Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt att det kommer lösningar på "problemet", i sinom tid. Det är okej! En bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå?

Det blev mycket vila i sängen idag. Jag och två kattmagar. Varma och goa katter… Lite slötitta på teve och somnade förstås.

Tvättade en tvätt och passade sedan på att bada ett varmt bad med mycket badskum och lite svart kaffe och skriva, skriva och skriva…

”Det är inte bra att grubbla”, sa en gammal bekant till mig. ”Det är bättre att vara bland människor, umgås och vara aktiv, än att tänka och fundera”…

Det är förmodligen sant.

Det stämmer nog. För somliga! Jag mår förmodligen också bättre av att ”umgås” och vara social för att skingra tankarna, så är det nog.

Men jag måste få tillägga att det inte alltid är rätt för alla och att det inte är ett universellt svar på människors svårigheter.

Somliga grubblar och ältar ändå. Några av oss tänker hela tiden och i ett umgänge tar vissa människor även in hela miljön, alla människor och allt det som sker omkring dem.

Det finns inget stopp och det finns inget riktigt filter som sorterar allting som sker omkring oss, och det blir trafikstockning i alla sinnesintryck!

Och allt det som ska in i skallen och sorteras, står knappast i en välordnad kö…

Som min man, kärlek, och bästa vän alltid kallar det; Hjärntrött. Man blir trött i hjärnan av allting!

Jag har ju skrivit om detta förr, men det är så enkelt för utomstående att rapa upp gamla klyschor och floskler och sedan tro att det ligger lite sanning i det. Men jag vet ju, jag är inte dum, att det handlar om välvilja, tröst och vänlighet, från mina medmänniskors sida.

Jag hetsar inte upp mig längre. Jag gjorde alltid det tidigare! Men inte numer… Jag vet hur det är och jag vet vad som händer i min kropp och i mitt huvud. Jag pallar inte. Jag orkar inte. Jag blir slutkörd och trött.

Men, det positiva är att det blir tätare mellan gångerna när jag själv känner att det faktiskt är okej och att det är accepterat av mig själv.

Det blir ju lite av maktlöshet! Vad ska jag göra och hur ska jag göra det? Hur får man mer energi och mer tillgång till hjärnfiltrering och lugnare tankeverksamhet? Vad kan jag göra? Det är ju som det är!

Förr drack jag vin. Massor med vin och klarade mig ganska bra, tyckte jag då. Förr kunde jag ta både Morfin och Amfetamin, det ena för att varav ner och befinna mig i ett ”Alice i Underlandet”-land och det andra kunde jag dra i mig för att ”komma igång”, vara aktiv och ändå vara avskärmad och i min egen lilla bubbla och värld.

Nu är det inte så längre och för övrigt är det inte en problemlösning.

I mina funderingar är ett accepterande av tillståndet det som krävs. Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt, att det kommer lösningar på ”problemet” i sinom tid. Det är okej!

Idag, just nu, är jag okej och mitt mentala tillstånd okej. Acceptans!

Ytterligare en bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå, tänker jag! Grattis till att jag insett mina begränsningar, att jag förstått att jag inte äger kapaciteten till mer än så?

Grattis till att jag är medveten och insiktsfull? Eller, för att vara sarkastisk och ironisk; Grattis till ett jävla misslyckande? Att jag är utkonkurrerade och inte ens duger att vara yrkesverksam till hundra procent?

Grattis till vad?

Jag funderar vidare på det där… Jag vet inte… Grattis? varför då?

Tack för ordet och på återläsande! / Arthur 

…mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att "avskärma mig". Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla människor.

Det blev inte så mycket skrivet igår, utöver mitt inlägg på morgonen.

Jag blev så matt och trött efter äventyret, som kortades ned rejält, att jag vilade mest och sedan titta på alla vackra människor under Nobelfesten och dess middag.

”Det märks att man börjar bli gammal, när man bänkar sig framför teven för att se på Nobelfesten”.

Glitter, glamour, vackra färger, praktfulla människor, vackra hår och alla dessa pärlor, diamanter, smaragder och briljanter. Det var tilldragande och förtjusande faktiskt och ganska trevligt att se på… Att slötitta på dessa festligheter fungerade utmärkt, hjärnan behövde inte så mycket att grubbla över, i all denna glassiga yta…

Men, jag var trött och fortfarande ganska sjuk. Seg förkylning!

Jag märkte på min utflykt igår att jag inte alls är hundra procent återställd ännu och att jag behöver mer vila och mer tid för återhämtning från förkylningen.

Jag hade en storslagen plan att åka hem till mig och mitt i Bagarmossen, men kom inte ens halvvägs!
Jag hamnade i Skärholmen i några timmar och lyckades att ordna en del ärenden. Svettades som en galen och bröstet rosslade som en gammal dieselmotor.

Oerhört mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att ”avskärma mig”. Jag försökte att titta, se mig omkring, lyssna på musik och använda mig av olika distraktioner för att vara utanför påverkan av andra.

