Äntligen! I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Äntligen är det dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse. Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag…

Foto; Per Lundström

Jag började dagen med lite skön och mjuk musik i öronen.
Kollade Facebook lite kort och undvek nyheterna. Försökte att strata dagen lite annorlunda och med lite bättre ”input” och energi.
Jag tände ljus, bad en kort bön och serverade mig själv en stor mugg kaffe i min nya vackra mugg, den med elefanterna på och plötsligt fick jag en katt i knät och avbröt det jag höll på med. Mina katter distraherar mig ibland och kräver kärlek på morgonen och det är bara att ge dem vad de önskar, för de är påstridiga och vill bara ha mer.
Sagt och gjort… Lite skön musik, lite kaffe och mjuka kattmagar på morgonen… Och ja, det blev en skön morgon.

Äntligen!
I morse när jag ställde mig på vågen, så hade jag nått mitt andra delmål, minus tjugo kilo! Den senaste tiden har det varit lite knepigare att gå ner de sista kilona, men i morse hade jag slutligen gått ner de där slutliga stenarna.
Glad är jag och tacksam!
Sedan i Juli har jag nu gått ner tjugo kilo och tappat lika många centimeter kring midjan, och de sista kilona och centimeterna får jag förmodligen lov att träna bort och ”trimma” med promenader och motion. Det är en liten sträcka kvar till ”normalt” BMI, men det fixar sig säkert på vägen!

Tänk att det gått så pass bra ändå!
Jag kan starkt rekommendera LCHF och att ta bort så mycket Kolhydrater som möjligt! Om du äter kött, vilket jag själv inte gör, så kommer det att fungera utmärkt! Kött och riktigt mycket fett… För övrigt kan jag berätta att mina blodvärden aldrig varit bättre!
Ja, förutom sänkan som indikerar på inflammationer i kroppen! Det sistnämnda kan bero på min ledvärk och eventuell reumatism. Huruvida det stämmer tycks ta tid att få klarhet i, men det kanske faller på plats så småningom det också..?

I morgon, peppar, peppar, så är det äntligen dags för ett nytt studiebesök på ett av de sysselsättningsverksamheter som väckt mitt intresse.
Jag valde före julhelgen att boka och besöka en annan verksamhet, men de var inte närvarande och de var svåra att få ta på och när det inte är ordning och reda från början, så väljer jag snabbt bort det. 
Detta var Aspuddens Kreativa Verksamhet. Jag var väldigt intresserad av deras verksamheter, men det mesta var lite halvdant och inte helt organiserat, upplever jag. Deras hemsida, bland annat, var inte uppdaterad sedan 2011 och deras blogg var helt inaktiv och då börjar man ju fundera… De var/är en privat aktör i sammanhanget och då känns det som om de endast vill åt kommunernas pengar! Allting på deras hemsida var eftersatt och inte ens mejladressen till dem var aktuell.

Foto; Per Lundström

Det har gått några turer kring det där och när ingen på allvar försökt att få tag på oss, mig och min socialassistent, då valde jag bort det.
Så… i morgon besöker vi Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm. Hela den organisationen, som för övrigt är i kommunalregi, har bättre ordning, fullt ”levande” och fungerande hemsida och har för övrigt varit tillmötesgående och bemött oss med snabba svar och verkligen försökt att hjälpa oss tillrätta med en gång. Det rimmar bättre med mina önskemål och för övrigt har deras verksamhet större utbud på aktiviteter och förmodligen en större blandning av människor och deltagare.
Dessutom får jag möjlighet till samtal och terapi där, vilket förövrigt inte heller framgick om just den möjligheten fanns via Aspuddens Verksamhet.
Sagt och gjort… Med lite tur får vi det avklarat i morgon! Men… jag tror ingenting förrän jag ser det… Pessimist? Nja… Mer av en realist kanske… Och jag vill bara få ordning och reda. Jag vill bara få rutiner och komma igång med vardagen.

Det är snö och det är kallt. Kanske ändå att jag går ut en sväng idag och kanske

att jag far hemåt och till mitt eget krypin i Bagarmossen.
Jag är lite lättirriterad just nu, lite nedstämd kanske och jag blir lätt nedslagen av det minsta, minsta lilla, så kanske att jag ska vara ensam och bara njuta av min ensamhet, utan att behöva ta hänsyn till någon.
Jag vet inte vad dagen ger och jag vet inte hur tillvaron blir idag, men jag kan göra som jag vill och jag kan välja… Jag ska pussa på min man och ta hand om hans ryggskott. Jag uppskattar honom mycket och jag vill alltid vara nära och närvarande. Kärlek tror jag att det kallas!?

Ta hand om dig därute!
Grynet, Elin Ek; ”Ta ingen skit! Av någon”!
På återläsande och tack för uppmärksamheten!
Väl Mött / Arthur 

Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål…

05.00. God morgon världen. Det är Lördag.

Som alltid är det starkt svart kaffe, jag, min man och två katter.

