Definitionen av en människa? Definitionen av en man? De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ… jag är inte mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?

Definitionen av en människa? Definitionen av en man?

Om man slår upp det på Synonymer.se finner man; avgränsning, begreppsbestämning, bestämning, begreppsförklaring, förklaring och precisering…

Och att etikettera någon. Etikettera sig själv..?

Varför nu detta?

När man möter nya människor och när man gör nya bekantskaper så är det märkligt att yrke, framgångar och bakgrund har så stor betydelse. Öppningsfrasen är ofta; ”Vad sysslar du med”? eller ”Vad arbetar du med”? Det ligger en del värderingar i det. Plus eller minus på kontot.

I gay-kulturen är pengar, märkesvaror och status viktigt och om jag förstått det rätt, utan att vara ironisk, så är även kulturen kring Stureplan densamma. 
Pengar, status och att vara framgångsrik. Jackpott! 

De där första orden och de första sekunderna i ett möte utgör många gånger vad och hur en annan människa definierar och rubricerar en annan individ. 

Och man kan ju räkna framgångar på olika sätt och man kan alltid förse sig själv med ett bättre värde och en snyggare etikett, än vad man egentligen har.
Man behöver inte alltid vara ärlig och rättfram. Man kan vara undvikande och man kan ”låsas som om”… Man kan servera ett bättre innehåll, än vad som i själva verket finns i bruken.

Jag hade en tidigare chef, som numer är lite till åren, men där ruterna aldrig riktigt går ur. Vikten för henne är/var att framstå som förmögen, bekymmersfri, snygg och märkt med etiketten Gucci.
Att arbeta för henne var att arbeta under ”Management by fear”! 

Jag tror att alla på den arbetsplatsen var rädda och kände skräck inför henne! Under de möten vi hade genom åren och i hennes sällskap, var förmodligen alla rädda för att bli utsatt för hennes elakheter och nedvärderande ord. Hon var elak. Hon var totalt skoningslös. Brutal.
Och hennes största problem var alkoholen. Hennes största problem är spriten, fortfarande. Hennes största brist var det ständiga behovet av att ha hackkycklingar, leva och parasitera på andra människors dåliga självkänsla och på den energi hon fick av att vara elak.
Hon drev ett vinstdrivande företag och framhävde sig själv som god, lyckad och vänlig. Baksidan av den bilden var en helt annan och just hon etiketterade sig själv som affärskvinna, sval och ljuv. Det gick hem. Det gör det fortfarande!
Ingen av oss sa någonting. Ingen sa ifrån och ingen vågade sätta ner foten och säga att; ”Nu räcker det”!
Definitionen av henne i olika ”offentliga” sammanhang var lyckad, glamourös och schysst.
Begreppsbenämningen av henne ”inofficiellt” var draken, häxan och fyllot.

Jag tänker att man alltid kan omskriva sig själv till någonting man inte är.
Man kan alltid tillskriva sig egenskaper som man inte har. Och det handlar väl om att inte ha självinsikt och självrespekt? Att gå genom livet och vara någon man inte är och ”leka” sig fram och låta yttre attribut återspegla den och det man egentligen vill vara…