För mycket människor och trängsel, kan få vem som helst att flippa ur, och jag själv orkar inte ta in allt, alla och allting, så jag har mina ”verktyg” för att undkomma åtminstone en liten del av alla intryck.

Allting som sker omkring mig faller in i mitt sinne och i min kropp, helt osorterat och hjärnan hinner inte med att sortera, reda ut eller klassificera det som är viktigt och det som inte alls är det.

Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla dessa människor.

Jag somnade kort efter det att jag kom hem igen.

Av mitt hem och av mina vackra saker, blev det ingenting alls… Jag orkade bara inte!

Vad dagen ger idag har jag ingen aning om. Det finns en del saker att ordna med idag också, så kanske att jag får somligt gjort… Observera att jag förstått att jag kanske ska ta det lite vackert, några dagar till!

Jag påbörjade en text och ett inlägg igår kväll, med ett huvudinnehåll om definitionen och etiketterandet av människor, hur vi noga avläser och preciserar varandra och andra.
Det blev fullständigt uppåt väggarna!

Jag skriver väldigt mycket och nästan överallt. Har jag inte tillgång till min mindre bra dator, så kan jag alltid skriva på min telefon.

(Åh! Denna teknik som jag uppskattar så mycket…)

I alla fulla fall, så snurrade jag in mig i orden och meningarna så illa, att jag inte blev riktigt färdig och innehållet blev väldigt snurrigt och rörigt och jag kom aldrig fram till det jag önskade få sagt…

Texten har fått marinera under natten, så kanske att jag kan bringa klarhet i raderna under dagen… Eller så blir den liggandes på datorns skrivbord…

Det är Fredag! Ta hand om dig! Var rädd om dig och dem som står dig närmast. Njut dagen och var schysst emot varann därute!
Och du! Kom ihåg; ”Ta ingen skit”!
På återläsande!

Väl Mött / Arthur 

Och… "Bara för att… Jag vill och för att jag kan". Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka "medlidande"… "Bara för att"! Enkelt! "Det är inte konstigare än så… För att jag vill"…

Foto; Per Lundström

Och… ”Bara för att… För att jag vill och för att jag kan”.

Välgörenhet. Välgörare. Gåvor. Att skänka. Att ge. Att vara schysst och snäll, utan att förvänta sig någonting tillbaka. Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. ”Bara för att”…

Att beskriva avsaknaden av vardagliga ting och vardagslyx, ska man verkligen ”hänga ut” det på sin blogg? Ska man verkligen göra det? Är det pinsamt? Är det vulgärt? Beskrivande av verkligheten?  
Och ska man berätta hur det verkligen är och hur det faktiskt har varit.
Vill människor läsa sådant? Vill människor veta hur det är? Ibland?

Att skriva om verklig glädje, den där lyckan som börjar i magen och sprider sig som en varm yllefilt i hela kroppen och samtidigt försöka att förmedla det med ord, förstår andra människor den känslan..?
Tacksamhet, är ett ord som jag faktiskt uppskattar mindre, men det är ett ord som kommer för mig när andras välvilja möter mig och jag får bekanta mig med en glädje, kärlek och upprymdhet, som är så stor att det är svårt att sätta ord på den.

Vid det där tillfällena, när jag möter andras medmänsklighet, vill jag gärna försöka att med mitt ordförråd och med min uppsättning av meningar, förklara, berätta och beskriva känslan av tacksamhet, för dem.
Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet inte vilken del av mitt vokabulär jag ska börja söka i, för att kunna uttrycka ett tack som landar rätt och som i sin fulla mening ger uttryck för det jag känner; Uppskattning, glädje och tillfredsställelse. Tack borde kanske räcka, men det blir platt och genomskinligt på någotvis. Och det är då jag kan bli översvallande tradig, enformig och nästan tjatig. Jag får svårt att klä det i ord och jag kan inte nog försöka att förklara hur det känns, vad som väcks inom mig och hur upprymd jag blir.

Foto; Per Lundström

Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…

När andra människor i min omgivning vill se till att jag får njuta, ha ”jävligt roligt” som en gammal god vän skrev till mig, eller när mina vänner vill bjuda på en fika på stan, eller köper mig nya strumpor, för att jag själv prioriterar bort det, då brister det för mig.
Och välgörarna gör det här ”Bara för att”… Inte konstigare än så! ”Bara för att jag tycker om dig och för att jag vet… det är inte märkligare än så”, som samma ovannämnda vän skrev till mig.
”Det är inte konstigare än så… För att jag vill”…

Och med den där vänligheten och generositeten vaknar skam, skuld och samvete till liv hos mig, för varför ska jag bli tilldelad andra människors generositet och välvilja? Vem är jag att ta emot och dessutom, just nu, inte kunna ge någonting tillbaka? Varför ska jag ”få”, när andra har det så mycket värre än jag själv? Och vem är jag att klaga, gnälla och vara ett ”offer” för omständigheterna? Jag har ju faktiskt försatt mig i den här situationen själv. Det är bara jag som bär skulden för hur mitt liv har utvecklats och det är bara jag själv som bäddat för allt det som är omkring mig.
Men trots allt finns en stolthet hos mig.
Trots all förnedring som jag faktiskt har upplevt innan jag blev drogfri och ”clean”, så finns det en oerhörd hederskänsla och självaktning hos mig. En sådan där rå ursvensk och Jante-liknande värdighet, som vägrar att ta emot och som vägrar att låta någon se hur illa det är eller faktiskt har varit.

