Minnet av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. Minnesbilderna rasar över mig. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! Som en flodvåg slår det över mig! Jag vaknar alltid med ett ryck! Känslan av att jag ska dö, tar tag i mig…

Mitt i natten… Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.
Det slår mig med sådan kraft. Som en jordbävning. En katastrofal panik sprider sig i kroppen och jag slutar att andas.
En tsunami av grymmaste sorg och svartaste svart, intar kroppen…
Jag måste resa mig upp! Jag måste ut! Andas! Släpp ut mig! 

Minnet av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. 
Minnesbilderna rasar över mig. Faller över mig, som en mur av sten och murbruk. Paniken dödar mig! Jag dör!

Hans fina, tunna och smala ansikte och hans kropp. Kall och hård. Livlös. Tömd på allt liv och allt ljus… 
Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.
Jag skakade som i svår köld, som om kroppens alla lämmar tänkte frikoppla och på automatik lägga sig ner på golvet för att skälva och trasas sönder.

Tv’n i sovrummet stod på. 
Katten satt och vakade över den kalla kroppen. Hans katt, inte min.
Hans kärlek, inte min. Kattens första val, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.
Mannen jag talade med undrade om jag var säker.
Säker på att han var död..?
“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!

Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där.
Min människa! Min vän och min man…

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket.
Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan…

Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning.
Jag spydde på mattan.
Mina dåvarande vänner avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. Och för hans skull och för det som hände.
Min jordbävning, min död, min katastrof.

Jag vrålade; ”Jag dör! Jag klara inte det här! jag dör”..!

De kom till mig snabbt, tyckte jag, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de var här.
Jag tackade gud för dem då, mina “tryggheter“. Mina vänner… Min dåvarande vänner. Ingen av dem finns kvar idag.

Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.
Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och själen. Torka…
Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas. Behövde kräkas igen…
Är han verkligen död? Det måste vara ett misstag! Är han död..?
Och jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.

Död, döden, döendet…
Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor! Som aliens intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Som insekter och odjur… 
Några kom och intog, tog över, vårt hem!

De hade fest! De hade fest i lägenheten mittemot. Fattade de inte vad som hände? Såg de inte?
Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade! Begrep de inte? 
Hela mitt vackra liv och dess skönhet, krackelerade på några timmar och alla sanningar lades på bordet. Alla lögner berättades och jag var tvungen att erkänna och förklara…
Polisen undrade ju… Läkaren frågade sig… Jag svarade och hade svårt för att hålla tillbaka illamåendet!

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.
Torkan intog min själ och min kropp… Det ska inte vara så här, för unga människor! Det ska inte behöva hända någon, så hastigt! Från tvåsamhet på morgonen, till ensamhet till kvällen…

Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall.
Ville vomera igen! Frossan klev återigen in i min kropp.
Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! Jag klev utanför mig själv ett ögonblick. Men tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp!
Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket…
Jag minns att jag stod som en annan människa, på sidan om och såg på. Jag hörde och såg mig själv tala och förklara, huden i mitt ansikte var betonggrått…
Jag minns att ambulansföraren talade tydligt och långsamt med mig.
Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa.
Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?

De hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?
Varför prata så högt! Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Igen!
Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…

Jag grät ljudlöst. Låg i knät på en av mina vänner. De före detta vännerna…
Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Bar ut honom på en bår i en svart säck. De tog honom med sig! Vem skulle jag sova bredvid inatt? Och varför en svart säck?
Jag hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. 
Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest… Tänk om det var så att bara sovit en stund. Han kanske bara hade skojat och satt upp i sängen nu!
Jag tog farväl. Han var inte vaken. Han var död. Kall, hård och död. Ingen var kvar där innanför.
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans.
Höll handen en stund. Lät mina fingrar leka över hans handrygg. Dessa vackra, fina händer. Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”.
Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans.
Han kommer inte hem igen!

Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig! Jag vaknar alltid med ett ryck! Känslan av att jag ska dö, tar tag i mig och vänder uppochner på hela min person… 
Jag ser honom och min skuld i det som var, mitt samvete… 
Som en grotesk andefurste, slår det mig med hårda piskrapp över min själ!
Och jag blir aldrig densamma igen. Jag blir aldrig den jag var…
Livet pågår fortfarande utanför och runtomkring mig, men hela mitt väsen är fängslad i det som var och det som senare skedde… 
Jag är ännu tyngd av livets bojor.

Han kommer aldrig mera hem igen…

/ Arthur

Mötet på Vårdcentralen gick bra! Han tinade upp lite grann och det förlöpte fint! Ibland frågar jag mig om livets mindre utmaningar kommer till mig som en "order" ovanifrån? Dessa utmaningar dyker upp ganska ofta… Det är ju lite trösterikt och svindlande! Det ger lite perspektiv på vardagen.

Mötet på Vårdcentralen gick bra! 
Det var förvisso en äldre och lite bister man som tog emot mig, men han tinade upp lite grann och det förlöpte fint!
Som alltid, onödigt mycket energi gick åt till att bygga upp mod och stävja alla orosmoln och alla rädslor. Fullständigt onödigt! och återigen ett kvitto på att livet förlöper fint och jag är okej. Det är lugnt.

