Ett äldre inlägg och en äldre text… En kortare prosa i någon typ av fri lyrikform… Vill endast få bjuda på något mer lättsamt och glädjefyllt! Väl Mött / Arthur

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag…

Jag är befriad! Bara för idag!!
Vaknade upp och kände mig hel. Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

Jag har haft dagar då jag inte vill mer… Vill inte och orkar inte leva, men har ingen önskan om att få dö, heller.

Jag är rädd för döden. Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannade missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.

Döden-helvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… respekt och rädsla… Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet…

Knepigt, jag vet…

Jag har tillitsbrist. Jag söker ensamhet och isolering. Jag förstår inte själv vad som händer med mig. Jag vill inte visa hur det är.

Jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir. Tillitsbrist.

Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom. Jag vill inte gråta när andra ser.

Det finns förvisso ett fåtal människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir. Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor. Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.

Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.

Jag vill vara jag. Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig.

Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. Få det att lossna och gå…

Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.

Sedan att det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en annan sak. Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…

Det föll kanske bort någon nyvunnen vän, på de här dagarna! De som inte vill, inte orkar eller saknar lusten att vänta, invänta mig, och det får vara så då… 

Det är en bättre dag. Jag är bättre. Jag är klarare och jag står upp.

Glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.
Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

En nyvunnen vän sa till mig, ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”. Det har gått lite över tre dygn och det skedde något i natt. Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda. Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.

Jag tror fullt och fast på änglar. Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång… Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna…

Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.

Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…

Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då…

Det lossnade någonting?

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Vaknade upp och kände mig hel.

Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Väl Mött / Arthur 

Observera! Det är förbannat gnälligt här idag. Det är tidig morgon. Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna.. Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet… "Gud, ge mig sinnesro"…

Selfie! Klockan 05.00 på morgonen.  Trött och mäkta irriterad! Dock syns inte det på bilden, tack och lov…

Observera!
Det är förbannat gnälligt här idag.
Det är geggigt, kinkigt och förbannat gnisslande.
Och jag dyker ner i det, geggar runt lite, och den som vill, får ta del av min vrå av världen under namnet ”Missnöje”.

Det är tidig morgon.
Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna, knäna och höfterna. Fotlederna har gjort djävulskt ont och när jag väl klivit upp för att liksom ”få igång kroppen”, så har det varit svårt att gå. Jag är så trött på det! Jag känner mig väldigt gammal! Jag är gammal, men inte så till åren ändå!
Jag blir vansinnig på smärtorna. Inga värktabletter hjälper och när jag vaknar av dem, smärtorna, då är måttet rågat!
Och ändå, jag kan inte göra någonting åt det, ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”… Det är som det är och än så länge finns det inga klara besked om vad det är som felar i kroppen.
Jag har mer eller mindre trampat sönder linoleumgolvet på vårdcentralen, för provtagning efter provtagning och fler undersökningar, men nej… Ingenting! Inväntar ytterligare en tid hos läkaren för ytterligare provsvar. Det går inte fort, men vem har bråttom?

Från det ena till det andra, så att säga…
Varje dag lever jag med döden.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag tänker på döden och att dö, flera gånger varje dag. Ibland är döden fullständigt närvarande och jag tänker och tror ibland att döden verkligen hänger över mig och bara väntar.
Döden suckar mig i nacken, på någotvis.
Jag har ständigt en känsla av att inte orka, vilja eller ens ha lusten att leva. Suicidal? Nej, det tror jag faktiskt inte, men det är tröttsamt att ha döden som polare och bundis! 
Men det är bättre. Det har blivit betydligt mindre av själva obehaget sedan något halvår tillbaka, men det är dock där.
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?

