickad från psykiatrin och Huddinge Sjukhus. För på Huddinge önskar de att jag ska få hjälp med min nya medicinering och insättningen av den, eftersom det  inte är helt riskfritt. 
    De ber att Capio Maria ska bistå mig. 
    De återsänder remissen från Affektiva programmet och Huddinge Sjukhus, till Capio Maria. 
    För… På Huddinge anser de att jag har alla papper, all dokumentation, en pågående behandling på Maria och det är bättre, det är smidigare för mig.. 
    Och ”Utredningen är färdig här. Du hör hemma i beroendevården”!
    Och det stämmer visserligen!
    På Capio Maria har jag nött på linoleumgolven i ett och ett halvt år. 
    De känner mig och jag vet vilka de är som arbetar där. Allt och alla från tjejerna i receptionen till städerskan som städar våningsplanen.

    Jag ber om hjälp och jag ber om en tid. 
    Jag ber om utrymme och jag vet inte vad som händer…
    Läkaren ringer upp mig och plötsligt upplever jag att de inte alls känner mig! Detta är min tredje läkare på Capio Maria under ett och ett halt år, plus och minus någon ställföreträdande. 
    Och det är som om de inte läser och studerar det som de ska besitta kunskap om. 
    De vet inte vad de talar om, helt plötsligt och deras gemensamma och mångåriga erfarenhet ska göra mig, och andra patienter i samma situation, trygga, skyddade och säkra.
    Det har inte ens läst viken typ av diagnoser jag har. 
    De vet inte hur jag är och hur jag fungerar. 
    De bryr sig inte alls, om du frågar mig som sitter mitt i eldstriden, om hur jag önskar ha det och de frågar inte heller hur jag faktiskt reagerar och agerar på allt som är nytt, främmande och osäkert!
    Det bara gör. De frågar lite korta och snabba frågor via telefonen och de ber mig att sitta ner i båten och ta det lugnt.

    Jag har tragglat och tjatat om detta i snart ett år. 
    Jag har bett om hjälp och jag har bönat om att de skall göras någonting så att även jag får en lättare tillvaro.
    De säger att de vill hjälp mig, men det är inte deras ansvar. 
    Alla vill hjälpa till, få mig att må bättre, men det är inte ”vårat bord”. 
    ”Inte vårat ansvar”, och nu… 
    Vi skickar remissen vidare och förresten; ”Du kan klara din medicinering själv! Det går bra. Vi har inte tid och dessutom är du ju färdigbehandlad hos oss”! 
    Detta som var så viktigt att jag verkligen fick hjälp med!?
    Och hade de läst på om min diagnos ADD och vad det innebär att även ha sjukdomsbedömningen Bipolaritet, så hade de vetat om hur snabbt det svänger i mitt mående. 
    De hade vetat vikten av rutiner, vanor och att nya möten med nya människor är arbetsamt, energidränerande och psykiskt utmanande. 
    De hade haft kunskap om hur länge jag varit deprimerad, att jag inte orkar så mycket mer och att jag i den här röran börjar oroa mig inför nya möten, nya mediciner, nya läkare, nya terapideltagare och alla telefonsamtal.
    De borde ha haft koll på mina tvångstankar och mina mörkaste, allvarligaste och fullständigt absurda funderingar. 
    Om de hade läst på och verkligen haft den kunskapen de hävdar att de har, då hade de haft insikten om att jag inte klarar av konflikter, konfrontationer och är mindre bra på att hantera min och andars ilska. 
    Men jag är förbannad och jä*ligt arg!

    Och vidare…
    I  min ”tidigare” terapigrupp är det nya deltagare, nya medarbetare och nya människor. 
    Det är nya sköterskor och det är ytterligare främmande människor att möta, lära känna och vara socialt trevlig emot, och allt emedan jag själv går sönder inombords och bara längtar efter att få lägga mig ner och sova. 
    Hellre döden dö, faktiskt… 

    Jag nådde bristningsgränsen i går morse och känner uppgivenhet och sorg.
    Ingen bryr sig. Ingen bryr sig genuint om mig, egentligen! 
    Och ni kan erkänna nu, personalen och de som arbetar på Capio Maria och inom psykiatrin, att ni tjänar inga pengar på mig längre. 
    ”Slussa honom vidare och så tar vi in nästa misslyckade och patetiska lilla missbrukare”.

    Och jag själv..?
    Remissen skickas till nästa instans och till nästa utkikspost, där jag redan vet hur det kommer att låta och vad som kommer att sägas.
    Psykiatrin uppskattar inte gamla missbrukare och vill inte ha med dem att göra. Och tro mig, jag vet att det är dagens sanning och att jag har rätt i det fallet. 
    Allt annat är lögn!
    Jag har varit i kontakt med psykiatrin otaliga gånger och de har bett mig ta kontakt med vårdcentralen eller Beroendevården, eftersom jag är av  en ”Beroendepersonlighet”… 
    Jag har suttit på Psykakuten och gråtit och de har bett mig att gå hem… ”Det stämmer att du är missbrukare va? Vi kan inte hjälpa dig”! 

    Så… Nu är jag här. Jag har ingenstans att egentligen vända mig.
    Jag glider mellan två olika instanser och de hävdar att de har specialistkunskap och kan sin sak, och ändå behandlar de mig och andra patienter, som om de inte visste alls hur jag och de andra patienterna fungerar!
    Jag lider av psykisk ohälsa och jag inväntar bara nästa skov av nedstämdhet och depressioner. Jag inväntar bara nästa tankemönster av död, döendet och hur skönt det skulle vara att få slippa alla grubblerier och tankar.

    Fuck you, säger jag bara! 
    Jag är så trött. Jag är ledsen och jag längtar bara att få lämna det här och komma vidare… 
    ”Vänta lite till. Tålamod. Kämpa på! Var glad att det blir ordentligt gjort. Vänta och ha ännu mer tålamod”… Fan vad tröttsamt! Floskler!
    Livet ska inte vara så här!

    Jo, det var ju det också… ”Detta är inte vårt ansvar längre… Ta en nummerlapp och leta vidare, här är du inte välkommen”! 

    Väl Mött / Arthur