Fjärde Advent. God Jul, om några dagar… Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Foto; Per Lundström. Hallunda Centrum.

Fjärde Advent.

God Jul, om några dagar…

Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Jag dricker becksvart kaffe, störs ständigt av katterna som puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker mjuka varma kattmagar.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Vad var det som hände och varför gjorde jag det? Om endast några dagar är det två år sedan!

Jag tänker på kamrater som gått bort och jag reflekterar över bekantskaper jag gjort genom åren på olika boenden i Stockholm. Jag filosoferar över min egen naivitet, min egen dumhet och jag begrundar andra människors förmåga att utnyttja andras godhet och vänlighet.

Jag tänker på dem som har ont i magen, dagarna före jul. Alla de som har anhöriga som kommer att sluta i en utslagen våt fläck i sovrummet, förhoppningsvis och alla de som med oro i kroppen kommer att se på emedan detta sakta sker under Julafton.

Själv blir jag ensam i några timmar, för min man och bästa vän arbetar. Jag ska se på teve, dricka kaffe med Kanel, vispad grädde och njuta. Jag ska verkligen försöka att vara njutbar, hela jag… Jag vill gärna ha den där speciella känslan av värme, glöd och mjukhet i kroppen. Den infinner sig sällan.

Julklappar? En liten en kanske? Till min man, bara för att?

Julafton kan vara underbar, med ljus, umgänge och de som står en närmast.

Julafton kan vara ett helvete, för dem som har vänner, anhöriga och familjemedlemmar, som super sönder högtiden och de som inte får några julklappar alls. Julen kan vara ett svart hål av ångest och oro, för att pengarna inte räcker, maten inte kommer att duga och för att julklapparna blir för få, om några alls.

Och när jag i skrivande stund sitter här, ser jag smutsen, lorten och de mindre bemedlade människorna för mitt inre öga och tanken går direkt till grannarna ovanpå och vägg i vägg. Deras barn som ofta gråter och skriker. Föräldrarna som ofta bråka och gapar på varann. De grälar ofta. De bråkar mycket. Det är mer regel än undantag. Hur blir deras jul och julhelg? Undrar om det är droger iblandande i deras gräl och skrik.

Alkohol är en drog. Alltid!

Vi ska ta en promenad ner till vattnet. Min man och kärlek vill fotografera. Det kan bli mysigt. Jag behöver röra på mig. Jag är trött. Väldigt trött. Jag kan vila senare idag. Varför denna ständiga trötthet?

Tack för ordet och på återläsande under dagen.

Tack för din uppmärksamhet och din tid!

Väl Mött / Arthur

Igår chattade jag med en av mina bästa väninnor. Hon hade sin pojkvän med sig och han släpade runt på henne som om hon vore en disktrasa! Människor dör därute, för att de själva önskar så och för att de själva tror att det inte finns någon räddning att få…

Igår chattade jag med en av mina bästa väninnor.
Hon hade, helt oförhappandes, sprungit på en gemensam kamrat, som vi bodde tillsammans med under en tid på Stödboendet Lönnen, Östermalm i Stockholm.

Just den här kvinnan har inte klarat sig så bra i livet!

Efter boendet och efter stöd, hjälp och terapi, så klev hon rakt ut i missbruket igen! Det är över två år sedan!

Hon hade sin pojkvän med sig. Han släpade runt på henne som om hon vore en disktrasa! Han var aggressiv. Uppträdde hotfullt. Vår gemensamma bekant hängde på och tillät honom att kalla henne vid olika fula namn.

Det väckte stort obehag hos min gode vän och hon tänkte, att antingen så dör hon av missbruket, eller så kommer pojkvännen att slå ihjäl henne!

De samtalade inte ned varann, min vän och vår gemensamma bekant, men misären och helvetet var ett faktum! Hon var en skugga av den hon varit. Hon var tärd och en bruten kvinna och då, som hos mig själv, inträdde tacksamheten och glädjen över att vara nykter, hel och ren, hos min väninna!
Vi har tur! Vi har lyckats!
Vi är båda på rätt sida av livet!
Och när jag känner den där glädjande tacksamheten, så får jag samtidigt dåligt samvete, för det är ju på bekostnad av andra människors misär och vilsenhet som jag blir påmind om hur det verkligen är där ute och hur det mycket väl skulle kunna ha blivit även för mig!

Jag känner tacksamhet för det jag har och det jag har återfått och samtidigt vaknar skulden hos mig! Deras elände är min egen smala lycka!
Min goda vän påpekade att hon, vår kamrat, förmodligen skiter i vilket och att det viktigaste för henne fortfarande är drogerna och numer en aggressiv och hotfull pojkvän! Många missbrukande kvinnor hänger upp hela sin tillvaro och hela sin värld på sina män och respektive, så också hon. 
Och… Hon, precis som vi själva, har fått samma stöd, haft samma förutsättningar och också haft tillgång till den hjälp som samhället ger oss som fallit utanför livet. Hon har fått alla chanser och hon har dessutom haft sin familj och vänner som stöd och stöttning.
Men det har inte fungerat.
Det gick inte. Det fungerade inte, för henne… 
I sådana här fall funderar jag över tvångsvård. Tvinga henne till ett tillfrisknande. Vår bekant kommer att dö i sitt missbruk. Det känns redan nu, som om hon är förlorad…

Styrkan i drogerna, (alkohol är en drog), är så djävulsk och kraftfull att människor prioriterar missbruket framför allt annat! I hennes fall, barn, familj, vänner och boende.