Och jag tänkte som så…
Min roll och min definition av mig själv? Gammalt fyllo? Loser? Missbrukarjävel och samhällsutsugare?
En föredetting?
Vem är och vem blir jag i olika sammanhang med nya människor och nya kontakter?
Jag kan knappast leva på gamla meriter och jag kan inte heller börja rapa upp och reprisera mina gamla referenser, ”erövringar” eller yrken. 
Och när man kliver ut ur en roll och in i en annan, hur ärlig ska man vara? Är det viktigt att alla vet och känner till tidigare missbruk, diagnoser och livets olika svårigheter? Ska man dölja och låtsas som om allting bara är bra? ”Låtsas som om”?
Jag tänkte ett tag att det inte alls är nödvändigt för alla att veta om mitt förflutna, vem jag är och vad jag gjort! Det är dock lite försent för det nu, med en ärlig och rättfram blogg som jag har! To late!
Och många tidigare missbrukare väljer att inte berätta, att hålla det hemligt och dolt, just för att det finns så mycket rädslor inför andra människors dömande, granskande och för att man själv inte vill definiera sig som beroende och missbrukare. Döljer för att få bättre arbete. Hemlighåller för att ens identitet inte ska bli befläckat och håller tidigare historik om missbruk på avstånd, för att de skrämmer andra.
Jag vet naturligtvis inte vad som är rätt och riktigt. Jag har ingen som helst aning om vad som blir och är bäst! Jag vet bara vad som passar min kostym och hur mina värderingar ser ut…
Och jag kan känna att det är synd att många människor går miste om andra människors erfarenheter och livskunskaper, för att de inte riktigt passar in i deras egen definition av sig själva… Lite mer och lite bättre, umgås inte med gamla missbrukare!
Somliga rusar på, väljer sitt umgänge utifrån en ”label” och en yta, emedan de övriga går bort för att de inte passar in.

Min tidigare chef har inte mig som vän eller ”kompis” på Facebook, det är förmodligen under hennes värdighet och jag, med mitt tidigare missbruk, skrämmer henne och hennes eget beroende… Jag är modigare än hon och jag har mer insikter än hon…
Så är det ju.

Och en del av mina kamrater frågar mig varför det är så viktigt, för mig, att hamna i facket av missbruk, diagnoser och psykisk ohälsa?
En och annan kamrat tycker att det blir för mycket av allt det där och att jag själv definierar mig med rubriker som ”alkoholist”, ”missbrukare”, ”psykiskt instabil” och Bipolär. Men… det är ju detta jag är.
Sammelsuriet av alla etiketter, alla beteckningar och ”namnlappar” för min person, är ju det jag har blivit och den jag är.
För övrigt… Jag är inte tjugo längre och behöver inte ”låtsas som som” jag är någonting som jag inte är och min inre kärna är densamma, som den alltid varit! Och det är bara livets förutsättningar som ser annorlunda ut idag och jag är det här, jag är den här och jag upplever en stor lättnad att kunna vara ärlig och rak och berätta om hur det faktiskt är att leva livet, utan att låtsas ”som om”, utan att försöka att vara lite mer än den jag är och jag försöker dessutom att finna acceptans hos mig själv…

Och jag har skrivit, många gånger, att jag inte är mina dubbeldiagnoser och inte heller min bakgrund, de definierar mig inte! Men… stämmer det verkligen?
Är det riktigt sant? Jag ska fundera vidare på det där, men jag tror faktiskt att den ständiga påverkan av min psykiska hälsa, definierar mig som man och människa… Jag är dubbeldiagnostiserad och jag lever med det, eller försöker att lära mig att leva med det och det här är den jag är… 

Tack för ordet!
/ Arthur 

Det blir min dag idag. Tror jag. Jag ska läsa mig fram och fokusera mig på de olika verksamheterna i Stockholm… Det går inte att göra utredningar och ställa diagnoser om man lever i kölvattnet av ett missbruk. Jag vet att det här är oerhört irriterande och ångestskapande för många missbrukare, eftersom man önskar att få diagnosen ställd så fort som möjligt… Det fungerar ju inte så…

Det blir min dag idag. Tror jag.
Jag ska läsa mig fram och fokusera mig på de olika verksamheterna i Stockholm och ta reda på mer fakta kring de olika kreativa aktiviteterna.
Det känns inte för mycket och inte heller oöverstigligt just nu, så jag ska dricka kaffe, börja läsa och se vad jag kan finna.

