Kväll och så ska man klämma ur sig något bra, kanske något vettigt och lite fyndigt… Och vad skulle det kunna vara? Norrländska män gillar Falukorv, by the way. Bloggtorka och ordlöshet?

Foto; Per Lundström

Kväll och så ska man klämma ur sig något bra, kanske något vettigt och lite fyndigt…
Och vad skulle det kunna vara?

Jag skulle kunna skriva och berätta att…
Jag har målat lite. Kan inte måla, inte alls, men gör det ändå. Det blir förmodligen liggandes bland alla mina andra oavslutade projekt, men det är roligt, ibland, med färg och form.

Jag skulle kunna fortsätta mitt ”gnäll-tåg” och berätta att…
Jag är lite trött på tystlåtna Norrlänningar som inte vågar prata känslor, utan antingen väntar på att andra ska gissa sig till vad de vill och önskar, eller så slår dessa tystlåtna Norrlänningar i skåpdörrarna i köket och slamrar med porslinet i skåpen för att deklarera sitt missnöje. Farligt med känslor. 
Norrlänningar väntar alltid på att andra ska ta initiativ till handling, och tystlåtna känslorädda män hoppas alltid att andra ska servera dem sanningar och erbjuda dem känslomässiga lösningar.
Norrländska män vågar inte prata och berätta…
De ska verka nöjda, men missnöjet syns igenom och är man bara lite intuitiv, så kan man faktiskt erbjuda dem lugn och ro och en fristad. Hopplöst tröttsamt.
Norrländska män gillar Falukorv, by the way.

Jag skulle kunna plita ner och författa om mitt eget fortsatta missnöje…

Foto; Arthur

Om människor som säger en sak, men menar en annan, och det är oerhört tröttsamt det också. 
Och det är inte alltid den här typen av människor säger den rena sanningen mellan två ögon, ånej!
De passar gärna på att förkunna vad de anser, tycker och tänker, när en tredje part är närvarande och gärna med en underton av humor, sarkasm och ironi.
Och jag förstår inte det där. Säg med en gång om det inte är bra eller inte passar och hymla inte…
”Allting är bra och du är helt okej”… ”Men har du hört att”… Tröttsamt som fan och vad ska man tro? Ska man lita på sin egen intuition, som för övrigt är bättre än många andras faktiskt, eller ska man gå på linjen att man kanske kan lita på människor och bry sig mindre om att man faktiskt vet hur det är egentligen.

Och jag skulle kunna sätta på pränt, ventilera, den där typen av inlägg, som så ofta återfinns på Facebook och jag skulle kunna göra det med svärta och avundsjuka. Alla dessa osmakligt arrangerade bilder på mat, små barn och vackra heminredningar…
Jag skulle kunna låta tangenterna beskriva mitt avund och högmod och kanske sträcka mig så långt att jag i detalj beskriver människors dåliga smak och omdöme och att människor generellt inte har koll på färg, form och estetik…

Foto; Per Lundström

För övrigt tycker jag att marmeladen, den brandgula, på frukostbordens bilder, är läckra som sjutton…

Jag kanske skulle ta och skriva och beskriva ytterligare, med ord, min besvikelse över min nedriga uppväxt och barndom? Det kanske skulle kunna vara något? Kanske att jag skulle ta en vända till genom det där vidriga missbruket som tog mig på avvägar i livet och som gjorde mig bitter, besk och mest sur.
Jag skulle kunna ta en omväg förbi dubbeldiagnoser och min mental ohälsa och skriva om förnedringen inom psykiatrin… Det sistnämnda, det psykiskt dåliga måendet, går inte att bota med piller, tro mig! Jag vet! Det går åt helvete ändå…

Och ändå… Jag har inte någonting att skriva om! Detta kallas för Bloggtorka i det nya svenska språket. Bloggtorka eller ordlöshet? Det kvittar, för det saknas en del meningar och ord just nu och ändå, det finns hur mycket som helst att skriva om! Se dig omkring och betrakta omgivningen. Skriv! Använd ordet!

Tack för ordet! Ta hand om dig därute och låt mig citera, återigen, Elin Ek; ”Ta ingen skit”!
Väl Mött / Arthur 

Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”, En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.

De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.

Det var så jäkla roligt!

Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.

Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.

Jag tog det verkligen lugnt.

Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.

Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.

Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!

Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…

Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.

Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!

Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!

Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…

Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!

Hon är underbar… Min raka motsats!

Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!

Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.

Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.

En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!

Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 

Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.

Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!

Helt okej mat och väldigt trevligt!

Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!

Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…

Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.

Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.

Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!

Förändring och lite förvandling. Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall. Besökte en kollega! Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet!

Förändring och lite förvandling. Äntligen!

Jag längtar efter befrielse från mitt tidigare leverne och jag saknar lusten att hetsäta liv och glädje…
Men det kommer och jag gör vad jag kan för att förändra… Utseendet. Min attityd!

Egentligen var det väl inte så mysigt att gå ut idag, men jag gjorde det i alla fall.
Besökte en kollega!
Eller en före detta kollega, numer! Vi drack lite kaffe, samtalade om livet! Och äntligen, fick jag håret klippt. 
Det var skönt att bli av med det. Det är skönt att komma längre bort ifrån det jag varit och närma mig den jag är.
Det långa håret har hängt med under många långa destruktiva år… Så, bort med det!
Slutligen.

Jag vill på någotvis finna mig själv igen och hitta den jag vill vara.
För övrigt vill jag vara snygg, hel och ren. Fräsch! Se schysst ut!
Tillbaka till mitt jag! (Dessvärre påminner jag mer och mer till utseendet, om min mamma! Fasa!)
Som min tidigare terapeut sa till mig; ”Nu när du söker, försöker finna och bli den du vill och önskar att vara, så har du ett helt smörgåsbord framför dig att anamma och applicera på dig själv! Välj och vraka! Det som smakar bäst kan du behålla och arbeta med! Resten skiter du i! Men se bara till att det är du som väljer vad du vill vara och bli, och inte samhällets konventioner”! Jag saknar henne!

Och från det ena till det andra… 
Det var väldigt mysigt att möta min tidigare kollega idag. Det var som igår.
Vi har båda erfarenhet av utbrändhet och utmattning och vi samtalade mycket kring det!
Hon har ett fint försprång, för hon har inte, som jag, missbrukat och på den vägen har hon klarat sig utmärkt!
Jag upplevde dessutom att hon har kunnat tillgodose sig alla de ”verktyg” hon har fått i sitt arbete tillbaka till yrkeslivet och tillvaron, via terapi, på ett helt annat sätt än jag själv.
Jag blev uppriktig glad för hennes skull och måste även erkänna att ett viss avund vaknade hos mig.
Men… Jag fick även framtidstro och ett framtidshopp, för kan hon uppleva att det finns mening och mål i tillvaron, som varit så vidrigt fylld med skam, skuld, sorg och trötthet, så torde även jag nå dit.
Det var så härligt att träffa henne och även om jag somnade på tunnelbanan, på vägen hem, av utmattning, så är det med glädje och sann ärlighet jag kan säga; Tack för hjälpen med mitt hår och tack för samtal och glöd. Det gav mig en injektion av liv, hopp och tro!

Det behövs uppenbarligen inte mycket numer, för att jag ska uppleva kärlek, värme och glädje, som en härligt seg, söt och smörig karamell…

Tack för ordet 🙂
Väl Mött / Arthur