Men så går man igenom saker. Man gör saker för att klara dagen och man ber faktiskt om hjälp och berättar precis hur det är. ”Jag klarar inte det här själv! Jag kan inte få ordning på tillvaron, så hjälp mig”!
Och så får man hjälp och andra människor ser till att det blir en följsammare vardag och tillvaro, och så står man där och kan ingenting göra, mer än att säga tack och hoppas att man någon gång i framtiden kan ge tillbaka på någotvis. Och man hoppas att det ska fixa sig, att det ska ordna sig och att det blir bra…
Man söker gåvor hos kyrkan, Frälsningsarmen och man söker fonder i hopp om… Och hela tiden; ”Bara ingen ser mig och detta förnedrande”!
Och så får man hjälp och så får man äta sig mätt och så får man pengar till det där andra, vardagslyxen och så… ”Bara för att”…

Och min ovannämnda vän skrev till mig, på det mest enkla sätt, ”För att jag vill. Det är precis så enkelt! Bara för att”…

Och jag skulle kunna beskriva hur förnedringen har sett ut, vad jag har gjort och vad jag, i mitt ”fina” och mitt mest prestigefyllda jag, ”nedlåtit” mig till att göra, för att få mat, pengar till mina förbannade cigaretter och även få ihop pengar till skulder, skatter och inkasso, kanske en kaffe på stan och vid något tillfälle även en bio, men jag undviker det just nu, för det är en helt annan historia.

Och jag har så många att tacka för hur min värld ser ut och för att jag har det jag har och att även jag får njuta av vardagslyxen.

Min goda vän i kyrkan, författarinnan, som gav mig möjligheten att gå ut på restaurang och äta. Min barndomsvän som såg till att jag fick nya underkläder, precis där i början av tillfrisknandet.
Min Chilenska väninna som försett mig med sängkläder, möbler och mat.
En annan god vän som hjälpte mig att sälja prylar och saker, via Blocket, för att jag själv skämdes så oerhört! Samma väninna handlade nödvändigheter till mig ”bara för att”…
Och mina tidigare kollegor, en som klipper mitt hår och pratar om livet och den andra, hudterapeuten, som tar hand om mig, ger mig värme, pysslar om mig och äger ett omhändertagande av ren välvilja, ”bara för att”, och som även ser till att jag har fina och bra hudvårdsprodukter till min hud! Samma väninna som hjälpte mig med hyrbil och flytthjälp, när ingen annan kunde!

Och min nyvunna vän, hon som sjunger i kör och även hon arbetar inom Svenska Kyrkan, som skjutsat mig lite varstans när ingen annan har kunnat och som hjälpt mig flytta runt i den här staden till vansinne! 
Och min Bipolära väninna, som jag har så obehagligt mycket gemensamt med, som givit mig min fina ”Guds-Burk”, som bjudit på mat och avnjutit långa promenader tillsammans med mig i city, när jag egentligen inte orkat! Hon som står ut. Alla de som står ut med mitt mående och mina nycker, ”bara för att”!
Hur framför man ett redigt, ordentligt och välmenta tack, för att de ska förstå?

Och min mans härliga och färgstarka syster, som skänkte mig en vacker kudde till mitt nya fina hem och min Socialassistent som i början av vår bekantskap bjöd på kaffe och kanelbulle!
Mina nyvunna vänner, vars katter jag har fått möjligheten att ta hand om och så min granne, som är oerhört påträngande och jobbig ibland, som försett mig med vitlök och kryddor… 

Och så min man och min syster, som aldrig tvivlar, som alltid säger att det är okej och som alltid vill se till mitt bästa. Hela tiden! Och ”bara för att”…

Och där står jag. Mitt i känslostormarna! I min egen högst personliga förnedring, när andra ger, är välgörare och generösa, och bara skäms.
Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…

Samtidigt som det är en enorm glädje att få ta emot, så är det skamfyllt, genant och förnedrande! Å ena sidan och den andra…
Jag blir så oerhört lättad ändå, glad och varm, att det finns så många människor som bryr sig om mig… och det ”bara för att”!

Tacksamhet. Glädje. Att känna sig älskad och vara omtyckt. Att få njuta och vara njutbar. Kunna vara med och få känna sig uppskattad!

”Bara för att”…

Tack för ordet! Väl Mött / Arthur