Vi pratade om känslan av att bli omänsklighetsförklarad i samarbetet med Socialförvaltningen. Som en kossa. Det där med boendestöd är ett jäkla aber och idiotiskt påfund! Jag ska vara på Psykiatrin klockan tretton och innan dess hinner jag tänka något varv till. Dock känner jag ju att min oro och rädsla låser mig och jag vill allra helst somna om…

Jag förstår inte varför jag har den här oron i magen. Ständigt!
Det är som om den alltid är placerad i
bröstet! 
Och en del dagar, när jag har saker att göra och tider att passa, så letar den sig ner i magen och grottar in sig där.
Det är som om somliga saker ”matar” den där ängslan och den växer till sig. Snabbt!
Den här förmiddagen är det så.
Fysiskt mår jag lite illa och det är en oformlig lerklump i magen.

Jag har ett möte på Psykiatrin Södra, vid Globen, den mottagning som jag har anmält till Patientnämnden och den klinik som har varit försumlig och trasslat ordentligt med mig som patient, och jag känner ett obehag i att behöva gå dit! Jag känner att jag inte, på något vis, är färdig med det där!
Jag tycker fortfarande att det har behandlat mig mindre bra och att de egentligen blev mest rädda när jag drog i gång karusellen; ”Så här får man inte göra mot människor”!
Det var trots allt efter att jag gjorde min anmälan och uppmärksammat Patientnämnden på deras brister, som de började göra om och göra rätt.
Det är obehagligt, otryggt och jag känner att det är förbannat obekvämt.
Jag har för övrigt skrivit klart det yttrande som Patientnämnden vill ha angående detta, så det blir en fortsättning på den här soppan och jag får helt plötsligt svårt att se skillnad på sak och person.
Jag gillar det inte! Inte alls…

Ska jag avboka dagens tid och ”smita” för att jag inte vill gå dit och för att oron växer till sig? Eller ska jag bita ihop och ”göra ändå”!?
Jag är så jävla trött på mig själv! 
Och ska jag be dem att sända min remiss vidare och fortsätta att ”gå på” via Patientnämnden, för att det ska uppmärksammas, deras ignorans och försumlighet! 
Och ska jag verkligen behöva vara och leva som före detta missbrukare i resten av mitt liv, oavsett hur länge jag har varit hel, ren och schysst!?
För det är ju detta som det hela handlar om!
Det är så enkelt för psykiatrin att hänvisa till missbruket som en direkt orsak till det psykiska måendet och påstå att det är självförvållat.
Det där håller ju inte i längden, för efter några års nykterhet kan man inte längre skylla på ett missbruk, som inte är aktivt och inte heller är i påverkan av kroppens organ och psyke.
Jag har sagt det förr, men missbrukare är inte rumsrena inom psykiatrin och de vill ogärna hjälpa dem som kommer ifrån Beroendevården.
Jag vill inte idag! Jag är oroad och vill smita.
Undrar vad min man  och bästa vän känner för det här?
Undrar vad han har att säga om det? Frågar jag honom? Nej! Jag blandar sällan in honom i mina göranden just nu… Jag vill bara inte och tänker inte smeta ner honom också med allt det som rör mitt skit.
Jag gör mig ju obekväm och jag får skylla mig själv…

Jag talade med en av min allra bästa vänner här om dagen. Vi tog en snabb kopp kaffe tillsammans!
Vi samtalade om Vuxenenheten och Socialförvaltningen.
Vi pratade om våra gemensamma erfarenheter.
Vi pratade om känslan av att bli omänsklighetsförklarad i samarbetet med dem. Som en kossa. I det här samtalet två kossor!
Vi, båda två, helt oberoende av varann, finner att man som person blir en siffra, ett diarienummer och en bokföring i deras rullar.
De hänvisar till personnummer, snarare än till förnamnet!
Det är sällan någon hör av sig, bara för att, och det är ytterst sällan som någon frågar hur man mår, hur man har det eller bara skickar ett mejl och skriver något positivt.
Efter en tid så blir man ganska ensam i alla papper, i alla ansökningar och handlingar som man ska hålla reda på.
De blandar in en Boendestödjare och önskar att all kontakt, alla frågor och allt det som de själva kan undslippa att behöva ta itu med, sköts via den person man blivit tilldelad.
Socialförvaltningen är nedlusade med arbete, jag vet det, men ett kort mejl torde det finnas en minut över till? Har jag fel?