Jag samlar på Elefanter, på alla tänkbara sätt. Just den här Elefanten har jag fått av en mycket god vän. Just nu står den i Alby på mitt nattduksbord. Påminner mig om livets storhet, kraft, ”power”, mod och styrka…

Jag har alltid haft de funderingarna och grubblerierna. Döden. Livet. Meningen med existensen! Jag minns som barn, när jag gick på Barn och Ungdoms Psykiatrin, då jag blev ombedd av terapeuten att försöka att inte tänka så mycket på det där med livet, döden och döendet. ”Det är inte bra att grubbla över det där! Det är inte bra att fundera för mycket på den typen av obesvarade frågor! Det finns inga svar”…
Så… Det är inget nytt, inte alls, men ibland blir det så förbannat påtagligt och faktiskt obehagligt!
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?
Och jag kan se på nyheterna och få bilder serverade på människor som dör i krig och explosioner och jag tycker det är så fruktansvärt orättvist, frånstötande och otäckt, att ett helt o-levt liv går till spillo. Det är så många unga som dör…
Det är så många människor som slutar sina dagar i de mest fruktansvärda situationer! Det är så många som får sätta livet till för att det pågår krig över hela världen, där maktutövare, män och dess patriarkat, är de som vill ha, ha och ha och bevisa att de har rätt och alla andra har fel! Fel värderingar, fel tankar eller fel religion. Pang och ett hundratal liv har gått åt för… Ingenting! Ingenting alls! 
Och då sitter jag där, med min egen död närvarande och tänker; ”Här sitter jag, i värmen, i en härlig soffa, med en pläd, och på distans, med ett helt liv, drogfri, i ett land där jag är relativt trygg, än så länge, och detta emedan andra som verkligen försöker leva, flyr, dör och kämpar för sina rättigheter och många av dem får inte uppleva den där friheten och livsglädjen! Förbannat gnälligt och otacksamt, av mig”!
Det rimmar jäkligt illa… Det osar lite dåligt!
Jag kanske borde motarbeta dödstankarna med det där, att jag faktiskt har tur, att jag är en överlevare och har överlevt mycket…
Kontentan av detta? Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet och livets meningslöshet! Jag är snuskigt trött på att inte få vara ifred och bara leva!
Jag bad om det i min morgonbön. Lugn och ro. Sinnesro! ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Igår när min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, kom hem ifrån sitt arbete, så hade han handlat med sig en present. En till mig och en till sig själv. Av ingen anledning.

En Te-mugg från Indiska! Elefanter! Varför dricka Te, ur den, när det blir så mycket bättre med kaffe?

Jag blev så glad att det kittlade i magen. Han hade handlat med sig två Te-muggar! En åt oss var!
Och min mugg är så fin, vacker och härlig att hålla i, plus att de är Elefanter på den! Jag avgudar Elefanter, fråga mig inte varför, men förmodligen för att de är så vackra, majestätiska och förbannat smarta djur. För mig symboliserar de makt, kraft, styrka, mod och intelligens!
Jag dricker kaffe ur min, men den är naturligtvis avsedd för Te. Mycket kaffe blir det, men den är så vacker… Jag vill njuta av den. Hålla i den och titta på den!
Som sagt, jag blir väldigt glad för ytterst lite numer och en överraskning på en Söndagseftermiddag och i Adventstider, gjorde mig väldigt glad.
Han tänkte på mig, min kärlek och köpte mig en kopp med Elefanter på! Kontentan av detta? Glädje! Lite lycka och tacksamhet!

Tack för din tid och din uppmärksamhet! Kanske ett återläsande under dagen? Återkommer alltid på ett eller annat sätt…
Ta hand om dig och de dina! Njut dagen och Väl Mött / Arthur 

P.s. ”Ta ingen skit! Av någon”!

Jag vet inte… Det är tomt i skallen så här dags. Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige!

Foto: Per Lundström

God Morgon Världen. 06.00

Jag  vet inte…
Det är tomt i skallen så här dags.
Skriver några rader ändå. Det blir alltid några bokstäver och några meningar.

Vi dricker kaffe. Svart. Mörkrostat. Tända ljus och katterna är ganska loja ännu, men de brukar komma igång och springa runt i lägenheten.