Ibland frågar jag mig om livets mindre utmaningar kommer till mig som en ”order” ovanifrån? För det finns vissa tillfällen och somliga omständigheter som ständigt upprepar sig och återkommer, som om jag ska ”öva”, lära mig och se på somliga skeenden och händelser med nya ögon!

Observera nu att detta endast är mina funderingar och ingenting som jag funnit som en sanning!
Det är som det där man brukar säga, att upprepa samma mönster och tillvägagångssätt som man alltid har gjort, men fortfarande förvänta sig andra och nya resultat!?

Det kommer ständigt nya människor in i mitt liv, som jag måste lära känna och som jag måste skapa en ärlig, schysst och social kontakt med. 
Det sker hela tiden! Jag uppskattar det inte alls och jag blir både förbannad och oroad!
Och emedan jag upplever att tillvaron bara jävlas och att jag känner mer stress, än mer oro och irritation, så händer det igen och igen och om igen!

Läkaren var trevlig och det blev bra, som sagt, men han var ställföreträdande för ”min” tilldelade doktor och därför måste jag boka en ny tid, för att få hjälp med en remiss för min gamla värkande kropp! 
Igen! Jag måste möta en ny läkare igen!

Och så här har det varit det senaste året! 
Nya mottagningar, ny personal, nya utlåtanden och nya läkare att få förtroende för! 
Och då tänkte jag… 
Att istället för att bli så jäkla trött och irriterande, så kanske det är så att min högre makt, Gud, Universum, eller vad det nu är som är allsmäktig, ger mig dessa utmaningar för att jag förr eller senare ska förstå att det är okej! Det är ingen fara och det här är livet!

Dessa utmaningar dyker upp ganska ofta, inte bara i alla turer och svängar inom sjukvården, utan även bland nyvunna vänner och kamrater! 
Jag möter och har mött människor ibland, som kommer in i mitt liv, rör till det och som senare ebbar ut i konflikter och konfrontationer av olika slag! 
Jag avskyr det! 
Jag är skraj för ilska, önskar inte konflikter och inte heller vill jag dras ner i andras oro, drama och hot, men det söker upp mig på olika vis! 
Och jag vågar påstå, oavsett vad andra kan tänkas tro, att jag är inte alls en magnet för otrevligheter eller är en typ av man som väcker dessa känslor hos andra. 
Jag vågar även påstå att jag är andligare än många andra och somligt vet jag bara… 
Jag har koll! Ibland vill säga… När det handlar om det som står utanför mig själv…
Dock lider jag brist på tillit! 
Tillit till mig själv och tillit till själva livsprocessen och det är förmodligen där all den här vardagsröran kommer in. För att lära mig, för att få mig att se, för att ge mig kvitto på att jag inte alls är fel eller inte alls är minimerad eller att min tillit är svag. 
Jag måste bara lära mig att lyssna mer på mig själv och lyssna inåt. Jag måste förstå. Jag är. Jag finns och jag måste få ta mig plats. På ett ödmjukt och korrekt vis, naturligtvis, men det är synd att jag tror så lite om mig själv att jag måste få dessa pekpinnar hela tiden… Tänk om det är så?
Jag tror att det är just detta jag ska lära mig och inse att jag är viktig, jag är okej och jag måste lära mig att stå upp för mig. Säga ifrån!
Jag tänker också att sådant som jag ständigt möter i vardagen och som inte riktigt ”passar mig” är skeenden som jag bara måste lära mig att ta itu med. 
Kanske är det så att jag får vägledning och lärdomar, utan att jag vet om det? 
Tänk om det är så? 
En tanke bara… Det är ju lite trösterikt och svindlande! Det ger lite perspektiv på vardagen. Vad behöver jag se hos mig själv i de här händelserna? Vad behöver jag lära mig? Vad behöver jag göra för att få ett annat resultat? 
Jag lär mig. Jag tror det jag tror och jag tycker att det finns tröst i det…

Tack för din tid! Tack för att du läser! Tack för att du vill…
Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen! Jag gör mitt bästa, som synes. Insiktsfull ibland…
Väl Mött / Arthur 
Njut kvällen

Jag tänkte att jag skulle vara mer positiv och mer framåt och inspirerande, i mina blogginlägg! Det sket sig redan i morse… Hur mycket koll har de och hur mycket bestäms och sker i kulisserna som inte jag vet om!? Socialförvaltningen och Myndigheter…

Jag tänkte att jag skulle vara mer positiv och mer framåt och inspirerande, i mina blogginlägg!

Men det gick om Intet!

Det sket sig redan i morse…

Jobb Torg Resurs. Syftet!? Statlig insyn och kontroll!? Kontrollerande instanser från olika håll. Jag blir inte klok på det…

Socialförvaltningen i sin ringhörna, på vilken jag har två återkommande kontakter; Ekonomiskt Bistånd och Vuxenenheten. 
Därtill kommer min Boendestödjare och min coach på Jobb Torg Resurs. Det är den andra ringhörnan. Och dessa båda rapporterar och dokumenterar för Socialförvaltningen och har även tillgång till dokumentation via Capio Maria.
De upprättar strategier, skriver ner dokumentationer om olik händelse och min psykiska hälsa. Och de har ”koll” på varje steg jag tar, varje önskemål jag har och de vet även om mina tidigare yrken och mindre bra förehavanden.

