Fjärde Advent. God Jul, om några dagar… Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Foto; Per Lundström. Hallunda Centrum.

Fjärde Advent.

God Jul, om några dagar…

Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Jag dricker becksvart kaffe, störs ständigt av katterna som puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker mjuka varma kattmagar.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Vad var det som hände och varför gjorde jag det? Om endast några dagar är det två år sedan!

Jag tänker på kamrater som gått bort och jag reflekterar över bekantskaper jag gjort genom åren på olika boenden i Stockholm. Jag filosoferar över min egen naivitet, min egen dumhet och jag begrundar andra människors förmåga att utnyttja andras godhet och vänlighet.

Jag tänker på dem som har ont i magen, dagarna före jul. Alla de som har anhöriga som kommer att sluta i en utslagen våt fläck i sovrummet, förhoppningsvis och alla de som med oro i kroppen kommer att se på emedan detta sakta sker under Julafton.

Själv blir jag ensam i några timmar, för min man och bästa vän arbetar. Jag ska se på teve, dricka kaffe med Kanel, vispad grädde och njuta. Jag ska verkligen försöka att vara njutbar, hela jag… Jag vill gärna ha den där speciella känslan av värme, glöd och mjukhet i kroppen. Den infinner sig sällan.

Julklappar? En liten en kanske? Till min man, bara för att?

Julafton kan vara underbar, med ljus, umgänge och de som står en närmast.

Julafton kan vara ett helvete, för dem som har vänner, anhöriga och familjemedlemmar, som super sönder högtiden och de som inte får några julklappar alls. Julen kan vara ett svart hål av ångest och oro, för att pengarna inte räcker, maten inte kommer att duga och för att julklapparna blir för få, om några alls.

Och när jag i skrivande stund sitter här, ser jag smutsen, lorten och de mindre bemedlade människorna för mitt inre öga och tanken går direkt till grannarna ovanpå och vägg i vägg. Deras barn som ofta gråter och skriker. Föräldrarna som ofta bråka och gapar på varann. De grälar ofta. De bråkar mycket. Det är mer regel än undantag. Hur blir deras jul och julhelg? Undrar om det är droger iblandande i deras gräl och skrik.

Alkohol är en drog. Alltid!

Vi ska ta en promenad ner till vattnet. Min man och kärlek vill fotografera. Det kan bli mysigt. Jag behöver röra på mig. Jag är trött. Väldigt trött. Jag kan vila senare idag. Varför denna ständiga trötthet?

Tack för ordet och på återläsande under dagen.

Tack för din uppmärksamhet och din tid!

Väl Mött / Arthur

Min man, bästa vän och stora kärleks syster är på besök. Hon ska vara med i TV4, och prata om det som berör, upprör och gör så jävla ont! Drogerna, barnen, döden och att vara anhörig. Det finns många ord, meningar och händelser som bygger bo i mitt huvud…

Det är tidig morgon i Alby. Kaffe, jag och katter.
Det börjar bli en vana och en rutin. Jag gillar det. Jag börjar bli bekväm med insikten om att det är sådan jag är. Jag vill ha det så här. Jag vill ha min ordning och mina rutiner. Jag är härligt tråkig och det får vara okej det med… Acceptans.
Jag mår bra. Jag är okej. 
Jag lever.

Min man, bästa vän och stora kärleks syster är på besök. Hon ska vara med i TV4 och prata om missbruk, att vara anhörig till missbrukare och konsekvenserna av att ha barn som lever med droger. 
I hennes fall levde hon med missbruk och droger, var anhörig och hade en son. Han tog en överdos för fyra år sedan. Han blev tjugotvå år.
Hennes son, likt min före detta man, dog efter att ha överdoserat Tramadol. Tramadol är ett Morfinliknande preparat och kunde/kan beställas med enkelhet via nätet, eller som i min mans fall, så handlade han det utomlands där restriktionerna var/är enklare och mindre, än hemma i Sverige.
Det är kanske lite knepigare idag, men den som vill kan enkelt få tag på det man önskar via kontakter, nätet och langare.

Och min mans syster, Annica Hagberg, ska vara med i ett program med Jenny Strömstedt och prata om detta! Det som berör, upprör och gör så jävla ont! Drogerna, barnen, döden och att vara anhörig.
Hon har ett oerhört stort ideellt engagemang i FMN i Boden, där hon bor och hon försöker att vara ett stöd, vägledande och en hjälp till föräldrar och familjer med anhöriga som missbrukar eller har förlorat någon i missbruket.
Hon blir, enligt mig själv, ofta tillfrågad om hon vill ställa upp och vara med i olika sammanhang där hon representerar FMN och där hon kan berätta om sina egna erfarenheter.
Det är många där ute som står handfallna och inte alls vet vad det ska göra, hur det ska göra det och vad de kan göra för att hjälpa någon i missbruk och utanförskap.
För hur det än är, så är missbruk och droger alltid ett utanförskap och det blir slutligen en isolering från samhället och omvärlden. Det drabbar ju inte bara missbrukaren, utan hela familjen blir ju ”sjuk” och behöver stöd och hjälp. Det är tur att ideella organisationer finns, för samhället och staten lämnar mycket i övrigt att önska… Fortfarande.