Det jag direkt fastnade för igår, Aspuddens Kreativa Verksamhet, kändes mindre lockande idag och det är nog bra, så att jag inte plockar ur russinet innan jag hunnit förkovra mig i mängden av verksamheter och även smaka på de andra kakorna.
Det här kan bli spännande och för ovanlighetens skull ska jag försöka att dela med mig och involvera min man och kärlek i detta också! Vi känner varann ganska väl numer, så han kan ge mig bra och schysst input inför den här uppgiften. Spännande är ett bra ord just nu. Äventyr är ett annat.
Och som alltid; oro, rädsla, ångest och ängslan. Men! Det som är så bra är ju att alla involverade inom dessa verksamheter arbetar med den här typen av ”problematik” och social fobi, ångest och rädslor är absolut inget hinder! Jag tänker plantera den vetskapen och kunskapen hos mig själv och försöka att verkligen bli trygg i det…
Jag har tur, känner jag, som får den här hjälpen. Jag har förmånen att få tillgång till det här och jag ska suga på de här karamellen idag!

Jag skrev lite kort igår att det tar tid att få den här ”insatsen” från Socialförvaltningen och att det krävs en del tillryggalagd drogfri tid för att det skall kunna genomföras.
Först och främst måste man ha fått rätt ställd psykiatrisk diagnos och för det, som dessvärre är vanligt bland diagnostiserade personer, så måste man ha varit hel, ren och nykter i närmare ett år. Det går inte att göra utredningar och ställa diagnoser om man lever i kölvattnet av ett missbruk. Det tar ganska lång tid för kroppen och psyket att återställa sig efter lång tid av beroende och därför måste man vara något återhämtad för att kunna påbörja utredningar av olika mentala slag!
Man kan inte heller ta sig återfall på återfall och sedan tro och utgå ifrån att man ska få tillgång till granskning och analys av sin mentala hälsa, eftersom det blir missvisande och missledande under påverkan av droger.
Jag har harvat med detta i snart två år och anses som färdigbehandlad missbrukare och drogpersonlighet. Jag är inte ”friskförklarad” på något vis, eftersom min missbrukarsjukdom är ”vilande”, men jag har fått korrekta utlåtanden utifrån min drogfria tid.
Jag vet att det här är oerhört irriterande och ångestskapande för många missbrukare, eftersom man önskar att få diagnosen ställd så fort som möjligt och få hjälp och räddning att klara av vardagen. Men det fungerar ju inte riktigt så! Och för övrigt så ska man nog ha fått ordning på en del av bitarna i livet, som boende, terapi, psykiatri och till viss del sysselsättning, innan man kliver in i all den röra som utredningarna faktiskt är.
Dessutom vet jag att många missbrukare vill komma åt de drogklassade medicinerna och ser det som en chans och möjlighet att fortsätta sitt missbruk och däri ligger en viss misstänksamhet ifrån Beroendevården och Socialförvaltningarnas sida. 

Två år! Men nu är jag här! Jag har dubbeldiagnos! Jag får hjälp med terapi och medicinering och det enda som felar och de enda som inte finner acceptans i mitt drogfria jag, är som vanligt psykiatrin. Det är inte rumsrent med gamla missbrukare inom psykiatrin! Och även om det lilla jag kan göra, och har gjort, inte förändrar någonting hos dem, så har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat för att kanske skapa en förändring!
Och nej, jag har inte släppt det där ännu… Jag krigar vidare och det även om min anmälan till Patientnämnden inte gjort någon som helst skillnad!
Jag har gjort vad jag kunnat och jag har försökt att göra min röst hörd, och för en gång skull har jag inte suttit med armarna i kors och beklagat situationen och mest blivit frustrerad och arg. Jag har agerat! Jag har gjort något! Jag har försökt att skapa förändring och jag får vara nöjd med det och det är framsteg för mig! ”Jag syns, jag hörs och jag får ta plats”!

Tack för uppmärksamheten denna morgon! Ta hand om dig därute i verkligheten och på Återläsande… Väl Mött / Arthur

Och du… ”Ta ingen skit”! 