Denna morgonen var det svårt att komma ur sängen. Jag har haft svårt för att stilla mina tankar under natten. Det har varit märkligt mycket på gång i mitt huvud!

Ja, och sedan är det ju den här segdragna förkylningen, som inte vill gå över. Jag hostar ordentligt när jag lägger mig ner och jag blir rädd och oroad att jag ska väcka den andra hälften i den här kärlekshistorien. Han behöver sova ordentligt. Han arbetar. Inte jag, just nu!
Jag klev upp flera gånger i natt, för att jag väsnades så hemskt och för att jag tänker för mycket. Får inte ro. Får inte lugn. Det blir inte tyst!
Jag blir ibland orolig, vilket är många år sedan det skedde nu i och för sig, att jag ska kliva i i någon typ av ”mani” och inte alls få ro.
Men å andra sidan… Den typen av ”manier” jag haft tidigare i mitt liv, har alltid varit i kölvattnet av ”fester” och missbruk! Men, man kan aldrig veta hur saker och ting kommer att te sig och det skulle mycket väl kunna bli en snurrande spiral av tankar, inte kunna slappna av och funderingar, som ebbar ut i ett mer ”vaket” tillstånd…
Det önskar vi inte! Det är nog ändå…

11.00 Jag har inte haft några terapisamtal på en tid. Det märks och det känns. Mina samtal är viktiga för mig och det utgör en stor del av mitt mående.
Jag behöver dessa samtal för att hålla mina tankar, sunda funderingar och attityder fräscha och uppdaterade så att säga, och för att hålla hela mitt psyke på banan. Det är så viktigt.
När jag inte hade någon att samtala med tidigare under hösten, gick Jobbtorg Resurs in med en terapeut. Och nu väntar jag på nästa remissvar och därför har jag inte haft mina regelbundna samtal. Det märks, upplever jag och det känns i hela kroppen…
Funderingarna blir fler och mer och de verktyg som vi hela tiden talar om under mina terapitimmar, och de olika tillvägagångssätt jag har, glöms bort på någotvis och jag känner själv att det är en färskvara och behöver uppdateras för att ligga främst i pannloben.

Snart har jag, med lite tur, detta på plats igen och även nya rutiner med sysselsättning och meningsfulla aktiviteter.
Jag ser fram emot det, även om det känns lite oroväckande och nervöst! Men jösses vad jag behöver det! Jag vill komma igång och jag vill få känna mening och mål igen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur jag och mitt liv har blivit, med denna ständiga trötthet och dessa tyngda tankar på livets meningslöshet och komplexitet. Jag som alltid var så aktiv, ”duktig” och ”på”, har blivit så sårbar, så nedstämd och fullständigt lättpåverkad av livets alla taggar, törnen och fallgropar.
Jag upprepar det en god vän sa till mig för lite sedan; ”Det är fanimej inte enkelt att leva”!

På återläsande under dagen. Jag återkommer.
Jag funderar och grubblar mycket, just nu, över manlighet och män. Jag tänker en del på definitionen av manligt, ”ur-mannen” och på hur min uppväxts attityder har färgat och format mig. Jag håller på och skriver ett inlägg om det och jag ägnar en del tid till detta, så jag återkommer förmodligen senare…
Min bild av manlighet är förbannat snedvriden och djupt rotad i min person. Jag tror att det kan vara bra att skriva om det, bjuda på det och ventilera det, med dig…

Ta hand om dig och Väl Mött / Arthur

Tack för ordet! 

Definitionen av en människa? Definitionen av en man? De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ… jag är inte mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?

Definitionen av en människa? Definitionen av en man?

Om man slår upp det på Synonymer.se finner man; avgränsning, begreppsbestämning, bestämning, begreppsförklaring, förklaring och precisering…

Och att etikettera någon. Etikettera sig själv..?

Varför nu detta?

När man möter nya människor och när man gör nya bekantskaper så är det märkligt att yrke, framgångar och bakgrund har så stor betydelse. Öppningsfrasen är ofta; ”Vad sysslar du med”? eller ”Vad arbetar du med”? Det ligger en del värderingar i det. Plus eller minus på kontot.

I gay-kulturen är pengar, märkesvaror och status viktigt och om jag förstått det rätt, utan att vara ironisk, så är även kulturen kring Stureplan densamma. 
Pengar, status och att vara framgångsrik. Jackpott! 

De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ. 

Och man kan ju räkna framgångar på olika sätt och man kan alltid förse sig själv med ett bättre värde och en snyggare etikett, än vad man egentligen har.
Man behöver inte alltid vara ärlig och rättfram. Man kan vara undvikande och man kan ”låsas som om”… Man kan servera ett bättre innehåll, än vad som i själva verket finns i bruken.

Jag hade en tidigare chef, som numer är lite till åren, men där ruterna aldrig riktigt går ur. Vikten för henne är/var att framstå som förmögen, bekymmersfri, snygg och märkt med etiketten Gucci.
Att arbeta för henne var att arbeta under ”Management by fear”! 

