Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det… Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro…

Det är dags för den efterlängtade jullunchen med mina två bästa vänner.

Vi ska träffas och äta tillsammans för första gången på mycket länge och jag ser verkligen fram emot det.

Det är vårt tidigare gemensamma boende som har sin årliga julbuffé och vi åker dit, för att umgås, träffa tidigare personal och för att äta en helt okej jultallrik.

Det har dock visat sig att det nästan inte är någon av den ursprungliga personalen kvar, och då är det ”bara” ett och ett halvt år sedan jag flyttade därifrån!

De flesta har slutat arbeta på Stödboendet Lönnen, Östermalm.

Det säger dessvärre en del om arbetsplatsen och arbetsmiljön där. Det är inget nytt i och för sig, för just det boendet styrs av två kvinnor som använder sig av filosofin ”management by fear” och dessa två är naturligtvis kvar på boendet. De uppskattar personal med lite brunare tungor och anställda som är Ja-sägare, om jag säger så…

Det angår inte mig längre! Men jag känner så väl igen det där från mina egna tidigare arbetsplatser och jag ”går igång” på det, eftersom jag själv tillhörde personalgruppen av smeksamma Ja-sägare. Pinsamt men sant!
Och jag blir irriterad när jag påminns om det, för jag skulle ha sagt mer och gjort mer, än vad min fega person vågade!

Jag hoppas bara att de som slutat på Stödboendet Lönnen funnit bättre och schysstare arbetsmiljö.

Jag och mina två vänner ska dock äta lunch med en av de få som är kvar av personlaen på Lönnen och det ska bli väldigt roligt och trevligt att få träffa honom. Det är länge sedan nu… Han är rolig och en jäkel på att få alla omkring sig på gott humör!

Det har varit, som du förstått, ett par dagar som varit oerhört tuffa och tunga. Det känns bättre. Det känns lättare. Det har lättat.

Jag funderar mycket över relationer, det som gör relationer svårt, och jag har tänk en del kring det som skulle ha gjort det enklare för mig att leva, äga följsamhet, och må bättre.

Om jag inte hade en kärleksrelation, så skulle min tillvaro vara mycket smidigare och enklare, för jag skulle onekligen undkomma alla grubblerier kring huruvida jag duger, om jag gjort fel saker, sagt fel saker och om jag får och kan göra som jag vill. Jag är osäker.

Jag är rädd och jag saknar validering och bekräftelse. Jag behöver mer och jag vill ha mer…

Det är inte bara min kärleksrelation som ”besvärar” alla mina grubblerier. Även mina få vänner skaver hål på mig, river liksom i mig, och detta bara för att jag inte är tillräcklig, inte är mer tillgänglig och inte heller har lusten, orken eller glädjen att ses och umgås…

Det blir sådana komplikationer hos mig, eftersom jag hela tiden tänker på vad jag säger, vad jag gör och hur jag ”är”.

Jag skulle kunna bosätta mig på en öde ö, utan kärlek, utan vänner och utan katterna, bara för att finna lugn och ro och slippa alla kraven, alla fordringar och samhällets alla konventioner.

Jag är oerhört trött på mig själv. Jag är oerhört less på att jag aldrig duger, att jag alltid tänker på vad vad säger, hur jag säger det och hur jag som person faller ut i andras ögon.

Jag behöver arbeta mer med min självkänsla. Jag behöver spotta upp mig och jag behöver inse mitt egenvärde och att jag är värdefull.

Och… jag behöver min terapeut! Jag saknar samtalen och jag saknar att ständigt ha mina funderingar och mitt tankesätt ”uppdaterat” och fräscht! Jag behöver verkligen nya ”inputs” och nya tankebanor hela tiden, för att hålla mig själv uppdaterad och för att hela tiden hålla ”färskvaran” igång.

Nya tankebanor och positivt tänkande är en färskvara och måste ses över ständigt… I vår har allt det där förmodligen lagt sig tillrätta igen!

Ta hand om dig därute i världen.

Jag upplever att vår planet befinner sig i ett stort kaos och det blir inte bättre av idioter som Donald Trump! Jag får rysningar av att tänka på det…

På återläsande! Tack för uppmärksamheten!

Väl Mött / Arthur 

Jag hade nog inte tänkt att skriva någonting alls i dag. Sur som citron! Hon frågade mig om jag skulle vara intresserad av arbetsträning utanför Nynäshamn, i skogen… Har hon lyssnat alls, tänkte jag? Jag längtar efter mina katter…

Apropå skitdag! Köp ALDRIG glasögon på fucking Specsavers! Det här är FJÄRDE gången mina glasögon har gått sönder och då var det inte, tack vare min äldre syster, inte det billigaste bågarna! Grrrr… Ahaaa… Det är en SÅDAN dag idag! Grattis till mig!