Jag går till Brottsofferjouren. Vi pratar om våld. Våld i nära relationer. Och jag har en historia med våld i mitt liv. En vidrig historia om våld, som en röd brinnande mask genom hela min uppväxt…

Jag går till Brottsofferjouren.Vi pratar om våld. Våld i nära relationer.
Och jag har en historia med våld i mitt liv. Där får jag hjälp att tala om det. Prata om det, som är så svårt och det som är sjukligt skuldfyllt.
Jag går dit ungefär en gång var fjortonde dag.
Det har tagit tid att komma hit!
Att komma hit och våga prata om det.
Våld i nära relationer…

Jag är matad med stryk.
Stryk i skolan, stryk hemma och jag har fått spö av mina partners.
Det finns överallt. Jag är tyvärr inte ensam…
Mödrar som slår sina barn. Barn som slår sina åldrande föräldrar och kvinnor som slår sina män. Och det finns det män som slår sina partners och kvinnor som pucklar på sina kvinnor.
Barn, slår barn. Barn som slår barn, när vuxna ser på…
Det tar inte stop där.

Våld och övervåld kan se olik ut. Det kan även vara ord. Meningar. Det verbala. Och den sorten blir nästan värst med tiden. Den psykiska terrorn!
Att dagligen bli utsatt för hot, bli kallad idiot och tilltalad som ful…
Att dagligen ta hänsyn till sin partner, för att slippa en konflikt, blir otroligt utmattande efter en tid.
Efter ett tag så växer det fast och blir en sanning. Växer fast som murgröna i kroppen och blir en del av sanningen. Sanningen om sig själv.
Under hela min uppväxt och i mitt liv, har det här vandrat som en röd tråd genom mitt liv. Våld.

Våld i olika gestalter och olika skepnader, men det har alltid funnits där. 

Det har givit mig ett utanförskap och en litenhet, som jag bekämpar och kämpar mot idag.
Det har givit mig ett vakuum som jag ville fylla. En trygghet att finna.
Och jag ville hitta en plats att vara på, och känna mig hemma trygg och nöjd i.
I min ensamhet är jag nöjd.

När jag själv väljer att vara ensam och kanske skriva, ta en promenad och bara få vara ifred, då är jag okej.
När jag inte behöver bli påpassad av någon, inte behöver ljuga och när jag gör som jag vill, utan att fråga om det blir bra, rätt och riktigt…
Då trivs jag… Ensam…

Jag var där här om dagen. På Brottsofferjouren.
Vi pratar om våld. Våld i nära relationer och hur det ser ut, hur det är och vad som skapas i en sådan relation och hur man ska kunna modulera om sitt jag och kunna kliva ut ur det och våga vara sig själv, efteråt.

För att våga vara någon, eller till och med något.
Jag försöker finna en bra förklaring, och tror mig ha funnit det.
Någonting som med ord kan beskriva hur det är och vad som händer i en sådan skruvad relation. 

Jag kan inte få till det med egna ord och med egna meningar, ännu, så jag söker överallt för att finna någon eller något som på ett mer exakt sätt kan beskriva hur det är! 

Vad som händer och varför i helvete man blir kvar i en sådan tvåsamhet.
Det finns de som har tänkt till och det finns ord som berättar. Det finns ord som klär känslan och situationen med en någorlunda bra förklaring…
Jag letar vidare för att andra ska förstå det sjuka i en människas litenhet och det skeva i att befinna sig i en våldsrelaterad situation. 

Att inte våga lämna. Att hoppas att det blir bättre.
Att ständigt ge efter för sig själv och att alltid fråga om det är bra, går bra och får jag göra så här? Kan jag göra så här?
Det är inte så enkelt som att resa sig upp och bara gå och dessutom, gå till vad?

Jag går till brottsofferjouren. 
Vi pratar om våld och våldet.
Vi pratar om våld i nära relationer.
Jag tar mig dit någon gång var fjortonde dag och pratar, sätter ord på det som är svårt och arbetsamt att tala om.
Det är ett av de viktigaste besluten i mitt liv.
Det är nu jag vet och kan berätta vad jag vill, hur jag vill och säga nej.
Stå upp för mig själv och få vara den och det jag är.

Den finns en historia i mitt liv…
En vidrig historia om våld, som en röd brinnande mask genom hela min uppväxt. I många av mina relationer har det alltid varit där, våldet.
Det är de vi talar om, på Brottsofferjouren.

/ Arthur