Och min kärleks syster blir hos oss, eller hos min man, eftersom det är han och inte jag som bor i Alby, till på Söndag och jag har faktiskt sett fram emot det.
Jag ska vara ärlig, men tanken har inte varit helt bekväm för mig och det bygger alltid en borg av oro hos mig. Men det är okej.
Jag erkänner att jag blir stressad och oroad av att ha ”nya” människor omkring mig och den där klumpen i bröstet växer till sig, men det känns okej. Hon är härlig och färgstark. Hon vet och hon dömer inte…
Hon är en smart, smidig och insiktsfull kvinna och jag känner mig inte ”fel”, udda eller konstig i hennes sällskap. Det är smidigt. Det blev ganska enkelt.
Jag behöver inte förklara mig och mina sätt att vara. Det är lugnt!
Det är lite som med min egen äldre syster, när vi stod varann som allra närmast, att det finns inga konstigheter, alla lever som de själva vill och måste, och ”sluta be om ursäkt för den du är”…
Dock blir jag trött. Jag upplever att jag måste vara social och ”glad” och jag har lite märkliga rutiner i tillvaron, upplever jag och det är ingenting som jag bjuder på ”bara sådär”… Men det är okej. Jag är okej och hon representerar de insiktsfulla människorna och ”bekvämligheten” att låta andra vara som de vill.
I alla fulla fall…
Det är trevligt, jag kan göra som jag vill och jag kan vara den jag vill utan några större hinder… Så här är det för mig och med henne är det lugnt.

Jag upplever ju att min egen tillvaro är lite ”knepig” och jag har utrymme att få vara lite som jag är tillsammans med min man och jag försöker att bara vara och känna att jag får ta plats, vara med och att jag är okej.
Mitt liv ser ut så här och jag ska inte behöva bli och vara stressad omkring andra människor och definitivt inte etikettera dem med åsikter, tankar och ståndpunkter som de inte har. Jag är bra på det, att låta mina hjärnspöken ta över och tro en massa saker som inte alls stämmer!
Kontentan av detta skrivna?
Gör det inte svårare än vad det är. Tillvaron är enklare än vad man tror, gör inte problem av problem som inte finns och prata… Om något är konstigt, känns konstigt och fel, prata och fråga… Förmodligen är du själv ”helt fel på det”! Tydlighet är viktigt och jag jobbar som sjutton på det själv! Jag är inte alltid tydlig!

På återläsande under dagen.
Det finns många ord, meningar och händelser som bygger bo i mitt huvud och det enklaste sättet att få de att flytta ut är att skriva om det!
Det är utvecklande och det är insiktsgivande.  
”Jag tänker, alltså är jag”…
Väl Mött / Arthur


Länkar och artiklar till ovannämnda ideella förening, FMN och om min mans systers engagemang i frågan… Och hennes son Petter.

• Aftonbladet.se; ”Nätdrogerna fortsätter att skörda offer”!
• P4 Norrbotten; ”Boden-kvinna förlorade sin son till nätdrogerna”.
• FMN, Boden, ”Föräldraföreningen mot narkotika”. 

Hon bad om ursäkt för att hon inte lyssnade på mig. Hon var uppriktigt ledsen för att hon inte stred för mig… Jag blev inte lyssnad på, när det gäller mina obehagliga besvär att möta nya människor, nya miljöer och nya rutiner… Jag är inte viktigare eller mer betydelsefull än någon annan!

En trött man. Behöver vila och återhämtning…

Jag fick ett mejl igår, från min terapeut på Beroende mottagningen. 
Hon bad om ursäkt för att hon inte lyssnade på mig. 
Hon var uppriktigt ledsen för att hon inte stred för mig, då jag bad om att få vara kvar på Beroendemottagningen och psykiatrin där. 

Jag minns mycket väl min upplevelse av det där och jag kommer ihåg att hon bemötte mig med nonchalans och likgiltighet, då jag framförde mina åsikter och känslor inför det som skedde.
Jag bad dem att ta hand om mig, mitt ärende och jag bad dem att inte skicka remissen vidare, vilket de gjorde ändå och därefter har det bara varit konstigheter, mackel och oreda.

Jag var uppriktigt besviken när de på Beroende mottagningen, Capio Maria, envisades med att jag var färdigbehandlad och ”färdig” med deras mått mätt. Även min terapeut visade sig vara envis, bestämd och övertygad om att det var helt i sin ordning att jag skulle vidare i vården.
Jag var uppriktig ledsen och jag blev besviken och arg. De lyssnade inte och jag fick trassla vidare med mig och mitt.

En trött man, som behöver vila… Kanske på gränsen?