Jag har skrivit om det förut, men drogerna kidnappar hjärnan och ens person så fullständigt obegripligt och man våldför sig på sig själv, ständigt och hela tiden!
Det är bara drogerna som är viktiga! Det är bara drogerna som spelar roll!
Det värsta är att moral och alla gränser flyttas fram hela tiden och tillslut är det inget kvar av livets mening och inte heller några som helst gränser för vad man är beredd att göra, för att komma över mer och lite till!
Moralen och empatin för andra människor spelar inte längre någon roll, och livet självt saknar större betydelse…

Tyvärr, känner jag, med tanke på mitt samvete, så är jag förbannat glad och tacksam att jag slipper det där, men det blir ju som sagt på bekostnad av andra människors olycka och misär!

Men min väninna har helt rätt! Vår missbrukande bekant bryr sig knappast om det och förövrigt så vill hon ha sitt liv som det är just nu och då hjälper inte ens det mest välgörande och tröstande orden i världen!
Vi kan inget göra!
Vi kan inte rädda någon och vi kan inte hjälpa till, för bara hon kan rädda sig själv och bara hon, endast hon själv, kan be om räddning! Inte vi! Inte hennes familj! Och uppenbarligen inte heller hennes barn!
Och kanske är det till och med så, som jag själv under den sista tiden i missbruket, att hennes tanke är att bara köra på, tills man ligger kremerad på Skogskyrkogården!?
Köra på i missbruket och misären, till döden möter en? Det är ju ändå skit samma!

Jag tror att nästa gång vi hör av vår tidigare kamrat, så är det för att någon av alla de före detta missbrukare vi känner, har fått höra att hon farit illa och är död. Det sker hela tiden. Människor dör därute, för att de själva önskar så och för att de själva tror att det inte finns någon räddning att få…
Det är bara att gasa på, och köra rakt in i kaklet!

Ett helt liv. 
En kvinna och en människa… 
Till ingen nytta, möter hon förmodligen döden…

/ Arthur 

Här om dagen ägnade jag mig åt att skriva ned sådant som jag har lyckats med att återfå och hämta hem i mitt liv… Han och hans vänner lämnade mig utanför akutintaget på Södersjukhuset… Jag kan tryggt verifiera att jag är "hel, ren och drogfri"! Jag vet vem jag är! Jag är drogfri!

Här om dagen ägnade jag mig åt att skriva ned sådant som jag har lyckats med att återfå och hämta hem i mitt liv, på bussen på väg till Bagarmossen.
Som en distraktion, för att hålla människor och intryck borta, sitter jag med mobilen och petar ner det jag tänker och funderar över. 
Mycket hamnar på min fina blogg. 
Andra texter är bara för mig och det hamnar ofta i datorn som en liten ”samling” av hågkomster bland annat!

Jag brukar, vilket jag berättat om tidigare, skriva ned sådant som varit bra och positivt under en dag, gärna till kvällen, allt för att hålla mina tankar och mitt humör på rätt sida om nedstämdheten!
Att finna fem eller sex saker som jag finner glädjande och positivt är inte så svårt numer och ibland skriver jag ned de mest alldagliga saker och sådant som många av oss tar för givet, som en dusch, en mugg kaffe eller mitt busskort!
Vid något tillfälle ska jag bjuda på en sådan där lista, för det ger positiva energier och det får i alla fall mig att inse hur mycket glädjeämnen som finns i världen och som många av oss bara räknar med att de ska finnas där!

Jag brukar också, eftersom jag är generat osäker och rädd, skriva ned någonting som varit ett bra och kanske modigt beslut under dagen…
Det är för att jag ska bli kaxigare och verkligen förstå att mina beslut är bra och att jag egentligen aldrig behöver tveka i mitt beslutsfattande! 
Jag är allt som oftast rädd för att jag gör fel, att det blir fel och att det jag beslutar kan få oroande konsekvenser!

I alla fulla fall, på bussen…
Min tidsuppfattning, när olika saker inträffade eller ”utspelade sig, har jag väldigt svårt för att peta in i en tidslinje.
Jag minns inte så noga!
Somligt skedde kanske för fyra eller fem år sedan, medan annat bara skedde för två.
Du får förlåta, men mitt minne är ofta väldigt rörigt när det kommer till mitt före detta missbruk, och jag har faktiskt ingen koll alls.