Och det där med boendestöd är ett jäkla aber och idiotiskt påfund, för det blir direkt en mellanhand som man ska förmedla saker och ting till och för övrigt tycker jag nog mest att det blir frågetecken kring Boendestödet.
I alla fall för mig!
Dessutom är de som stora frågetecken själva, för de vet knappt vad de ska vara behjälpliga med, och när man väl behöver dem, så kan det inte, med kort varsel, ställa upp och vara ett stöd när de väl gäller.
För övrigt litar jag inte ett ögonblick på min Boendestödjare! Det känns inte alls bra och hon har ofta varit sjuk eller bara uteblivit!
Det kommer en dag där jag slipper det där och det kommer en dag när jag inte behöver behålla den kontakten, men fram tills dess är jag som människa en siffra och mitt personnummer hos Socialförvaltningen.
Men det är förbannat tragiskt att man ska behöva känna sig avhumaniserad inom Socialen och sedan behöva hoppas, vänta och tro att man ska få vara människa i samarbetet med dem.
Jag säger inte att man inte ska behålla en viss professionalism eller ett visst avstånd, kanske, till sina klienter, man behöver inte bli ”tjenis och bundis”, men visst hade det varit trevligt med ett kort mejl där någon efterfrågar hur man mår och hur man har det. Bara lite kort. Inget märkvärdigt alls…
Det hade varit schysst med en förfrågan och omtanke om hur det är i tillvaron och verkligheten.

Jag ska dricka mitt kaffe och komma i ordning!
Hur det än är så måste jag ta itu med min vardag också! 
Jag ska vara på Psykiatrin klockan tretton och innan dess hinner jag tänka något varv till. Dock känner jag ju att min oro och rädsla låser mig och jag vill allra helst somna om.
I övrigt har jag Jobbtorg Resurs i morgon också, men det är en helt annan historia. Dock en lite ”jobbig” sådan, men det tillhör morgondagen och jag lär väl återkomma kring det.

Ta hand om dig där ute i världen! Jag gör så gott jag kan! 
På återläsande och tack för all din uppmärksamhet!
Väl Mött / En skör och oroad liten Arthur 

En infektion av ångest… Och då gör jag som jag blivit tillsagd och ombedd att göra! Gör ändå! "Diagnoser finns egentligen inte". "Du kommer att förstå det där så småningom". Hur mycket ska man egentligen lyssna till sitt mående och sin inre röst!?

Är det inte märkligt hur dagarna är sagolikt olika varann!?


Från en helt schysst dag och ett mående som är helt okej, till nästa morgon och förändringen är påtaglig!
På ren svenska? Jävla skit!
Det liksom kryper i kroppen och klumpen i magen växer till sig och sprider sig som en amöba i hela kroppen!
En infektion av ångest… 
Och då gör jag som jag blivit tillsagd och ombedd att göra! Gör ändå!
”Du är inte dina diagnoser, frågan är om de alls finns”!? Se till att få saker fixade i alla fall! Somligt måste bara göras! Och jag påbörjar det där! Att ordna ändå!
Tar sats och går igång för att ordna med tillvaron! Jag fixar, jag åker och jag passar tider och hela tiden växer motståndet till sig i hela mig! Nej! Nej! Nej…
Och jag börjar fundera över det där med att göra ändå!
Jag tänker på hur mycket energi det går åt till att vara ”produktiv”, duktig och gå emot sina egna önskemål, för att inte isoleringen ska ta över och jag själv bli än mer oroad och rädd!
Isolering och ensamhet föder tankar. För mycket tankar blir till negativitet. Negativitet blir en nedåtgående spiral och dåligt mående! Depressioner!
”Ut och se världen! Andas och få ordentligt med luft”!
Bhaaa…

”Diagnoser finns egentligen inte”, som min Sponsor sa i Tolvstegsprogrammet, för ganska länge sedan nu!
”Det är bara ett påfund för att ge en förklaring till varför missbruket tar över”!
Jag vet inte vad jag ska tycka om det!?
Alla har sina egna insikter, sina egna övertygelser och sin egen tro på hur världen ser ut. Och jag har således min! ”Du kommer att förstå det där så småningom”, fortsatte hon lite nedlåtande.
Och när våra åsikter väl gick isär, så bara väntade hon på rätt tillfälle att få avsluta sitt sponsorskap och vår relation… Jag såg det så tydligt!
Och så blev det också. De skedde flera gånger med olika relationer i hennes omgivning och när åsikterna inte gick hand i hand med hennes egna, så var det slutdiskuterat.
Det var inte mycket till egenvilja där inte och frågan är om hon själv ens vet vad hon önskade och ville…
”Diagnoser finns inte! Det handlar om att bemästra sig själv och bortse från sin egenvilja”! Nog om det…
Jag vet vad jag vet och jag tror det jag tror. Jag är skapligt ”knepig” för att kunna säga och konstatera och något är knas i min egen härliga person!
Punkt!

I alla fulla fall…
Hur mycket ska man egentligen lyssna till sitt mående och sin inre röst!?
Hur mycket ska man låta andra komma med påståenden om hur det egentligen är och låta dem ge goda råd om vad som är bra för trötta själar!?
Hur mycket ska man ta hänsyn till kroppen, lyssna in den och sedan, för att man anstränger sig så in i helvete, falla samman till en våt fläck, för att man ska vara minst lika ”mainstream” som alla andra i det här samhället!?
Man ska ju ”Passa in”! Man ska ju vara produktiv och bidra till samhället! 
”Förbannade latmask”!
I slutändan räcker man inte hela vägen fram ändå. I slutändan är man slutkörd och energin är slut och som bortblåst, och då blir man i alla fall ensam med sina tankar och kvar i sängen med täcket över huvudet.