Vid det tillfället, på Capio Maria på Wollmar Yxkullsgatan, så kände jag att jag av trygghet, smidighet och för att underlätta för mig, gott kunde få gå kvar på psykiatrin där, utan att för den skull behöva vara på själva Beroende Mottagningen som just en före detta missbrukare och beroende. 

Men jag passade inte in där, i deras tycke!
Jag, i mitt missbruk, var ”symtom fri” och min sjukdom befann sig i det som kallas ”remission” och därför var valet klart, för sjukvården vill säga. 
Jag blev inte tillfrågad, egentligen. 
Jag blev inte lyssnad på, när det gäller mina obehagliga besvär att möta nya människor, nya miljöer och nya rutiner, och hela upplevelsen blev att ingen tog mig på allvar! 
Men egentligen, som vanligt, upplever jag nu efteråt att det hela kanske låg på mitt bord och att jag skulle ha varit tydligare och aggressivare i mina önskemål, men samtidigt känner jag att det uppstod någon typ av nonchalans från deras sida. De hade ju redan bestämt sig! 

Katten Snurran. En till som är trött…

De, på Capio Maria, hade redan beslutat att sända mig och mitt ärende vidare, oavsett vad jag ansåg om det hela.
Och även, vilket jag måste erkänna och fortfarande tillstå, om jag upplevde hela Beroende Mottagningen som orolig, smaklös och skrämmande, så kände jag alla de som arbetade där. 
Jag hade koll och de visste vem jag var! Jag hade ju strategier för att slippa möta det som gav ångest och oro…
Jag visste vilket väntrum jag skulle vänta i, för att slippa alla obehagliga medpatienter och jag hade olika taktiker för att få vara ensam och trygg. 

Det handlade mer om min egen trygghet och mina rutiner, än att jag skulle vara ”bättre”, viktigare eller mer betydelsefull än någon annan, vilket jag fått höra, och det var mer för att jag kände mig ganska bekväm med alla medarbetare på Maria. Egocentrering kanske? Men för min skull hade de kunnat sig till hela mig och min person ur ett mer helhetsperspektiv? 
Nu blev det inte som jag önskade och den där förbannade remissen påbörjade sin egen lilla turné över Stockholm.

När min terapeut tagit del av alla de mejl, som jag mejl-bombar allt och alla med, så blev hon uppriktig ledsen och insåg att de kanske skulle ha tänkt och agerat på ett annat sätt. 
De hade inte sett till mig, som patient och inte heller haft mina diagnoser och besvär i åtanke när de sände mig vidare. 
Hon har fått veta hur rörigt det blivit. 
Hon vet att jag fått kriga som en idiot och att jag försökt att bli lyssnad på och hon insåg att jag varit i kölvattnet av min djupa depression under en längre tid.
Jag blev på någotvis tacksam och varm av hennes mejl och kände att jag blivit sedd och att någon hade hört mig och mina rop på hjälp… Dock försent, men ändå…
Hon är inte längre kvar som terapeut på Maria, utan jobbar som chef på en annan mottagning. Det sistnämnda är inte hennes egen vilja, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt det själv, ironiskt nog.

Nu, efter att jag varit otrevlig, anmält dem på Psykiatrin Globen till Patientnämnden och när jag av ilska, frustration och uppgivenhet, har gjort min röst hörd, så får jag ju hjälp. 
Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att jag i min situation ska behöva strida för mina rättigheter och böna och be om att få hjälp! 
Det har förbrukats oerhörda energier, från min sida och på min bekostnad och det har givit skuld, ångest och dåligt samvete, eftersom jag insett att jag är besvärlig och uppfattas av många som en ”pain in the ass”!
”Problemet” som uppstått nu är ju att jag redan gjort mig obekväm, jobbig och otrevlig på Psykiatrin vid Globen och jag känner efter mötet som var i veckan, att jag trots detta, väljer att vara kvar på mottagningen eftersom jag inte orkar ta en sväng till med nya människor, läkare och ny personal!
Jag tänker att alla obekvämligheter och rädslor, går att ordna och ”fixa till” och att jag hellre lever i den röran och det obehaget, än att påbörja något nytt återigen…
Och om det inte går att rätta till och om jag upplever att det inte blir bra, så kan jag be dem att sända remissen vidare, men tills dess så är det bekvämast att vara kvar på mottagningen vid Globen/Söder och fortsätta träffa dem som jag redan har fått någon typ av relation till…

Det är en dag ensam hemma just nu. Kärleken är på jobbet och jag, samt två pälsmonster, tänker ägna några timmar i sängen.
Jag har en del göranden och skulle kunna… Jag borde… Det hänger över mig… Och samtidigt; Nej! Jag orkar inte!

Ta hand om dig där ute i världen! Var rädd om dig och se till att ingen ger dig en massa onödig skit! Var schyssta emot varann och tack för din uppmärksamhet!
På Återläsande / Arthur…