Jag hade nog inte tänkt att skriva någonting alls i dag. 
Sur som citron!

Det har varit en konstig dag och jag förstod i
morse att det skulle bli ”en sådan där dag”, när glasögonen gick söner, igen!
Det är fjärde gången på mindre än sex månader som de faller isär.
Jag köpte dem på Specsavers och det var inte alls de billigaste bågarna, så de torde hålla bättre. Men, men…
Jag fortsatte min morgon och insåg att jag blev tvungen att ta ut ytterligare mediciner och kostnaden för dessa blev nästan 700:-
Jag måste samla ihop kvitton, kontoutdrag, verifiering av Högkostnadsperiod och sedan lämna in dem för att kunna få hjälp med den kostnaden. Mindre pengar i drygt en vecka. Hipp Hipp Hurra…
(”Fy fan vad du gnäller! var tacksam”! ”Jag vet”, sa jag, ”men idag blev det bara för mycket och jag jävligt känslig..!”)

Och min granne, en äldre ganska söt kvinna, men oerhört ensam, knackade på mitt köksfönster, igen och det var bara tur att jag hade varit på toaletten. Hon skrämmer mig och jag har bett henne att inte göra så…

En kopp kaffe på golvet senare, så packade jag väskan och bestämde mig för en lång promenad på någon timme, för att rensa huvudet och se på solen, hösten och de vackra löven, för att ankomma Jobbtorg Resurs och mitt samtal med min coach där.
Jag uppskattar min coach och jag gillar hela den resurs som de erbjuder mig,

men jag finner inget direkt konstruktivt i detta.

Vi sitter mest och samtalar, gör upp en ”jobbplan” och hela tiden så ber hon mig att vara försiktig och ta det lugnt! Det är i och för sig bra…

”I din situation ska vi ta det lugnt och inte springa på! Du och jag måste koma ihåg att du är skör och behöver tänka, ta det fint och hinna landa i olika förslag som vi kommer att erbjuda dig”!
Det blir mest kaffe, filosofiska samtal och lite ordbajseri.
Jag vet inte… Jag var ganska irriterad och arg idag, med tanke på starten på dagen, så det fick rinna ut i sanden. Jag lyssnade mest och reflekterade inte så mycket över det hela just då. Grubblerierna kommer alltid efteråt!

Min älskade Katten Doris… Längtar!

Hon frågade mig om jag skulle vara intresserad av arbetsträning utanför Nynäshamn, i skogen, med planteringar, lugn och ro och med en restid på över en timme. Jag skulle fundera på det. ”Det skulle väl kunna vara något för dig”!? Men resa enkelväg i över en timme, tre gånger i veckan, och ”pyssla” med odlingar och planteringar är kanske inte riktigt ”my cup of tea”… Har hon lyssnat alls, tänkte jag? Har hon koll på mina svårigheter och mina problem med att åka så långt och med så mycket människor med kommunala färdmedel?

Jag blev förbannat stressad av förslaget och jag förstår hennes tanke, att få komma ut i skogen, frisk luft och möta människor i min situation.

Men två timmar, tur och retur, mellan Stockholm och Nynäshamn?

Nja… Jag kommer på någonting bra och vettigt.

Allt löser sig, alltid… jag ska ”landa” lite i det där och kan fundera i ett par veckor… Kan man arbetsträna på Gucci!?

Ta hand om dig och på återläsande i morgon!
Jag tänker lägga mig på min vackra soffa och dra filten över mig, se på teve och glömma den här dagen! I morgon… en ny dag och nya göranden!

Jag längtar efter mina katter…
Väl Mött  Arthur 

Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig. Funderar över varför jag ännu är mörkrädd och på om räkningarna blev betalda i tid… Jag promenerar en del. I skogen. I parkerna. I Omgivningarna. De ger energi… Jag ska väl igenom det här. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här…

Det är mörkt i lägenheten och det är mitt i natten. 
Klockan är mycket och sömnen borde redan ha infunnit sig för länge sedan.
En katt ligger i mitt knä. Den andra katten ligger nedanför mina fötter. Villkorslös kärlek.
Det regnar kraftigt och jag får sitta innanför och titta ut!

Det drar lite kallt över golven, jag har raggsockor på mina fötter och jag har bryggt mig en stor kopp kaffe. Lite grädde i mitt java och så sippar jag på kaffet, för att inte bränna läpparna.
Jag röker lite och tittar ut på den mörka natten utanför. Alby är svart. Gatubelysningen lyser som små prickar och spöken ute på gatan. Inte en människa. Alla sover. Men jag är vaken. Kan inte somna om… Det är svårt att andas. Det är tungt i kroppen.

Sitter uppe en stund och umgås med mina tankar. Klappar katten som vilar i mitt knä och smeker emellanåt den andra vännen på golvet, vid mina fötter, för att ingen ska bli avundsjuk. Villkorslös kärlek kallas det. Från bådas håll. Från mig till katterna, från katterna till mig.

Jag tycks ha en hel del att tänka på och fundera över. 
Tänker för mycket och de håller mig vaken…
Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig.
Funderar över varför jag ännu är mörkrädd och på om räkningarna blev betalda i tid… Tänker på hur det är att två och i sällskap med någon, och jag längtar efter min syster och att få dela hennes värme, glädje och kärlek. Hon älskar mig. Jag vet det… Hon tror fortfarande på mig!
Mina vänner uppskattar mig, och det även om min isolering och frånvaro gjort att vi inte har hörts av eller setts på väldigt länge.
Jag har valt igen, att vara ensam och göra som jag vill, och när jag vill och hur jag vill göra det… 

Jag blir ganska ensam, men detta är av mig valt.

Jag är trött och ledsen och tycker att livet är skit, men det blir bra igen.
Jag blir hel igen och bitarna kommer att falla på plats. Det är en stor röd bock i det pussel som kallas för att leva. Det är svårt att få bitarna att passa. 

Kan man såga till dem? Fila bort de hårdaste kanterna?
Lite förvirrad bara och trött… Känns som ett kaos och förbittring, men det blir bra igen. ”Det är för en kortare tid”, säger min man och kärlek.
Han är som en stor sten. Ett betongblock av trygghet. Min.

Jag promenerar en del. I skogen. I parkerna. I Omgivningarna.
De ger energi, även om det känns uttröttande för stunden. Någon timme eller två, ensam, i Alby, eller i skogen hemma i Bagarmossen…
Det ger nästan meditation. 
Och ibland sitter jag bara på en stor gråsten och tittar. Ser andra människor passera och funderar hur deras liv ser ut, vad som händer i deras värld och vardag. Jag kan sitta så och tappa bort tiden, men jag har inte bråttom längre. Allt tar sin tid. Livet faller på plats, för de som kan vänta…

Jag brukar alltid ha musik i öronen när jag är ute och promenerar, men den sista tiden har jag inte orkat lyssna på musik och sång. Det tröttar ut mig och jag försöker att spara på min energi… Vilar mycket och tänker. Återhämtning.
Tänker mycket och ibland blir jag tvungen att be mina surrande funderingar att tystna. De blir gärna högljudda och vill höras och rådbråkas av mig.
Det tar på krafterna, det gör det.
Jag ska väl igenom det här. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här…
Det finns inget rätt och det finns inget fel, och jag vill inte ha andras goda råd om hur jag ska göra och hur lång tid saker och ting bör ta…
Jag har fått bra verktyg, i form av bra människor att arbeta med för att reda ut, strukturera upp och bena ut mina grubblerier och de lägger inga värderingar i mitt jag och min person. Vi ska hjälpas åt och jag ska upp på banan igen…
Det tar längre tid än väntat och mina försök till smitningar och genvägar, har misslyckats rejält och jag får ta itu med det som jag försökt att undvika. 
Det hinner ifatt en, det där man inte vill prata om eller ta sig an för att reda ut.
Jag har svårt att tala om döden, min mörkrädsla, att jag tappat mitt

självförtroende. Jag har svårt att dela med mig av det som var mindre bra i min relation till min före detta man, och jag vill inte prata om min ständiga kamp att vara bäst och lyckas med det som jag företar mig…
Jag vill inte prata om min längtan efter kärlek och jag vill inte prata om min kropp och mitt utseende. Jag vill inte prata om min pappa, som besöker mig om natten ibland, och jag vill inte prata om våld mer och om övergrepp på min person.
Jag vill inte prata om… Jag är trött…

Jag vågar inte och det gör ont.

Jag ska dricka ur mitt kaffe, röka ytterligare en cigarett och sedan kanske krypa ner i sängvärmen igen…

Alla sover och bara jag är vaken.
Jag har raggsockor på fötterna, för det drar kallt över golvet.
Mina ben har mist sin sommarfärg och träden är färgglada nu.
Det är höst. Det är kyligt…
Jag umgås med mina funderingar, mitt i natten.

”Sov, slumra in och låt natten få väcka dina drömmar”.

Väl Mött min vän / Arthur