I mitt fall finns ingen sekretess mellan de olika myndigheterna och instanserna! 
Det är ju befängt att ha det! Vad har jag att dölja? Och dessutom känner jag att det bara skulle försvåra allting för alla! Och i och med hävd sekretess, så kan alla se, läsa och komma åt min historik!

Jag har inget att dölja längre! Jag har absolut ingenting att ljuga om eller hemlighålla, men man blir lite paranoid! 
Hur mycket koll har de och hur mycket bestäms och sker i kulisserna som inte jag vet om!? Varför vill min boendestödjare alltid ses hemma hos mig och varför vill coachen ha tillgång till möten varannan vecka och ber mig att sända Socialförvaltningen den dokumentation som hon skrivit ner och diariefört? 
Ja… Jo, lite paranoid blir jag allt…

Och väl på Jobb Torg Resurs, i förmiddags, funderade jag över vilken jäkla tur jag och många med mig har, som lever i det här landet och får all den här hjälpen! 
Även om det innebär kontroller, planeringsmöten och genomförandeplaner, så är det ganska galet hur mycket pengar som satsas på oss som tidigare tappat styrfarten och landat helt jävla fel i världen! 

Vilsna människor med missbruksproblem och beroendepersonligheter som kommit bort sig i livet… Och det läggs mycket pengar på sådana som mig och oss…
Och dessutom är det inte många av oss som klarar sig ändå, en bråkdel procentuellt sett, för många kommer att dö i ett återfall.

Ändå gör samhället sina insatser, men på bekostnad av friheten och den egna viljan, men ändå… Vi får hjälp, förutsatt att vi ber om den, är ärliga och sanningsenliga och motpresterar de alla vill och önskar.

Det är ganska svindlande när man börjar tänka på kostnader och pengar! 
Egentligen ska man kanske inte göra det, för det ger i alla fall mig dåligt samvete och skuld! Dumt, jag vet… Men betänk alla de som är inblandade i mitt eget tillfrisknande och just mina framtidsutsikter och visioner! 

Alla de som lyfter lön! Som kostar skattebetalarna pengar och alla de som arbetar på Sjukhusen runt om i landet och hjälper dem som farit riktigt illa.

Min terapeut. Läkaren. Sjuksköterskor. Receptionister. Coacher. Handläggare på Socialkontoren och de som arbetar med rehabilitering i form av sjukgymnastik! 

Det rullar på. Berget med pengar blir snart ganska stort…

Och så landar jag i det där igen, att vi gnäller förbannat mycket i det här landet! 
Gnäller över väldigt mycket och över väldigt små saker! Det gör även jag! 
Tacksamhet och ödmjukhet borde vara det eftersträvansvärda, inte att finna felen och bristerna överallt och ständigt! Klart det brister överallt, men i mångt och mycket är det galet hur bra vi har det i gamla Svedala…
Och det är, vid ett närmare betraktande, fascinerande hur hela systemet i det här landet är uppbyggt och ordnat!

Jag upplever att, oavsett, så får man finna sig i somliga mindre trevliga saker om hjälpen samhället erbjuder ska fungera! 
Och jag tänker ibland, att det är för en kortare tid av mitt liv som det är så här och det är för att jag behöver hjälpen just nu! Jag behöver stödet och räddningen på vägen, för ensam klarar jag inte av att återkomma till samhället och livet… 
Och somligt blir kränkande och förnedrande! En del saker får en att börja tänka: ”Hur mycket skit ska man behöva ta”!? 
Och så den andra sidan av det hela… Jag får hjälp! Av samhället! Jag får stödet och jag får tillgång till andras kunskaper… 
Somligt får man bara hacka i sig, båda bra och mindre bra saker!
Men, som min coach sa på mötet idag, vi lägger energi på fel saker och på fel situationer! Somligt rår vi inte över och annat är fullständigt onödigt att lägga energi och ilska på, som myndigheter! 
Du kan tycka vad du vill om dem, men din ilska och besvikelse kommer inte att hjälpa dig och det finns inget större utrymme till förändring. Myndigheter och staten har regler och lagar att hålla sig efter, så det finns inte mycket att göra åt det… 

Hon har helt rätt, min coach. 
Energin som går åt till att härskna till och bli förbannad på byråkratiska instanser, hjälper inte och borde förläggas på sådant som är konstruktivt och gott för en själv istället.
Jag gör ett ganska bra jobb med det där, att hushålla med energierna. Men det är lång väg kvar, för jag tappar humöret flera gånger om dagen och härsknar till… 
På orättvisor, bland annat.
Min kärlek och man säger ibland, som en påminnelse; ”Känns det bra nu? Konstruktivt”?

Väl Mött / Arthur