Jag tror att alla på den arbetsplatsen var rädda och kände skräck inför henne! Under de möten vi hade genom åren och i hennes sällskap, var förmodligen alla rädda för att bli utsatt för hennes elakheter och nedvärderande ord. Hon var elak. Hon var totalt skoningslös. Brutal.
Och hennes största problem var alkoholen. Hennes största problem är spriten, fortfarande. Hennes största brist var det ständiga behovet av att ha hackkycklingar, leva och parasitera på andra människors dåliga självkänsla och på den energi hon fick av att vara elak.
Hon drev ett vinstdrivande företag och framhävde sig själv som god, lyckad och vänlig. Baksidan av den bilden var en helt annan och just hon etiketterade sig själv som affärskvinna, sval och ljuv. Det gick hem. Det gör det fortfarande!
Ingen av oss sa någonting. Ingen sa ifrån och ingen vågade sätta ner foten och säga att; ”Nu räcker det”!
Definitionen av henne i olika ”offentliga” sammanhang var lyckad, glamourös och schysst.
Begreppsbenämningen av henne ”inofficiellt” var draken, häxan och fyllot.

Jag tänker att man alltid kan omskriva sig själv till någonting man inte är.
Man kan alltid tillskriva sig egenskaper som man inte har. Och det handlar väl om att inte ha självinsikt och självrespekt? Att gå genom livet och vara någon man inte är och ”leka” sig fram och låta yttre attribut återspegla den och det man egentligen vill vara…

Och jag tänkte som så…
Min roll och min definition av mig själv? Gammalt fyllo? Loser? Missbrukarjävel och samhällsutsugare?
En föredetting?
Vem är och vem blir jag i olika sammanhang med nya människor och nya kontakter?
Jag kan knappast leva på gamla meriter och jag kan inte heller börja rapa upp och reprisera mina gamla referenser, ”erövringar” eller yrken. 
Och när man kliver ut ur en roll och in i en annan, hur ärlig ska man vara? Är det viktigt att alla vet och känner till tidigare missbruk, diagnoser och livets olika svårigheter? Ska man dölja och låtsas som om allting bara är bra? ”Låtsas som om”?
Jag tänkte ett tag att det inte alls är nödvändigt för alla att veta om mitt förflutna, vem jag är och vad jag gjort! Det är dock lite försent för det nu, med en ärlig och rättfram blogg som jag har! To late!
Och många tidigare missbrukare väljer att inte berätta, att hålla det hemligt och dolt, just för att det finns så mycket rädslor inför andra människors dömande, granskande och för att man själv inte vill definiera sig som beroende och missbrukare. Döljer för att få bättre arbete. Hemlighåller för att ens identitet inte ska bli befläckat och håller tidigare historik om missbruk på avstånd, för att de skrämmer andra.
Jag vet naturligtvis inte vad som är rätt och riktigt. Jag har ingen som helst aning om vad som blir och är bäst! Jag vet bara vad som passar min kostym och hur mina värderingar ser ut…
Och jag kan känna att det är synd att många människor går miste om andra människors erfarenheter och livskunskaper, för att de inte riktigt passar in i deras egen definition av sig själva… Lite mer och lite bättre, umgås inte med gamla missbrukare!
Somliga rusar på, väljer sitt umgänge utifrån en ”label” och en yta, emedan de övriga går bort för att de inte passar in.

Min tidigare chef har inte mig som vän eller ”kompis” på Facebook, det är förmodligen under hennes värdighet och jag, med mitt tidigare missbruk, skrämmer henne och hennes eget beroende… Jag är modigare än hon och jag har mer insikter än hon…
Så är det ju.

Och en del av mina kamrater frågar mig varför det är så viktigt, för mig, att hamna i facket av missbruk, diagnoser och psykisk ohälsa?
En och annan kamrat tycker att det blir för mycket av allt det där och att jag själv definierar mig med rubriker som ”alkoholist”, ”missbrukare”, ”psykiskt instabil” och Bipolär. Men… det är ju detta jag är.
Sammelsuriet av alla etiketter, alla beteckningar och ”namnlappar” för min person, är ju det jag har blivit och den jag är.
För övrigt… Jag är inte tjugo längre och behöver inte ”låtsas som som” jag är någonting som jag inte är och min inre kärna är densamma, som den alltid varit! Och det är bara livets förutsättningar som ser annorlunda ut idag och jag är det här, jag är den här och jag upplever en stor lättnad att kunna vara ärlig och rak och berätta om hur det faktiskt är att leva livet, utan att låtsas ”som om”, utan att försöka att vara lite mer än den jag är och jag försöker dessutom att finna acceptans hos mig själv…

Och jag har skrivit, många gånger, att jag inte är mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?
Är det riktigt sant? Jag ska fundera vidare på det där, men jag tror faktiskt att den ständiga påverkan av min psykiska hälsa, definierar mig som man och människa… Jag är dubbeldiagnostiserad och jag lever med det, eller försöker att lära mig att leva med det och det här är den jag är… 

Tack för ordet!
/ Arthur