För några år sedan tog jag en tupplur i Vitabergsparken! Jag mötte en kvinna som hade alla sina tillhörigheter i en shoppingvagn!
Vi pratade och även hon var vilsen, missbrukare och väldigt ensam! Hon hade förlorat hem, sina barn och sin familj.
För henne var drogerna absolut viktigast och för den här kvinnan spelade det ingen roll längre om hon tog en överdos och dog, det saknade betydelse!
Och det är väldigt mycket ”skit” i omlopp där ute! 
Langarna blandar ut heroinet med det mest märkliga saker, som tvättmedel, metaamfetamin och annat konstigt. Det blir lätt för mycket och kroppen ”lägger av”.
”Det spelar ingen roll längre”…
Hon sköt i sig heroin. 
Bland sina tillhörigheter hade hon en hel del ”ful-sprit” och utan att tveka drack vi av det och hade ganska trevligt…
Jag blev snuskigt onykter och hon frågade om jag ville prova heroinet!? ”Nej tack”, sa jag, för hur illa den än var med mig, så fanns inget intresse för den typen av berusningsmedel!

Och för några år sedan, kanske fyra eller fem, så bar jag själv omkring på det som var kvar av mitt liv i lyx och överflöd, i en väska och en ryggsäck! 
Mina resterande saker hade före detta älskare och vänner roffat åt sig!
Alla mina saker hade blivit kvar i olika förvaringsboxar, på bland annat T-Centralen i Stockholm, och var spårlöst borta, för att jag själv ”glömt” att hämta ut dem…
Kläder, telefoner, dator och diverse annat som hade varit viktigt för mig. Borta! Stulet! Ibland sålt!

För två år sedan, kanske fyra, hade jag min filt att sova under och värma mig med. En röd filt med stjärnor på. Jag har den kvar…

För över två år sedan, mötte jag en före detta älskare som erbjöd mig ”bra” pengar, sprit och några märkliga piller som jag aldrig riktigt reflekterade över, i utbyte mot sexuella tjänster…
Han och hans vänner lämnade mig utanför akutintaget på Södersjukhuset…
Det fick konsekvenser för mig, bland annat i kroppen, och jag ljög mig igenom hela utredningen. För det första minns jag inte mycket av den där historien. 
Jag har efterkonstruerat, eftersom jag mycket väl visste att han var sadomasochist!
Och för det andra; en liten bög som får stryk av stora och starka män? Nej! Det känns inte bra och det blir mest pinsamt… Jag hade ”ramlat” på fyllan och villan… Inget konstigt med det. Ingen trodde på mig, vad jag minns…

För kanske tre år sedan, jag minns faktiskt inte längre, så letade min äldre syster efter mig och en av mina bröder försökte att nå mig…
Det var totalt omöjligt, för i min vardag försvann mobiltelefoner och datorer med fyllor och fester…

Det var alltid dåligt med mat, vilket inte heller var så intressant och jag vandrade, gick och promenerade långa sträckor, runt hela Stockholm och dess förorter.
Jag gick omkring i mina röda tennisskor från Puma, när jag inte kunde sova, och letade efter ”kompisar” att sova hos eller bli på fyllan till tillsammans med. Det var sköna att gå i, de där skorna… Röda.
De skorna finns inte kvar! Jag slängde dem!

Idag, tre eller kanske fyra år senare, har jag en härlig kärlek som i stort sett vet allt om mig och ändå vill…
Idag har jag, återigen, ett hem, vackra saker och kläder, tack vare mina nyvunna vänner, min kärlek och min äldre syster!
Idag kan jag välja om jag vill promenera eller åka buss, för jag har busskort!
Idag har jag ett härligt duntäcke, som jag har fått av goda vänner, och jag äger flera mjuka kuddar, än vad jag någonsin hade kunnat räkna med.
Idag har jag två underbara katter, som älskar hela min person villkorslöst och jag har nyvunna vänner som uttrycker sig uppskattande och gillande om min person.
Idag har jag ett väldigt vackert hem, ett eget, om än i andra hand av Socialförvaltningen och jag har inrett det med hjälp av vänner och även olika fonder som bidragit med ekonomiska möjligheter.
Idag kan jag betala räkningarna och jag kan ibland ”unna mig”, en fika på stan.
Idag har jag en kärlek och en man som är snäll, generös och alltid serverar mig orden; ”Det är okej. Det är för en kortare tid och snart… Snart har allting ordnat sig”!
Idag litar människor på mig, så pass mycket att orosanmälningar och avundsamma människors anmälningar om återupptaget missbruk och innehav av droger, tas med en nypa salt och även jag kan tryggt verifiera att jag är ”hel, ren och drogfri”!
Jag vet vem jag är! Jag är drogfri!

Och låt mig återigen påminna om att alkohol är en drog! Alltid! En drog som staten tillåter, även om just spriten förstör och förgör människors liv, i större utsträckning än andra droger!

Och i dag får jag hjälp med allt det där som jag misstänkt större delen av mitt liv, att mitt gungande och snurrande mående, med allt längre depressioner och nedstämdhet, bottnar i olika diagnoser och psykisk ohälsa. Jag får samtal, medicinering och KBT-terapi. 
Jag är trygg med detta och jag är tacksam att jag fått svar på varför jag missbrukat så hejdlöst! Droger är en bra medicin för oroliga och rädda själar!

Tack för din uppmärksamhet och på återläsande!
Ta hand om dig och var rädd om varann!
Och du! ”Ta ingen skit”!

/ Arthur