Min kärlek, bästa vän och man, ska iväg till sitt arbete och själv ska jag påbörja min överklagan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd. Grattis till mig!
De gjorde ett återkrav på min Sjukersättning från Försäkringskassan! Det blev närmare fyrtiotusen kronor, vilket säker är helt korrekt, men jag vill göra ett försök och skicka in en överklagan till Förvaltningsrätten i vilket fall.
Börjar det bli lite prestige över det där, att överklaga och bevisa att jag kan stå upp för mig själv och göra min röst hörd? Möjligt… Men jag gör det ändå, för tänk om jag skulle få rätt och tänk om jag för en gång skull skulle vinna i sak? Man får aldrig veta om man inte provar! För jag tycker att det är märkligt, även om jag fått det förklarat för mig, att det kan be om återkrav på pengar som inte existerade förrän i November.
Jag gjorde en ansökan retroaktivt till Försäkringskassan, från juli månad och de pengarna gamade Socialförvaltningen åt sig. Naturligtvis!
Jag fick ju Ekonomiskt Bistånd under sommaren och de retroaktiva pengarna från Försäkringskassan vill de ha tillbaka! Jag bara måste undersöka riktigheten i det där, jag måste få prova…

Foto: Per Lundström

Jag gör en överklagan och ser vart det leder. Jag har blivit en jäkel på det där, att klaga, överklaga och vara gnällig. Bitter Svensk! Men jag måste få försöka…
Det är så trist på pengar som en fattig sjukskriven Svensk skulle kunna göra bra saker med. Bra saker för mig! Bra och lite roliga saker för egen räkning!
Men det är klart…
Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… (Ironi och en spark i magen på Sverigesvenskarna! Jag vet att det inte alls är så… Jag har koll, till skillnad från vissa andra!) Skämt och sido… De hade varit lite trevligt med de där pengarna och jag gör som sagt en överklagan och ser vart det leder….

Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige! Men man får ha perspektiv på saker och ting trots allt. Jag har mat. Jag har kärlek. Jag har en varm säng att sova i. Jag har kläder, några få goda vänner och jag är drogfri! Jag får trots allt hjälp och jag får även bistånd via Socialpsykiatri. Allt som allt… Jag har en jäkla tur som bor i det här landet! Och, som är född här!
Jag har inte flytt från mitt eget land, jag behöver inte jaga pengar till droger och jag behöver inte heller tigga utanför Konsum, med en kaffemugg från Pressbyrån, för att få pengar till en korv eller två…
Så… Jo, jag har tur! Jag har det bra…

Mycket i tillvaron handlar om pengar och ekonomi. Det är oerhört stressande och det kan få vem som helst att bli nedstämd och ledsen. I mitt fall, och många andra sjuka med mig, så är det hela tiden på gränsen för vad man kan få ihop.
Jag har dessvärre en del avbetalningar på kläder, bland annat, eftersom mina pengar inte räcker till det och det kommer naturligtvis surt efteråt, så lite får jag allt skylla mig själv. Jag såg det som en bra kortsiktig lösning, men det springer iväg i utgifterna, det gör det!
Och jag kan inte göra lite spontanare saker och nöjen, för det får jag lida för senare.
Det räcker aldrig, pengarna, och det är förbannat snålt att leva på pengar från Försäkringskassan och Socialförvaltningen, för att inte tala om skammen och genansen att behöva be staten om pengar för att kunna leva och klara sig. Pinsamt.
Men… det är som det är och jag får vackert finna mig i den här situationen.
Kanske att jag kan arbeta om några år. Kanske att jag kan få ett yrke där jag tjänar lite bättre pengar. Kanske att jag kan betala tillbaka alla de pengar som jag har lånat av min man och kärlek, samt min syster!? Det är pinsamt och detta skrivet av en man som tidigare haft allt, tillgång till mycket pengar och aldrig behövt tänka på dem. 
Livet vänder på några år, om man inte ser om sig själv, sin person och sin tillvaro. Detta, min vän, är konsekvenserna av missbruk, mental ohälsa och psykisk instabilitet!

Tack för ordet och på återläsande / Arthur