Jag skyller sällan, för att inte säga aldrig, på mitt mentala mående! Jag upplever det så i alla fall… Jag kan ha fel, det har skett förr…
Jag säger inte att min mentala ohälsa är orsaken till somliga beslut, som att sova och stanna kvar i sängen en hel dag och jag trycker aldrig på att jag har dubbeldiagnos och ”Just därför fungerar det inte idag”…
Jag brukar försöka och jag ”gör ändå”!
Resultatet blir istället att jag måste vila, ge mig själv återhämtning och se till att själen hinner ifatt kroppen!
Jag ”leker” stor och stark och iklär mig rollen som en glad, positiv och social människa! Men det har sitt pris! Jag sover lika mycket som mina katter!
Det händer att jag finner vita lögner för att slippa ifrån saker och ting, och det händer att jag inte är helt ärlig.

Om jag ska vara fullständigt rättrogen sanningen och ärligheten, så blir jag tvungen att köra upp mina diagnoser i ansiktet på mina medmänniskor titt som tätt… Jag gör inte det… Det är liksom som det är…
Och ibland… Vi en del tillfällen, som igår… Ja, somliga dagar, då sätter jag mig i skymundan någonstans och gråter! Det är bra! Det gör gott!
När det blir kaos i huvudet och dagen faller samman och ingenting blir som jag har tänkt det, och där jag tror att jag har funnit trygghet i mina beslut, och det kraschar ändå, då sätter jag mig ner och lipar…
”Jävla lipsill”! 
Jag skiter i det. Jag behöver lätta på trycket… Och då gråter jag. Punkt!

Idag blir det ingenting av någonting.
Jag vill vara ensam och ifred. Jag ska tillåta mig att vara avslagen och bara nedstämd och vila i sängen.
Kanske åker jag hem och isolerar mig från allt och alla… En promenad och musik? Jag får se vad dagen ger. Just nu = Självvald ensamhet!

Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Jag uppskattar det!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Måndag morgon. God Morgon Världen och alla människor i den! Det finns inte så värst mycket att skriva… Jag ska träffa en ny läkare nu på förmiddagen. På Vårdcentralen. Jag blir naturligtvis nervös. Stressad.

Måndag morgon.
God Morgon Världen och alla människor i den!

Det finns inte så värst mycket att skriva och inspirera med just nu. Det är Måndag och ännu är det ganska händelsefattigt… 

Jag ska träffa en ny läkare nu på förmiddagen. 
På Vårdcentralen.
Jag blir naturligtvis nervös. Stressad. 
Andas lite lugnt och försöker att samla mig. Ingen fara. Det är lugnt.

Det är väldigt skönt att kunna erkänna att jag är orolig och nervös. Det är okej!
Det är skönt att jag medvetandegjort, för mig själv och för dig som läser mina inlägg och min blogg, hur jag fungerar och jag tänker inte låtsas som om det är något märkligt med det.

Jag är Arthur, Janne för somliga människor och jag har en dubbeldiagnos. 
Jag skriver som jag gjort och hört tidigare; Jag är inte mina diagnoser, eller sjukdomar, jag har dem och jag lär mig att leva med dem och jag försöker att förstå dem.

Jag ska träffa en ny läkare för att få hjälp med en remiss till Ortopeden, tror jag att det kallas, för att se efter vad exakt det är som gör så ont i kroppen. 
Jag funderar över varför mina knän, mina höfter och armarna börjar att ge med sig av värk. 
Artros, tror jag själv och om det är så, finns det förmodligen hjälp att få.
Jag börjar bli äldre och med mitt tidigare missbruk i ryggen, så förstår jag att jag kommer att få följdsjukdomar. Inga konstigheter alls. Det är vanligt att sjukdomar och slitage på kroppen visar sig efter en tids drogfrihet. 
Och som alltid, så vill jag veta och ha svar och kunna göra någonting åt det hela.
Andas. Ta det lugnt. Det blir bra. Alltid… 

I övrigt är helgen över. 
Lite regn och lite sol, är summan av de dagar som gått.
Katterna, upplever jag, beter sig märkligt och jag grubblar lite över det också. De har det bra och de lever gott, men de har varit undvikande och vi, jag och min kärleksfulla man, har inte haft sällskap i sängen under natten. 
En uppgörelse dem i mellan? Är det fortfarande osäkert vem av dem som är mer överlägsen än den andre? Vem bestämmer?
Det visar sig hoppas jag. 
Ingen verkar sjuk i alla fall, för i övrigt är allting som det ska… Mycket mat och vatten och en del frisk luft.
Jag borde inte ha husdjur. Jag oroar mig ständigt och jag är rädd att det blir ”fel”. Men å andra sidan är dessa två utmärkt medicin för trötta och rädda själar.

På återläsande under dagen. Jag ska dricka mitt kaffe, pussa på mina katter och min stora kärlek, min man och bästa vän och sedan ge mig av på vardagens äventyr.
Ta hand om dig och tack för sin tid och uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur