Jag börjar denna Måndagmorgon med ett äldre inlägg, som ännu brinner i magen och som är känsligt… En uppgörelse. En sammanstötning. Kontrovers… "Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt"! Väl Mött / Arthur

Kunde du inte bara älska mig! Kunde du inte bara krama om mig och verkligen älska mig, rakt uppochner, utan förbehåll och utan att det skulle behöva kosta på så förbannat. Hade du inte bara kunnat…

Jag presterade, jag gjorde allt för att finnas, jag försökte att imponera.
Jag önskade så vanvettigt, att du såg mig och sa; ”Jag älskar dig”, oavsett.
Jag önskade att få bli sedd, att du skulle vara stolt över mig och säga; ”Jag ser dig! Jag hör dig!” Var det verkligen så svårt? Vad hindrade dig?
Vad fan hindrade dig? Vad var det som var så udda, annorlunda och frånstötande, att du inte ens kunde ljuga och säga det!? Säga; ”Jag älskar dig!”
Jag var det jag var! Jag var unik. Jag är unik! Jag är en bra man och jag är framgångsrik, men kanske inte på det vis du önskade. Jag är inte framgångsrik på ditt sätt!
Om jag bara hade fått med mig lite självkänsla, bekräftelse på att allt var helt i sin ordning och att jag var en fin ung man, då kanske… Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Va´ fan var ditt problem? Egentligen? Vem fan var du, att döma ut mig i unga år? För helvete på ren svenska! Vad var ditt jävla problem!?
Kanske att jag hade sökt mig till andra sammanhang. Andra människor. Andra ”typer…” Om du bara bjudit på; ”Jag älskar dig!”
Jag kanske aldrig hade haft mitt ständiga bekräftelsebehov, sökandet efter kärlek och njutning, att få älskas och bli kysst, smekt och kramad.
Om detta vet vi ingenting. Om detta får vi aldrig någonting veta. Det är redan gjort. Jag har redan fått smaka på hur det är att hamna än mer utanför, vara udda och inte ”passa in…”

Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Och när jag berättade om min homosexualitet och du började gråta och frågade mig; ”Vad är det för fel på dig? Måste du alltid? Vad är det för fel på dig?”
Jag kallade dig jävla kärring och du slog till mig så hårt, att jag föll omkull, så gammal jag var? Minns du?
Minns du att du väste; ”Jag önskar att du aldrig blivit född! Vad ska alla tro? Vad ska folk säga!”

Och jag fortsatte. I många år att söka din kärlek, ett accepterade, kärlek och de där orden som aldrig undslapp dig; ”Jag älskar dig…”

Ingen frågade och ingen sa någonting, när jag som femtonåring valde att flytta hemifrån. Jag var inte ens vuxen! Ingen sa någonting!?
Jag valde att fly från allt det där som du pådyvlade mig och mina syskon.
Dina förbannade åsikter, din bitterhet och ditt martyrskap. Det var alltid du som led! Det var alltid du som fick ta konsekvenserna av hur jag, och mina syskon valde att leva.
Jag själv önskade bara att få leva som jag ville och jag hade en enorm önskan om att leva njutningsfullt och glädjefyllt.
Jag ville vara min egen person, leva som jag längtade efter och få njuta av kärlek, livet och allt det som fanns att glädjas av.

Du kallade mig snusk. Du sa att det fanns hjälp att få. Du berättade att om jag bara ville, om jag bara försökte så kunde jag välja annorlunda. Minns du?
Jag tappade tålamodet och kallade dig jävla kärring.
Du slog inte den gången. Du sa bara till mig; ”Jag har inte fostrat dig till det här!”

Jag flyttade till Stockholm. Flydde från alla fördomar och alla blickar som inte uppskattade mig och det jag var, fann jag någon typ av ro.

Och de män jag träffade, som jag föll så hårt för, de som aldrig var gay, homosexuella, men som ändå gärna ville ha sex och låta sig njuta, avnjuta, en ung kille som jag själv… Och jag lät mig utnyttjas, för lite kärlek och ömhet.
Jag tillät dem att sluka mig, äta, tugga och spotta ut det som var kvar.
Och när jag försökte att berätta, vill du inte höra.
Du sa att du respekterade mig, men inte accepterade.
”Jag vill inte höra ditt snusk. Jag accepterar inte det du är!”
Och jag som inte ens använde orden, så att du skulle förstå att det var samkönad kärlek jag haft, fått och blivit åderlåten av. Jag var alltid finkänslig, ville och hade en önskan om att få dela min sorg, mitt utanförskap och min känsla av att inte passa in. Du hötte med fingret och sa; ”Jag accepterar inte dig!”

Och när jag träffade en av de där första kärlekarna, han som slog mig så hårt och så ofta att jag slutligen hamnade på sjukhus.
Han som slog mig sönder och samman. Till oigenkännlighet. Minns du? Jag bad dig komma och besöka mig. Kommer du ihåg? Jag grät hejdlöst och bad om att få hålla din hand, att; ”Snälla, snälla, älska mig lite!” och du sa bara att du inte hade tid och; ”Vad var det jag sa… Somligt straffas med en gång!”

Inte en enda gång, sa du att du älskade mig! Inte, vad jag kan minnas, att du kallade mig för sonen, din hjärtans kär, ditt guld och din pärla.
Aldrig att du kramade mig, tröstade och berättade för mig att allt blir bra och allt ordnar sig.

Jag har fått veta att du även uteslöt mina syskon! Jag var inte så förbannat udda och ”fel”, egentligen, som du fått mig att tro! Du spelade kärleksfull och omtänksam, men det var alltid falskspel, lögner och hyckleri. Allt för att visa upp en fasad. Allt för att alla andra skulle tro och se, att du var god, kärleksfull och ömsint.
Förbannade kärring… För så länge det inte handlade om dig och ditt förbannade nödtorftiga liv, så var det inte intressant.

Jag blir mer och mer lik  min mor till utseendet! Det retar mig så förbannat!

Om inte allting cirkulerade kring dig, ditt och din så kallade ”misär”, så fanns inget intresse och inget genuint engagemang och ingen som helst omtanke och tillgivenhet. Och hur det än var, vad som än skedde, så lyckades du alltid få fokus, bli navet och allas blickpunkt…

Jag ska inte vara bitter. Jag ska inte vara besviken. sårad. Arg och stött i kanten. Jag ska inte heller vara desillusionerad, för jag visste ju hur och vem du var. Vem du är!? Jag och alla de andra i din omgivning visste ju precis hur du fungerade.
Och oavsett, kära mamma, oavsett hur du är, hur det blev och om du faktiskt var helt avsaknad av kärlek och jag i vuxen ålder valde bort dig, så älskade jag dig! Och jag kan inte säkert svara på om det är mitt utdelande av straff till dig… Min hämnd kanske, men jag väljer att inte träffa dig! Vill inte se dig… Kunde du inte älska mig, så varför ska jag..? Varför ska jag älska dig!? Jag måste inte alls… Jag måste ingenting!
Vedergällning och mitt sätt att ge igen? Och det spelar faktiskt ingen roll längre!
Jag älskade dig. Jag saknade dig och jag önskade din kärlek. Din acceptans.
I dag skiter jag i det. Fullständigt! Jag skiter i dig och vem du är, vad du är och var! Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet, om du bara sagt; Jag älskar dig!? Ser du din del i detta?

Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt!

Ett äldre inlägg och en äldre text… En kortare prosa i någon typ av fri lyrikform… Vill endast få bjuda på något mer lättsamt och glädjefyllt! Väl Mött / Arthur

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag…

Jag är befriad! Bara för idag!!
Vaknade upp och kände mig hel. Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

Jag har haft dagar då jag inte vill mer… Vill inte och orkar inte leva, men har ingen önskan om att få dö, heller.

Jag är rädd för döden. Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannade missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.

Döden-helvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… respekt och rädsla… Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet…

Knepigt, jag vet…

Jag har tillitsbrist. Jag söker ensamhet och isolering. Jag förstår inte själv vad som händer med mig. Jag vill inte visa hur det är.

Jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir. Tillitsbrist.

Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom. Jag vill inte gråta när andra ser.

Det finns förvisso ett fåtal människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir. Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor. Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.

Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.

Jag vill vara jag. Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig.

Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. Få det att lossna och gå…

Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.

Sedan att det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en annan sak. Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…

Det föll kanske bort någon nyvunnen vän, på de här dagarna! De som inte vill, inte orkar eller saknar lusten att vänta, invänta mig, och det får vara så då… 

Det är en bättre dag. Jag är bättre. Jag är klarare och jag står upp.

Glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.
Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

En nyvunnen vän sa till mig, ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”. Det har gått lite över tre dygn och det skedde något i natt. Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda. Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.

Jag tror fullt och fast på änglar. Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång… Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna…

Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.

Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…

Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då…

Det lossnade någonting?

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Vaknade upp och kände mig hel.

Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Väl Mött / Arthur 

För precis ett år sedan, skrev jag följande inlägg… Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen! Men det är inte lätt!

Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…

Jag är missbrukare.
Jag går och jag har gått i behandling.

I min behandling möter jag människor som, precis som jag själv, är vilsna, sorgliga och trasiga.Vi försöker att få ordning igen, på vår tillvaro, och vi försöker att återskapa livet.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i?
Hur kan vi välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes? Varför och hur?

Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt! Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Kidnappning av hjärnan och tänkandet!

Man blir besatt och betagen, och flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt! 
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir ens allt. 
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. 
Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra.

Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet. Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!Många som tar ett sista återfall dör. Det tror att de kan dricka lika mycket, ta lika mycket droger och röka på som tidigare, och det går inte! Det blir för mycket! 
Många dör. Av en överdos. Av olyckor. Av övervåld!

Men många kommer på fötter igen och krigar vidare…
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där värsta fallet. Jag lever ännu!
Jag har trillat i tillfrisknandet och det har gjort djävulskt ont, men jag är på benen igen!
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om, på ett helt år… Kanske den här gången! kan det fungera den här gången!? Snälla be en bön för mig! Jag orkar inte en gång till!!

Men jag lovar ingenting längre! Jag kan aldrig lova! 
Jag kan aldrig säga att jag aldrig mer ska… Missbrukets röst är listig, falsk och stark! 
De ekar fortfarande och det är ännu kvar som tysta viskningar som lockar, pockar och drar…
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
”Gör det enkelt, ensak i taget, lev och låt leva”…
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Men jag vill dit hän. Jag vill ha liv och kärlek och älskas…

Ta hand om er därute! Skänk en tanke till alla dem som är kvar ute i kylan, de som fryser och längtar hem…  

Var rädd om er och på återläsande!

Väl Mött / Janne Arthur